onsdag 21 december 2011

Alltså, jag försöööker fixa designen. Men med ett internet som är segare än om det drevs av dresserade marsvin i hjul, och en tidigare design som lämnat spår i html-koden som jag inte hittar (fucking ALLS), är det lättare sagt än gjort. Ok? Ni får stå ut med att det ser konstigt ut under tiden.

måndag 19 december 2011

Alltså, det är så här jag ska leva. Det bara är så, det här är min sorts liv. Känner mig fridfull och nöjd in i själen. Inte ens den sortens jobbstrul som i vanliga fall skulle fått mig ur balans påverkar mig. Jag tänker på det, konstaterar lösning (eller i förekommande fall, att ingen lösning finns), och sen nöjer jag mig med det. Ingen stress, ingen hjärtklappning, ingen ångest, inget ont i magen.

Visst, jag vet att jag med flit släppt en hel del, bara av den anledningen att jag åkt ifrån det, och jag talat om för jobbkontakter att jag ska jobba minimalt under jul och nyår. Men jag KAN släppa det också.

Det är Nitton och jag, hundarna och hästarna. Inget annat. Bara vi, och när vi är tillsammans så här så är vi en enhet, inte ens ett par, utan som två delar av varandra. Jag vet inte om familj och vänner, eller ens någon, fattat hur kär jag är i den här människan. Hur hel han gör mig, hur vi passar ihop, hur vi tycker lika om det som betyder något. Har ni fattat det? Har någon fattat det? Har någon tänkt annat än ”åldersskillnad”?

För mig är Nitton inte elva år yngre, det är inte det som definierar honom. Det påverkar vissa delar av våra liv, och vårt förhållande, ja det gör det. Men inte väsentligt. Visst, vi bor i Stockholm igen, på en plats och i ett liv som jag inte valt om jag vore ensam. Men jag är en vuxen människa, fullt kapabel att själv avgöra vilka påfrestningar jag kan hantera, och även fullt kapabel att tala om när det inte längre går. Och Nitton är också en vuxen människa som är mer än förmögen att hantera den informationen när den väl kommer och agera utifrån den.

Jag har valt det här, allt det här har jag valt, för att en människa som jag älskar ska få välja sitt eget liv. Jag hade möjligtvis ingen aning om exakt hur svårt det faktiskt skulle vara för mig, men det är ändå inte värre än att jag kan hantera det, för hans skull, och jag är fullt trygg i vetskapen om att när jag inte kan det längre, så kan HAN hantera DET.

Om alla gjorde precis det som bara gagnade dem hela tiden, vilken värld skulle vi då leva i? Om man inte kan göra uppoffringar för dem vi älskar, hur ska vi då kunna göra dem för resten av världen?

Om inte den mänskliga rasen kommer till insikt om sin girighet, sin huvudlösa konsumtion och den grymma delen av vår exploatering av djuren så kommer den här världen gå under. Så enkelt är det. Det kommer inte hända under vår livstid, inte heller under våra barns, men det kommer hända. En högre stående ras som inte lever ett fredligt och vetenskapligt liv har ingen framtid. En krigande och girig ras kommer förr eller senare att förgöra sig själv.

Det kapitalistiska systemet såsom vi känner det kommer kollapsa. DET kan hända under vår livstid, det är till och med högst sannolikt att det sker. Sättet vi värderar tillgångar på, all oreglerad elektronisk spekulation i pengar som knappt existerar, det kommer inte gå att ha det så mycket längre till. Företag och banker måste börja ta ansvar för sitt handlande på samma sätt som den enskilda människan måste börja göra det. Det kan inte längre vara högre vinst som är det enda mätbara värdet i att driva ett företag, det måste vara något mindre konkret, men mycket mer värdefullt, och det stavas etik och moral.

Om inte mänskligheten vänder blad och går mot högre moral är vi helt enkelt dömda till undergång. Naturresurser måste börja behandlas som den ändliga tillgång det är, djur måste börja behandlas som de förtjänar, den galna konsumtionen av enskilda personer och företag måste minskas, det är det enda sättet. Det enda sättet. Vi måste alla – ALLA – bli bättre människor för att utvecklingen ska kunna vändas i rätt riktning, och återigen; det kommer inte ske under tiden du och jag lever, men det gör det inte mindre viktigt eller mindre värdefullt, för någonstans måste förändringen starta. Ju tidigare den gör det, desto kortare tid kommer det gå åt till att rädda världen.

--------------

Edit: ja, det blev långt, men jag har så mycket (SÅ mycket!) mer att skriva om just det här, det viktigaste som finns. Men jag sitter på 120 kb och det är en plåga att ladda ett internetfönster. I’ll be back.
Jag har (utan överdrifter) en internetuppkoppling som är marginellt bättre än ett 56K-modems. Men jag HAR internet i alla fall, och jag intalar mig själv att det är bra att jobba på tålamodet medan sidorna laddar.

Kan inte riktigt beskriva hur vackert det är här. Kan inte heller ta bilder som gör världen rättvisa med min urdåliga mobilkamera. Ljuset, som är grått och disigt och skimrande och urfint, blir blått på bilderna. Men skitsamma. Här bor jag.




Den lilla hunden är van och tar allt med ro. Glad ro, visserligen. Men pappisen är ÖVERLYCKLIG. Utom när det regnar. Not a very happy camper då inte.

tisdag 13 december 2011

Låt oss tömma mobilen på bilder och liva upp det oranga lite grann:



53 rosa tulpaner. Ungefär hur fint som helst. Nitton kan om han vill.


Om ni inte ser vad bilden föreställer kan jag meddela att det är en svart luddig hund på en svart luddig matta sent på kvällen. Och sen har han mage att bli SUR när jag kliver på honom.

Bebis fiffilurar lite. Nitton ville inte vara med på bild.


Stallets största häst. Personerna på bilden är normallånga och det aningen tighta täcket är i storlek 175...


Togs häromdagen under hundpromenad. Det får vara hur onaturligt det vill, jag anser ändå att moder natur har överträffat sig själv i år.


Pappisen som "inte ligger i sängar eller brevid en" har endera ändrat personlighet i vår ägo, eller så har han bara funnit sin plats i livet.



Matta före och efter rengöring av pappishår.


Åkte bakom den här i två mil. Var bara det faktum att jag la mig hundra meter bakom som förhindrade trettioelva stenskott. Hur kan det vara lagligt??


Möttes i hissen av detta på Allhelgona. Blev först fullständigt livrädd när jag skulle trycka på knappen. Sen skitsur. Allhelgona och Halloween har inget med varandra att göra, och är faktiskt så långt från varandra högtidsmässigt man kan komma.




Jävla jävla jävla Blogger och ditt förbannade HTML utan logik som gör att jag inte får bort den gamla bilden om jag inte använder ett gränssnitt från finska vinterkriget.
Är det bara jag som designen ser helt knasig ut för? För mig är det bara en liten ruta i mitten. Skit samma, jag ändrar ändå, förnyelse och allt det där.

måndag 12 december 2011

Passade VVB (Världens vackraste bebis) i helgen. Nitton pussar på henne medan hon äter fruktpuré (otaktiskt min käre Nitton).

Nitton: Dubbla förmåner när man pussar en bebis. Gosigheten OCH ett mellanmål.

(VVB vaknade för övrigt tjugo över sex. I TEORIN hör man när den ömma modern förklarar att "hon vaknar någon gång mellan sex och sju". Det är ju liksom bara så att man inte riktigt tror på att det ska hända.)

söndag 11 december 2011

Wattefuck har hänt med min design??!!
Nitton: Fina moln ikväll, jag tycker om när de ser ut sådär och man ser månen igenom dem.

Jag: Ja, vad synd bara att de inte var sådär skira igår, för då var det månförmörkelse. En röd.

[Plats för långt meningsbyte om vad månförmörkelse är, lär sig ungdomen inget i skolan nu för tiden?]

Nitton: Jaha, hur ofta är det såna då?

Jag: Normala månförmörkelser är väl relativt vanliga, men röda händer bara once in a blue moon.

..........

Seriöst? Seriöst?! Jag är ju så rolig att det borde instiftas ett permanent Nobelpris i humor och det ska gå till mig i alla år.

fredag 9 december 2011

Lite omtanke från mamma gör alltid saker ljusare. Till och med när man är.. tjugosju. Allt jag kan göra är att anstränga mig för att vara korrekt och saklig, följa det jag tror på, och rätta mig efter de som kan. Att andra människor sen inte väljer att uppträda så kan jag inte ta något ansvar för.

Men alltså ååååhh vad jag önskar att det vore fredag om en vecka NU istället, för då skulle jag vara på väg HEM nu.

onsdag 7 december 2011

Det här med att vara glad. Det är ju så himla svårt. Man ska vara glad och nöjd och lycklig, och uppskatta det man har, vara smal och träna, laga god mat, umgås med vänner och suga av sin pojkvän lite då och då. Och sova åtta timmar per natt så man håller sig pigg och utvilad och får fin hy.

Det är rätt mycket negativt som hänt nu, och sammanlagt med svår pms och mörker och skit så gör det lite att jag tappat sugen. Lite tappat tron på människor, lite tappat orken, lite vill bara åka hem till landet och gömma mig i soffan och inte dyka upp igen innan det är fred på jorden.

Läste en artikel i svenskan idag, där de kunde visa på ett samband mellan depressioner och inflammation i hjärnan. Lägg till det vårt mörker, vår influensa och vinterförkylningar, samt all prestationsångest som folk bär på lite till mans, och så är det kanske inte så konstigt att svenskarna är ett så deppat folk.

Den enda gång i mitt liv som jag varit deprimerad på riktigt (dvs jag räknar inte låg och deppig som faktiskt deprimerad) så slutade det med att jag klängde mig fast vid min dåvarande pojkvän på morgonen när han skulle gå, och gråtande bönföll honom om att inte gå. Dels för att jag inte ville bli lämnad, och dels för att om han gick så innebar det att jag var tvungen att själv gå upp och möta världen. Det finns olika former av panikångest i släkten, och när jag häromdagen kände samma känsla när Nitton skulle till skolan blev jag livrädd. Guuuud vad jag inte vill hamna där!

"Vad har du att klaga på?" Nej, men det funkar ju inte så.

tisdag 6 december 2011

Upptäckten av en snöfylld värld imorse möttes av Nittons och mitt samfällda Neeeej! Jag hade verkligen, veeeerkligen hoppats på att det skulle väntat ett tag till, eftersom vi ska till landet med hundar, hästar och proppfylld bil nästa helg. Bil utan fyrhjulsdrift och som inte får dra två hästar för övrigt, så det lutar väl åt att jag måste ta dem en och en, vilket ju är fullständigt ÖKEN. Förhoppningsvis hinner det smälta bort och bli vårvindar igen innan dess.

Fatta hur mycket packning som krävs för att vara borta tre veckor med hund, häst och arbete? Typ allt måste ju med. Kläder, pärmar, hästtäcken... är nog rätt bra att dela upp det på två vändor när jag tänker efter. Och om det ändå vore tre MÅNADER vi skulle vara borta...

lördag 3 december 2011

Fortsättning på varför det är hål i huvudet att bo i lägenhet:

Grannen bredvid, som måste ha någon form av störning, höll igång i natt mellan halv fyra och halv fem. Inte genom hög musik och prat och allmänt elände som vanligt, nej den här gången tyckte han det var en bra idé att börja renovera hemma. Jag gissar i alla fall att det var det bankandet och smällandet innebar (sängen skakade och lösa smulor ramlade från väggarna). Antingen det, eller så spelade han innebandy med en kanonkula.

Det regnar på tvären ute och hundarna måste ut. Och det är ju bara jävla dumt att gå ut i det här. När man i hus kunde bara öppnat dörren.

Grannen på andra sidan är just idag ännu mer fast övertygad om att han ska dö innan femtio i lungcancer, och drar oss med i fallet. Hallen och badrummet är inga ställen att vistas på om man inte gillar passiv rökning.

Ljuvligt ljuvligt.

torsdag 1 december 2011

Sånt här får mig att gråta.