måndag 17 december 2012

Det ska snöa blötsnö i två dagar till. Sen ska det frysa på. Rejält. Mmmm. Can't fucking wait.

onsdag 12 december 2012

Jag har sällan varit den som legat sömnlös om natten och grubblat över saker. Visst har enstaka olyckliga kärlekar satt sina spår, där killar med risig inställning till grundläggande saker som löften och ärlighet orsakat utbrott av ohämmat tänkande. Men en orubblig självkänsla gör att livets skiften blir långt mer uthärdliga. Även min inställning till jobbiga känslor som något som man bör trycka undan så fort de dyker upp har hjälpt mig mycket. Jag vet inte vad en psykolog skulle säga om saken, men det struntar jag ärligt talat i - det fungerar för mig. Ser svårligen fördelen med att älta jobbiga tankar framför att inte tänka dem alls, tänk så mycket ångest jag sluppit? Och när jag sen efter hand tillåter tankarna att dyka upp, så har de mist sin udd.

Men i takt med att jag funderar allt mer över vem jag är och vart jag är på väg, så blir också stunderna i mörkret med obehagligt påträngande tankar fler. En utveckling av personligheten till fler dimensioner och ett mer mångfacetterat jag, gör också att självkänslan har långt fler områden att täcka.

Det är ganska banala tankar i sin enkelhet, tankar som den samlade mänskligheten tänkt så många gånger under universums livstid att de förvandlats till banaliteter: vad vill jag? vad är meningen med livet? ska man vara två för att livet ska ha en poäng?

Det finns ingen gud. Det är jag så säker på att det gränsar till blind övertygelse. Det finns inget liv efter detta, när vi dör så är det slut. Det finns alltför många luckor i gudstron för att det skulle finnas någon reson i att en kärleksfull och allsmäktig gud skulle kunna göra det "värt det" i slutändan. Nej, vi har det här livet, det är allt. Att ständigt gå och blicka framåt, eller att leva upp till ett påhittat ideal, det är att lura sig själv, och att kasta bort det man fått sig tilldelat. Dessutom tycker jag det är löjligt, smått patetiskt faktiskt. Men det är bara jag, och bara min åsikt. Det jag dock kan förstå är längtan efter att det skulle finnas något mer, att det inte skulle vara slut när man dör, för jag tror att när allt kommer omkring så är det den vetskapen som skrämmer så mycket att folk tror på sagor och inbillar sig själva att det visst finns det någon högre mening än att bara leva.

För tänk att det här är allt vi har. Alla dagar som går åt till att bara existera, de som man inte minns knappt ens dagen därpå, för all del alla dagar som man minns resten av livet, de tickar på i obeveklig takt tills det är slut, och då finns du inte mer.

Det kan ge mig en något så ofattbar instängdhetskänsla att tänka på att jag levt mer än en tredjedel av mitt liv redan. Jag känner inget behov att ha åstadkommit något mer än det jag gjort, men jag vill inte att mina dagar ska vara räknade. Jag klarar inte av att tänka på att det kommer hända saker, fantastiska saker, som jag inte kommer få uppleva. Om hundra år, när några helt otroliga uppfinningar gjorts, och obeskrivliga utvecklingar skett, så kommer jag vara död, och jag kommer inte få vara med om dem. Om jag fick bli odödlig skulle jag ta chansen direkt. Jag vill få se allt.

Jag hade mer, men jag orkar inte. Livet är så himla konstigt. Det som är sanning och vardag en dag, är helt ändrat nästa dag, och som vuxen förväntas du anpassa dig och leva livet efter bästa förmåga. Är det inte alldeles för mycket begärt?

onsdag 5 december 2012

Jag vet inte om jag ska vara ohyggligt irriterad över att det ramlat ner fyra decimeter snö och ingen har plogat så att jag och min klena bil inte tar oss ut till stora vägen, eller lättad över samma sak eftersom det innebär att jag slipper vara med på ett möte som jag vet hade varit väldigt långt och väldigt tråkigt.

Jag lutar åt bådadera. Vem sa att man inte både kan äta kakan och ha den kvar?!

tisdag 4 december 2012

Pratade med pratsamme VDn förut. Hade på högtalartelefon eftersom jag inte orkade lyssna egentligen och mm:ade bara jättehögt med jämna mellanrum. Gick in på toaletten eftersom en sak har hänt som gör att jag känner ett behov av att se mig i spegeln ungefär var femte minut (mer om det senare), och råkade peta ner telefonen bakom tvättmaskinen.

Nu. Om det inte tidigare framgått hur mycket den här människan pratar, och hur mycket överkurs det egentligen är för mig ens att mm:a, så kanske ni får ökad förståelse när jag berättar att under HELA den (skitjobbiga) tid som det tog för mig att släpa fram tvättmaskinen en bit (som sitter lite fast i väggen), försöka lägga mig på den och fiska upp mobilen, misslyckas och gå in från sidan för att inse att armarna (som vanligt) är för korta, leta reda på lagom lång grej för att peta fram den, preciiis greppa den och slutligen få fram den (och andfått pusta mm), så SLUTADE HAN INTE PRATA EN ENDA GÅNG, ELLER ENS REFLEKTERA ÖVER MIN TOTALA TYSTNAD.

Det vet jag, för jag hade honom ju på speaker.