fredag 31 december 2010

Det är såna här jag menar! De borde FAN inte få vara ute och köra mellan... november och maj! Helvete! Gaspedalen uppfanns för att den ska användas!!

torsdag 30 december 2010


Denna skål innehåller (ratad) kladdkakesmet.

I hereby disown my dog.
Dag 21 – Ett annat ögonblick:

Jag hade egentligen tänkt berätta om när min stora hund föddes, men låt oss - för all del - reflektera lite över något som hände för ganska precis tio minuter sen.

Jag - öppnar dörr till skafferi, tar två brödskivor ur påsen, lägger dem på hyllan ovanför, och sedan stänger jag påsen för att lägga tillbaka den på sin plats.

Fortfarande jag - Tittar på hyllan ovanför. "Men.. vafan.. VEM har lagt två mackor ute i det fria bara sådär, de kommer ju bli hur torra som helst!"

Endera dagen är du 29, fast övertygad om din ungdomlighet och att ålderdomen bara är något som drabbar kattägare. Helt plötsligt är du 30, din kropp revolterar med svåruttalade krämpor, håret ramlar av och närminnet är puts väck.

SEN går det utför.

måndag 27 december 2010

Jag sitter och ska göra årets i särklass tristaste fakturering - ca 100 fakturor som alla ska se likadana ut, bara namn och adressuppgifter som ska ändras genom att klistra in från ett Excel-ark. Ctrl +C... byta fönster... Ctrl + V... byta fönster... osv.

Så det var nästan med glädje jag avbröt eländet (efter hela TVÅ fakturor gjorda!) för att ta emot samtal från den snacksalige VD:n. 45 minuter senare var jag dock inte lika glad, eftersom samtalet mest gick ut på att han satt och räknade högt för sig själv, och jag skulle bekräfta hans slutsatser.

Jag påtalade då att jag saknade lite orderbekräftelser, samtidigt som jag mailade ut samma sak till honom plus samtliga säljare. Han sa då att han skulle gå in i deras mail och se om där låg något som jag efterfrågade. När vi väl lagt på och jag gick in i mailen så hade han vidarebefordrat ett gäng mail från en av säljarna innehållandes orderbekräftelser, samtliga med frågan "Har du fått dessa?"

Samtliga mail var också mycket riktigt ursprungligen adresserade till mig. Så ja, jag har fått dem.

fredag 24 december 2010

Hunden fick ett baconben för ett par dagar sen, som han motvilligt gnagt lite på i kanten, men mest släpat runt i hela huset och lagt på olika, olämpliga, ställen (fattar inte varför, det luktar ljuvligt, JAG vill äta det).

Nyss satt vi i köket och hörde hur han började dra runt med det igen, så jag ropade ironiskt in till honom att "dra iväg med det igen du, lägg det gärna där man kliver på det igen, helst på ett stycke blankt golv så att man halkar lite också!"

En halv minut senare går Nitton in i vardagsrummet och skriker aj och fan, och väldigt fula ord om hunden. LYSSNADE han inte på mig?

Just nu dricker jag lite trevligt vin, som kostade 180 kr för en halvflaska. Jag har sparat det till ett särskilt tillfälle, och julen är väl rätt särskild, inte sant? Gott? Yes.
Snälla, snälla, snälla tomten...?



(är liksom TÄCKT i Swarovski!)

torsdag 23 december 2010

Knäcken är kokad, skinkan precis ur ugnen, och nu står där revbensspjäll istället. SATAN vad gott det luktar.

/Vill inte åka till stallet, bara stanna hemma och moffa_78

onsdag 22 december 2010

Det värsta med att det är närmare 30 minus ute, samt 13 grader i sovrummet och 8 grader i resten av huset är inte att det är kallt när man sover. Det är ju bara att häva på lite extra täcken och se till så att inga armar eller fötter råkar hänga utanför. Nej, under täckena är det varmt och skönt, och det ska ju vara svalt i sovrummet sägs det.

Det är att gå upp som är vidrigt.

Och nu sitter jag vid min arbetsplats, framför ett fönster, under vilket finns ett element, som jag inte har någon som helst glädje av, eftersom det inte kan stå på då alla mina datorsaker och tillbehör inte tål den sortens värme. Mina fingrar är så kalla att jag knappt kan känna mina fingertoppar längre.

En liten tröst i det hela är att det i alla fall är satans varmt på toaletten så att jag kan värma mig där, för där står det en bilkupé-värmare på högsta volym och blåser varmluft på rören. Eftersom toaletten har fryst igen.

tisdag 21 december 2010

Här är 25 minus och på väg neråt, och det var 25 minus för några veckor sen också, men det här är KALLA 25 minus. Inte så att det blåser eller så, men kylan kryper in överallt, det tar knappt en minut innan fingrarna domnar bort trots thermovantar, och hakan och näsan är så kalla att det gör ont.

Vackert är det dock, stjärnklart, nästan fullmåne och gnistrande snö, en jul ur barnboken med andra ord.

Hur som helst är det jävligt kallt inne också. Det går inte att elda för mycket, för då kokar vattnet i elementen, men det blir bara precis uthärdligt inne medan man eldar, sen blir det snabbt kyligt igen. Följaktligen har jag byltat på mig röda tjocka mjukisbyxor, en illgrön tröja, ovanpå den en orange dunväst, och på fötterna såna där grå flufftofflor. Jag ser alltså PRECIS ut som en av jultomtens små uppassare.
Dag 20 – Den här månaden
Ja, nu är det december, gnistrande snö och tindrande barnaögon och allt det där. December är rätt okej. Kort månad, med ledighet och godsaker i slutet. November, å andra sidan, är en gräslig månad. Kanske årets gräsligaste, bara hårfint slagen av februari. Slagen, bara för att det oftast är varmare i november, och man är ännu inte lika vintertrött.

Fast nu var det ju inte för februari jag är här.

Jag är här för att skriva något intressant och sprituellt om "den här månaden".

Vilket jag - clearly - är oförmögen till.

måndag 20 december 2010

Dag 19 – Detta ångrar jag

Jag kan faktiskt inte komma på sådär särskilt många saker jag ångrar. Visst finns det småsaker här och där som jag kanske kan komma på om jag anstränger mig, men ingen större sak faktiskt.

Alla mina val som jag gjort i mitt liv har lett mig hit där jag är just nu och format mig till den person jag är just nu. Båda delarna är jag nöjd med, alltså kan jag inte ångra så mycket.

Men om jag nu måste skriva en sak så ångrar jag ganska mycket att jag (i ilska) valde att skrapa rutan med en tom burk Red Bull när jag inte hittade isskrapan förra vintern. Resultatet kan sammanfattas med ett ord: Repigt.
Jag: Och när du kommer hem sen sak jag visa dig en häftig grej med lådan vi har bestick i!

Nitton: Vadå?

Jag: Att den går att stänga!!

Nitton: Äsch. Det går fortare nästa gång såhär.

(Djupa andetag, och tänk på att allt annat är perfekt.)

söndag 19 december 2010

Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Jag har ingen. Jag HATAR att fylla år. Jag har åldersångest de luxe så bra även utan att bli regelbundet påmind om den, thank you very much.

Okej, kanske den när jag fyllde 23 (på riktigt då alltså), den var ganska bra. Tjejmiddag med ALLA mina tjejkompisar från alla olika grupperingarna först, massor med vin och udda presenter (vad sägs om en gigantisk snopp i geléråtta-gelé?). Sen utgång på favoritkrogen, dit ALLA följde med, och där jag hade en fling med bartendern och fick gratis drinkar och champagne hela kvällen, samt Stevie Wonders Happy Birthday spelad minst tjugo gånger under kvällen. Sen hemgång med sagda bartender (japp, mycket sen kväll).

Jo, det var fan lyckat.

lördag 18 december 2010

Dag 17 – Mitt favoritminne
Jag har inte bara ett favoritminne, och det skriver nog alla som gör den här listan. Det är nog mest för att jag faktiskt börjar bli gammal och gaggig och mestadels har glömt bort saker som varit bra. Det är de hemska, upprörande sakerna som man minns bäst. Men jag kan ju försöka i alla fall.

Jag minns sommaren när jag var tio, och grannen hade två hästar i hagen. Två ponnier var det nog egentligen, två unga pojkar, säkert hingstar, tre år var de båda två. Syster och jag var där varje dag, kliade, klappade, kelade. Hästarna kom direkt när vi ropade, alltid, i full galopp, och ställde sig sen och gosade.

Jag minns ett disco när jag var tretton, Marky Mark and the Funky Bunch var superheta, och jag hade kollat på Pops på TV och lärt mig lite sköna moves. Jag gick tillsammans med mina tjejer upp på dansgolvet och försökte lite nonchalant prova dem, men vågade väl inte direkt ta ut svängarna. Helt plötsligt la alla av med dansandet och gick av golvet, och jag hängde inte riktigt med i svängarna utan blev efter. Vad jag än gjorde nu blev det pinsamt, stod jag kvar själv var det pinsamt, och avbröt jag och följde efter helt abrupt så blev det också pinsamt. Jag tog ett djupt andetag, stod kvar och körde igenom ALLA danssteg jag lärt mig framför TVn. När jag var klar... fick jag applåder. RIKTIGA, ärliga applåder.

Jag minns en jul, jag kan ha varit fjorton kanske. Hela släkten var samlad hemma hos oss under en mellandag, och pappa som alltid stod för julmaten jäktade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket. I hallen där emellan låg en lång trasmatta, som skrynklade till sig ibland, och som pappa ofelbart rättade till med foten i förbifarten varje gång han gick åt endera hållet. Och jag stod i dörröppningen, och varje gång han rättat till den så skrynklade jag till den igen. Till slut stod varenda människa och sneglade på den där mattan och pappas frenetiska petande med foten, alla skrattade och pappa fattade ingenting.

Jag minns sommaren när jag precis fyllt sexton, sommaren innan jag åkte till USA, och hade en lånehäst. Hon var fem år, kom från travet och var givetvis inte ALLS något för mig, och blev mycket riktigt odräglig också, men bara känslan var helt oslagbar.

Jag minns ögonblicket när Johan klev innanför dörren första gången.

Jag minns när jag fick mitt första riktiga jobb, och hur chockad jag blev när jag insåg att jag skulle få en (helt galet maxad) lön på 14 000 i månaden.

Jag minns när jag skrev under köpeavtalet för min första egna lägenhet. Och jag minns känslan av att se mig omkring i samma lägenhet ett par månader senare när den blivit helt renoverad precis som jag ville ha den, och inse att detta var MITT. Och jag minns känslan av att sitta med hunden i soffan och kolla på TV varje VARJE kväll, alldeles ensamma, och så galet nöjda.

Jag minns känslan första gången jag fick en häst att faktiskt ärligt gå på tygeln.

Jag minns galna festkvällar med Carro och syster sommaren innan syster och jag åkte till Australien. Det var en lång, het, berusad (i ordets rätta bemärkelse), alldeles underbar sommar.

Jag minns första gången jag satt på en galopphäst och gjorde ett riktigt snabbjobb. Jag minns också när jag åkte av samma galopphäst två gånger under samma pass.

Jag minns när jag jobbat 14-15 timmar om dygnet i nästan ett helt år, och insåg att jag hade så mycket pengar på kontot att jag inte behövde bry mig om jag förlorade jobbet eller inte.

Jag minns första gången jag insåg att jag var DUKTIG på det jag gjorde, att jag inte längre var rädd för att folk skulle genomskåda min bluff, utan att jag faktiskt kunde det här.

Jag minns känslan den första vintern här på torpet, när jag kom upp kalla och mörka kvällar efter att ha kvällsfodrat och gick där alldeles själv i mörkret utan att vara rädd. Jag minns hur det kändes när ljusen från huset började synas och att jag länge inte kunde fatta att jag var så lyckligt lottad att jag faktiskt BODDE här.

Jag minns den första tiden med Nitton, innan det var vi på riktigt, allt det där pirret och förväntan.

Jag minns den första tiden med Nitton, när det faktiskt var vi på riktigt, allt det där pirret och den där ångesten.

Jag minns första gången jag satt på Bellman när det faktiskt slog mig att det här var MIN häst.

Jag minns första gången jag talade om för Nitton att jag älskade honom (fast jag minns inte när var hur han sa det?)

Jag minns när syster talade om för mig att hon var gravid.

fredag 17 december 2010

Dag 16 – Min första kyss
Hahaha. Vilket fiasko DET var. Hahaha.

Såhär: Jag gick igenom högstadiet övertygad om att jag var ful och fet. Let me tell you, det var jag ICKE. Men jag trodde det, så då var det så. Inga pojkvänner här inte, inte ens ett litet hångel på någon fest, jag gick nämligen inte på fester. Det gjorde nu ingen, så jag var på intet sätt unik. I min skola hängde man på ungdomsgården, alternativt nere vid "Krysset", den lokala grillkiosken (nej, jag växte inte upp i Dalarna, men man kan tro det). Inget av dessa ställen var någon direkt romantisk grogrund för kyss-tillfällen.

Sen åkte jag till New York som utbytesstudent på High School ett år. Jag var svensk, 16 år, blond och oerhört naiv. Och SÅ SNYGG i amerikanarnas ögon. Holy crap, the attention. Helt plötsligt gick det upp ett ljus för mig - jag var ju HET!

Man kan tro att med all den här uppmärksamheten, och med killar till höger och vänster, så skulle jag ta och utnyttja situationen, kanske välja en eller en annan jock och hamna i det coola gänget?

Ni minns att jag skrev naiv va? Det tog ett par månader nämligen innan jag fattade att all uppmärksamhet JAG fick inte berodde på att jag var utbytesstudent, eller ens egentligen att jag var från Sverige, utan på något helt annat. Killarna (och tjejerna) var nämligen inte alls lika vänliga och intresserade av min utbytesstudentbror från Ungern. Men innan jag fattat det så hade jag - i min tro om att det var bäst att grabba tag i det jag kunde få - fallit till föga för den av killarna som var mest enträgen; dock alls inte vare sig snyggast eller populärast.

Bara det att han hette Allan, vilket inte ens i USA räknas som tillnärmelsevis okej.

Men men, misstag är till för att göras, och så vidare. Han blev hur som helst min första kyss, i hallen "hemma" efter vår första date. Han var helt vansinnigt horribelt dålig på att kyssas, tungan gick som en elvisp och jag var blöt långt ner på hakan. Att kunna matcha honom var inte att tänka på, det var bara att blunda och försöka följa med.

Jag blir lite grann äcklad bara jag tänker på det faktiskt.

Hur som helst så dumpades han relativt omgående, tror inte det tog mer än någon månad innan jag insett misstaget, men eftersom han kommit dit han kommit genom att vara enträgen så fortsatte han att vara just det under hela resten av mitt år där. Min fostermamma brukade vänligast meddela mig att min stalker var på ingång nu igen, och så gömde jag mig i TV-rummet i källaren ett tag. I skolan var det svårare, i alla fall innan jag skaffat mig en ny pojkvän, men min fosterbror gjorde vad han kunde för att hålla honom ifrån mig. Stackars kille.

Min första BÄSTA kyss, var faktiskt med Nitton, och det skriver jag inte bara för att han läser det här. Jag var helt övertygad om att han skulle vara rätt tafflig innan det faktiskt hände, och när vi sen kysstes första gången så förvånade han mig genom att ge mig den perfekta kyssen - mjuk, följsam och alldeles perfekt mycket (lite) tunga.

Så kan det gå!

torsdag 16 december 2010

Filmer är för långa. Jag kan hålla koncentrationen uppe i max en timme, sen tröttnar jag och vill stänga av. Alternativt somnar. Varför görs det inte fler kortfilmer? Visst, det finns ju serier, men då måste man ju följa dem, vilket i och för sig inte är något problem, men man ska ju hitta ett gäng som är bra då, och som framförallt inte läggs ner efter en säsong.

Imorgon ska jag till Sthlm igen (blä), för att slippa åka dit i nästa vecka. Passar också på att klämma in en kunds julbord, vilket jag enbart ser fram emot av två anledningar:

1. Laxröran på stället dit vi ska (to die for, seriously).
2. Jag får klä mig i något annat än stallkläder eller jobbkläder, OCH kan maxa accessoarerna (hey, du säger julfest, I say potato...)

Morgondagens tema är guld, glitter och hjärtform. På samtliga smycken; halsband, armband, örhängen och liten brosch.

VET ni vad som skulle matchat temat snyggt? En diamantring. Just saying...
Jag släppte ut hunden för ganska länge sen. Jag kan se på spåren i snön att han knallade direkt mot vägen, och att han inte kommit åter än. Grannen slaktade vildsvin igår. Undrar var hunden är?

------

Nu kom han hem. Krafsade vilt på dörren och slängde sig in (täckt av snö), ungefär som att han stått där "huur länge som heelst och väntat!" Mmm, säkert.
Dag 15 – Mina drömmar

Jag har väldigt svårt att komma ihåg mina drömmar. En fjäderlätt bild här, och en känsla där, men annars sällan. Samma sak med mardrömmar - jag vaknar och minns allt, och tror att det ska sitta kvar, men fem minuter senare är det borta. De få drömmar jag trots allt minns, kommer jag dock ihåg för alltid vad det verkar.
Fast det var väl inte den sortens drömmar rubriken syftade på?

Jag drömmer om att köra hem genom det här:
Att komma hem till det här:

Att kliva in i det här:

Att ha den här utsikten:

Och det här stallet:

Där det ska stå en sån här:

Och en sån här:
Jag drömmer om att köra en sån här:
Och kanske en sån här:
Sen drömmer jag om ett friskt, lyckligt liv med de jag älskar. Ett tillfredsställande arbete och tillräckligt med fritid. Jag vill resa mer, mycket mer. Och sluta oroa mig så mycket.

onsdag 15 december 2010

Idag köpte jag ny bil. Slut med halkandet och växlandet, för nu blev det en fyrhjulsdriven automatbil med hög markfrigång. Och det var väl på tiden. En sån här blev det, fast röd:


OERHÖRT ful, men vad ska man göra när man har vissa krav som måste fyllas, och bara B-kort. Hade jag haft E-kort hade långt fler möjligheter öppnat sig. Nu orkar jag dock inte skriva det där idiotiska provet igen (45 B-frågor och 5 E-frågor, varför varför, jag bara undrar, jag har ju för fan bevisligen redan B-kort).

tisdag 14 december 2010

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Denna har vi ju redan kört? Jag fattar inte varför den är med två gånger på den här listan. Ingen direkt förändring från förra gången, annat än att mjukisbyxorna är röda.

måndag 13 december 2010

Dag 13 – Den här veckan:

Blir förmodligen precis samma som alla andra veckor. Uppstigning vid sju, lite jobbande, frukost, mera jobbande, iväg till stallet, laga mat, kolla TV, sova.

Ikväll ska jag åkalla skyddsänglarna och ha hopplektion på en lånad treåring, imorgon ska jag iväg med hästen till klinik, på onsdag förhoppningsvis sadelprovning och på fredag julbord med en kund, och kanske passa på att ta ett Sthlms-möte samtidigt; dessa är de enda avvikelserna från programmet. Tänkte försöka åka iväg till en bilhandlare här i närheten och byta in min bil mot en med fyrhjulsdrift också om jag hinner.

Roligare än så blir det inte. Ibland tänker jag att det ju faktiskt BORDE vara alldeles outhärdligt långtråkigt och ensamt, men det är det inte. De veckor (varannan) som jag slipper åka till Sthlm för jobb är de bästa veckorna, för de är så mycket enklare att lägga upp schemat för. Jag gör ju det jag trivs med och bor där jag trivs. När jag jobbar så jobbar jag på och tiden går oftast riktigt fort, och vips är det dags att åka till stallet, och sen är typ dagen slut. Just nu är det inte så mycket hästlektioner eftersom jag ju inte har någon häst att rida, men i vanliga fall är det sånt, och tävlingar, och massa annat med hästarna, så dagarna går. För ovanlighetens skull för denna årstid har jag dessutom rätt mycket jobb, och det är väl bra för likviditeten, men mindre bra för latmasken i mig.

Det är heller inte konstigt att det inte blir särskilt intressant eller roligt bloggande (hemska ord) när alla dagar ser i stort sett likadana ut. När jag bodde i Sthlm, åkte tunnelbana (gah), träffade kunder (usch) och på det stora hela var lite mer... ska vi säga social? så fanns det ju fler uppslag, men när jag inte ens kan beskriva en hel vecka på mer än två rader, så finns det ju inte så mycket att skriva om. Allt hästande skriver jag om i hästbloggen, och då blir det inte mycket över här.

Jag har dock inga intentioner att stänga ner denna blogg, eller ens ha dåligt samvete över att mitt bloggande sträcker sig till fåradiga inlägg var tredje dag. Det kanske ändras framöver, vad vet jag?
Dag 12 – I min handväska
Jag har ingen handväska. Jag har en vinterjacka. I den får allt nödvändigt plats: nycklar, mobil, plånbok och lypsyl.

På sommaren har jag ingen vinterjacka, så då måste jag ha en handväska. Jag har flera, men inte på en gång. Gick nyss och vände uppochner på en av dem och hittade följande:

Reseförpackning handkräm, nagelfil, läppglans, jättegammal godisklubba, två förpackningar våtservetter, en nyckel, oklart till var, rabattstämpelkort på Hööks, två pennor, en ögonbrynspenna, ett hårspänne, en fickspegel, ett hårspänne till, en tia, ett batteri, två hoptrasslade örhängen, ett lypsyl, lite toapapper och fyra alvedon.

Allt detta har jag med andra ord klarat mig alldeles utmärkt utan sen september.

lördag 11 december 2010

Jag hatar verkligen kedjebrev. Dito kedjemail och sms. Detta vet mina vänner om, och således slipper jag skiten från dem. Men ibland får jag ju såna ändå, från personer i periferin i bekantskapskretsen, som nyss, något fånigt med hot om en allmän förbannelse i slutet. Så då undrar jag, kära läsare, vad är etiketten i dessa fall, när man vill markera sin ståndpunkt?

Tutta på deras bil medelst bensin och eldkastare? Too much?

fredag 10 december 2010

Den - vad det verkar - allmänna beskrivningen i bröllopsklänning säljes-annonserna:

"Endast använd en gång."

NÄHE!!?

Dag 11 – Mina syskon:

Jag har bara ett - en lillasyster. Hon är gravid (!). Det är lika ofattbart fortfarande, till och med när vi träffas och jag SER att hon de facto är rätt rund om magen (sjunde månaden, så kanske lite mer än rund, men jag har hört att man blir knäpp av gravidhormoner, så jag vill inte säga något fel). Kan kanske bero på att den därinne vägrat hälsa på mig än.

Men när den kommer ut, då jäklar! (Jag skriver "den" fast jag vet vad det är, pappan vet nämligen inte och vill heller inte veta, och jag vill inte råka försäga mig. Igen).

Fast nu skulle det här ju inte handla om mitt efterlängtade syskonbarn, som kommer komma i slutet av februari, och förmodligen vara världens vackraste bebis, sådär rent objektivt sett menar jag.

Var var jag?

Syster ja. Eh. Just det. Syster är yngre än jag, men har hunnit förlova sig, skaffa hem och bli gravid (!) innan jag, och hinner med största sannolikhet gifta sig före mig också. Med tanke på att hon haft klockspel och vita rosor i blicken sen hon var tjugo så kommer detta faktum heller inte som någon direkt överraskning.

Syster brukade vara stolt över att folk trodde hon var den äldsta (trots att hon är en halv decimeter kortare), fast det tror jag inte hon blir så glad av att höra längre. Vi kan ha samma kläder, vilket öppnat för oändliga garderobsbyten. Tyvärr har hon 37 i skor, vilket kombinerat med hennes skointresse inte är så kul för mig.

Syster anser att skoaffärer är till för att gå in i, oavsett om man tidigare under dagen råkat gå in i 73 andra skoaffärer. Syster har ungefär samma inställning till provhytter; om man inte dignar under tyngden av provmaterial har man bara inte letat tillräckligt noga.

Syster har hemsk smak vad beträffar pojknamn, emedan samtliga hennes pojknamnsförslag ligger på topp tio i Sverige (och vi vet ju alla att inget säger wt mer än ett topp tio namn). Avsevärt bättre smak i flicknamn, trots att barnet förmodligen inte kommer heta Trasselkvast någonstans.

När syster var yngre var hon förskräckligt envis och tjurskallig (det är hon fortfarande, men ni vet, hormonerna...). När hon en gång bestämt sig för att jag var dum så pratade vi inte med varandra på tre månader, till våra föräldrars förtvivlan (fast mest pappas tror jag, mammas var nog spelad, hon tyckte säkert det var rätt lugnt och skönt).

Rätt söt är hon också.

torsdag 9 december 2010

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag:

Rosa tofflor, svarta mjukisbyxor, svarta tjocksockor med Hello Kitty-tryck på, rosa mjukiströja, svarta trosor (som omväxlings skull, annars struntar jag i dem, men just nu är jag hemsökt). Och en ful brun ridväst, bara för att det är så satans kallt och veden håller på att ta slut, och det finns ingen mer att köpa.

Idag hade jag för mycket jobb och hann inte med stallet innan det blev mörkt, och då kan man lika bra strunta i det. Annars hade jag haft på mig containerinnehållet igen, fast idag var det förvisso bara 9 minus - rena sommardagen.

När jag följde med mamma till vårdcentralen var jag tvungen att sätta på mig ordentliga byxor och skor, samt en ren jacka. Det kändes väldigt märkligt.

Imorgon ska jag till Stockholm, och då kan jag inte gå i för stora ridbyxor tyvärr. Då blir det svarta stövlar och strumpbyxor, svart kofta över en 60-talsinspirerad klänning med svart-vitt mönster, en svart parkas och... wait for it... en svart/silvrig scarf. Rena FÄRGEXPLOSIONEN!!
CHARLES-DIDRIK, FØR HELVEDE!!

onsdag 8 december 2010

I svenskans serie om klimatförändringar intervjuades häromdagen ett yngre par, som satt på en bänk med sin son Charles-Didrik.

Charles-Didrik.

CHARLES-DIDRIK?!

For real?!

-----

Nu har jag gått omkring här hemma och vrålat "Charles-Didrik" cirka 77 gånger, inklusive med dansk accent. Låter fan inte bättre för det.

-----

Hahaha, om man googlar Charles-Didrik kommer min blogg upp som tredje val. Jag var helt övertygad om att jag skulle komma först. Nåja, kanske bättre än Cevin eller Melizza i alla fall?

-----

Och Charles-Didrik finns även på Wikipedia!

------

Det är väl inte onormalt att spendera såhär lång tid på en enda sak istället för att jobba...?
Mer än en gång har jag förbannat att jag har 39/40 i skor...

tisdag 7 december 2010

Dag 09 – Min tro:

Jag tror fanimej inte på gud i alla fall.

Det är nog lättare att skriva vad jag INTE tror på.

Jag tror INTE på människans inneboende godhet.
Jag tror INTE på kärlek vid första ögonkastet.
Jag tror INTE att kärleken övervinner allt.
Jag tror INTE på människor som säger "jag är ju bara ärlig".

Jag tror att människor gör det som gagnar dem själva och ingen annan om de får välja fritt. Jag tror att människor väljer att fuska och ta den breda vägen om de kan. Jag tror att makt korrumperar och att män faller snabbare än kvinnor. Jag tror att den generation som växer upp nu och på allvar tror att de kan göra allt de vill, kommer bli det farligaste denna jord sett sen big bang. Jag tror inte den globala uppvärmningen kommer kunna stoppas. Jag tror att inställningen till pengar och prylar i Sverige kommer bli vårt lands fall.

Jag tror att villkorslös kärlek bara kommer från barn och djur.
Jag tror att ett förhållande bara fungerar om båda till fullo förstått ordet kompromiss.
Jag tror inte att monogami är människans ultimata levnadssätt.

Jag tror att man kan vara lycklig ändå.

Jag tror på heder och ansvar och respekt. Men det jag tror på, och litar på, krymper och blir mindre och mindre för varje år som går, för varje födelsedag som kommer och går. Jag tror att den utvecklingen inte kommer vända, jag tror min cynism bara kommer bli större och större.

Jag tror på mig själv. DET blir större och större för varje år som går. Och det VET jag.
Andra bloggen. Det gamla vanliga.

måndag 6 december 2010

Nitton skär upp bröd:

"Kolla vilka raka skivor det blev!"

Eh.. grattis?

Dag 08 – Ett ögonblick:

Hunden tycker om betfor.


När det står fyra hinkar på rad blir det lite svårt att välja.



Bäst att ge sig upp i hyllan och jaga möss istället.


HÄR kanske det finns några?!

Nitton och jag tittade på Despicable Me för några kvällar sen och fastnade båda för när den minsta tjejen får ett mjukdjur i form av en enhörning och blir helt till sig över hur fluffigt det är. Klippet spelades fram och tillbaka, upp och ner, på tvären och extra långsamt. Och nu hittade jag det på Youtube, så NI också ska få se det ;)



söndag 5 december 2010

Nitton har just ägnat de senaste minuterna åt att recitera ett (urtråkigt) skämt från Anders och Måns, punkterat av skrattattacker och fnissande. Jag förstod inte poängen, ens efter att han, fortfarande fnissande, dragit poängen hundrafjorton gånger. Efter över ett och ett halvt år är det okej att sluta skratta åt sin partners skämt va?

torsdag 2 december 2010

Och där frös vattnet till toaletten igen, jaha, men så bra då.

Ett stående inslag i Nittons och mina samtal är meningen "När vi bygger hus, då ska vi ha/göra [insert normal funktion i normalt hus, exempelvis fungerande toalett].
Dag 7 - Min bästa vän (Jag sa aldrig att dagarna skulle komma i ordning):

När jag började ettan så placerades vi av fröken (en vidrig, snooty sak som hette Vanja) i grupper om fyra vid varsin bänk. Därefter fick vi i uppgift att skriva våra namn på ett A4 som sen skulle dekoreras med blommor och blader (någonstans där började jag inse att tre år med Vanja inte skulle bli någon lätt resa) och sättas upp på bänken så vi kunde lära oss varandras namn.

Jag sneglade på min bänkkamrat som med långt brunt hår uppenbarligen var av kvinnligt kön, och sen på hennes namnskylt som sa motsatsen. Lutade mig fram och väste "Heter du verkligen Christer?"

Det gjorde hon inte. Hon hette Christel. Och hon blev min första bästa vän, den som följde mig genom hela grundskolan, ibland närmare, ibland längre ifrån, men som ändå är den jag hade mest roligt med då, och som jag har galna minnen från. Galna minnen för en tioåring, mind you.

Sen tog våra liv olika riktningar och vi har inte längre kontakt, men om någon frågar vem min bästa vän är så dyker hennes namn ändå först upp i huvudet.

Sen slirade jag mig genom gymnasiet utan att ha någon bästis, men ändå en grupp med tjejer, och in på mitt första och andra jobb, nya bekantskaper men ingen bästa vän. Tills en natt då jag var ute och.. ja, slirade, på krogen och möts av en blondin som säger "Hej, vi ska jobba ihop, och ursäkta min kompis som just nu eh.. svingar din kompis ovanför huvudet!"

Hade någon vecka tidigare sökt jobb, men inte blivit meddelad om att jag fått det än, men alla sätt är bra antar jag. Jag hade bara träffat Carro som hastigast efter intervjun, och hon hade raskt bestämt sig för att hon tyckte mycket bättre om en annan tjej som också blivit intervjuad.

Fast från det gick det bara uppåt. Vi hade hundar, vänner och matintresse gemensamt. Både hade vi hund med till jobbet, och dagen startade med varsin noggrann genomgång av vad som fanns i respektive matlåda, för att sen på lunchen dissekera kvällsmatsplanerna. Därefter promenad med hundarna, och på kvällen fortsatte vi ofta umgänget.

Jag har aldrig festat så mycket med någon, och haft så roligt med någon som jag haft med Carro. Sommaren innan syster och jag åkte till Australien går till historien som den bästa i mitt liv (näst efter den när jag var tio och det gick två ponnier runt knuten på landet). Dagarna spenderades på stranden, och kvällarna på krogen.

Carro känner mig utan och innan, och trots lite hicka där i två år, pga knasiga pojkvänner och annat mög, så är hon fortfarande den som jag kan träffa när som helst, efter hur lång tid som helst, och det känns inte som att det gått någon tid sen vi sågs sist. Det är MYCKET värt när man sitter mestadels ensam i en stuga på landet, mil ifrån civilisationen.

onsdag 1 december 2010

Jag tycker ICKE att 23 minus är godtagbart i november. Fine, det är december NU ja, men det var 23 minus för åtta timmar sen också. Var överklagar man?