Jag dödar tid. Det är allt jag gör. (Och slösar bort mitt liv.) Oavsett om jag jobbar, surfar eler kollar på TV så är syftet nu enbart att döda tid. Min Bermudatriangel går mellan soffan, sängen och datorn. Törs inte gå ut, inte ens hämta tidningen, det är ren isgata precis överallt.

Den första april har dett gått tio veckor. Fattar ni hur lång tid tio veckor är?

En stor del av lösningen är att vända på dygnet. Det finns mer TV, och det känns som att tiden går fortare på kvällen. Vara vaken så länge som det går, för att slippa vakna tidigt och därmed ha en hel, lång, vidrig dag framför sig.

Så att bli väckt tio över åtta av att mamma slänger igen dörrar så att huset skakar, i kombination med att ha haft nattlig sms-argumentation med frånvarande ouppfostrad pojkvän, borgar inte för någon vidare trevlig dag. In fact, när jag nyss väcktes och insåg vad klockan är, samt att jag blev klarvaken, gjorde i princip att jag ville gråta. Något jag i och för sig fått avsevärd träning i på sistone, men dock ändå inte känner för att utveckla till olympisk gren.

Jag är så jävla bitter att jag känner att det sipprar som saltsyra ut genom huden. Om Nitton har någon självbevarelsedrift håller han sig långt härifrån. Mina ensamhetsreserver är på upphällningen, dvs det var så länge sen jag fick - livsviktig - ensamhetstid att jag spricker snart.

Åh, denna dag kommer inte direkt gå till världshistorien som varandes underbar. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan dag som haft samma tidiga potential att bli vidrig. Can't fucking wait.

Jag vill inte gå upp. Jag vill bara ligga här i sängen i tio veckor och stirra i taket. Jag orkar inte gå upp, vad är poängen? Om det nu inte vore så att toan är på undervåningen och att jag börjar få liggsår (eftersom det bara går att ligga på rygg med benen rakt ut) så skulle jag fan göra det också. Men nu får jag tyvärr huvudvärk av att enbart sova på rygg, och jag har - "lustigt nog" blivit allergisk mot paracetamol, vilket incidentally är den enda värktablett jag får äta pga min mage, så det är väl lika bra att gå upp, få sittsår i arslet istället, och fortsätta sprida glädje omkring mig.