måndag 31 januari 2011

Pojkvän är nykär. Älsk. ♥

---

EDIT: JA, i MIG!

söndag 30 januari 2011

Det finns iaf ett ställe på kroppen som mår bra av att gå på kryckor. Det syns inte så bra på bilden, men det här är ett rätt snyggt åtta-pack.
Läste just ett inlägg på Paulines blogg (hemska ord), som fick mig att minnas en grej från när jag bodde i Australien.

Syster och jag var mellan jobb och bodde hemma hos min cowboy-pojkvän M. Vi bodde utanför Coffs Harbour, längs med östkusten, lite semitropiskt klimat sådär med palmer och snuskiga djur. Det var inte särskilt långt till havet, men ännu närmare en liten flod som flöt över ägorna, där vi brukade bada. Stället där vi badade var inte särskilt charmigt, och det var svårt att ta sig upp då det var som en bank som gick nästan inåt, så man fick simma snabbt snabbt mot den, rycka tag i närmaste grästuva och sen häva sig upp. Men det gick att hoppa rakt i, och det var varmt och härligt, om än lite murky waters.

Så där badade vi nästan varje dag, innan vi en dag var på väg någonstans och åkte över en bro, där det stod ett gäng mörka figurer nedanför i vattnet. M förklarade att det var hajar, och även att floden som bron gick över faktiskt var samma som vi badade i hemma. Eftersom en del av skuggfigurerna var nästan tre meter långa var det med tvekan som jag gick i och badade nästa gång, trots att M hävdade att de var för stora (men så BETRYGGANDE) för att kunna komma förbi och dit vi var.

Jag doppade mig bara rätt snabbt och sen klättrade jag upp och satt på banken istället och tittade på medan M låg på rygg. Jag frågade honom hur djupt det var och bad honom visa genom att "ställa sig" i vattnet. Når du botten? frågade jag, och när han nekade frågade jag om det inte kändes läskigt att veta att det faktiskt KUNDE finnas små hajar som kunde bita honom i benen. Nehej då, tyckte han, han hade ju minsann badat här i hela sitt liv och bara sett några få småhajar. Ja, men vadå, det gör väl ont att bli biten av en sån också, menade jag, men han låg kvar på rygg och plaskade.

Helt plötsligt såg han lite fundersam ut, vände sig på mage och tittade på mig. Och sen fick han en sån JÄKLA fart, han simmade som en liten ångbåt och fullkomligt FLÖG upp ur vattnet. Har aldrig sett en människa simma så fort i mitt liv. Blev du rädd? frågade jag, men nej då, "I felt finished".

Tss. Han fick the creeps, I tell you. Vi badade inte där mer sen.

torsdag 27 januari 2011

Har mens, förkylningen från helvetet och ont precis över-jävla-allt. Vågar inte äta mer av de iofs roliga tabletter jag fått, är livrädd för att bli beroende. Så nä, stay positive känns långt borta.

Det känns SATANS orättvist också, det var ju inte ens mitt fel liksom. Skriver inte mer innan jag har något positivt och/eller roligt att rapportera om.

lördag 22 januari 2011

Så, där är jag i Åre, åker i godan ro nerför backen med ett gäng, och plötsligt så kolliderar tre personer framför mig. Under den halva sekund jag hade på mig försökte jag sikta på en persons skidor och hoppa över dem, men det gick för fort och jag hann inte. I nästa sekund ligger jag i snön, rullar fram och tillbaka av smärta (den smärtan!), vrålar rakt ut och skrämmer förmodligen livet ur alla inblandade.

Sjukvårdarna var jättesnabbt på plats, men själv minns jag inget av det tills de lastat mig i en skoter och börjar åka. Men de som var med berättade att jag inte slutade skrika på flera minuter (och jag har HÖG smärttröskel), att jag skakade fast de lagt på mig massor av filtar, och att jag bara pratade om "hur ska de bli med mina djur".

Läkaren var försiktigt optimistisk i början, eftersom jag menade att smärtan lagt sig från en tia till en femma, jag kunde röra tårna och han kunde klämma lite varstans på benet utan att jag skrek. Röntgen visade dock att benet var rakt av, och när jag fick höra det så bröt jag ihop helt.

Jag bor mitt ute i skogen, har hund, och det värsta av allt - en häst under igångsättning, som absolut inte får ställas av, och som MÅSTE ridas på ett särskilt sätt just nu för att kunna fungera sen. HELA tävlingssäsongen kommer bli förstörd, jag har bara hästen till låns till maj, och efter det måste jag bestämma mig för om jag ska köpa henne eller inte, och hur ska jag kunna göra det om jag inte kunnat rida?

Just nu är jag gipsad på hela benet, fast bara på baksidan så det ska finnas plats för att svullna. Kryckor går okej att röra sig med, fast uppför trappan är svårt. Jag har helvetiskt ont, fick inget knark, utan blev tillsagd att ta två alvedon var sjätte timme. Jag är fast här i Åre tills på söndag då vi flyger hem, sen får jag ta mig till akuten på måndag, tala om vad som hänt och hoppas på tid för operation omgående. Mina tår fungerar, vilket förenklar saker, för jag kan spänna dem och stöda på dem.

Sen ska jag vara gipsad i minst sex veckor, och läkaren trodde jag skulle kunna rida igen i slutet av augusti. Alltså ryker fälttävlansmålet i år igen. Är dock förvånansvärt positiv (för att vara jag) kanske mest för att jag inser att detta finns det INGET att göra NÅGOT åt, det är verkligen som det är. Sen så kommer jag ju knappast vänta till augusti med att rida om gipset åker av i slutet av mars, no way.

Jag är bara glad att jag för det första är här med de jag är här med - ett gäng med trevliga och omtänksamma människor som gör livet mycket lättare för mig (hjälp med att ta på sig trosor anyone?). Och för det andra att jag faktiskt har pojkvän, mamma och syster till hjälp när jag väl kommer hem, för jag kan inte se att någon skulle klara av det här med kryckor och gips på egen hand, det är fan omöjligt. Hur bär man tex en kopp te från bänken till bordet med kryckor?
Jag ska aldrig mer åka skidor.

onsdag 19 januari 2011

Alltså, ska ju till Åre imorgon. På fyra dagar. Och flyga dit. Ergo, behövs kanske inte så mycket packning - läs = vem fan packar massor för fyra dagar? Men jag ska ju åka skidor liksom? I skidjacka, skidbyxor, och ha på mig stora kängor och raggsockor.

Vägrar flyga i skidbyxor och kängor. Alltså måste allt det där packas ner. I bagage anpassat för fyra dagar.

Dilemma.
Jag är helt plötsligt klar med all ekonomi (och rysligt sugen på att åka och rida, det är SOL ute! men det kan jag inte innan ett), så då fick jag lite oväntat sådär tid för att fixa copy-arbete. Sorgligt eftersatt copy-arbete, men bokföringen är viktigast (sånt där larv som skatter och löner liksom).

Och så FUNKAR inte inloggningen (igen)! Jag blir galen. Jag har ju lust, tid och energi NU!

Ja men, säger ni, grattis till en och en halv timmes bloggläsning då?

Jovisst förfan, men den där copyn måste ju skrivas oavsett vilket, och SEN kommer jag inte ha någon lust alls.

Imorgon åker jag för övrigt på fyra dagars bjudresa till Åre. Ibland är det bra med kunder. Första klass på tåget till Stockholm har jag också kostat på mig.. eller, det är ju inte jag som betalar så. Och sen flyger vi upp, tjoho! Jag hatar att flyga, men en timmes restid versus åtta är alltid tjoho.
Damn vad mycket man får gjort såhär tidiga morgnar när ingen annan är vaken (och ringer eller mailar menar jag). Jag är typ klar nu. På allvar.

Jahapp. Bäst att gå och lägga sig igen då.
Om man händelsevis inte kan sova så är det väldigt bra att gå upp och svara på mail som man inte hunnit med dagen innan istället. Det ser så väldigt engagerat ut när kunderna får svar som är daterade före sex på morgonen.

tisdag 18 januari 2011

INTE populärt att samma kund ringer FYRA gånger medan jag sju.. skrålar med i Don't Stop Believing från Glee.

Jag är liksom UPPTAGEN då, fattar du?!

fredag 14 januari 2011

Min hund ratade just pannbiff på vildsvin. Det har nog brunnit lite i hans lilla lilla skalle tror jag.

onsdag 12 januari 2011

Oh, jag glömde ju! Pappa var hemma i Sverige en liten sväng, och då passade vi på att fira jul och födelsedag lite hopslaget sisådär (det går VISST att få julstämning den 6 januari). Det låg massor med julklappar under granen, och typ ALLA var till mig! Och ni vet ju vad jag tycker om presenter.

Om presenter tycker jag.

Hur som helst var det synnerligen trevligt och stämningsfyllt, i alla fall efter att jag fått blodsockerfall dagen innan (att inte äta något innan fyra på eftermiddagen kan göra så med en människa) och med därpå följande utbrott (på mamma, alltid på mamma, det är synd om mamma), och snön yrde så trevligt där utanför (och hade vänligheten att sluta tills jag gick ut med hunden), och barnen var söta och glada, och min vackra vackra gravida syster var rund och fin (men absolut inte tjock inte), men skit samma, för det viktigaste var ju ändå presenterna, och gissa vad jag fick?! (bland annat)

EN SOCKERVADDSMASKIN!!!
Och medan jag ändå är i tagen och bloggar (ketchupeffekten ni vet), så vill jag passa på att tipsa om en blogg.

Förträffligt skrivs av en satans rolig tjej, och hon är så sjukt snygg dessutom att jag skulle kunna tänka mig att hångla upp henne, bara det att hon är alldeles för ung.

Hahaha.

Nej, men seriöst, riktigt bra och rolig blogg, som jag läst ända från början nu, och den blir bara bättre och bättre. Bevisligen har hon humor eftersom hon också skrivit om den jäkla duvmatningen (och av henne snodde jag bilden eftersom den var mycket bättre än den jag tagit själv med min mobilkamera).
Det var mamma som gav mig tipset om duvmatning nedan, och nu har hon tydligen läst att det visst var skämt (duh), MEN att Medborgarskolan fått så många ansökningar att de på fullt allvar överväger att de facto ordna kursen.


[insert extremt skeptisk look här]


Really? Duvor? Närkontakt? Som man vill BETAAALA för...?

Och har man sett, mitt mantra kommer till pass ÄN EN GÅNG:

Folk är idioter.
Hade ett långt, förbittrat inlägg om dansbandsmusik, nej förlåt, dansbands"musik" färdigkomponerat i huvudet i bilen på väg hem från stallet (incidentally samma plats som jag tvingades lyssna på eländet), komplett med metaforer och lyriskt språk, men sen satte jag mig framför senaste avsnittet av Grey's, och nu har jag glömt det.

Men i korthet då:

Dansbandsmusik är skit.

--------

Edit: Och det kommer från en person som älskar schlagers och pojkband, och därmed - kan man tycka - borde ha hög smärttröskel vad avser skitmusik.
Så mamma kraschade min första bil. Pappa kraschade min förra bil förra vintern (dagen före jul, jättelyckad timing eftersom det är SÅ många verkstäder som kan reparera en bil då). Och nu har Nitton kraschat mitt lilla samlarobjekt.

JAG har aldrig kraschat någon bil (ta i trä). Det är alltid ANDRA som kraschar mina bilar.

Nu lånade Nitton min nya bil för att kunna ta sig till jobbet nu på em. Kanske inte var höjden av diplomati att hojta "Krocka inte den här också är du snäll, jag börjar få slut på bilar!" efter honom.
Nitton ringde just och meddelade att han kört in min lilla svarta bil i ett träd. Jag VET att jag skrivit någonstans om när mamma kraschade min första (högt älskade) bil Pelle på Danvikstullsbron, och jag var mer ledsen över bilens död än orolig för henne, och därför inte frågade henne hur det var med henne förrän mina kolleger på jobbet ställde mig just den frågan, och jag var tvungen att ringa upp henne igen och kolla.

När Nitton nu ringde så frågade jag det efter bara fem minuters diskussion. Det artar sig, eh?

torsdag 6 januari 2011

Det här mina vänner, är humor! Klippt ur Medborgarskolans kurskatalog.

tisdag 4 januari 2011

Men livet är väl ändå rätt jävla eländigt?

(Notera hur många blogginlägg jag hinner med när allt jag har att göra är jobb och häst. Totaldepp är recept för framgång i bloggen, clearly.)

Nu åker jag till Stockholm för att umgås med familj och vänner ett par dagar, det ska bli skönt att få tankarna på annat, för just nu blir jag skogstokig (ha.ha.) här uppe av allt som virvlar i min skalle.
Min nya bil är alldeles lysande behändig. Var uppe och hämtade gammal ved långt bort på grannens gård härom dagen, i ett gammalt uthus rätt bra jävla långt upp i skogen. Oplogat såklart.

Jag vet inte om det syns hur förbaskat mycket snö det är eller vilken lutning vi talar om, men voila! Jag ger er:

Terrängbilen


Jag behöver aldrig mer oroa mig för att om det ska vara plogat hemåt hur som helst.

Det där lilla knäppet/klicket som datorn gör när man är på internettet och klickar på något (även när den hoppar till nästa sida och vill visa att den minsann jobbar och står i), ni vet?

Hatar't.
Vad sägs om lite klagande på den pratsamme VD:n? Det var väl länge sen.

Igår presenterade jag preliminär omsättning för 2010 (en BEDRIFT redan den 3/1), en omsättning som - might I add - stämde i princip exakt med prognosen. Detta gjorde jag vid halv fem efter att ha jobbat precis hela dagen.

Mina telefontider är som bekant mellan nio och ett.

Tidigare under em hade en säljare skickat ett mail och skrivit att det fanns en sak kvar att fakturera på 2010 och att jag skulle få ordern imorgon (idag). Han hade cc:at VD:n och jag svarade dem båda med "Ok, jag gör den så fort jag får den".

Klockan tio över sex ringer VD:n till min mobil, och jag svarar inte (höll på med extremt viktigt bloggande). Klockan tio över sju ringer han igen, och jag svarar inte igen, utan tänker att om det är något så vansinnigt viktigt kan han lämna meddelande. Det gör han också. Meddelandet lyder "Glöm inte att du ska fakturera den där ordern imorgon också".

Vid åtta får jag ett mail där han vill försäkra sig om samma sak. Halv elva på kvällen (när jag PRECIS lyckats somna godammit, sen tog det frickin TVÅ timmar att somna om) så får jag ett sms med samma innebörd.

Nu när jag suttit och skrivit detta så har klockan hunnit bli över nio, och jag har inte hunnit koppla vidare min mobil (dålig täckning här). Han ringde 08:58 och han ringer även precis just nu.

--------

Vad han ville som var så viktigt och jag absolut behövde veta? Gissa.
Dag 24 – Det här får mig att må bättre (bättre än NÄR undrar jag? Bättre än förra inlägget? För då är ju svaret typ "allt annat"):

* PRESENTER
* Ost
* Ensamtid med Grey's och choklad
* Stressfri tid i stallet
* En tom mailbox och dito post-inkorg
* Kärlek, omtanke och generositet
* Nya lakan
* Slippa duscha (jag HATAR att duscha)
* Hoppträningar
* Min hund
* God mat som någon annan lagat
* Ett renstädat hus
* How I met your mother-maraton
* So you think you can dance dito

I SANNING mäkta underligt att denna lista blev så oerhört mycket kortare än den tidigare. Jag som ÄR en så positiv person.

måndag 3 januari 2011

Klockan är nästan fem i sju, nu MÅSTE det väl ändå anses som okej att gå och lägga sig? Inte?
Vad är det för miljö-hyp om vin på pet-flaska? Visst, återvinningsbart och allt det där, men inte till 100%

Har jag missat något? Pet = olja. Glas = sand. Hur kan pet vara mer miljövänligt?
Mwahahahaha! In your face, suckers!!
Dag 23 – Det här upprör mig:

* Bilförare
* Cyklister
* Fotgängare
* Allmänna kommunikationer
* "Folk" (såna som läser Metro och handlar på Hemköp och tycker att han den där efterblivna i Ullareds-såpan är sååå rolig)
* "Journalister" på och ägare av kvällstidningar
* När hundfan tror att bara för att han inte ser mig behöver han inte lyda
* Dåligt underhållna vägar (nej, men jag tycker OM att vägarna ser ut som tvättbrädor, det rasslar så kul om bilen efter ett tag då)
* Självupptagna människor
* Ointelligenta människor (även sk. streetsmarta människor)
* Mens (efter att jag slutat med tabletterna hade jag ett halvårs respit från mensvärk innan den kom åter med full kraft. Jag trodde det skulle vara för evigt, så jag är rätt bitter)
* Hästmänniskor (jo men seriöst, de flesta är freaks)
* Rådjur
* Kyla
* Brevbärare (finns det NÅGON av dem med sunt förnuft?)
* Han som SKA ploga våra vägar (har sammanlagt några mil att klara av, det brukar dröja något dygn innan det blir gjort)
* Religion (världens ok)
* Folk som alltid ringer om allt istället för att inse att mailen uppfanns för att jag skulle slippa prata i telefon.
* Vänsterpartister. Ja för all del sossar också. Eller, låt oss säga politiker i största allmänhet.
* Skvallriga grannkärringar som tror man är intresserad av vad de har att tjata om (tex deras barnbarn, deras katt eller vad de anser i vargfrågan)
* Vargfrågan (HUR kan folk vara rädda för varg?)
* Folk som okritiskt accepterar allt de läser utan att tillämpa vare sig källkritik eller sunt förnuft (ja, det faller visserligen inom kategorin "folk", men det finns en särskild plats i helvetet reserverad för dessa).
* Folk som tror på helvetet (och som prackar på andra sin tro).
* Att duscha.
* Hämta ved.
* Människor som bara läser den första meningen i alla mail och sen mailar (eller ringer!) en motfråga, trots att jag besvarat den i raden under (ja pratsamme VD:n, jag pratar om DIG).
* När folk tar enkla frågor som kritik.
* Att jag inte ens är tillnärmelsevis i närheten att vara gift och få barn (eller ens förlovad, inte ens om man tittar med kikare. Det gör min framtid instabil, och när den är instabil blir jag instabil).
* Slask.
* Fruset slask.
* Tanka bilen.
* Betala räkningar.
* Ryan Air.
* Grannar, särskilt de med barn.
* Folk som går i bredd med kundvagnar tex på Ikea eller i mataffären.
* Göteborgare.

OBS! Kan kanske eventuellt möjligtvis komma att fyllas på!

söndag 2 januari 2011

Dag 22 – Det här får mig att gråta:

Det här är ett inlägg som jag fasat för att skriva i över ett år nu. Som jag tidigare skrivit så bearbetar jag mina känslor genom att skriva om dem. För det mesta är det negativa saker som måste komma ut, och när jag då skrivit om dem så brukar saker lägga sig tillrätta i min hjärna. Jag vill inte skriva det, och jag tvingar mig själv att göra det, men nu är ett lika bra tillfälle som något.

Jag pratar om det här och det här, dvs den 8e april 2009, när jag tog bort min stora hund.

Efter att det hänt så gjorde jag precis som jag skrev i inlägg nummer två, jag tog alla känslor och kapslade in dem inuti mig. Jag tog aldrig fram dem och tittade på dem, och om någon frågade mig om det så svarade jag så snabbt jag kunde och bytte sen ämne. Nu först har jag lyckats nämna honom själv någon gång ibland utan att det känns som att ett stort svart hål öppnas inom mig.
Alldeles nyss var första gången sen det hände som jag läste mitt inlägg om det, och jag hann inte mer än till första raden innan allt brast och jag fick tvinga mig själv att läsa vidare.

Jag har inte kunnat tänka på det överhuvudtaget sen det hände. Inte överhuvudtaget. Så fort hans namn eller någon minnesbild av honom, eller - allra värst - en minnesbild från hur det var, DÅ, har dykt upp i huvudet på mig så har jag, bokstavligt talat, SLAGIT bort tanken ur huvudet, TVINGAT mig själv att tänka på något annat för att inte det där svarta hålet ska kunna ta över.

Trots att jag faktiskt sitter här och ska skriva om det så slår jag bort minnesbilderna från hur det var, helt enkelt för att jag är så jävla rädd att om jag tillåter mig själv att faktiskt känna efter exakt hur oerhört ont det gör så kommer jag inte kunna sluta gråta.

Jag vill få bort den reflexmässiga instinkten att slå bort honom ur huvudet hela tiden, och jag hoppades på lite closure genom att skriva om det, men jag inser nu när jag sitter och skriver och gråter att jag inte tror att skrivandet kommer hjälpa, inte den här gången.

Jag känner mig så fruktansvärt skyldig. Och jag ångrar mig så, jag ångrar mig så vansinnigt mycket att det känns i varje fiber i min kropp, jag ångrar det så mycket att jag vill ta tillbaka det ta tillbaka det ta tillbaka det ta tillbaka det, jag önskar så mycket att jag kunde ha det ogjort och bara kunna ha honom kvar här hos mig, trots allt jobb och allt stök, jag önskar önskar önskar att jag inte gjort det så han fanns kvar här i mitt liv.

Det hade gått. Det gick ju så pass länge. Jag valde den fega vägen ut, jag föll för påtryckningar, för tanken på ett lättare liv, jag valde FEGT utan en tanke på hur det skulle kännas efteråt.

Han är inte ens begravd än, och det smärtar mig också, mer än jag kan beskriva i en jävla blogg. Jag fick hans aska för över ett och ett halvt år sen, och jag har inte ens kunnat visa honom den respekten att faktiskt begrava honom, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag klarar inte av tanken på att det faktiskt är slut, att det inte finns någon återvändo, att han aldrig kommer tillbaka.

Det låter helt vansinnigt, men jag har fortfarande inte riktigt fattat att det faktiskt är över. Jag satt där på veterinärmottagningen, höll i honom, kände honom dö, och det var så vidrigt att jag inte förstår hur jag kan skriva om det i detta nu, jag var helt ensam om det gräsliga i att se min mest älskade vän i detta liv försvinna bort, och jag kan inte ens skriva om det så att ni ska förstå hur fruktansvärt det var och fortfarande känns.

Jag gråter så att jag inte ser skärmen nu, men det är ingen förlösande gråt, det gör inte att det känns bättre, att sätta alla dessa känslor på pränt hjälper inte som jag trodde att det skulle göra, det gör inte att jag får distans till det hela. Någonstans tror jag heller inte att man kan tvinga sig själv till att sörja och få distans, det kommer av sig själv när det kommer, och jag får nog leva med att slå bort de här tankarna i flera år framöver.

Alternativet är att gråta ofta, för ofta för att jag ska orka med det. Jag löser inte det här genom ett enda blogginlägg, det tar inte bort smärtan, skulden, skammen. Under rubriken vad man mest ångrar i sitt liv kvalar det här in, långt före alla andra petitesser, och jag kan inte se att jag ska kunna komma över det på mycket mycket länge, om ens någonsin.
Funkade inte. Bäst jag ger mig på bag-in-boxen också. Annars kan jag ju alltid jobba lite mer.

Seriöst, mitt liv ÄR väl en liten pärla av lycka och harmoni?
Åh gudars vad jag har tråkigt! Precis alla mina bloggar på listan har jag läst redan, och internet har blivit för litet. Jag hatar vintern.
Hade igår en diskussion med pojkvännen om respekt och omtanke; i förlängningen av att man ska försöka göra den andra personens liv så behagligt som möjligt.

Nyss visade han att han till fullo förstått innebörden i det jag försökte förmedla, genom att komma hem mitt i natten och föra diverse oväsen och väcka mig, bara för att hämta sin dator och åka igen.

Det känns fint att mina önskemål blir så väl emottagna. Nu ska jag ägna mig åt att försöka somna om igen.

lördag 1 januari 2011

Jag tror att det är dags att dricka upp resten av det där dyra vinet nu. Känns rätt liksom.

Ska nog halsa direkt ur flaskan.
Årets första dag. Så som denna dag blir kommer AAALLA andra dagar på året bli.

Idag har jag alltså: ridit, jobbat, varit arg på pojkvännen. Och har mens.

Låter som att 2011 kommer bli TOPPENSPÄNNANDE! hörnini?!