fredag 30 april 2010

Saker som stör mig idag:

När folk kallar det jag (bland annat) gör för att "skicka saker till revisorn".

Jag är INGEN revisor. Den de skickar kvitton och annat mög till är INTE revisor. En revisor är (nästan alltid) en gammal gubbe som är det torraste som går i ett par skor, med en sur jävla kärring i 35-årsåldern till assistent. Dessa två är paragrafryttare av värsta sort, älskar att hitta småfel och säga saker som att "men då får du en oren revisionsberättelse".

JAG är ekonom. JAG är kreativ. Mitt jobb går (bland annat) ut på att (kreativt) bokföra folks kvitton och annat mög och hjälpa dem göra luriga avdrag som revisorn sen helst inte ska upptäcka och ifrågasätta.

Då har vi DET avklarat.

PS. Revisorsplikten för aktiebolag avskaffas inom kort. Jag hoppas att det innebär ett minimum av kontakt med de torra asen.
Hästarna fick gå ut i "mellanhagen" idag, de har gått i vinterhagen hela vintern, och där är det vääääldigt fattigt på gräs, mest är det jord. Inte jättemycket i mellanhagen heller, men några cm i alla fall, och tanken är att de ska gå ute i natt också på prov. Där finns ett lösdriftsstall som de kan gå in i. Ponnyn tappade i vikt väldigt förra året när de fick börja gå ute, så nu tar vi det säkra före det osäkra och vänjer in dem väldigt långsamt, typ en gång i veckan till att börja med. Sen får de gå i sommarhagen som är på massor av hektar (när veckoträningarna har uppehåll, för det tar sjukt lång tid att fånga dem där, den är enorm).

Strategisk som man är såg jag till att det blev just från fredag till lördag = inget utsläpp och ingen mockning imorgon = sovmorgon. På söndag är det hopptävling, och jag ska åka redan halv åtta, så där blir det ingen sovmorgon minsann.

Men, hur som helst, jag red min häst först, och sen gick jag tillbaka till vinterhagen för att "koppla på" flickorna, som anade att något var annorlunda och vägrade komma. Till slut lyckades jag fånga in sällskapsshettisen meddelst lassometoden, genom att använda ponnyns grimma. Sen satt jag upp igen, för jag orkade inte gå hela vägen. Ponnyn stod längst bak i hagen och blängde misstroget på oss när vi gick, men fick full fart när hon insåg att vi gick utan henne, och fick ÄNNU mer fart när hon insåg vart vi var på väg. Hon störtade förbi oss, halvlåg i kurvan, och skenade in i mellanhagen, bara för att inse att vi var långt efter, varpå hon gjorde en tjurrusning tillbaka till oss, rundade oss, och satte av igen.

Om jag bara hade suttit på min häst, eller bara hållit i shettisen hade det väl varit enkelt. Men båda på en gång, när de båda får fnatt av att inte få springa, var lite knepigt. Väl framme vid hagen skulle de ju stå still medan jag plockade av min häst alla saker också (svårast var bakskydden..), men sen jäklar blev det springa av. Varv på varv på varv på den lilla del de får gå på än (resten är avskilt så de inte kan trampa ner allt gräs direkt), de två stora njöt av springandet medan shettisen insåg ganska snabbt att det var överskattat och körde ner huvudet i gräset istället.

Härligt att se på är det i alla fall, och så luktar det så gott när de går där och äter nytt gräs. Får se vad min häst säger om lösdriften bara, ingången var läääskig tyckte han.

torsdag 29 april 2010

En del av mig blir rätt högfärdig över att om man googlar mitt namn så är det första sökresultatet "Här är toppresultaten vid de tre senaste högskoleproven". Bitch.
Igår var F och jag på terrängträning = typ det roligaste man kan göra här i livet. Trots kylslagna grader och ihållande regn, så kunde vi inte mer än titta på varandra innan vi bröt ut i varsitt stort leende. Hästarna tycker också att det är superkul, att få rejsa runt på ett stort fält och hoppa stockar och andra mysko saker, tjoho!

Glädjen och adrenalinet pumpade, och trots att vi åkte innan fem och kom hem vid elva, så var jag inte trött, utan bara glad och lycklig och längtade efter Nitton.

Så gick jag hem i min ensamhet och möttes av:

* Fullständigt nersläckt hus, inte ens en liten lampa tänd så jag ser var jag går.
* Dörren till nyckelskåpet på vid gavel för tusende gången, det är tydligen en vääldigt tung dörr.
* Den rena tvätten (hans tvätt) som JAG tvättat, hängt upp och tagit in, men inte hunnit sortera undan stod fortfarande i sin korg i hallen.
* Hans handduk hängde på samma plats som den alltid gör, varpå jag vareviga morgon får flytta tillbaka den till badrummet.
* Kläder i en hög i hallen.
* Disken jag diskat stod fortfarande kvar i diskstället.
* Snusk i diskhon jag tidigare gjort ren.
* En tom skål som tidigare innehållit något som skulle eldas stod kvar vid vedspisen.
* Papper liggandes på vedspisen, som var igång, trots brandrisken.
* Kranen i badrummet står och droppar IGEN.
* Datorsladden sitter kvar i uttaget trots att den blir så varm att brandrisk föreligger och vi kommit överens om att den alltid ska dras ut.
* Handfatet smutsigt och fullt med hår.
* Bara lagat mat till sig själv.
* Diskbänken full med smulor och brödet kvar ute.
* Min säng (ja och hans också då) som jag lämnat obäddad på prov fortfarande obäddad.

Visst. Var för sig, ingen big deal. Allt tillsammans, och särskilt allt tillsammans för hundrafemtionde gången - stor jävla deal. Jag blir liksom bara så TRÖTT. All energi försvinner, all glädje försvinner, och så har jag liksom att välja på att antingen göra det själv, säga till honom att göra det, eller strunta i att det ser ut som det gör. Alternativ tre ÄR inget alternativ. Jag är inte så hysterisk på att städa längre, heller inte samma pedant som jag brukade vara (kanske fördelen med mörkare golv), men jag tycker faan att man kan plocka in sina rena kläder om någon annan tvättat åt en, eller ställa in smutsiga skålar i diskmaskinen direkt osv.

Jag skulle kunna tvätta BARA min tvätt och låta honom sköta sig själv, men för det första är det verkligen INTE sån jag är, och för det andra så är det inte sånt ett förhållande går ut på.

Och visst, en del av mig fattar ju att det måste vara såhär, för att för det första är han knappt mer än tonåring, och för det andra kommer han från ett hem där mamman gjorde all (säger ALL) markservice. Han har inte bott själv, inte bott hemifrån innan, inte behövt SE såna här saker. Utan krav heller ingen inlärning. Men en annan del av mig tycker liksom att sånt här är så sjukt jäkla SJÄLVKLART, liksom hur svårt kan det vara att stänga dörren till nyckelskåpet? Det är ju bara något man GÖR, oavsett ålder?

Jag tycker, ärligt talat, inte att det är så mycket jag begär. Jag vill att han ska se när det är stökigt själv (stökigt per se hinner det för övrigt sällan bli, jag plockar ju varje dag eftersom jag jobbar hemma), kanske dra fram dammsugaren på eget bevåg, göra ren handfatet när han SER att det är smutsigt, torka ren diskhon när han lagat mat, flytta tillbaka den jävla handduken själv någon gång.. det ÄR väl inte svåra saker? JAG tycker i alla fall inte det.

Och ja visst, jag jobbar hemma på dagarna, och oftast jobbar jag inte ens åtta timmar, han å andra sidan åker sex och kommer hem fem nu när han har jobb, men det har han haft i två veckor, och jag VÄGRAR hamna i den uppdelningen att bara för att jag jobbar hemma så ska jag även göra allt annat också. Liksom, huset är på 80 kvadrat, det är inte svårstädat direkt.

Jag menar att om det BARA vore dörren till nyckelskåpet skulle jag strunta helt i det, SÅ jobbigt är det inte för mig att ge den en knuff när den står öppen, men nu är det bara den extra lilla grejen som gör allt annat så himla mycket mer irriterande.

Min gynekolog (av alla människor) sa en gång som svar på en fråga att ett bra sexliv uppnås först när kvinnan känner sig uppvaktad. Och det ligger något i det, för vem känner sig sexig när man samtidigt agerar gnällkärring?

onsdag 28 april 2010

Scenario 3: Rådjurshelvete knallar fram från bakom vedboden, jag rycker upp hund i fönstret, hetsar lite, skickar ut honom genom dörren, springer tillbaka till fönstret för att se på.. och hund kutar raskt mot vedboden and beyond, medan fästingbäraren snabbt springer åt andra hållet, fullt synlig för alla utom hund som har noll koll.

Japp, det går bra det här.

Jag kan ju kanske passa på att förekomma upprörda kommentarer med att hund inte får jaga annars, inte springer lös hur som helst i skog och mark annars, stannar vid tomtgränsen om jag skickar honom efter ett rådjur, kommer garanterat inte ikapp dem, och skulle förmodligen försöka leka med dem som han gör med sällskapsshettisen om han kom nära. Gårdagens incident visar ju att han inte är så hemskt intresserad av att jaga dem egentligen.
Ååh, det bara KLIAR i fingrarna efter att få skriva ett inlägg som det bara ryker om. Problemet är att jag inte vet om det är äkta eller inte. Om det ÄR äkta är det så öppet mål att det nästan är olagligt at såga det, om det INTE är äkta är det stor, STOR humor.

Och jag kan inte skriva mer just nu, för jag har så mycket jobb att göra, men jag längtar efter det så mycket att jag satt och hoppade på stolen medan jag petade i mig frukosten.

Jag pratar om det här, som lagt in en helsidesannons i dagens SvD, om man nu kan kalla det annons, betalat debattinlägg är väl snarare korrekt beskrivning. Det är långt. Det är rörigt. Det är osakligt. Det är konservativt, gnidet, gubbigt, bakåtsträvande, orättvist, sossigt, men framförallt är det så sjukt jävla kul! Det retar mig att jag inte kan hitta själva artikeln någonstans och länka till den. Eller skriva om den mer nu!

Aarrgghh!

tisdag 27 april 2010

Scenario ett (utspelas dagligen): Rådjur på tomten, jag rycker upp hund i fönstret, visar rådjur, öppnar dörren, bussar honom på rådjur, rådjur ivägjagade (de ska lära sig veta hut de satans loppbärarna, i år ska de inte komma åt en enda tomatplanta!).

Scenario två: Hund får grisöra, hund äter hälften av grisöra, hund gnäller och vill ut för att begrava resten av grisöra, matte öppnar dörren, hundfan går ut och lägger sig vid husknuten för att i alla fall äta resten av grisöra.

Tio meter från husknuten står ett loppigt as och äter fromt av sly (men det kunde lika bra varit tomater eller tulpaner, helvete!). Hund vänder på huvudet, tittar på rådjuret, och fortsätter tugga på grisörat, till och med när jag schasar iväg eländet så det springer.

Vi får börja om från början tror jag.
Efter en och en halv dags galet intensivt jobbande (ett av företagen blir uppköpt och en Due Diligence genomförs - alla ekonomers mardröm, samtidigt som jag försökt utföra någon form av löpande arbete mellan telefonsamtalen. 37 stycken igår, ja jag räknade), är jag nu stolt över att meddela att min inkorg är - tada! TOM!

Klapp på axeln till mig.

Det intensiva arbetandet, då jag helst skulle utföra tre saker samtidigt, och där telefonen ringde så fort jag lagt på, fick tillbaka den där stressklumpen i magen som jag hade konstant under mitt förra jobb. Och så tänkte jag tillbaka hur det egentligen var, och mindes att den där stressklumpen, och det där stressjobbandet, mellan 12-16 timmar om dagen, det höll jag på med i flera ÅR. Hur fan orkade jag? Här har jag åtminstone chansen att ta med datorn ut på förstutrappen, eller ta en paus närhelst fan jag vill (om det inte ringer..), jag kan ta med telefonen och gosa med hästarna, men framför allt: när jag är klar, är jag tamejtusan KLAR också.

Hur som helst, det om det, och nu till sjukt hästnördig bit:

Igår hade jag hopplektion igen, varannan vecka tränar jag tillsammans med en trettonårig kille som har haft en ponny, men vars mamma driver småskalig uppfödning av hopphästar, och nu har de fått tillbaka ett utlånat sto för att eventuellt betäcka henne nu i maj. Detta är en häst som gått hoppning på elitnivå tillsammans med en duktig ryttare som rider alla mammans hopphästar för utbildning.

Förra gången tyckte mamman att killen red lite vårdslöst ("Det är ingen ponny du har där!"), och tyckte att han skulle minsann rida en häst som min häst någon gång, för att känna på hur det var att inte bara åka häst. Vi kan byta? tindrade jag, och så blev det bestämt.

Så igår, mina hästkunniga vänner, satt jag på ett tioårigt sto med meriter från svår hoppning, som hoppade som en blandning mellan en katt och en köttbulle, som flyttade sig, vände, bytte galopp för tanken, och som sööööög sig fast i hindret som en liten målsökande missil. Nämnde jag att hon är värd strax under en miljon..?

Oh sweet lord, vilken jävla känsla! Vilken jävla HÄST! Jag kommer aldrig sitta på något liknande igen, det var något alldeles utöver det vanliga. Jag storflinade för mig själv hela tiden som jag satt på henne, OCH hela vägen hem. Till och med Nitton fattade nog att det var något alldeles särskilt med den där hästen.

Efter halva lektionen bytte vi tillbaka, för vi ska båda tävla nästa helg (samma tävling, samma klasser.. tror ni man har en chans eller, jäkla lyllos till kille). Jahapp liksom. Visst är min häst finast och allt det där, men alltså.. ja.. han är lite av en kamel.

Oh well. När jag blir rik..


Kamelen solar sig mellan klasserna under förra helgens dressyrtävling.

måndag 26 april 2010

Åh gud, att försöka förklara en balansrapport för någon som inte FATTAR en balansrapport! Så sjukt galet jävla fucking helvetes satans skitjobbigt!!

Jag är så sjukt jävla pedagogisk och ÄNDÅ fattar han inte. Och låt oss för ALL del skjuta budbäraren...!

-----

Jag dör. Jag DÖR. Seriöst. Över en halvtimmes snack nu och fortfarande är lampan släckt.

söndag 25 april 2010

Snö! Snö var det här! Snö till högstbjudande! Jag är färdig med den, behöver den inte längre. Anyone? Anyone?

Ska bli väldigt intressant att se om den ligger kvar hela maj ut. Någon form av rekord är det i såna fall. Jag har större högar kvar från plogandet av gårdsplanen..

fredag 23 april 2010

Nä, inget särskilt hände under lastandet av ett styck racerbil. Mer än att förardörren gått i baklås och vägrade öppnas, och det är väldigt svårt att stå utanför en liten bil och styra upp den på en ramp medan man samtidigt puttar på om man inte når ratten. Så Nitton fick vinscha upp honom medan jag satt i och vrålade var femte sekund på honom att han skulle kolla däcken så den inte åkte av rampen. Mer spännande än så blev det inte.
Jo, förresten, när vi kom hem så hade även den andra dörren gått i baklås, och bakluckan också, och det satt en växel i så vi kunde inte putta bilen av släpet med handkraft, så Nittons pappa fick hämta en av de gula maskinerna och slita ner bilen från släpet.

Så, det ska bli VÄLDIGT spännande att se hur Nitton tänker få igång bilen utan att faktiskt komma IN i 1, bilen och därmed 2, under motorhuven.

Mitt förslag, kofot, röstades ner, så nu tvår jag mina händer.

Och igår visade livet på landet sig från sin allra värsta sida. En plusgrad, snålblåst så gödseln blåste ur kärran och tillbaka på mig, och snöblandat regn, som Yr.no så finurligt kallar "sludd", typ årets bästa ord hittills, låt oss alla börja använda det, eh? För att toppa det hela spred grannen koskit på åkern bredvid stallet, och när jag skulle hem igen så blåste det så det var svårt att gå. Riktning från nämnda åker, givetvis.

Å andra sidan luktar koskit bättre än avgaser, och jag tar hellre snålblåst över åkrar än runt höghus.

tisdag 20 april 2010

Idag ska jag till Stockholm och fara runt igen (fem inbokade möten på totalt en dag, effektivitet is the shit). Räck upp handen alla som tror att det kommer välla blogguppslag över mig precis hela dagen?

Men idag har jag med mig dator, hah! Och trådlöst internet, hah! Jag kan blogga (hemska ord), precis när som helst.

Och, dessutom, så åker jag till Stockholm med ett styck bilkärra på släp, på vilket ska lastas min lilla svarta racerbil som stått och sett ledsen och okörd ut de senaste.. ja, alldeles för många åren. Den ska Nitton ha som projektarbete. Sen ska vi rejsa runt på skogsvägarna så gruset sprutar. Om vi får igång honom, Marvin heter han.

Så alltså, med lastandet och körandet kan ju precis vad som helst hända. Fast bilkärran går å andra sidan enkelt ner i Globens garage. Dit jag förvisso inte ska med den, men ändå.

söndag 18 april 2010

Våren är här. Jag har nätshoppat hem elva nya klänningar. Nu undrar ni kanske: får människan aldrig nog med klänningar?

Svaret på det är: nej.

-----

Edit: Det var faktiskt LÄNGE sen jag shoppade klänningar, så det så.

fredag 16 april 2010

Alltså. Det KAN vara bara jag, men.. GÅR det inte att nätbeställa kläder på Kappahls hemsida..? Vill ha ju!

torsdag 15 april 2010

Ännu en (självutnämnd) företrädare för den katolska kyrkan springer med raska steg, förbannad statistik och ifrånskyllande till dess försvar.

Bitte Assarmo, "katolik och fri skribent" hävdar nu även hon att övergreppen inom kyrkan (och jag skriver kyrkan och inte den katolska kyrkan, vem tror att detta är begränsat till katolicismen?) INTE beror på celibatet. Hon skyller dock tacknämligt inte på bögarna, hon skyller faktiskt inte på något alls, hon skyller bara ifrån sig.

Enligt den statistik hon visar så är det nämligen så att pedofila övergrepp sker oftare ute i det vanliga samhället än inom kyrkan, så det så.

"Detta ursäktar på intet sätt de övergrepp som begåtts inom katolska kyrkan. Rapporten tar dock udden av svenska mediers flitigt förekommande påståenden om prästcelibatet som den stora orsaken till dem.
Precis som man redan tidigare kommit fram till i oberoende tysk forskning står det nu utom allt tvivel att det begås påtagligt många fler övergrepp mot barn i miljöer som inte är celibatära. Det går alltså inte att tala om ”katolska” övergrepp, som om de skulle vara av annan art – eller mer vanligt förekommande – än andra. För faktum är att de är färre. Och att de inte har sin grund i celibatet."

Okej. Så övergreppen begås oftare av vanliga (sic - hennes uttryck) människor än av präster. För det kan statistiken bevisa. Ergo, tycker Assarmo, att det visar på att celibatet inte alls är orsaken.

Kan vi då kanske kolla lite på annan statistik? Typ den mellan hur många katolska präster det finns och hur många vanliga människor det finns? Kanske att det inte alls är så jävla konstigt att miljoner fler övergrepp begås av vanliga människor än av präster, för att det faktiskt finns miljarder fler människor än präster? Kan det kanske inte vara så att - statistiskt sett - så begås procentuellt fler övergrepp av präster än av vanliga människor? Och, för att slänga in en rent moralisk fråga, som givetvis inte fråntar de vanliga människorna sitt eget personliga ansvar, har inte dessa präster avlagt löften om renhet, ofläckad vandel och kärlek till sina medmänniskor, till skillnad från alla vanliga människor?

Jag kan hålla med Assarmo om en sak i artikeln, och det är att debatten borde handla om annat än om celibatets varande eller icke varande som orsak, att den borde handla om hur vi blir av med det här problemet (enkelt svar på DEN frågan tycker jag - låt bli att skicka ihop gamla surnade gubbar med unga pojkar i religionens namn). Men så SKRIV det då också. Tjata inte bara om att "alla andra minsann OCKSÅ gör fel". För hur var det nu det stod? Något om kastade stenar och bjälkar i ögon?

onsdag 14 april 2010

Den katolska kyrkan skyller alla övergrepp på homosexualitet. Inte celibatet, utan bara bögarna.
Åh, det är så jävla dumt att jag inte ens orkar skriva något om det. Vid köksbordet med Nitton hade jag dock en lång drapa. I korthet dock: Att som man begå sexuella övergrepp mot pojkar, är en homosexuell handling. En handling som i 90% av fallen (statistiskt sett), inte beror på att prästen faktiskt ÄR bög, utan för att han - tada! - inte får knulla på annat sätt. För att de är i celibat. De FÅR nu väl kanske inte knulla på det där sättet heller, men en och en annan utnyttjad liten pojke har väl ingen dött av, eh?

Seriöst, kan vi inte bara lägga ner all organiserad religion NU? Du får gärna ha DIN privata tro, men alla religiösa samfund, och större delen av det som uträttas "i guds namn" är rent jävelskap. Gör det straffbart att "informera och upplysa" om religion, ja, i egenskap av ateist känner jag mig lite förföljd, ska vi säga hetsad? av all religion. Solklart fall av hets mot folkgrupp.

Skulle kunna skriva SÅ mycket, åh så mycket mer om detta, men jag blir så jävla förbannad att jag är rädd att jag skulle bli ännu mer osaklig.

tisdag 13 april 2010

Det slutliga beviset på att mäklare tillhör en annan, lägre stående ras:

Oh lord, jag måste bara säga, att i rörighet, parenteser, versaler, pratminus och oförmåga att avsluta en mening har jag i texten nedanför nu nått nya höjder.

Klapp på huvudet till mig.
I fredags var jag på min vanliga runda till Stockholm (ni vet den där då jag åker dit under protest bara för att jag måste och passar på att klämma in så många kundbesök och andra ärenden under dagen som jag bara kan (inklusive ett stopp på Sveriges bästa mataffär - Kvantum i Kungens Kurva) för att det ska ta så lång tid som möjligt innan jag måste tillbaka?)

Så, jag går upp tidigt, knatar ner till hästarna för utsläpp och morgonfordring, knatar tillbaka och utfodrar mig själv, sätter mig suckande i bilen, åker den traaaadiga sträckan till Stockholm, stressar runt på alla uppbokade saker, åker till Kvantum (på en fredageftermiddag, sa jag det?) och trängs med halva Stockholm, åker hemåt, fastnar i kö (jag sa väl fredagseftermiddag), åker den traaaadiga sträckan hem, stannar i byn för pizza, kommer hem, hämtar in hästarna och kvällfodrar, och sen kvällsfodrar jag mig själv.

Det finns EN sak i den där högen med saker som stör mig mer än något annat, och det är att jag - som saknat blogginspiration mer än lovligt länge nu - ALLTID hittar/stöter på/kommer på en hel jävla HÖG med saker att blogga om (mest blogga argt om, mind you). LIKSOM! Den enda dagen som jag faktiskt INTE kan avsluta allt jag gör och sätta igång ett inlägg.

(VÅGA ANVÄNDA FLERA VERSALER!)

Nej, det är inget alternativ att blogga (hemska ord) om dem dagen efter. Då har jag ju glömt dem. Fast jag har inte glömt att jag är irriterad över att jag glömt dem, och det är ju i och för sig bra, för det blev ju ett helt (argt) inlägg om bara det, vilket väl kanske får anses gälla som uträttat ärende?

Jag minns i alla fall att Thomas Bodström och någon annan pajas hade skrivit en artikel på SvD debatt om hur HEMSKT det var det här med sexlagstiftningen i Sverige, och hur HEMSKT det var att INGEN tycktes vilja göra något åt saken, och en hel massa annat strunt som jag tyvärr inte kan citera eftersom jag eldat upp tidningen och jag ids inte gå in på nätet och leta upp den, och jag undrade (inte alls stilla, utan ganska högt) hur det kom sig att Thomas tycker att det är okej att skriva en artikel om det NU, och kanske inte istället ha gjort något åt den där undermåliga lagstiftningen (ett påstående som jag - i sig - definitivt inte motsäger), typ kanske, jag vet inte.. när HAN var justitieminister och högst ansvarig för sagda lagstiftning eller något?

Nu, jobb.

--------

Edit: Hittade den.

söndag 11 april 2010

Nitton och jag har just sett I love you, Beth Cooper till frukost. Nittons pinsamhetsnivå är fruktansvärt låg, så det var inget konstigt att han var tvungen att gå ifrån rummet ett flertal gånger, men även jag kan säga att detta lätt var topp tre pinsammast EVER.

High school-film, nörden och cheerleadern, natten efter graduation, inget nytt under solen, men herreGUD så pinsamt. Jag hade händerna framför ögonen säkert femtio gånger.

"Men.. varför stängde ni inte bara av?" är en fråga man med rätta kan ställa sig.

Det korrekta svaret på den frågan är: Jag VET inte.

onsdag 7 april 2010

Jag älskar mitt liv. Jag ÄLSKAR att bo så här, det är det perfekta levernet - lagom blandning av jobb, fritid, ridning, och i stort sett helt utan den stress jag på senare år blivit så van vid.

En stor del av det som är så bra kan tillskrivas min ridpartner F och hennes galna ponny, Nittons lillasyster. Det var ett av mina bättre beslut att ta hem min häst hit.

Att rida med F är galet, oförutsägbart, ibland läskigt, men ALLTID roligt. Hon har gett mig fem års extra liv med alla skratt. Hon får mig att tjuta av skratt minst en gång varje gång vi ses. Inte för att hon kan så många roliga historier, utan för att hon ALLTID råkar ut för något.

Hon brukade ramla av varje ridtur. Alltså, VARJE. På de mest fantasifulla, extraordinära sätt du kan tänka dig. Hysteriskt kul, även om hon skrämt livet ur mig många gånger innan jag sett att det gått bra. En minnesvärd gång så rejsade vi ikapp på ett snötäckt fält, varpå hennes för löst spända sadel gled runt, och F ramlade av i full galopp, fortsatte framåt av bara farten som en liten säl, och plöjde en snygg, fyra meter lång gång under snön, reste sig upp som en ande från snöriket, och vrålade rakt ut med mord i blicken.

Så häromdagen satt vi i bilen på väg hem från hoppträningen ihop och så tyckte hon att det var så synd att hon blivit så pass duktig på att rida eftersom det "ju aldrig händer något längre".

Gud hör bön.

Idag har således F tagit årets första dopp. I ett jättedjupt, jättekallt dike. Jag skrattade så jag nästan dog. Det är, utan tvekan, en av de roligaste saker jag någonsin sett.

måndag 5 april 2010

Hör att det snöar här och var. Glädjen över de få snöfria fläckar vi har, och den relativa torrheten i dessa, har nu förbytts i ängsligt spanande ut genom fönstret.

Då kan jag ju lika bra jobba istället. Kul det.

torsdag 1 april 2010

Nitton lagar mat, jag bloggar och dricker vin. Jag tror minsann att det är helg people.

Frågade Nitton om varför saken nedan låg där den låg, och han hävdade att han markerar revir. Jahapp.