lördag 20 december 2008

Nu åker jag till landet, något försenad av givna skäl. Oroa er inte, jag har koll på mackarna längs vägen. Åter till nyår.

God jul på er!

Inte likt mig eh?

God jul era pisspottor!

Bättre?

fredag 19 december 2008

I måndags skrev jag, på fullt allvar, ett schema över veckan, med VARJE vaken timme inrutad, för att jag skulle hinna med allt som måste göras med både jobbjobbet, firman, nya jobbet och förberedelser inför julen. Jag har även lyckats följa det till punkt och pricka.

Så nu då, sista dagen innan lång julledighet, och jag hade ett par saker kvar att göra innan jag försvann. Inte så många saker, men viktiga saker. Typ löner och annat jox som folk brukar bry sig mycket om. Vad händer? Mådde lite illa i torsdags morse, men det gör jag många morgnar, så det brydde jag mig inte så mycket mer om än att jag gnällde lite om det till assistenten, för om man inte får gnälla när man mår dåligt är det ingen poäng med att må dåligt.

Kom hem vid ett (för jag planerar att utnyttja VARENDA en och lite till av mina samlade komptimmar). Kände mig lite frusen och tänkte att jag lägger mig i sängen i en timme, jag får dra ner på hundarnas promenadtid och kompensera ikväll istället om jag jobbar extra snabbt.

I sängen blev jag kvar. Sov från ett, till nio på morgonen idag, med vissa avbrott, ganska många avbrott för toabesök. Vinterkräksjukan slog till med full kraft, och jag var tvungen att ringa syster för att hon skulle gå ut med hundarna åt mig. Men de har varit ljuvliga, legat i sängen med mig nästan hela tiden, tätt emot och inte protesterat mot vad som i deras ögon måste varit oändlig tristess.

Så idag skrev jag - mellan toabesöken - ett mail till kontoret, där jag förklarade de få saker som var kvar att göra, inklusive att göra lite bokföring och fakturering åt ett av de företag jag har ansvar för, och som jag alltid jobbar med på just fredagar. Skrev pliktskyldigast på slutet att om det inte gick att lösa så fick de väl buda hit grejerna, så kunde jag göra dem - mellan toabesöken. Nog fan dök det upp ett bud här ett par timmar senare. Eftersom jag inte tagit mig ur sängen på hela dagen, och inte ätit en endaste sak mellan frukosten i torsdags och klockan åtta ikväll, så har jag precis, halvhjärtat, gjort klart större delen av det. Det som MÅSTE göras. Sen såg jag stjärnor ett tag, så då gick jag tillbaka till sängen, och tänkte fortsätta senare, innan jag insåg att fan heller, jag är SJUK, och nu är jag dessutom julledig, och världen går inte under för att jag inte kan göra precis alla grejer. Det får helt enkelt vänta. Får jag skäll för det... NÄR jag får skäll för det så kommer världen HELLER inte gå under, utan jag kan helt enkelt skita i det.

För om man jobbar på byrå, men inte ens kan få någon annan att hjälpa en med ens saker, trots att man tom har svårt att stå rakt, så tycker iaf jag att man inte längre behöver engagera sig så mycket.

Blogga kan jag dock. Det kräver ingen hjärnkapacitet och jag kan sitta still. Nu har jag dessutom fått lite mat i mig, även om jag misstänker att jag snart får se den igen. Därför sköljde jag ner den med avslagen cola, så den inte ska smaka så vidrigt på vägen upp igen. Man måste vara om sig och kring sig ser ni.

För övrigt är det detta jag kan rekommendera om man vill gå ner i vikt snabbt inför tex en fest. Jag väger just nu 51 kilo, även om jag kanske inte är just rätt person att gå ner mer i vikt. Tur det är julmatstider nu, och tur att jag hann julmats- och godsakshandla innan jag blev sjuk, för just nu känner jag inte riktigt att jag vill äta något mer i resten av mitt liv.

tisdag 16 december 2008

Chefen har för övrigt excellerat i sitt speciella gebit, vilket är "Att anställa världens totalmupp", vilket sedermera leder till det bekanta "When all goes to hell".

Ja, det här med rekrytering är inte hennes starka sida... F ska på pappaledighet efter jul, och vikarie har vaskats fram. Eftersom F är manlig måste även vikarien vara manlig, oklart varför. Resultatet är en småländsk... yngling, knappt torr bakom öronen, med - i mina ögon - bristfällig erfarenhet av yrket. Jo, han skulle duga som assistent, men inte som bolagsekonom.

Kort, tanig, pratar UTPRÄGLAD småländska (vilket jag insett är värre för mina stackars öron än utpräglad skånska), bleksiktig, och FNISSAR hela tiden på ett sånt där nervöst, överspänt sätt.

Nåväl, F satte honom i jobb med sitt enklaste uppdrag (tanken är alltså att han ska ta över alla hans uppdrga allt eftersom), så han skulle få en mjukstart. Bolaget han skulle jobba med skickar in sina papper en gång i kvartalet, varpå man får sortera dem, och sen bokföra dem efter bankkontoutdraget. Ett enda konto, inga konstigheter, rak bokföring.

Det första han klagade på var att det var sån oordning i papperen. Som att han trodde att när de skickades hit så satt det en liten tomte här och sorterade allt så att han bara kunde sätta igång att bokföra direkt. Eh, nä, det är liksom DET som är jobbet. DITT jobb. Detta förmedlade han dessutom till chefen. Då hade han varit här i knappt en timme. Chefen å sin sida - den borna diplomaten, ni minns - gjorde inte det enda rätta (skrattade honom rakt upp i ansiktet och sa "jösses lilla vän, om du tycker det HÄR är rörigt/svårt, då platsar du inte på byrå"), utan hon marscherade in till F och frågade honom varför i hela fridens dagar han hade så rörigt i sina papper för.

Herregud. Om det INTE hade varit rörigt i papperen hade det inneburit att F gjort jobbet själv, och då hade Blekfisen inte behövts.

Sen har detta beteende eskalerat, och klagomål på både det ena och det andra har yppats, alla med innebörden att det är svårt att få överblick över det hela. Killen har alltså suttit som ekonomiansvarig på en firma förut, förmodligen öppnat posten själv varje dag och genast kunnat sortera in saker där de hör hemma. Och det är inget fel med det! Det ÄR skillnad på att jobba som ekonomiansvarig, och sen komma till byrå, det ÄR svårt att få överblick, och det ÄR knepigt innan man fått sina egna rutiner och skapat sin egen arbetsgång. Men för i jösse namn, KLAGA inte på det, klaga definitivt inte på det till chefen innan en timme ens har gått, och OM du gör det, ta en minut och reflektera över om den här arbetsmodellen faktiskt passar dig?

Så nu roar vi andra oss (F, min assistent och jag) med att så fort vi pratar med honom (vilket vi i sanningens namn undviker som pesten) komma med allsköns variationer på meningen "Jadu, det är KNEPIGT att jobba på byrå, det KRÄVER sin man". Det är ärligt talat rätt kul, och F och jag ser att det ENDA negativa med att sluta här/gå på ledighet, är att vi missar att följa sakernas utveckling, som garanterat kommer vara underhållande. Assistenten har dock lovat att hålla oss underrättade via veckomail.
Fyra dagar kvar! Sen är det so long, farewell, auf wiedersehen, good bye.

Japp, du KOMMER ha den på hjärnan resten av dagen.

Jag är ledig ända till den sjunde, och ska vara på landet större delen av tiden. Ingenstans slappnar jag av så mycket som där. I helgen lyckades jag tex med konststycket att INTE tänka på jobb alls, under hela tiden. Fridens liljor och allt det där, ända till i går morse när jag åkte till jobbet. Ju närmare jag kom jobbet, desto längre ner sjönk den där känslan i magen, och när jag var framme var stressnivån i stort sett lika hög igen.

I år fick vi alla en julklapp. En likadan julklapp. En fleecepläd. Mullvadsfärgad. Trots min ganska stora portion fantasi har jag svårt att på rak arm komma på något som kan toppa denna mullvadspläd i tråkighet. Det skulle vara en mugg med företagets logga då.

En fleecepläd. Mullvadsfärgad. Från ett presentföretag, av kass kvalitet, så den blir elektrisk bara man tittar på den.

Jättekul, verkligen. Jag uppskattar min så mycket att jag tror jag ska låta hundarna få ligga på den på golvet. Här på jobbet. Sen ska jag "glömma" den när jag slutar.

Klart jag öppnade paketet så fort jag fått det. Paket är till för att öppnas.

söndag 14 december 2008

Har precis kört hem från landet, där jag ägnat tiden åt att tillsammans med min 14-åriga granne bygga om och ut stallet. Det är fantastiskt vad två "svaga" tjejer kan åstadkomma ihop. Helt allvarligt alltså, jag är grymt stolt över vad vi gjort hittills, och det kommer bli helt galet bra när vi är klara. Just nu kan jag iofs knappt röra axlarna, och går hopkrupen för att skona ryggen, men vad kan man förvänta sig av en 27-årig kropp?

Den stora hunden har alltid gått i band däruppe på landet förut, eftersom han stuckit annars. Nu det senaste året har jag dock haft honom lös, och så även denna helg, varpå han i rask takt tog lillebror med sig på timslånga äventyr runtom i skogarna, där det samtidigt pågick full älgjakt, eller vafan de nu jagar så här års.

Inte så himla populärt bland jägarna kan jag säga. Så jag trädde reflexvästar på dem och hoppades på bättre lycka nästa gång, och ja, då drog han åtminstone iväg själv. Man får vara glad för det lilla.

Jag SKULLE även kunna ha honom i band, men det vill jag inte. Han bor också där. Och om deras jakthundar får springa över gården och mucka gräl med mina två, så är mina två hjärtligt välkomna att ställa sig och jaga sork i ett dike och överrösta deras stövare under drevet. Sådeså.

Men hur som helst, när jag åkte hem för ett par timmar sen så var månen framme, och den är nästan full, och gav ett väldigt klart lysande sken över vägen, som till skillnad från när jag åkte upp i söndags i hällsnö, var väldigt lätt att följa. När det inte var dimma över vägen. För då såg jag verkligen ingenting. Så jag gladde mig åt skenet och åt stämningen det gav, och så körde jag förbi en sex, sju granar vid vägen som skymde månen för någon sekund, och under den sekunden hann jag tänka "Jaha, så slocknade DEN också, vafan, underhållet av våra vägar är verkligen under ALL kritik".

Sen kom den fram igen, och jag, jag skyller på att jag är väldigt, väldigt trött.

fredag 12 december 2008

Jag har även 25 semesterdagar kvar att ta ut utöver 40 timmars komp. Jag skulle passa mig JÄKLIGT noga för att reta upp MIG om jag var chefen.

Bwaahaha.
Ååh, det är fredag! Och sen är det bara en vecka kvar till världens längsta julledighet, och jag kan ha fått tag på en foderhäst av högsta kvalitet, och nu ska jag till landet och bygga om stall och galoppera på åkrar och lyssna på julkonsert.

So boss, I don't give a rat's ass about you or the job, idag är det bara 18 jobbdagar kvar, och jag har alla intentioner att göra det minsta av dem, och du kan glömma att jag tänker göra något utöver mina timmar jag MÅSTE jobba, plus att jag har maxat med komptimmar sparade, som jag tänkte ta ut, en efter en, i januari. Får se vad jag är värd DÅ.

Men sluta klaga kommer jag icke. Det regnar ju.

torsdag 11 december 2008

Åh gud, jag är så arg. Så jävla jävla arg. Så överjävligt förbannad att jag på fullt allvar överväger att bli "sjuk" ända fram till jag slutar (med denna höga blodtrycksrisk, och min magkatarr jag dragit på mig pga stressen (jag äter för fan Losec vid 30, Losec!!) torde en sjukskrivning inte vara så svår att uppnå).

Där ser man. Där ser man vad hårt jobb, lojalitet och engagemang verkligen betyder, när man sagt upp sig och inte är intressant mer, utom när det gäller att lämna över. Jag orkar verkligen inte gå in på detaljer, men det är så orättvist, och ett sånt - såna! - onödiga påhopp att jag blir alldeles darrhänt.

Fy satan vad arg jag är! Jag är så arg att mina händer skakar, och jag vet fan inte när jag hetsade upp mig så till den milda grad senast, och då vet ni ju ändå att jag kör bil VARJE dag.

onsdag 3 december 2008

Gabbiz gjorde ett horoskop på nätet, och uppmuntrade andra att göra samma sak, för hon och hennes man tyckte att det stämde så väl. Och eftersom jag för närvarande gör precis vad som helst utom att jobba så roade jag mig också med det, trots att jag tycker att horoskop är skitsnack.

Och DÖM om min förvåning när jag gjorde det och fick veta att.. det är skitsnack. Jag ska roa mig ytterligare med att publicera valda delar av det här, så får ni själva avgöra om ni tycker att det stämmer eller inte. Jag översätter det från engelskan för enkelhetens skull (det är alltså inte jag som skriver sådär uppstyltat):

"Din känslomässiga personlighet är högt utvecklad, och dina sympatier sträcker sig till universum som helhet.

Du måste alltid vara medveten om faran i att du blir för mottaglig för andra människors tankar och åsikter.

Din personlighet blir omättligt laddad med passion och sexuellt begär.

Du kan bli offer för människor som utnyttjar din ovilja att stå upp för dig själv.

Du blir ofta lätt imponerad av de människor du möter.

Innan du uttrycker din egen åsikt försöker du sätta dig in i den andra människans situation.

Du väntar tills du hört vad andra säger innan du uttrycker din egen åsikt.

Du kommer bli mest framgångsrik i ett yrke som innebär nära, intim kontakt med människor.

Du gillar och behöver verkligen andra människor.

Du kommer uppnå balans genom känslosam tillgivenhet, estetik, konst och förhållanden."

Holy Christ. Det ENDA de fick till var följande:

"You will always act better as a leader than a subordinate."

Hur DET skulle gå ihop med allt skitsnack där ovan undgår mig dock.

måndag 1 december 2008

Det är en hel person som prenumererar på min blogg (hemska ord). Wow, nu är det snart dags att låna ut sig till annonsering.

Jag skulle kunna jobba lite, men jag känner inte riktigt för det, så jag klipper naglarna med kontorssaxen istället. Imorse hade vi planeringsmöte inför nästa år, så jag satt i min fåtölj och sov med öppna ögon och funderade på vad jag skulle äta till middag. Jag kan vänja mig vid det här.

Det bästa är att jag slipper bry mig så mycket om kunder, problem och frågeställningar. Det värsta är att jag inte bryr mig om allt det där, och alltså inte gör så många knop = måste jobba ikapp sen.

I lördags var jag på 30-årsfest hos en tjejkompis som jag lärt känna genom gemensamma vänner och umgåtts med i ungefär ett år. Samma tjejkompis blev asplakat på sin egen fest (vilket är ganska lätt att bli om man börjar hälla i sig vin redan två på eftermiddagen), och är tyvärr ett av de där exemplaren som bli aggressiv och otrevlig när hon är för full, och som dessutom bestämde sig för att bejaka sina bisexuella preferenser (något som jag anat ganska länge) just där och då (fast bara i "smyg" när hennes pojkvän inte såg).

Med MIG.

Visst, jag har känt av vibbarna förut, alltid när hon varit full, men har inte uppmuntrat på något sätt, tvärtom. Nu fick jag spendera kvällen med att undvika henne istället.

I en etta.

I takt med att hon blev fullare och fullare blev hon klängigare och klängigare, och slutade iofs när jag sa till henne, men började sen lika snart igen. Plus att hon alltså blev aggressiv och otrevlig mot precis alla inklusive mig, bäddade för en rätt obekväm kväll. Jag känner henne heller inte tillräckligt bra för att kunna diskutera det med henne, och särskilt inte där och då. Som tur var så kände jag ju alltså ganska många fler där, annars hade jag nog avvikit relativt snart.

Tex till sin bästa kompis sa hon "Men, är du FORTFARANDE här", skitsurt vid typ halv elva. Mig skällde hon ut för att jag gick med ut på balkongen med mina kompisar när de skulle röka, och kallade mig äcklig och gav mig blåmärken på armen när hon försökte hindra mig (för att i nästa sekund säga "du är så himla fin och sexig" och stoppa tungan i örat på mig).

Sen skickade hon sms dagen därpå med innebörden att det var jobbigt att fylla 30 och bli gammal, och idag har hon ringt min mobil och pratat in meddelande om att jag ska ringa henne när jag hör det, men jag har ärligt talat inte någon lust.

Vi har inte känt varandra tillräckligt länge eller tillräckligt bra för att vår vänskap/bekantskap ska kunna tåla såna här stötar, och jag känner inte riktigt att jag har något ansvar gentemot henne att reda ut hennes klavertramp (hon har aldrig någonsin i nyktert tillstånd nämnt något om sina alkoholpåverkade påstötningar), så är jag en hemsk människa om jag helt enkelt bara struntar i henne, eller borde jag ringa upp och diskutera igenom det? Hon är inte direkt nödvändig för mig som kompis, och jag har inte bondat med henne som jag har med tex M, där jag utan tvekan skulle kunna ta en jobbig diskussion för att reda ut saker om det fnurrade till sig mellan oss.

Eller är det bara något man GÖR som vuxen, tar jobbiga diskussioner? Har man helt enkelt ett ansvar gentemot dem man umgås med no matter what?

fredag 28 november 2008

Världen har blivit galen.

Skatteverket har en något mindre träig anställd.

Min kaprifol showar med nya knoppar.

Och jag har fått ett myggbett.

Var ska detta sluta?
Skatteverket, Sveriges mest stelbenta institution, har idag överraskat. Vi har daglig kontakt med deras... anställda... mumier, eller reliker, eller kalla dem vad du vill. Med Skatteverket är det till exempel så finurligt ordnat att du kan ringa dem för att ställa en fråga angående skatter eller annat jox, och så får du ett svar som du kanske sen baserar hela bokföringen på, och NÄR (inte OM) det svaret visar sig vara helt uppåt väggarna, så är det inget som Skatteverket behöver stå för. Inte ens om du har namn och klockslag på när du ringde. Därav följer att man alltid ringer minst tre gånger och ställer samma fråga. Man får med största sannolikhet tre olika svar, men oftast så är iaf två av svaren likartade så du vet sen på ett ungefär vad du ska göra.

Du kan fråga om andra saker också, och oftast blir svaret att det inte är en offentlig uppgift och att de inte kan svara på det i telefon (även om det ÄR en offentlig uppgift), varpå du raskt lägger på och ringer upp igen och får prata med en ny handläggare som förhoppningsvis ger dig svaret du vill ha.

Ja ni fattar. Stelbent var ordet sa Bull.

Men nyss ringde assistenten för att ställa en fråga som i alla rimligheters namn borde vara offentlig (att du sköter bokföringen och har fullmakt att ex deklarera gör dig inte till en person som har lov att vara insattt, ironiskt nog), nämligen vilken av två bokföringsmetoder företaget var skatteregistrerat under, varpå svaret blev:

"Nej, det är tyvärr inte en offentlig uppgift, så jag kan inte svara på den saken, men om du frågar mig om det är den ena så kan jag svara om det är rätt eller fel".

Jag vet inte om jag ska säga att undrens tid ännu inte är förbi, eller om man ska sucka över att de känner sig nödgade att hitta på kreativa metoder för att komma runt dumma regler, men man får väl iaf vara glad för att assistenten lyckades ringa till just precis den enda handläggare på Skv som besitter någon form av hjärnkapacitet.
Okej. Jag har en plan. Och den är lysande.

I tisdags sa jag upp mig. Min sista arbetsdag är 23 januari. Jag har 21 arbetsdagar kvar att jobba. Det vet jag för att jag gjort ett litet schema att kryssa i, precis ett sånt som jag gjorde i skolan när jag räknade ner till loven.

Under de 21 arbetsdagarna ska jag hinna med två omgångar med deklarationer, två omgångar med löner och två omgångar med rapportering. Jag ska också lämna över alla mina bolag (exklusive det som jag skött ute nu i tre år, och som jag *host* kommer ta med mig när jag går). Samtidigt som jag ändå sköter allt löpande. Samtidigt som jag är fullt och fast besluten att ENBART jobba mina 60% (för jag har redan över 60 timmars övertid, och över 40 dagars sparad semester). Det kan bli tight.

Men. See if I care? Not so much.

För den 1a februari börjar jag på mitt nya jobb, där jag har fast anställning från dag ett, och lite mer i lön än här. Jag ska jobba som copywriter/projektledare, vilket, mina vänner, innebär att jag kommer få betalt för att skriva. And my diamond shoes are too tight.

Där jobbar jag 50%, jag har höjt alla priser hos mina egna kunder, och kommer alltså sno med mig en kund från byrån. Och, det bästa av allt - jag får jobba hemifrån.

Hemifrån kan vara var som helst. Därför kommer jag jobba minst fyra dagar i veckan från landet, där jag också kommer ha en häst. Jag jobbar alltså 50% på det nya jobbet, mellan nio och ett, och eftersom jag är så galet effektiv så har jag räknat med att i möjligaste mån hinna med att göra det mesta i mitt eget bolag under den tiden också.

Resten av tiden ska jag ägna åt hundpromenader och hästande. Jag kan tänka mig ett sämre liv.

Det är nu bara tillfälligt, eftersom jag för det första inte vill jobba mer än 50% och det är en snabbt växande tjänst så kommer jag bara jobba där ett tag, och sen möjligtvis konsulta, och för det andra så kommer ju föräldrarna, som bor på landet, hem om ett halvår, och då vet jag inte hur det blir med att bo med dem, men den dagen den sorgen.

Nu är nu, och nu är skitbra ordnat, och jag är supernöjd. Så vem vet, om ett halvår kanske jag bor på en hästgård i Åkersberga istället. Det är också ett liv jag kan tänka mig.

Alltså hyr jag inte ut huset än, utan pendlar istället så länge. Grannarna med gula maskiner på landet har en son som vill jobba i Stockholm, och han får mer än gärna bo i den lilla "lägenheten" i källaren och hålla koll på huset de dagar jag inte är där, och det blir dessutom ett välkommet tillskott till kassan (eftersom mina lån med en ränta på 2,95% löper ut i juni...).

Tjohoo! Nöjd dammit!

tisdag 25 november 2008

Ergo säger: "H'yay! Det är alltid en skön känsla att säga upp sig från ett jobb man inte gillar. Uppsägningstiden kan man alltid ägna åt att lägga upp fötterna på bordet och säga "Näh, det tänker jag inte" så fort någon vill slänga på dig något ointressant. Och det råkar vara precis det jag tycker att du borde göra."

Hell yes!

Framför er ser ni en människa som tänker ägna uppsägningstiden åt EXAKT det hon måste göra och inte en sekund längre.

Eh.. vänta..

Framför er ser ni en människa som tänker ägna uppsägningstiden åt EXAKT så LITE av det hon måste göra. Och inte en sekund längre.

Jag är stallandets mästare, och har alla intentioner att finslipa min teknik under dessa två månader.

Som inte ens ÄR två månader, för det är nu.. tre veckor och tre dagar kvar till jul, och sen har jag ledigt från den 19e till den 7e, och sen är det alltså bara två veckor och två dagar kvar, alltså totalt sex veckor kvar. Yeah baby!

Och sen, SEN ska de bli andra bullar. Bullarna är inte riktigt klara, och jag vill inte jinxa dem, men I'll let you know as soon as I find out. En helt egen häst ligger på jäsning iaf, det kan jag säga.

Shit, vad jag känner mig... nöjd.
Nedräkning till uppsägning... om tre... två... ett...

måndag 24 november 2008

Två.

Två är antalet ögon, bröst och hundar jag innehar.

Två är även antalet gånger jag hamnat i diket idag.

Man tycker att jag borde lärt mig efter första gången.
För övrigt är det SURASTE som finns nästan att sitta på ett jobb som man sagt upp sig från (fast bara mentalt än så länge), när hela kroppen bara skriker att man inte vill vara där, bara vill därifrån. Usch fy och usch.

Sen har jag bestämt mig för att INTE säga något om de saker jag blivit besviken på på sistone, utan ägna vårt sista samtal åt att försöka få upp min assistents lön, för av en ren slump... ehrm.. har jag fått reda på vad samtliga tjänar på det här jobbet (och blivit ännu mer förbannad än jag var på den saken), och att hon tjänar SJUTUSEN mindre än den andra assistenten, men är 100 gånger duktigare, är inget annat än skamligt.

SKAMLIGT.
En liten nätt undran här angående snösvängen i Stockholm:

Jag kan ju inte direkt KLAGA på de minst sju blinkande plogbilar jag mötte mellan Södertälje och Stockholm på väg hem från landet, MEN... varför ploga FRÅN stan?

Och två: visserligen är det som sagt lysande att snösvängen ens har VAKNAT idag, OCH lyckats med konststycket att starta sina gula maskiner, men jag kan lite grann bara tycka att det känns lite onödigt att ploga Södertäljevägen/Essingeleden, där snön ändå blåser bort/rensas bort av trafiken, istället för att koncentrera sig på de mindre vägarna där folk faktiskt måste göra saker som att svänga, bromsa, och rent generellt se upp för varandra, vilket - och detta är givetvis ett erkänt faktum - stockholmare i gemen inte är så överdrivet bra på ens en solig, torr dag, än mindre en dag som denna, då - som bekant - Sven och Märta prompt ska ut och köra sin Micra med blankslitna sommardäck; ett fenomen lika grundmurat i den svenska folksjälen som att pensionärer alltid utför sina ärenden vid lunchtid.

För övrigt snöade det inte det minsta då jag i fredags begav mig till landet med mina sommardäck stadigt förankrade på fälgarna. I höjd med Eskilstuna snöade det dock så pass att det kändes lite oroligt. Men det gick över.

Jag lider av en tvångstanke förknippad med snö och halka - om jag kör bil och tror/vet att det är halt på vägen, så MÅSTE jag tvärnita, bara för att kolla exakt HUR halt det är. Jag har fått närkontakt med många staket på det sättet.

Och imorse hade det alltså under helgen snöat vid pass två decimeter, och eftersom jag inte använt bilen alls under helgen var den redigt insnöad, och med sommardäck på gled jag raskt ner i diket utan att passera gå. När klockan då är kvart över sex på morgonen, det är kolmörkt ute, och jag precis stängt av el och vatten och telefon i stugan är det då ganska lätt att bli lite lagom upprörd. Men på landet har jag världens bästa grannar, tillika bönder, som inte bara är upp tidigt, utan även innehar en mängd såna där gula maskiner, och de tycker inte alls att det är konstigt att bli påringda tjugo över sex på morgonen för att dra loss en ur ett dike.

Nu ska jag leta alternativ till blommogram.

torsdag 20 november 2008

För övrigt ska jag poängtera något som jag KAN ha nämnt något om förut: Jag hatar mitt jobb.

Jag har varit frånvarande i två dagar, sjuk en och ledig en. I min inbox finns nu 63 mail. Min autoreply har inte fungerat, så större delen av de 63 mailen är otrevliga. Av någon anledning fungerar det heller inte att SKICKA mail, varpå alla de mail jag skickade innan jag gick i måndags fortfarande ligger kvar i utkorgen. En stor del av de 63 mailen kan möjligtvis handla om det också, jag vet inte, för jag har bara skummat.

Jag sitter ute hos kund idag och mobilen har redan ringt sju gånger. Jag har sammanlagt 78 löner kvar att göra innan dagen är slut, samt två rapporter som helst plötsligt blev galet akuta (något jag med min synskhet naturligtvis borde ha förutsett). Men chef är på semester, och gjorde den nyanställde (mannen) till ställföreträdande byråchef under sin frånvaro med motiveringen att jag jobbar ju bara 60% (det är förbjudet enligt lag att diskriminera pga av arbetstid). Samme man är ute hos kund tre dagar i veckan. Samme man har för övrigt tusen kronor mer i lön än vad jag har, trots att jag jobbat här i tre år längre än han, har samma arbetsuppgifter och mer erfarenhet av att jobba på byrå än han. Intressant va?

Jag vaknar på nätterna med ångest över nästa dags/veckas arbetsbelastning, har fått två nya kunder (varav en otrevlig) trots att jag gått ner till 60%, har inte jobbat 60% en enda dag sen jag "gick ner i tid" och detta är vår lugna period. Jag drar mig in i det längsta varje dag för att öppna mailen, tänker varje vecka att "nästa vecka blir det nog bättre", fast det blir det aldrig. Har ständig stressmage, har inte blivit avlastad med mina gamla kunder trots mindre arbetstid och nya kunder och hinner inte ens gå ut med mina hundar om dagarna.

Så på torsdag säger jag upp mig.

Jag har inbillat mig länge nog nu att jag ändå har ett helt okej jobb, men let's face it: att få ha hundarna med på jobbet, ha en helt okej lön, och (i teorin) flexibla arbetstider, uppväger inte den stress och det begynnande magsår jag börjar få.

Nu ska jag göra något HELT annat. Planerna är inte helt utstakade än, det beror lite på ditten och lite på datten... men oavsett vilket så slipper jag DET HÄR.

Whats say you? Applåder tack.
Igår vid 2-tiden på dagen bestämde sig kommunen i sin outgrundliga visdom för att sanda vår lilla väg. Vår lilla, snöfria, isfria, torra väg. Men DET var väl extremt förutseende? När snön och isen sen väl kommer kan de inte bli anklagade för att inte ha sandat, för sanden FINNS ju där någonstans under. För då kommer de ju inte ha tid att sanda, då är de ju i full gång med att försöka fundera ut hur man startar de där stora gula maskinerna.

I sin outgrundliga visdom sandade de även grusvägen som går runt området. Så oerhört omtänksamt. Verkligen.

tisdag 18 november 2008

Har ni läst det här? Det är väldigt bra. Börja från början. Det är inte så långt. Det gör ont i mig för hennes skull, för det kan aldrig bli bra det där.

fredag 14 november 2008

Me wants it. Me wants it baaad.



Den kostar ju FAKTISKT bara knappa 22 000 kronor. Som hittat. Nu när det snart är jul och allt.


tisdag 11 november 2008

Bingely bingely beep! Vagörni? Själv sitter jag på jobbet fortfarande. Jajamen, det ÄR väl för härligt det här med deltid? Att jobba 60% är ju liksom så jääla soft.

Jomenserrusåatte.. idag har jag jobbat 14 timmar bara, så det är väl bäst att jag åker hem och lägger mig så jag orkar med arbetsdagen imorgon. Tjo. Ho.

Nämnde jag att detta är vår lugna säsong?

tisdag 4 november 2008

När jag ändå håller på och ber om råd kan jag lika bra be er besluta om min frisyr. Efter ett liv med långt hår klippte jag mig kort när jag var 20. Sen dess har jag sparat ut det igen, vilket mestedels inneburit kortklippning en gång om året när jag tröttnat på icke-frisyren.

Nu har jag dock lyckats spara i två år, och det räcker nu ner till nyckelbenen. Jag klippte frisyr av det i november förra året, och har hållit efter luggen själv, så den frisyr jag har nu är bara samma som då men längre. Jag har i stort sett alltid håret uppsatt eller i flätor. Jag älskar nu flätor, så den möjligheten vill jag ha kvar. Men har jag det utsläppt - som idag - så blir jag efter ungefär 30 minuter galen på det och vill klippa av det, mest för att det är för kort för att ligga fint och slätt utan precis lagom ramlar fram och är i vägen överallt.

Så då funderade jag på att klippa lite längre page, med uppklippt runt ansiktet. Tänk Victoria Beckham innan hon klippte av det ännu mer. Tänk vanlig pagelängd i nacken, med längre flikar framåt och sen alltså uppklippt framåt.

Eller så skiter jag i det och har flätor i ett år till tills jag får en längd jag kan göra något med?

Se så, svara nu:

A. Klart du ska klippa dig. En snygg page is the shit.

B. Stå ut kvinna! Killar gillar långt hår och.. eh..? Du skiter i det? Jaha, men hur som helst, med långt hår kan du ha ÄNNU längre flätor än idag!

C. Jag skiter väl i din jävla frisyr. Jag hamnade bara på den här bloggen för att jag sökte på ordet "knulla".
Här kommer jag med mina jobbdilemman igen:

Jag har länge velat flytta från Stockholm till något mer lantligt. Inte permanent kanske, men den enda gånger jag känner total frid är när jag kommer upp till lantstället och kan andas ut. Visst är det besvärligt med eldandet, kylan och mössen, men det är så jag vill leva, närmare naturen och färre människor och ljud omkring mig.

Så jag har letat efter något att hyra i närheten av Stockholm, så jag ska kunna ha arbetet kvar och kunna pendla, samtidigt som jag hyr ut huset. Vilket är relativt svårt, för det som finns nära vill galna människor hyra ut per vecka för typ 5000 i veckan, och det som är okej i pris ligger för långt bort för att det ska vara hållbart, eller så vill de bara hyra ut till sommaren, eller så ligger det i fritidshusområde, och det är inte riktigt min kopp te.

Sälja huset och köpa något längre ut är inget alternativ av flera skäl, mestadels ekonomiska (huset är en fantastisk investering, säljer jag så förlorar jag massor av pengar iom reavinst, och man får bara skjuta upp en liten del av skatten numera osv).

Jag har även funderat på att helt byta riktning, att säga upp mig, eller ta tjänstledigt och flytta till typ Tyskland och jobba med hästar ett tag. Go utomhusjobb!

Nu har jag fått ett - kanske - erbjudande om att få gratis stallplats och boende på en hästgård, där de behöver hjälp med lite hästgrejer några timmar om dagen. Om jag får boende betalt och hyr ut huset i Stockholm så att det täcker mina kostnader så kan jag faktiskt leva på min firma. Jag får inte lika mycket pengar över som nu givetvis, men eftersom jag får stallplats inkluderat kan jag skaffa häst och då sänks min hästkostnad per månad med mer än hälften kontra idag då jag hyr-rider på ridskolan och betalar massvis med pengar i månaden.

Hästgården ligger för långt ifrån Stockholm för att jag ska kunna pendla till jobbet här, så då måste jag säga upp mig. Men den ligger på kort avstånd från lantstället och mina föräldrar.

Vad säger ni? Säga upp mig och bo på hästgård? Säga upp mig och flytta utomlands? Fortsätta leta hus i närheten av Stockholm och behålla jobbet? Eller ha kvar allt som det är (med det undantaget att jag sagt upp hyr-ridningen och letar foderhäst istället)?
Vi kör en lista. Listor är safe. Och tråkigt, men bara för er, för JAG har kul när jag gör dem.

1. Vad heter du?
De som behöver veta vet. Om du inte vet så behöver du inte veta.

2. Vem tror du att du är egentligen?
I mitt fall är det nog inte fråga om vem, utan om vilka.

3. Är du för lång eller för kort?
Jag passar i mina byxor i alla fall. Det räcker för mig.

4. Hur gammal skulle du vilja vara?
10 år.

5. Vad heter du i andranamn?
Det är också on a need to know basis.

6. Vad står FB för? Flashback eller Facebook?
Fucking bitch, det är jag helt säker på.

7. Är du en teaser eller en pleaser?
En leave-me-aloner?

8. Har du funderat på om din pappa verkligen är din pappa?
Det har aldrig någonsin ens funnits ett ögonblick då den tanken skulle haft anledning att poppa upp i min skalle.

9. Har du varit med om något konstigt som du inte riktigt kan förklara?
Ja. En gång, när jag var ute på krogen, så kom det INTE fram någon kille som ville prata och vägrade förstå mina mindre subtila hintar och som kallade mig hora när jag inte ville ligga med honom. I know! Förundrar mig än idag. Måste ha varit en gayklubb.

10. Din vän har kommit över en summa pengar i ett brott där ingen människa kom till skada. Skulle du ljuga för polisen för att skydda din vän?
Hur bra kompisar är vi? Skadar det tredje part? Och, viktigast av allt, hur generös är vännen ifråga?

11. Lakrits eller vanilj?
Vanilj. Lakrits är Äckligt.

12. Pratar du för dig själv när du är ensam?
Jag pratar med hundarna. För någon annan kanske det ser ut som att jag pratar med mig själv, men de lyssnar ju.

13. Gud är: en kraft, en person eller en projektion?
En projektion.

14. Vem kommer först?
Mannen.

15. Är du tyst eller högljudd i sängen?
Allt som händer i min säng överröstas av den stora hundens snarkande.

16. Har du fejkat en orgasm?
Den enda gång det går för mig är med mig själv, och då är det till 100% bara jag närvarande - känns lite onödigt att fejka då?

17. Vilket ställe vill du besöka “när det hände” - Area 51 eller Studio 54?
Area 51.

18. Fem låtar i soundtracket till ditt liv:
Åh, det här ÄR så tråkiga frågor. Jag definierar inte mitt liv via musik.

19. Vilken av dem ska spelas på din begravning?
Något förbannat sorgligt iaf. Folk ska tamejtusan GRÅTA.

20. Tre sorters godis eller snacks som du gillar:
Choklad, choklad och choklad.

21. Handlade fråga 11 om glass?
Är det jag som skrivit frågorna?

22. Vem spelar huvudrollen i filmen om ditt liv?
Tina Fey kan man hoppas. Vi är inte särskilt lika, men med peruk och lite smink så.

23. Vilken bok läste du senast?
Jingo, av Terry Pratchett.

25. Attraheras du av personligheter som är din motsats eller som liknar dig?
Det har nog varit blandade givar, men jag inbillar mig att det bör vara någon som liknar mig.

26. Vad stod det i det senaste sms:et du fick?
"Ja, bort från frambenen och upp med ryggen."

27. Vad har du på dig när du sover?
Täcket?

28. Nämn två kändisar som du vill para dig hämningslöst med!
Usch, sex.

29. Är morgonmänniskor onda eller goda?
Om de pratar med mig är de djävulens avföda.

30. Du får chansen att leva i ytterligare 200 år, men ditt liv tar en paus och startar igen om 50 år - skulle du tacka ja?
Nej nej nej. För det första, vem vill leva i 200 år? För det andra, det är tillräckligt svårt att hitta vänner när man passerat fem, hur svårt skulle det då inte vara om 50 år?

31. I fråga 26, fick du bläddra ner för att hitta ett intressant sms?
Nej, för det frågades efter det SENASTE smset.

32. När världen har gått under och du är ensam kvar, vad häller du upp i glaset på en bar?
Arsenik.

33. Du är tvungen att leva ditt liv i ett land som du inte bott i tidigare - vilket?
Givet - Australien. Jag har liksom inte BOTT där hrm.. jag har.. arbetsturistat.

34. Bortsett från en ångande het kropp, vilka personliga egenskaper blir du attraherad av?
Är en ångande het kropp verkligen en personlig egenskap hos någon annan än balrogen?

35. Vilken film fällde du en tår till senast?
PS. I love you.

36. Har du gråtit av en bok?
Massor. Den första var Min vän Flicka vill jag minnas.

37. Vad har du som bakgrundsbild på din mobil?
Hundarna i en fåtölj. Eller egentligen, lilla hunden i en stol, som sedermera stora hunden också ville ligga i trots att han inte fick plats, så typ lilla hunden under stora hunden i en stol.

38. Och på din dator?
Ett tecknat träd.

39. Du kan ladda ner information i din hjärna precis som i Matrix - vilken nu levande persons kunskaper/färdigheter skulle du ladda ner?
Någon bästsäljande författares fantasi och självdisciplin.

40. Finns det en människa (som inte är en offentlig person), som du skulle vilja se död, på riktigt?
Nej. Jag tror inte det. Nej, nu har jag tänkt efter och där finns ingen.

41. Är hångel förspel, eller bara hångel?
Hångel är alltid bara hångel. Om sen killar kunde fatta att inte all kroppskontakt leder till påsättning också vore det välkommet.

42. Du är välkommen till en jordliknande planet befolkad av teknologiskt utvecklade humanoider (ja, du skulle vilja ha sex med en del av dem), men du får aldrig mer komma tillbaka till jorden. Följer du med?
Eh, nej?

43. Har du dejtat någon som du träffat över internet?
Yes baby. Han är numera lyckligt gift och nybliven far, så love IRL är ett bättre val?

44. Skulle du nobba någon som är attraktiv, pga att h*n har ett namn som du har svårt att uttala?
Eh... nej? Jag kan alltid kalla honom något annat hahaha.

45. Vilken film visar de på repeat i helvetet?
Sällskapsresan. Fatta vad du skulle hata ledmotivet efter ett tag.

46. Vilken var den sista CD-skivan du köpte?
I det här fallet var felsyftningen SISTA faktiskt korrekt ity jag inte avser att någonsin mer KÖPA en fysisk skiva.

47. Välj tre personer som får bli miljonärer.
Jag. Och.. hmm..

48. Hur och var vill du bo på din ålders höst?
På landet.

49. Vilka är sötast, valpar eller bebisar?
Valpar. Any day.

50. Citera något ur en sång, vars innebörd är speciell för dig.
Once more, you open the door. Försten att komma på vilken vinner något. Gabbiz får inte gissa.

51. Beskriv det bästa fotot du har tagit.
Jag är en usel fotograf.

52. Vad är det äldsta föremålet du äger?
Något jag ärvt av farmor I'm sure. Något litet bord säkerligen.

53. Vad är det mest unika föremålet du äger?
Pappa har handgjort ett sidobord till mig, med inlagd fanér och silverstycken. Det torde kvala in.

54. Beskriv din favoritpenna.
Den jag får behålla.

55. Vad är viktigast på jobbet; att vara omtyckt eller respekterad?
Jag förstår hur nummer två inte alltid är kompatibelt med nummer ett, men tvärtom måste gå att kombinera?

56. Är vapen spännande eller otäcka?
Onödiga.

57. Vilken är filmvärldens bästa villain (skurk)? Du får inte säga Heath Ledgers Joker i The Dark Knight.
Skulle jag sagt det annars eller? Jag har för bövelen inte ens sett filmen.

58. Att bli uppäten av en krokodil eller uppäten av en dinosaurie - skulle det göra nån skillnad för dig?
Jag tar det som går fortast.

59. Är det okej att tjuvläsa sin partners mail eller sms, om det skulle visa sig att h*n varit otrogen?
Nej! Nej, nej, nej. Och nej. NEJ.

60. Skulle du vilja bestämma över din egen död?
Usch nej.

61. Borde alla droger vara förbjudna utom alkohol, tobak och kärlek?
Jag förbjuder heller tobak isf.

62. Är middag med blommor och levande ljus romantiskt?
Blurk.

63. En bra historia är: a) rolig b) sann
På a svarar jag ja, och på b svarar jag Finspång.

64. Du har lagt vantarna på drömkillen/tjejen, men nu är h*n hell-bent på väg att skaffa en oändligt pinsam tatuering! Är detta en dealbreaker, yes/no?
Ja, för folk gör slut för att någon tatuerar sig med vad den andre tycker är pinsamt? Gör de det?

65. När Asteroiden kommer, vill du hellre ha ett skyddsrum eller första parkett?
Jag vill helst befinna mig någon annanstans.

onsdag 29 oktober 2008

Gråter mycket nu för tiden tycks det. Går igenom rätt mycket näsdukar i alla fall. Vet inte riktigt vad det är med mig, men antar att det har att göra med stora hunden.

Har kommit så långt att jag föreställer mig scenariot. Längre än så går det inte. Det är så jävla oåterkalleligt, är han död så är han död, och det finns inget jag kan göra för att ändra det.

I hela hans liv har min värsta skräck varit att han SKA dö. Bli påkörd, eller något annat hemskt, och jag ska förlora honom på ett ögonblick. Och nu sitter jag här och överväger, faktiskt överväger att själv ordna den saken. Ni kanske fattar att man gråter då.

Ni kanske fattar att det inte går. Och jag känner mig så satans ensam, för jag är den enda som älskar honom, nästan den enda som ens tycker om honom, och det finns ingen som kan förstå hur stark ångesten över detta är, när folk bara svarar, jaha så det är jobbigt att leva med honom, jamen dåså.

Det är inte jamen dåså, det är min livskamrat, och JAG älskar honom trots att han begränsar mitt liv, och jag tror inte att någon av mina vänner utom C fattar hur högt man kan älska en hund, ens ATT man kan älska en hund lika högt som en människa.

Så att jag ska ta hem veterinären, och hålla honom medan han slutar andas, be veterinären kontrollera att han är död, och sen begrava honom.. det tror jag inte går. För om jag gråter så jag skakar bara genom att skriva det eller att tänka det, hur ska jag då kunna utföra det i verkligheten.

Hur ska jag klara av det när han ligger i fåtöljen bakom mig och jag hör honom dunka med svansen vid minsta huvudvridning åt hans håll? Han är min trygghet, den som gör att jag klarar av mörker och rädsla och ensamma svarta kvällar, och nu ska jag självsvåldigt leka gud och göra slut på det livet?

Livet med honom är självklart inte bara jobbigt. Det är inte ens till hälften jobbigt, jag kan inte sätta någon etikett på det. Till största delen är han en underbar, gosig hund som är lätt att älska. Det är bara det att den delen av honom som INTE är det tenderar att lämna störst märken i livet, på mig och andra.

Hur mycket problem han än orsakat, och hur mycket begränsningar han än skapat, så är han ändå mitt ansvar, min hund, och jag tog på mig ansvaret att ge honom ett liv i samma sekund som jag bestämde mig för att behålla honom - det beslutet kan jag inte injicera mig ifrån.

För livet är trist och hårt och kallt, och bara för att allt inte är problemfritt kan man inte ta den enkla vägen ut, utan man får dra djupa andetag och göra det jävla bästa av situationen, och köpa det förbannade jävla läget.
Åh Hanna. Ibland är hon bara så bra. Många gånger för vänster för mig, men ibland får hon till det.

Nu ska jag köra Ctrl + C och ge mig in i min inbox på SD. Höhö.

tisdag 28 oktober 2008

Jag har just slösat bort två timmar av mitt liv genom att gå på teater. En nätt liten påminnelse om varför jag inte står ut med teater:

Folk Pratar Så Jävla Högt Och Onatuuuurligt, Och ArTiKuLeerar Så Gräsligt Att Man Blir Galen.

Andra teaterbesökare skrattar åt dödstrista uttjatade skämt.

Alla pjäser jag någonsin sett spelar på stereotyper och klicheer.

Alla kulturarbetare är vänsteridioter slash feminister i palestinasjalar och stickade mössor, ergo är större delen av alla uppsättningar dito. Jag är INTE vare sig vänster eller feminist, ergo retar jag ofelbart upp mig på något inom fem minuter efter pjäsens början.

Men, om man väljer (läs: blir tvingad av jobbet) att se en pjäs som heter "Kvinnornas hämnd" (eller något liknande), och som handlar om [ungefärligt citat] kvinnornas kamp för mer makt och mot den patriarkala strukturen, fast sjääälvklart på ett HUMORISTISKT sätt [slut ungefärligt citat] så får man lite grann skylla sig själv för att man inte lägligt råkade ramla och bryta benet, eller någon annan ursäkt som gör att man slipper.

När ArTiKulaTiooonen och röstomfånget når såna höjder att enbart hundar kan uppfatta ljuden så vill i alla fall inte jag vara med längre.

Då kan man somna istället. Så det gjorde jag.
Kast med liten boll. Gör de fortfarande sånt i skolorna?
Oh lord oh lord... Kommentar från en blogg (hemska ord) med pälsinslag (och efterföljande arga kommentarer):

"Hah... ja vilken gullig liten räv du har runt halsen! Skulle också vilja ha en sån! Och till alla som säger emot! Tänk på att det finns fler rävar i skogen, dt är ju inte så att bella har alla i sin garderob. hur fan ska man få plats med det?! tycker ni ska kolla här och förstå att dom faktiskt "odlar" djuren sådet är ingen fara för miljön [youtubelänk]"

Åh seriöst, VAR man så förbannat jävla korkad när man var tonåring? VAR man det??

Nej nej, för "djurodling" gör ju ingen skada, för det är ju MILJÖN alla som ogillar päls är emot.

He.Rre.Gud.

fredag 24 oktober 2008

Har läst alla kommentarer, tack för dem. Har ältat och angstat, har dock inte något svar än. Orkar inte riktigt tänka på det mer just nu.

Loggade mest in för att delge er det senaste miffot på SD:

"Hej! Jag letar efter en tjej som vill ha en omskuren kille eller som vill att killen ska omskära sig. Jag är inte omskuren men kan nog kanske tänka mig att göra det för din skull.

Låter det intressant?

(Vänligen svara inte om du inte är intresserad!) "

Jag svarade raskt att jag med största nöje skulle ägna mig åt att omskära honom personligen, utan bedövning.

För what the fuck?! Du får skriva personliga, osmakliga, sexanspelande mail till mig, men JAG får inte svara dig? DU sätter dig över mig och vill fatta beslut åt mig?

Jag kommer svara honom... åh jag kommer svara honom minst en gång om dagen.

-----

Och då är det alltså officiellt att mitt medlemskap på den där siten enbart är till för att få uppslag till blogginlägg, för någon manlig halva kommer jag ALDRIG hitta där, och vill för den delen inte hitta heller. Men vill man hitta någon utan alla indianer i kanoten är det THE place to be.

onsdag 15 oktober 2008

Jag har två hundar. Den ene har funnits med mig i mer än en tredjedel av mitt liv. Det är den stora hunden. Den andre bara i drygt ett och ett halvt år. Det är den lilla hunden.

Den lilla hunden är egentligen större i storleken är den stora hunden, men han väger hälften så mycket eftersom han består mest av päls och ben, och därför är han ändå den lilla hunden.

Den stora hunden är mitt livs kärlek. Jag älskar och har älskat honom så det gjort ont. Jag var med när han föddes. Han har varit med mig överallt, i hela sitt liv. Jag var 20 år när han kom, och vet alltså egentligen inte om ett annat liv än när han är med. Han har följt med mig till jobbet, till stallet, till skidbacken, till vänner, till ovänner, i bilen, på kurser, på utställningar, och tom till krogen.

Jag var 20 år när han kom, resultatet av en för hög procent linjeavel, och kunde egentligen inget om hundar. Med facit i hand gjorde jag det mesta fel, utom att älska sönder honom. Med facit i hand borde jag gjort så mycket så annorlunda så mycket bättre.

För han blev också fel. Det enda han gjort rätt är att älska sönder mig. Han älskar mig över allt annat, följer mig överallt, och är mer än gärna med på allt jag kan hitta på.

Tills det blir elektriskt fel i hans felavlade hjärna. Tills en annan hund dyker upp. Tills fel människa dyker upp.

Jag har rannsakat, och klandrat mig själv för att den här hunden har blivit som han blivit så många gånger nu. I mina ljusa stunder så intalar jag mig själv att han har fel i huvudet, och att jag förmodligen bara kunnat göra det marginellt bättre. I mina mörka stunder så vet jag att med bättre och tydligare ledarskap så hade han blivit en tryggare, mer stabil hund.

I mina mörka stunder så ger jag honom "bara en chans till". När han flugit på en annan hund, morrat åt en människa, tjurrusat fram och skrämt en kund, ännu en gång fått mig att inse att trots att det kan gå lång tid mellan gångerna så kan jag inte lita på honom. När jag kopplar honom under skrivbordet på jobbet för att han inte ska flyga på någon om jag inte är där, när jag ständigt spanar hundra meter längre fram än han gör på hundpromenaderna, när det ryser i mig om vi möter en lös hund, när jag ständigt har uppsikt över grinden om han är lös och ensam i trädgården.

När jag ljuger för andra människor och säger att han inte är farlig bara för att de inte ska visa rädsla för honom. När jag vet att det bara är min erfarenhet av honom, och min järnkoll och min sinnesnärvaro som gör att det inte händer något.

Men när det kommer till kritan så kan jag inte. Jag kan bara inte. Jag kan inte ens skriva det utan att börja gråta.

Jag KAN inte ta beslutet. Jag kan bara inte. Jag kan inte se framför mig hur jag utför de faktiska handlingarna, ringer det nödvändiga samtalet - min hjärna sätter stopp innan tankarna kommit så långt.

Det är min HUND. Min prins. Min älskade groda, min hjärtevän, min lilla loppa. Min hund.

Min fysiskt friska, livsglada, supermysiga, kelsjuka älskade hund.

Om ni kunde se hur jag ser ut nu när jag skriver detta skulle ni tro att han redan dött.

Hur skulle jag kunna fortsätta leva samma liv utan honom? Hur skulle jag kunna fortsätta jobba, gå på promenader, gå och lägga mig att sova, utan honom? Jag skakar automatiskt på huvudet när jag skriver det, för scenariot existerar inte. Om ett par år, av ålder, javisst. Men inte nu. Jag kan helt enkelt inte.

Och samtidigt så har jag en hund till. En liten, ganska rädd hund, som dyrkar mig, och som först efter ett år började komma ur sitt skal och våga ta för sig av världen. En liten, ganska rädd hund, som jag inte kan skydda nog för att förhindra att han blir påhoppad, helt utan anledning, av den stora hunden.

Det är helt utan anledning ser ni, jag kan inte förutse när det ska hända, alltså kan jag inte hindra det med mer än att jag separerar dem och sätter munkorg på den stora hunden, och det är inget liv för någon av dem. Missförstå mig rätt nu, de kommer på det stora hela bra överens, de leker till och från och sover i samma korg, men ur det blå kan den stora hunden bara hoppa på honom.

Inga sår, inget blod. Bara sår i själen på den lilla hunden som drar sig tillbaka i sitt skal lite till för varje gång det händer.

Vad
ska
jag
göra?

Jag måste prioritera en av mina hundar. Jag måste välja. Och jag KAN inte.

tisdag 14 oktober 2008

Screw it, jag tittar ändå. Hur fel kan det bli med bara någon promille som saknas?
Jag laddar ner Grey's, hela säsong fyra, för jag har inte sett den än. Tror jag. Det är lite dumt att kasta avsnitten varefter man ser dem, för då har man ju ingen koll på var man är.

Det ba liksom sa Swoooosh! och så laddade det ner i 1,5 meg nedströms, och här satt jag och gnuggade händerna, och förberedde glass and such.

Nu har det stannat på 99,2% och hastigheten är 0,2 kb/s. Beräknat slutförande 33 veckor och 1 dag.

Gaah!

måndag 13 oktober 2008

Först fick jag det här:

"Hej... Vill du typ... träffas eller något? Ge/få massage? Se på film? Spela gamla TV-spel? Gå på långpromenad? Sitta och snacka på golvet/marken? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill träffa någon kvinna och göra något. Och du är ju en, eller hur? Blir på allvar galen av ensamhet snart... "

Jag svarade inte.

SEN, fick jag det HÄR (av samma kille alltså, bara ett par dagar senare):

"Är du dominant och vill ha en sexslav? Jag ställer upp i så fall. "

Eh.. va? Total transformation, från Heathcliff till Mr Badboy på två dagar? Jag tänkte inte svara, men sen blev jag förbannad på alla dessa jävla killar som tror att de kan skriva/fråga precis vad som helst bara för att det inte är IRL, så jag svarade honom att jag hade kunnat tänka mig att fundera på saken om han inte varit så ful.

Sen fick jag dåligt samvete för att han bara var 23 år, men sen tänkte jag lite till på det och blev förbannad igen. De ska fan härdas i tid.
Idag gick jag upp klockan kvart över två. Redan det i sig var en källa till outsinlig glädje, som den stora hunden i sin visdom gjorde ännu mer rosenskimrande genom att gnissla konstant i en timme.

I tröttheten i bilen så sjöng jag med i radion lite, något jag normalt sett inte gör så tidigt, både för att det låter för jävligt, och för att Farbror Melker sa att man ska låta bli.

Efter att ha kört mor min till Arlanda för vidarebefordran söderöver så åkte jag till kontoret, dit jag kom nollfem och trettio, och där tanken var att jag skulle kunna jobba ifatt lite under några tysta, telefonfria timmar

Tror ni inpasseringsförbannadesughelvetet fungerade? Så, as it turns out, så kan man visst få gråta innan kvällen om du sjunger innan frukost. Du får till och med gråta innan gryningen. Sen att tårarna är av ilska, förbittring och trötthet har ingen sagt något om.

I nittio på trean, för att det skulle låta så mycket som möjligt och ackompanjera mitt humör körde jag hem för att äta frukost och försöka sova en timme till. Något som visade sig vara omöjligt, för nu började arbetsveckan snurra i skallen på mig.

How can one make such a lovely day even brighter, you say?

Försök med att åka buss - satans uppfattning om ett skämt – in till stan klockan åtta en måndag morgon. Redan på min hållplats var bussen full och jag fick stå hela vägen in. Fortsätt sedan med att byta till tunnelbana – satan OCH alla hans demoners uppfattning om ett skämt – som är om möjligt lika fullpackad, men BARA precis där man står om man ska av eller på, för folk är korkade idioter som hellre står som packade sillar än tar några steg in i vagnen. Försök sedan byta till en lika fullpackad tunnelbana på andra linjen, där folk står ivägen för dem som ska ut, så till den milda grad att föraren stänger dörrarna och åker iväg innan de som ska på hinner på. Försök SEN ta dig UR sagda tunnelbanevagn när en galen kvinna tränger sig före alla andra med argumentet ”Jag ska av här!”.

Lady, det ska alla andra också, och den enda anledningen till att jag inte sparkade käkbenet av dig är att jag inte är så vig så tidigt på morgonen.

Lägg sen till att Sveriges längsta rulltrappor (Östermalmstorg) är avstängda.

Lägg SEN till att du ska till ett instängt, illaluktande kontor med en sönderpratande VD (med konstant saliv i mungiporna) och göra slutredovisningar för bolag i likvidation precis HELA dagen…

… och du har min dag. Och klockan är bara tio än. Allt kan, och KOMMER hända.

--------

EDIT: Systemet har hängt sig och kraschar var femte minut. De femtonhundra rapporter jag var tvungen att hinna med i dag tar nu i runda slängar 300% längre tid är normalt att utföra.

--------

EDIT 2: Och nyss ringde min granne och erkände att hon precis backat på nya bilen som står kvar där hemma och fixat buckla där bak. Äh. Men det gör ju inget. Den har ju bara gått 120 mil. Klart den ska in på verkstad.

Oh happy day...

fredag 10 oktober 2008

Allt om Mat har haft sin årliga vinprovning. Jag bläddrade raskt fram till Ej Prisvärt-sektionen, för en del av deras formuleringar är briljanta, lysande. Döm själva:

"Under svavlet finns en riktig snuskgubbe"

"Som en blandning av hårgelé och för gammalt lösgodis"

"Skitigt rödbetsspad blandat med ett kilo socker"

"Plåtburk och aggressiv grön banan"

"Påträngande och ovädrat utedass"

"Vaniljpudding i vanmakt"

"Torra rönnbär och syltlök med eld i baken"

"Det brinner i bakelittelefonen"

"Obetydligt piggare än säckväven runt flaskan"

"Smakar eldsvåda i Foppatofflorna"

"Som ett dåligt, svenskt middagstal, utan längden"

"Påträngande och tomt på samma gång. Lite som att nynna på Främling"

"Snyggt sminkad yta, men rätt rynkigt därunder"

"Dog redan för ett år sen. Inte återuppståndet än"

"Här var det en våt tagelmadrass i ett tomt skjul"

"Här närmar man sig soptippen med lasset fullt av burkmajs"

"Uttjänt tuggummi på våt ullkeps"

Om ett vin som heter Relax: "Don't do it!" Hahaha.

"Enkelt och trist. Och så känns det som om kalaspuffar fastnat i gommen."

"Som att se Babben hoppa höjdhopp - det lyfter aldrig"

"Vingligt skelett med en klick gammal marmelad"

Japp, det gjorde min morgon. Nu åter till rapporteringen.

torsdag 9 oktober 2008

Det är synd om mig.

Min choklad är gammal och smakar urk.

Jag äter den i alla fall, för det är ju choklad, men ändå.

Det är synd om mig.

tisdag 7 oktober 2008

Mail från kund nyss. Jo, riktigt, autentiskt mail, jag lovar:

"Jag skulle behöva en ny mall för reseräkningar, den jag har nu står det nämligen 2007 på. Kan du mejla en ny till mig?"

Mallen är i excel-format.

Åh mänsklighet, vart är du på väg!!?

måndag 6 oktober 2008

Uuhh... är det okej om jag går och lägger mig för natten redan nu? Eller kanske dör en smula, either way är lockande.

Gud jag ÄLSKAR att ha möten i två och en halv timme, där samtlig info kunde klämts igenom på en kvart, när man vet att tiden kunde använts till det ack så viktiga jobb man redan varit tvungen att skjuta upp, och nu måste ägna en heldag till åt att göra.

Samtidigt som det är den vackraste dagen den här hösten har skådat.

Gotta love my life.

fredag 3 oktober 2008

Oh lordy.

I korthet:

* Hungrig.

* Kommer som FAN vinna företagets stegtävling. Om jag så måste fuska. Did I say that out loud?

* Tre knäckemackor till frukost är sorgligt otillräckliga när klockan börjar närma sig tre.

* Jag jobbar 60%, sa jag det? Jajamen, är bara uppe i nästan 100 denna vecka.

* Om man åker på konferens med hela företaget, inklusive hemliga nya uppköpet, så är det INGEN som tror en dagen efter. Och då syftar jag givetvis på den skaldjursbuffe som vi åt kvällen innan (och som jag grinigt petade i, jag ville ju ha MAT för tusan), som GIVETVIS gav mig matförgiftning. Yes, och vad tror alla andra att det är då?

* SJ tycker att "djurvänlig vagn" innebär sex rader säten, där man kan stoppa in - samtidigt - sex hundar, en katt och två marsvin. Åh, och nämnde jag att två av hundarna var stora hanhundsaggressiva saker? (Plus min tax då, men den har jag ju pli på). Åh, och nämnde jag att en av dessa stora aggressiva saker hade en matte som var rädd för den och inte vågade ta i den? I tre timmar. Med huvudvärk (ja, det var ju inte BARA skämda räkor). Och sömnbrist. ENSAM. Vilket innebar nada toabesök för mig. I tre timmar. Även UTAN matförgiftning är detta, som ni som känner mig redan vet - en total katastrof.

fredag 26 september 2008

Hjälp! Girl In Serious Danger of Having to Work!

Ligger högvis med papper bredvid mig. Inget som jag MÅSTE göra just NU kanske... men om jag inte gör jag det nu, så måste jag göra det SEN, och när sen är här så har det blivit ett måste. Tillsammans med en massa andra jävla måsten som helt mystiskt dykt upp sen sist jag kollade.

Har ställt in e-mailen att Skicka/ta emot var 800:e minut. Just nu är min inbox TOM! För jag har uppfunnit en snillrikt system av mappar och påminnelser som gör att jag kan sortera in alla mail i diverse mappar (utom dem jag kan åtgärda på stört), vilket efter tillräckligt mycket ignorerande kan sorteras in i en annan mapp (inte lika viktig), och efter ett tag (läs någon vecka) kan man anse ärendet uppklarat=existerar inte längre, och då kan de sorteras in i ännu en mapp och problemet är ur världen.

Funkar skitbra så länge jag inte trycker på Skicka/ta emot.

Men seriöst, det psykologiska värdet av en tom inbox är ICKE att underskatta. Och i mappen med Att göra ligger för närvarande bara 10 mail, som jag inte KAN göra något åt i detta nu. Ergo finns de inte.

F som sitter bredvid har en ganska stor kund, där samtliga medarbetare tycks bestå av gnälliga klimaktieriekärringar, du vet de där som är hjälpligt trevliga i telefon, men hopplöst otrevliga per mail (som de gärna cc:ar sin chef, bara för att påvisa vilket elääände de måste stå ut med varje dag). F är en hyvens grabb, från Norrland, med väldigt lång stubin. Men när tom han sitter och svär över otrevliga mail han får så är de nog ganska otrevliga (typ "Du är värdelös som inte fått med min reseräkning på lönen", när reseräkningen är POSTAD den 24e).

Så jag vände mig nyss till honom och sa att han måste inte ta all skit leendes, han får vara syrlig tillbaka, för det finns en gräns, och om han inte sätter ner foten nu redan i början så kommer det bara eskalera.

Jag, med ett leende från öra till öra: Jag kan hjälpa dig med formuleringarna om du vill...

torsdag 25 september 2008

Bla bla bla... upprepning... bla bla... upprepning... bla bla... självklarheter... bla bla.

Jepp, pratar med kunden igen. Förlåt, "pratar".
Vad har jag gjoooort för att bara förtjäna dessa dårar!?? *sliter hår*

Seriöst, jag som inte ens vill HA en pojkvän, varför självplåga genom medlemsskap på "datingsidor" aka. "Gather here all ye freaks!"??

Holy crap:

"Hej... Skulle du vilja låta mig guida dig för att gå upp i vikt? Du skulle se bra ut med 20-40 kg extra eller så. (Jag skojar inte.)
Om du är intresserad så kan du lägga till feeder34234@live.com på MSN. Skriv inte till mig här, tack. Om du inte är intresserad så kan du bara ignorera detta. "

Fuck yeah I'll ignore you.

You big freak.
Seriöst, det KAN inte vara normalt att vara så här trött. Jag är liksom inte bara trött i huvudet, jag är trött i hela kroppen. Om jag stannar upp lite, tex om jag går till skrivaren och den står och värmer upp och jag väntar på att den ska bli klar så känns hela kroppen som gelé och benen vill vika sig.

Det är till och med så att jag funderar på att halvera ridningen, som är det roligaste jag vet, bara för att jag ska kunna vila mer. Förra vintern så kändes det liknande, men det var ju i typ december, januari någon gång, och enligt läkaren var det inget fel på mig, så det känns ju inte direkt meningsfullt att köra tester igen. Enligt tester är det ALDRIG någit fel på mig. Inte ens när jag har skov av min kroniska sjukdom och de tar prover på mig så visar de proverna något, trots att jag då legat inlagd med dropp (men likt förbannat ska de TA proverna, är inte det märkligt?)

What to do?

Kan det vara så enkelt att jag nu vet vad jag vill, men inte kan göra det, iaf inte riktigt än, och detta är kroppens signaler som säger att DEN vill ändra allt nu?

För det är ju underbara dagar, med mycket ljus och mycket sol, och i vanliga fall så får man ju en energikick av det. Men igår när jag var ute med hundarna vid tre i skogen så gick jag och gäspade och kunde knappt hålla ögonen öppna.

Man blir liksom inte så effektiv då. Till all lycka är detta INTE en jobbig vecka arbetsmässigt, och de där jäkla tre miljonerna är till slut helt utredda (vad mig beträffar var de utredda redan samma dag, men revisorer... jobbar liksom inte i samma verklighet som vi andra).

Vitaminer kanske?

onsdag 24 september 2008

Jag har bott i samma område i snart trettio år. Jag ska inte ens BÖRJA gå in på hur mycket det har förändrats (=skövlats) under de åren, för det skulle aldrig ta slut då. Men en sak som hållit sig konstant är det kolonilottsområde som ligger några hundra meter från huset. En annan sak som hållit sig konstant är de som hyr kolonilotter. Det är kanske inte samma människor hela tiden, men det är definitivt samma personligheter.

I många många år var min pappas kvällspromenad att gå med hundarna till andra sidan lotterna, och sen gena över området hem. I många många år lekte vi barn i och omkring lotterna (alltså inte PÅ själva lotterna, men på gräset och stigarna runt omkring). I många många år har vi blivit anklagade för stöld, skadegörelse, intrång and you name it.

Det är lite som att ha en galen gammal faster - man fäster sig inte så mycket vid vad hon säger, man vet att det kommer galenskaper ur hennes mun, men man kan ignorera dem.

Igår var jag ute med hundarna, stora hunden i flexi och lilla hunden lös som vanligt. Det började regna och istället för att gå runt så genade jag över lotterna.

- Hallå! Hallååå!! Vad tror du att du gör?!

Jag suckade inombords. Galna fastern igen. Det är inte alla som vrålar på en, det ska sägas, men den som ropade nu har gapat på mig förut.

- Jag tar en promenad på kommunal mark, svarade jag, varpå hon replikerade att det inte alls är kommunalt, det är privat, och jag har inget där att göra.

Jag svarade inte mer, utan fortsatte att gå, medan hon gapade på mig vartefter jag gick. Polisanmälan och andra saker hörde jag att hon skrek om.

Nu hade jag tröttnat, så jag ringde upp kommunen och hörde efter, och visst är det kommunal mark, som de arrenderar, och alltså inte privat på något sätt. Till saken hör att de satt upp ett maxat staket runt lotterna, och för något år sen så fanns där även skyltar om att det var privat mark. De sitter inte kvar längre, och anledningen är givetvis att det inte ÄR privat mark, och att de då inte får hävda det. För att förstå varför jag tröttnat så måste man förstå att dessa kolonilottsägare har varit riktigt rabiata och otrevliga mot många människor under årens lopp.

Så jag tog en promenad tillbaka till den galna fastern:

- Nu är det så att jag ringt kommunen och hört efter, och detta är mycket riktigt kommunal mark som ni HYR av kommunen, och jag har alltså all rätt i världen att gå här. ÄVEN om det vore privat mark så finns det något som kallas för allemansrätten, vilket ger mig rätt att gå här ändå, så länge som jag inte orsakar skada. Du kan knappast påstå att mitt enstaka gående på stigarna orsakar skada, och om du fortsätter att gapa på mig varje gång jag går här så är det JAG som kan polisanmäla dig för trakasserier, så jag föreslår att du håller mun i fortsättningen.

Hon har givetvis pratat i mun på mig under hela min utläggning, och nu börjar hon tjata om min lösa lilla hund, och tjattrar om koppeltvång och annat tjafs. DET kan jag däremot utantill:

- Det finns inget som heter koppeltvång i Sverige, med undantag för koppelkrav på namngivna badplatser och kyrkogårdar, och vissa tätbebyggda områden. Det här området räknas definitivt inte till tätbebyggt, och faller alltså under paragraf 5.3 (jag vet inte om det är just §5.3, men det låter bättre så), som säger att "hund ska hållas under sådan uppsikt att den hindras att löpa lös", vilken inte med ett enda ord antyder koppelkrav, utan bara att jag ska ha min hund under sådan kontroll att han inte springer sin väg och orsakar skada eller jagar smådjur, och om du tittat noga istället för att gapa på mig så hade du sett att jag gav min hund kommando att gå fot, vilket han också gjorde under hela promenaden över området. Några fler invändningar?




Självutnämnda poliser var det...

fredag 19 september 2008

Nu ska jag ha hopplektion. Veckans höjdpunkt. Sen ska jag till landet och hämta min nya bil. Veckans andra höjdpunkt. På söndag ska jag dressyrtävla. Veckans tr.. nä förresten, för första start är åtta, och gissa VEM som startar först, och gissa OM domarna är mer restriktiva med poängen i början av klasserna, och gissa OM jag måste vara i stallet halv sex för att hinna med allt?
Ah, det här är det bästa som finns just nu.

Och nej, jag vet FORTFARANDE inte hur man får in ett klipp rakt i bloggen (hemska ord), och ingen gång jag påpekat det när jag länkat har någon varit snäll nog att tala om det för mig, så nu får ni leva med att klicka på en länk.

Sådeså.

torsdag 18 september 2008

Har suttit i telefon i just nu exakt 00:30:25 med Den Jobbiga Men Välbetalande Kunden.

Under hela denna tidsrymd har jag yttrat sammanlagt 75 ord, 31 584 hmm:anden.

Han i sin tur har fått ur sig, mellan tummen och pekfingret, två och en halv minut av substans.

Jag har blivit ganska bra på att få honom att avsluta samtalen, men inte idag tydligen. Precis när jag tror han ska sluta så drar han efter andan och sätter igång igen.

Det gör mig så frustrerad att jag är färdig att hoppa ur skinnet. Herregud! Jag har SÅ mycket att göra, men inget som jag direkt kan göra samtidigt.

00:35:57.

Antalet upprepningar av tidigare info uppgår för närvarande till 95%.

"Ahmen vi säger väl så... Egentligen borde det inte vara några problem... Ah, vi får höras... Men du, jag sa väl vad vi ska fakturera i nästa månad?" Och så är det igång igen.

Nu tröttnade jag helt och blev bara tyst, då tog det bara någon minut innan han faktiskt la på.

00:39:14.

OM INGENTING.

onsdag 17 september 2008

Det KAN inte vara normalt att vara så här trött. Sitter och gör fakturor, och det är en fysisk plåga bara att lyfta armarna över tangentbordet. De känns helt tunga och slöa, och att lägga ner dem i knät är en lättnad.

Var dödstrött förra vintern också, men det var ju i december någon gång. Gick till läkaren, men fick inte ens veta svaret på blodprovet, så det hade man ju mycket för.

Fattar inte hur jag ska orka både med hundkurs och privatlektion ikväll. Egentligen ska vi ut med jobbet och åka vaddetnuheterorkarintetänkaeftersånadärpåbana och sen äta, men det bestämde jag mig redan för när det aviserades att jag inte tänkte följa med på.

Till all lycka har jag ingen stalltjänst denna vecka (än), det är bara ridning ikväll, hoppning på fredag och sen tävling på söndag.

Nä usch! Var är brittsommaren? (Especially for you M)

tisdag 16 september 2008

Dagens visdom:

Om du först ska åka buss, och sen gå jättelångt för att komma till jobbet, drick då inte te och ät fil till frukost.

Risken finns att du blir så kissnödig att du inte vet vad du heter, och måste släpa med dig hundarna in i ett bara nästan täckande buskage, dit andra människor med största sannolikhet redan haft ärenden med.. hur ska jag uttrycka mig.. något mera substans.

söndag 14 september 2008

Jag VET att ni funderat över varför jag ännu inte gjort nedanstående lista. Think no more my darlings.

Berätta om första fyllan.
Mösspåtagningsfest. Tequila. Lots. Gick fram till skolans snyggaste kille och försökte tvinga honom att hångla med mig. Orden "Men snälla då!" uttalades (egentligen "Män schnälla rå!"). Försökte ta ut pengar på bankomatkortet men kunde inte slå in rätt kod och råkade spärra kortet. Tog nattbuss hem, men mådde så illa att jag ramlade av halvvägs för att spy. Gick nästan hela vägen hem, fick skavsår och liftade med en taxi som slängde av mig när han insåg att jag inte tänkte betala. Kom hem resten av vägen ENBART genom att hålla mig i staketen längs vägen. Vaknade upp nästa dag (inte ett dugg bakfull såklart, oh ljuva tonår!) och trodde med en rysning att jag drömt det där om skolans snyggaste kille. Blev i skolan grymt varse att så inte var fallet. Hade en månad kvar att genomlida i skolan.

Berätta om första kyssen.
I USA med första riktiga pojkvännen. Han var.. inte så bra, men jag blev ren i ansiktet iaf. Dumpade honom efter någon månad, och han stalkade mig sen resten av tiden.

Vem är ditt snyggaste hångel?
Han hette Eric och var manlig modell slash pilot. Yum.

Yngsta respektive äldsta hånglet?
Yngsta gick i ettan på gymnasiet när jag gick i trean. Det var STOR skillnad då ju. Äldsta var nog 33 när jag var 24. Eller vänta, han var tretton år äldre, så han måste ha varit 37?

Har du hånglat med fler än en person under en 24-timmarperiod?
Mamma läser här. Inga sexuella detaljer kommer outas.

Nämn en detalj i andras utseende som attraherar dig.
Pojkars brunbrända, kortklippta nackar.

Vilken manlig/kvinnlig kändis skulle du kunna tänka dig att ha sex med?
Well, if I HAVE to... Brad Pitt, Jude Law, David Beckham. I den ordningen. Eller samtidigt, jag är öppen för förslag. Kvinnlig.. finns en hel drös med tilltalande kvinnliga kändisar. Natalie Portman kanske? MED hår tack så mycket.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Köpte häst =)

Höll du några av dina nyårslöften?
Jag ger aldrig några. Meningslöst.

Vilka länder besökte du?
INGA! Åh så hemskt! Eller jo förresten, jag var i Tjeckien. Tror jag. Eller det kanske var förra året? Är inte det här en sån där lista man ska skriva första januari?

Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009?
Ett eget torp. Med björkar. Och horisontellt grovt timmer.

Bästa köpet?
Mitt sadelludd, så jag slapp skavsår på snäckan.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hus, bil, ridning, hundar, i den ordningen.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Jag inser alltid vid såna här frågor hur oerhört icke musikintresserad jag är. Sånger påminner mig aldrig om ÅR. Möjligtvis om personer och situationer, men den enda låt som jag egentligen starkt förknippar med en person är Celine Dions "My heart will go on". Och den är ju inte från 2008.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Tidigare år i hela livet, eller tidigare år 2007? Jämfört med hela livet var jag nog ledsnare, för jag vill minnnas att jag hade en väldigt lycklig barndom. Men jämfört med 2007 har 2008 hittills varit glädjesprudlande.

Vad önskar du att du gjort mer?
Same as always: skrattat.

Hur tillbringade du julen?
Åh, i fridfull ensamhet, tillsammans med hundar och massor med god mat på landet. Det var ljuvligt.

Blev du kär i år?
Lilla hunden är min nya kärlek. Stora hunden är bestående. Annars inte.

Favoritprogram på TV?
Jag tittar inte på TV längre. För övrigt är frågan uttjatad. Jag svarar bara Grey's och So you think you can dance.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Hatar ingen, jag bryr mig inte tillräckligt om andra människor för att hata dem. Men jag känner redigt stark antipati gentemot ägaren av det stall jag "tillhör".

Bästa boken du läste i år?
Tough one. Jag tror faktiskt inte att jag läst någon som jag blev sådär riktigt berörd av, och då har jag ändå faktiskt läst extrema mängder böcker i år, trots all tidsbrist, jag måste ha hunnit med minst en 50, 60 stycken. Jag kan dock inte komma på någon, men jag har läst om Liftaren som vanligt, så då måste jag ju svara den då. Igen. Men det är klart, jag har även läst en hel del nya Pratchett, och han är ju fantastiskt i allt, så kanske det istället.

Största musikaliska upptäckten?
Again, skiter i musik.

Årets bästa film?
Nu har jag inte sett så mycket film heller, men både SATC och Mamma Mia var tillfredsställande nog.

Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
Jag fyllde 27. Jag gömde mig för omvärlden, fick roliga presenter och gick på italiensk restaurang med mamma pappa syster.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer pengar och en egen "riktig" häst.

Vad fick dig att må bra?
Hundarna och att vara själv, de få stunder jag hann med det. Nya vänner och att vara singel och leva mitt eget liv.

Vem saknade du?
Flickorna. Mamma och pappa, som envisas med att bo så långt bort.

De bästa nya människorna du träffade?
De fyra nya vänner jag skaffade/fick såklart.

Vilka är dina tydligaste karaktärsdrag?
Arg.

När är du lycklig?
Se svar på vad som får mig att må bra.

Vad beställer du på krogen?
Drinkar. Utan Jäger tack.

När sa du “Vet du inte vem jag är” senast?
Jag har nog aldrig sagt det, så jag skickade frågan vidare till 118 100, och svaret jag fick var "118 100 tror att du är Trasselkvast som bor på X-vägen i Nacka. Vi tror att du gillar att vara med dina hundar och är det så ofta du kan." Och det har de ju rätt i.

Berätta om en minnesvärd bakfylla du haft.
Med tanke på att just bakfyllan är något man uppenbarligen alltför lätt förtränger så kan jag inte påstå att jag minns så många. Men att dressyrtävla bakis var ingen höjdare vill jag minnas.

Herregud vilket långt formulär jag dör!

Vilken är din största fåfänga?
Jag är nästintill manisk när det kommer till mina ögonbryn. De MÅSTE vara jämna och se exakt likadana ut. I och med att mina egna är väldigt ljusa så har jag inte särskilt mycket att gå efter när jag fyller i dem. Annars min rumpa. It's HOT.

Hur vill du helst transportera dig?
Med bil. No pain, all the gain.

Vad är ditt starkaste minne från barndomen?
Sommaren -88 då det gick två hästar i hagen utanför torpet. Helgerna med pappa i skogen.

Väldigt kortfattat: din syn på dokusåpor.
Tråkiga.

Vilken modetrend var du tidig med att upptäcka?
Jag följer sällan trender medan de fortfarande kan kallas trender. Men ge mig tre år, and I'm all there.

Vem är den mest kända människa du talat med?
Prinsessan Desirée?

Vad är det närmaste döden du kommit?
Se tidigare svar om alla dessa månadsrapporteringar den tionde.

När skäms du?
När jag blivit onödigt arg.

Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?
Depressionen ligger alltid bara och lurar under ytan, så det skulle bli det. Möjligtvis panikångest, det ligger i släkten.

Berätta om ett gubbigt beteende du upptäckt hos dig själv.
Jag kör numera (efter cirka tretton miljarder mil fram och tillbaka till landet den här sommaren) stadigt i hundra på motorväg för att spara bensin. Gärna i häcken på en långtradare så jag slipper tänka.
Fyll i meningen: ”Man kan ta E ur X, men man kan aldrig ta X ur E.”
X ur E? E?? Y då?

Vad är det märkligaste sms du fått?
Säkert något från pappa. Pappa som är väldigt beläst och korrekt i skrift annars har uppfunnit sitt eget underliga sms-språk med mängder av förkortningar och halvt utskrivna ord. Tänk Bridget Jones, fast äldre, och manlig. Och utan sexet och cigaretterna. Hoppas jag i alla fall.

Nämn en bok som du sagt att du läst, men som du i själva verket aldrig tagit dig igenom.
Boken jag fick av chefen i julklapp. "Kvinnor på ett tåg". Jag har försööökt, jag lovar! Varje kväll i minst en månad försökte jag, men det gick inte! Den var så förbannat tråkig att jag somnade efter max tre sidor varje gång.

Fyll i meningen: ”X, X och X – det känns som historien om mitt liv.”
Ilska, vrede och förbittring - det känns som historien om mitt liv.

Well, what did you EXPECT?

Vad irriterar människor sig på hos dig?
Inget. Jag är perfekt.

Berätta om ditt senaste utbrott.
Ännu en cyklist. På väg hem, tio på kvällen, ska svänga in på min avtagsväg i villaområdet när jag ser en cyklist komma uppför backen för att köra på samma övergångsställe som jag ska korsa. Jag HADE kunnat gasa och hunnit före, men jag kände mig storsint och vänlig, så jag bromsar in i GOD jävla tid och stannar halvvägs på gatan jag kom ifrån och halvvägs in på gatan med övergångsstället, ungefär tre meter från detsamma. Han cyklar förbi, jag möter hans blick, och förväntar mig en nick, eller en höjd hand som tack. Jag får ett "BLINKERS DIN FAAN!" istället. Rusar ur bilen så han ska höra mig och vrålar med mina lungors fulla kraft "JAG STANNADE JU FÖR I HELVETE DITT HÄRKE, MEN JAG BORDE FAN KÖRT PÅ DITT FETA ARSLE ISTÄLLET!!". Sen var jag förbannad i minst en kvart. What the HELL liksom! Jag behövde fan inte blinka, jag STANNADE ju för satan.

Se, nu blev jag arg igen.

lördag 13 september 2008

Han: Ovanlig pres... '+++' av '+++++'. ;)

Jag: Så... vänligt av dig.

Han: Ja visst va det. Jag kände att jag ville gå lite mot strömmen. Så vad heter du? Du har grym utstrålning! Me like! Vill veta vad du heter för jag tänkte skriva ditt namn högt upp på min önskelista till tomten. ;)

Jag: Mitt namn är Getta Life.

Han: Härligt dryg också... :)

Eh! Lär dig ta en hint grabben?!
Den där jobbiga kunden, som felet på 3 miljoner rörde, är uppsagd sen tidigare. Sista dagen på uppsägningstiden är sista september. Jag löste givetvis problemet, men nu är det andra fel istället. Exempel:

I ett vanligt företag så räknar man med intäkten när fakturan görs. Ibland när den betalas. I det här företaget måste man (jag) varje månad göra en uträkning av hur mycket intäkt som kan tas just den månaden, baserat på utförandedatum och nedlagd tid och annan skit. I början när vi precis hade börjat jobba med dem hade vi ett relativt enkelt system, som tog någon timme att räkna igenom. Sen kom deras dåvarande revisor på att hon inte gillade systemet, så hon ändrade om, till ett något mer komplicerat, som tog dubbelt så lång tid (för mig) att räkna fram. Sen köptes de upp, och gissa vad? De nya ägarna, och den nya revisorn gillade inte systemet. De kom på ett nytt. Det tar mig nu en full arbetsdag att räkna fram månadens intäkt. Ibland ändrar de kriterier i sista sekund. Då får jag lägga tre timmar på att räkna om det hela, för jag måste bygga ett nytt excel-ark varje månad, för det programmet som de tar fram SINA siffror ifrån kan bara göra nya excel-ark, inte jobba från befintliga.

Jag ska rapportera den tionde varje månad. Jag är ansvarig för ungefär 50 företag, varav tio större. ALLA vill ha rapporter den tionde varje månad. För detta företag slapp jag rapportera något i juli, och alltså blir rapporten i augusti mer omfattande och tidskrävande. Jag är en duktig liten ekonom, så jag klarar alla rapporteringskrav, OCH löser krisen med de tre miljonerna.

Vad händer? Chefsekonomen hos de nya ägarna kommer på... att... hon inte gillar systemet. Hon tycker att jag rapporterat fel hela förra året. Hon tycker att mallen (som HON kommit på) borde ändras. Det kommer hon på tio minuter innan jag ska gå hem, den tionde.

Vad säger ni, om jag inte öppnar Outlook en enda gång innan den sista september så borde jag kunna stalla tillräckligt länge för att det ska bli ett NAP?

onsdag 10 september 2008

Gissa vem som får 5 miljarder mail fulla med skit angående den där diffen på 3 miljoner?

Yep - jag.

Jag haver nu stängt ner mailboxen. Jag har annat att göra just nu.

En liiten fundering dock: Revisorn, som gått igenom balansräkningen, upptäckte du aldrig att den diffade med ynka ÅTTA MILJONER gentemot din EGEN bokföringsorder?

JAG tvår mina händer angående detta. Var på semester när revisorn ville ändra, alltså ändrade chefen. Ska jag då vara paranoid och dubbelkolla vad chefen - med 35 års erfarenhet - har gjort?

Tydligen.

Task today - find new job.
Näää, vettni. Jag är nog ingen cykeltjej. Kan inte ens uppbåda tillräcklig entusiasm för att känna tävlingsinstinkt när de feta gubbarna susar förbi. Själv susar man inte så mycket när lilla hunden springer bredvid, eftersom han tycker att en maklig trav är alldeles lagom bredvid cykeln.

Så idag tänkte jag att jag skulle gå till jobbet istället. Eller, åka en tredjedel med buss och gå resten. Det är sju kilometer, dvs inte mer än vad jag går under en normal hundpromenad. Åh, och innan jag gick hemifrån så tyckte jag att jag hade lite frissigt hår, så jag plattångade det litet.

Sen regnade det lite. Inte mycket, lite. Välkommen stora sockervaddstuss till hår.

tisdag 9 september 2008

Jeezus.. hur trist.. kan man bli..?

"Jag kollade på din profil som väckte mitt intresse.
Min magkänsla är att det finns potential att vi kan tillföra varandra något värdefullt ifall vi utvecklar vår kontakt.
Själv så upplevs jag som en pratglad, social, energisk, självsäker och rolig kille.
Jag vill veta mer om dig. Har du haft någon positiv erfarenhet av att dejta på nätet?
Jag ser fram emot att få ditt svar.
Hasta la vista
/V."

Kan det BLI mera massmail?
Singelliv versus parliv: 0-1

Har fått fästing på ryggen. Sitter onåbart. Pendlar mellan djupaste äckel och stark förhoppning om att arm växt tio centimeter under senaste kvarten. Återgår till djupaste äckel när så inte är fallet. Är ensam, ergo kan inte lösa problem.

Singelliv versus parliv: 0-2

Måste fotmassera själv. Avskyr fötter. Måste axelmassera själv. Se punkt nr 1 angående korta armar. Positiv poäng: hur dåligt det än går med självmassage är den ändå eoner bättre än exets, som konkurrerade med Monica om titeln till "Jordens sämsta massör".

Singelliv versus parliv 123 544 654 558 669 364 115-2

Alla andra stunder på dygnet. Ensamhet. Frihet. Självbestämmande. You name it.
Har tråkigt. Behöver underhållning.

Fick just tårar i ögonen över något jox som chefen gjort med mitt största bolag (3 miljoner i diff i min senaste rapportering). Vet inte ens i vilken ände jag ska börja reda ut problemet. Måhända strutsteknik är det bästa. Behöver roligare jobb.

I fredags fick jag dock en "uppenbarelse", och nu vet jag vad jag vill med mitt liv. Det tar jag sen dock. Måste rätta nu.
Cyklade till jobbet imorse. Vill dela med mig av livets guldkorn i form av visdom som jag fann på vägen:

* Köp av billig hundkorg leder ofelbart till trasig hundkorg = hunden ramlar ur.

* Genvägar är senvägar.

* Regn whilst cycling är inte så uppfriskande som man skulle kunna tro.

Och morgonens höjdpunkt kom när jag stannat cykeln högst upp i en backe, till vänster, för det var där det fanns gräs och den lilla hunden ville kissa innan han fick hoppa in i korgen:

- Hallå! Hallååå!! Vi har faktiskt högertrafik här i Sverige!

Okej. Ett: Mina gratulationer till dig som orkar ha sån maxad fart uppför hela den backen jag stod i att du inte hinner väja för mig på krönet. Två: Om det är högertrafik så innebär det väl att du cyklar till höger, och jag stod ju.. till vänster.. så vad är problemet? Kommer du inte förbi mitt feta arsle? Tre: Om du inte ser mig trots att jag står högst upp i backen iförd röd-röd jacka så ska du nog inte cykla omkring i trafiken alls.

Jag, vrålandes efter honom: - Du har inte fått sex på ett par år va?!

Jag avskyr självutnämnda poliser.

onsdag 3 september 2008

Nyss återkommen från hundkurs med det lilla trasslet. Det var vi, och tre miljarder myggor.

Myggorna måste vara de enda på hela jorden som inte fattat att det är höst nu.

Nästa vecka är det jag som har med Radar.

Den stora hunden och jag har provat på allt som går att göra inom hundsporternas värld, utom IPO och skydd då, eftersom de är hemskt fördomsfulla och helst bara vill ha dit schäfrar, mallar och en och en annan dobbis. Risken finns ju också att han skulle sopa banan med alla brukshundar, och jag vill bespara dem den skammen.
Men allt annat har vi gjort: agility, freestyle, lydnad, personspår, rallylydnad och viltspår. Eftersom han är den ras han är så föredrar han givetvis viltspår. Matte föredrar freestyle och agility. Agility med en tax är ingen höjdare. Det är inte det att han är duktig, för det är han verkligen, han är enormt ambitiös, och oerhört glatt med på ALLT jag kan hitta på (särskilt om det involverar blod, klövar, och en och en annan Jack Russel att mucka gräl med). Det är bara det att det liksom inte... går så fort.
Det är samma sak med freestylen - han kan fler tricks än vad jag själv kommer ihåg att jag har lärt honom, men ni vet... en snurr som tar ett par sekunder att slutföra är liksom inte riktigt... där.

Enter lilla hunden.

Lilla hunden är av okänd härkomst, men mest pudel. Lilla hunden kan på eget bevåg snurra så mycket att han blir ett svart ludd. Okej, han är ett svart ludd även i stillastående läge, men ni fattar.

Med lilla hunden har jag gått lydnadskurs. Och lydnadskurs. Sen gick vi en lydnadskurs till. Lilla hunden är nästan lydnadschampion vid det här laget (give or take några poäng...). Nu ska lilla hunden bli freestyleproffs. Helst ville jag bygga hans agilitykarriär först, men där fanns nu inga kurser i höst, så det blev freestyle. Och visst har jag gått tillräckligt med kurser i mina dagar för att själv kunna hålla en nu, men det är liksom inte samma sak att träna själv.

För det första så händer det inte.

Dagens upptäckt: Lilla hunden har kommit in i klimakteriet. Lilla hunden tyckte det var skitkul att fånga mygg - inte lika kul att kolla på matte.

Nåväl. Det finns en sport som båda mina hundar är oslagbara i, och det är sorkletande. Det är den stora hundens högsta nöje här i livet, och han har noggrant lärt lillebror hur man gör.

Hur gör man? Man finner sig ett dike, eller möjligtvis ett blött fält med högt gräs. Man kastar sig ner/ut i detsamma, och kör ner nosen i alla hål man hittar, under ihållande skall (vilket är den bit som JAG har mest problem med). Om den andre hittar ett hål så ser man till all raskt störta sig fram, tackla den andre ur vägen och köra ner nosen i hålet själv. Ät gräs. Ät jord. Smutsa ner dig. Få lerkokor runt nosen som måste KLIPPAS bort. Repetera. Hitta eller fånga under INGA omständigheter någon sork. Efter tre och en halv timme - uppsök soffa, torka nos i soffa.
Har laddat ner True Blood och Generation Kill. Kollade på början av båda för att se att kvaliteten var ok. True Blood.. Funny. As. Hell. Kan bli riktigt bra. Skarsgård med i båda, får se hur länge det dröjer innan han pratar svenska med amerikansk accent.

måndag 1 september 2008

Har hoppat från länk till länk till länk, och till slut hittat det här. Förmodligen bara roligt om man har husdjur dock. Jag kan inte svara för dem som inte har/har haft.

Annars då?

I helgen har jag knarkat.

Kantareller.

Tog en ridtur på ett nytt ställe i skogen igår och såg lite kantareller här och var, så föreslog att vi skulle rida ut igen på em och plocka dem. Väl ute i skogen så insåg jag att det som vid en första anblick såg ut som lite kantareller här och där istället var MYCKET kantareller lite här och där.

Jag blev alldeles svettig av adrenalin till slut. Jag höll min häst, samtidigt som F satt på sin ponny med påsen och tog emot, från mig som stod bredbent över svampen för att skydda den mot sällskapsshettisen som var extremt nyfiken på vad jag gjorde där nere på marken och trampade sönder så mycket hon kunde.

När jag lyckats få upp så mycket jag kunde på ett ställe så skumpade jag med hästar i släptåg vidare mot nästa, för att komma dit innan shettisen hann före och trampade runt. F galopperade efter oss med påsen i högsta hugg, och min stackars häst galopperade efter mig där jag rände genom granar och över blöta mosstuvor så att blåbärsriset yrde.

Knark säger jag.

F som höll påsarna, följde efter mig så gott det gick, men hade lite svårt att styra sin ponny med händerna fulla, varpå ponnyn raskt skrapade av henne mot en låg gren och hon gjorde kullerbytta bak över ponnyns rumpa. Hon ramlar av i snitt en gång varje ridtur, så jag förhöll mig kallsinnig och vrålade bara "AKTA SVAMPEN!!!" varpå flickebarnet, som ligger på marken, men fortfarande sitter fast i båda stigbyglarna (hur man nu lyckas med det), stolt slår ut med armen och visar oskadda kantareller.

Till slut var jag tvungen att yttra orden jag aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga: "Jag måste sluta plocka nu, för påsarna är fulla".

Fyra kilo svamp på fem minuters plockande.

Shettisen (som går med lös på alla ridturer), trampade ner minst lika mycket. Och oändligt mycket lämnades kvar.

Sen red vi hem, jag med två påsar gult guld i nävarna, F på sin ponny som var trött på att stå still i skogen och bara ville galoppera, sällskapsshettisen som var på sitt jäkligaste humör och skulle gå först till varje pris och vildsint fäktade undan alla andras försök att gå om.. och så min älskade lilla hund sist, lydigt knatandes tio meter efter oss andra, sakta skakandes på huvudet över kalabaliken.

Sen mötte vi i rask takt två bilar, fem människor och två hundar, vilket varje gång skapade kaos. Bilarna för att de kör i 180 knyck genom skogen, och vi hade ju både lös ponny och hund med oss som skulle förbi säkert, och människorna och hundarna för att F's ponny nu tog varje tillfälle hon kunde att bli "rädd" och snurra runt ett par varv.

Så vi red iväg till vår egenhändigt tillverkade terrängbana och körde slut på henne, sen red vi förbi pappa och lämpade av svampen, och sen red vi ner till ängarna och tävlade ett par varv, bara för att F's ponny verkligen skulle få sitt lystmäte av springande.

INNAN dessa två ridturer hade jag gått nio hål på golfbanan med pappa. Needless to say ville jag ligga kvar i sängen imorse.

Kantarelltoasten till frukost gjorde det lite lättare att stiga upp för att köra 20 mil till jobbet.

Den Red Bull jag var tvungen att köpa halvvägs för att hålla mig vaken gifte sig dock inte så väl med kantarellrapar.

fredag 29 augusti 2008

Jag började titta på PS. I love you istället.

8,54 in i filmen, och jag vill gråta.

Jag gjorde det inte, för jag är ju en kall, grinig bitterfitta, but yes I get it bitches, vad rekommenderade ni den för?
Idag har jag haft min sista semesterdag den här "sommaren".

Mao har jag jobbat med företaget i fyra timmar, gått ut med hundarna i två timmar, hopptränat i en timme och haft stalltjänst i fyra timmar.

Jag fick iaf sova till kvart över åtta innan jag vaknade av att den lilla hunden satt vid min säng och stirrade på mig så att han kunde se vad som fanns på baksidan av mitt huvud.

Nu har jag maratontittat på tre avsnitt av So you think you can dance, hunnit till nr 18 och insett att jag inte HAR nr 18. Letade efter det, hittade det, och innan jag hann skriva de första två styckena var det nere i min dator. Gotta love the intörrnett.

Jag ÄLSKAR So you think you can dance. Älskar värmen, glädjen, kreativiteten, och det faktum att domarna genuint bryr sig om de medverkande, ger dem konstruktiv kritik och inte bara är ute efter att göra ner dem. Och så är jag lite kär i Will och hoppas hoppas att han vinner, eller iaf är kvar bland de fyra sista.
Högen med mina egna papper och kvitton som jag underlåtit att bokföra sen slutet av april.
Jag tror jag underlåter lite till.

torsdag 28 augusti 2008

Man vet att man börjar bli gammal när man står i en klädbutik, håller upp ett plagg framför sig, och tänker,

"Hm. Jaha, okej. Men.. hur.. bär man det?"

tisdag 26 augusti 2008

Bild på hästen, som efterfrågat. Tyvärr så får hon en tendens till travarhals på bilden, något som hon faktiskt inte har annars, hon ser ut som en stor ponny. Och superfin såklart =)
(Vv bortse från hemsnickrad hjälptygel, gjord av.. tygel..)
"Hur det gick utför med världen", eller

"Min chefs oförmåga att anställa bra folk".

Jo, för att vi har ju blivit av med den patetiska ursäkten till assistent nu, och hence anställt en ny. I samma veva går det bra att konstatera att jag var en lyckträff vad hennes personkännedom beträffar (och alltså att JAG är det bästa hon anställt, rent objektivt vill säga, vilket osökt får en att ytterligare ifrågasätta kvaliteten på resten).

Ok, min assistent är bra, men det beror till stor del på att det är jag som lärt upp henne, och att jag fortfarande var positivt inställd till tanken på nyanställda när hon kom (ja, hon är trevlig också).

Jag har ännu inget att säga om den här nyas arbetsförmåga (vilken dock, även i alla värsta fall, kommer överstiga den gamlas med minst ett par hundra procent, förutsatt att hon inte drabbas av något som kräver sjukhusvistelse), men däremot har jag desto mer att säga om hennes personlighet.

Jag ska inte säga allt, jag ska bara nöja mig med att konstatera att min chef tycks vara högeligen förtjust i att anställa surkärringar. Det går BRA att sticka in huvudet på morgonen när man kommer och säga hej till mig. Det är iaf trevligare så än att komma in, försöka kopiera något, inte lyckas (eh?!), och låta dina första ord till mig vara "Du tror inte att du kan hjälpa mig lite med det här?".

Jag hjälpte inte. Ser jag ut som skrivarexpert bara för att jag sitter bredvid?

Det går även bra att svara i telefon åtminstone varannan gång. Det ÄR inte svårt, det funkar precis som hemma, jag lovar. DU är assistent, DU svarar i telefon. JAG är inte assistent, JAG får relevanta samtal vidarekopplade till mig. Det finns en anledning till uppdelningen, andelen kvalificerat jobb, och att jag har högre lön än du.

Sådär, och när dagens beska är ur mig ska jag sätta igång med mitt, kvalificerade, jobb.