onsdag 29 oktober 2008

Gråter mycket nu för tiden tycks det. Går igenom rätt mycket näsdukar i alla fall. Vet inte riktigt vad det är med mig, men antar att det har att göra med stora hunden.

Har kommit så långt att jag föreställer mig scenariot. Längre än så går det inte. Det är så jävla oåterkalleligt, är han död så är han död, och det finns inget jag kan göra för att ändra det.

I hela hans liv har min värsta skräck varit att han SKA dö. Bli påkörd, eller något annat hemskt, och jag ska förlora honom på ett ögonblick. Och nu sitter jag här och överväger, faktiskt överväger att själv ordna den saken. Ni kanske fattar att man gråter då.

Ni kanske fattar att det inte går. Och jag känner mig så satans ensam, för jag är den enda som älskar honom, nästan den enda som ens tycker om honom, och det finns ingen som kan förstå hur stark ångesten över detta är, när folk bara svarar, jaha så det är jobbigt att leva med honom, jamen dåså.

Det är inte jamen dåså, det är min livskamrat, och JAG älskar honom trots att han begränsar mitt liv, och jag tror inte att någon av mina vänner utom C fattar hur högt man kan älska en hund, ens ATT man kan älska en hund lika högt som en människa.

Så att jag ska ta hem veterinären, och hålla honom medan han slutar andas, be veterinären kontrollera att han är död, och sen begrava honom.. det tror jag inte går. För om jag gråter så jag skakar bara genom att skriva det eller att tänka det, hur ska jag då kunna utföra det i verkligheten.

Hur ska jag klara av det när han ligger i fåtöljen bakom mig och jag hör honom dunka med svansen vid minsta huvudvridning åt hans håll? Han är min trygghet, den som gör att jag klarar av mörker och rädsla och ensamma svarta kvällar, och nu ska jag självsvåldigt leka gud och göra slut på det livet?

Livet med honom är självklart inte bara jobbigt. Det är inte ens till hälften jobbigt, jag kan inte sätta någon etikett på det. Till största delen är han en underbar, gosig hund som är lätt att älska. Det är bara det att den delen av honom som INTE är det tenderar att lämna störst märken i livet, på mig och andra.

Hur mycket problem han än orsakat, och hur mycket begränsningar han än skapat, så är han ändå mitt ansvar, min hund, och jag tog på mig ansvaret att ge honom ett liv i samma sekund som jag bestämde mig för att behålla honom - det beslutet kan jag inte injicera mig ifrån.

För livet är trist och hårt och kallt, och bara för att allt inte är problemfritt kan man inte ta den enkla vägen ut, utan man får dra djupa andetag och göra det jävla bästa av situationen, och köpa det förbannade jävla läget.
Åh Hanna. Ibland är hon bara så bra. Många gånger för vänster för mig, men ibland får hon till det.

Nu ska jag köra Ctrl + C och ge mig in i min inbox på SD. Höhö.

tisdag 28 oktober 2008

Jag har just slösat bort två timmar av mitt liv genom att gå på teater. En nätt liten påminnelse om varför jag inte står ut med teater:

Folk Pratar Så Jävla Högt Och Onatuuuurligt, Och ArTiKuLeerar Så Gräsligt Att Man Blir Galen.

Andra teaterbesökare skrattar åt dödstrista uttjatade skämt.

Alla pjäser jag någonsin sett spelar på stereotyper och klicheer.

Alla kulturarbetare är vänsteridioter slash feminister i palestinasjalar och stickade mössor, ergo är större delen av alla uppsättningar dito. Jag är INTE vare sig vänster eller feminist, ergo retar jag ofelbart upp mig på något inom fem minuter efter pjäsens början.

Men, om man väljer (läs: blir tvingad av jobbet) att se en pjäs som heter "Kvinnornas hämnd" (eller något liknande), och som handlar om [ungefärligt citat] kvinnornas kamp för mer makt och mot den patriarkala strukturen, fast sjääälvklart på ett HUMORISTISKT sätt [slut ungefärligt citat] så får man lite grann skylla sig själv för att man inte lägligt råkade ramla och bryta benet, eller någon annan ursäkt som gör att man slipper.

När ArTiKulaTiooonen och röstomfånget når såna höjder att enbart hundar kan uppfatta ljuden så vill i alla fall inte jag vara med längre.

Då kan man somna istället. Så det gjorde jag.
Kast med liten boll. Gör de fortfarande sånt i skolorna?
Oh lord oh lord... Kommentar från en blogg (hemska ord) med pälsinslag (och efterföljande arga kommentarer):

"Hah... ja vilken gullig liten räv du har runt halsen! Skulle också vilja ha en sån! Och till alla som säger emot! Tänk på att det finns fler rävar i skogen, dt är ju inte så att bella har alla i sin garderob. hur fan ska man få plats med det?! tycker ni ska kolla här och förstå att dom faktiskt "odlar" djuren sådet är ingen fara för miljön [youtubelänk]"

Åh seriöst, VAR man så förbannat jävla korkad när man var tonåring? VAR man det??

Nej nej, för "djurodling" gör ju ingen skada, för det är ju MILJÖN alla som ogillar päls är emot.

He.Rre.Gud.

fredag 24 oktober 2008

Har läst alla kommentarer, tack för dem. Har ältat och angstat, har dock inte något svar än. Orkar inte riktigt tänka på det mer just nu.

Loggade mest in för att delge er det senaste miffot på SD:

"Hej! Jag letar efter en tjej som vill ha en omskuren kille eller som vill att killen ska omskära sig. Jag är inte omskuren men kan nog kanske tänka mig att göra det för din skull.

Låter det intressant?

(Vänligen svara inte om du inte är intresserad!) "

Jag svarade raskt att jag med största nöje skulle ägna mig åt att omskära honom personligen, utan bedövning.

För what the fuck?! Du får skriva personliga, osmakliga, sexanspelande mail till mig, men JAG får inte svara dig? DU sätter dig över mig och vill fatta beslut åt mig?

Jag kommer svara honom... åh jag kommer svara honom minst en gång om dagen.

-----

Och då är det alltså officiellt att mitt medlemskap på den där siten enbart är till för att få uppslag till blogginlägg, för någon manlig halva kommer jag ALDRIG hitta där, och vill för den delen inte hitta heller. Men vill man hitta någon utan alla indianer i kanoten är det THE place to be.

onsdag 15 oktober 2008

Jag har två hundar. Den ene har funnits med mig i mer än en tredjedel av mitt liv. Det är den stora hunden. Den andre bara i drygt ett och ett halvt år. Det är den lilla hunden.

Den lilla hunden är egentligen större i storleken är den stora hunden, men han väger hälften så mycket eftersom han består mest av päls och ben, och därför är han ändå den lilla hunden.

Den stora hunden är mitt livs kärlek. Jag älskar och har älskat honom så det gjort ont. Jag var med när han föddes. Han har varit med mig överallt, i hela sitt liv. Jag var 20 år när han kom, och vet alltså egentligen inte om ett annat liv än när han är med. Han har följt med mig till jobbet, till stallet, till skidbacken, till vänner, till ovänner, i bilen, på kurser, på utställningar, och tom till krogen.

Jag var 20 år när han kom, resultatet av en för hög procent linjeavel, och kunde egentligen inget om hundar. Med facit i hand gjorde jag det mesta fel, utom att älska sönder honom. Med facit i hand borde jag gjort så mycket så annorlunda så mycket bättre.

För han blev också fel. Det enda han gjort rätt är att älska sönder mig. Han älskar mig över allt annat, följer mig överallt, och är mer än gärna med på allt jag kan hitta på.

Tills det blir elektriskt fel i hans felavlade hjärna. Tills en annan hund dyker upp. Tills fel människa dyker upp.

Jag har rannsakat, och klandrat mig själv för att den här hunden har blivit som han blivit så många gånger nu. I mina ljusa stunder så intalar jag mig själv att han har fel i huvudet, och att jag förmodligen bara kunnat göra det marginellt bättre. I mina mörka stunder så vet jag att med bättre och tydligare ledarskap så hade han blivit en tryggare, mer stabil hund.

I mina mörka stunder så ger jag honom "bara en chans till". När han flugit på en annan hund, morrat åt en människa, tjurrusat fram och skrämt en kund, ännu en gång fått mig att inse att trots att det kan gå lång tid mellan gångerna så kan jag inte lita på honom. När jag kopplar honom under skrivbordet på jobbet för att han inte ska flyga på någon om jag inte är där, när jag ständigt spanar hundra meter längre fram än han gör på hundpromenaderna, när det ryser i mig om vi möter en lös hund, när jag ständigt har uppsikt över grinden om han är lös och ensam i trädgården.

När jag ljuger för andra människor och säger att han inte är farlig bara för att de inte ska visa rädsla för honom. När jag vet att det bara är min erfarenhet av honom, och min järnkoll och min sinnesnärvaro som gör att det inte händer något.

Men när det kommer till kritan så kan jag inte. Jag kan bara inte. Jag kan inte ens skriva det utan att börja gråta.

Jag KAN inte ta beslutet. Jag kan bara inte. Jag kan inte se framför mig hur jag utför de faktiska handlingarna, ringer det nödvändiga samtalet - min hjärna sätter stopp innan tankarna kommit så långt.

Det är min HUND. Min prins. Min älskade groda, min hjärtevän, min lilla loppa. Min hund.

Min fysiskt friska, livsglada, supermysiga, kelsjuka älskade hund.

Om ni kunde se hur jag ser ut nu när jag skriver detta skulle ni tro att han redan dött.

Hur skulle jag kunna fortsätta leva samma liv utan honom? Hur skulle jag kunna fortsätta jobba, gå på promenader, gå och lägga mig att sova, utan honom? Jag skakar automatiskt på huvudet när jag skriver det, för scenariot existerar inte. Om ett par år, av ålder, javisst. Men inte nu. Jag kan helt enkelt inte.

Och samtidigt så har jag en hund till. En liten, ganska rädd hund, som dyrkar mig, och som först efter ett år började komma ur sitt skal och våga ta för sig av världen. En liten, ganska rädd hund, som jag inte kan skydda nog för att förhindra att han blir påhoppad, helt utan anledning, av den stora hunden.

Det är helt utan anledning ser ni, jag kan inte förutse när det ska hända, alltså kan jag inte hindra det med mer än att jag separerar dem och sätter munkorg på den stora hunden, och det är inget liv för någon av dem. Missförstå mig rätt nu, de kommer på det stora hela bra överens, de leker till och från och sover i samma korg, men ur det blå kan den stora hunden bara hoppa på honom.

Inga sår, inget blod. Bara sår i själen på den lilla hunden som drar sig tillbaka i sitt skal lite till för varje gång det händer.

Vad
ska
jag
göra?

Jag måste prioritera en av mina hundar. Jag måste välja. Och jag KAN inte.

tisdag 14 oktober 2008

Screw it, jag tittar ändå. Hur fel kan det bli med bara någon promille som saknas?
Jag laddar ner Grey's, hela säsong fyra, för jag har inte sett den än. Tror jag. Det är lite dumt att kasta avsnitten varefter man ser dem, för då har man ju ingen koll på var man är.

Det ba liksom sa Swoooosh! och så laddade det ner i 1,5 meg nedströms, och här satt jag och gnuggade händerna, och förberedde glass and such.

Nu har det stannat på 99,2% och hastigheten är 0,2 kb/s. Beräknat slutförande 33 veckor och 1 dag.

Gaah!

måndag 13 oktober 2008

Först fick jag det här:

"Hej... Vill du typ... träffas eller något? Ge/få massage? Se på film? Spela gamla TV-spel? Gå på långpromenad? Sitta och snacka på golvet/marken? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill träffa någon kvinna och göra något. Och du är ju en, eller hur? Blir på allvar galen av ensamhet snart... "

Jag svarade inte.

SEN, fick jag det HÄR (av samma kille alltså, bara ett par dagar senare):

"Är du dominant och vill ha en sexslav? Jag ställer upp i så fall. "

Eh.. va? Total transformation, från Heathcliff till Mr Badboy på två dagar? Jag tänkte inte svara, men sen blev jag förbannad på alla dessa jävla killar som tror att de kan skriva/fråga precis vad som helst bara för att det inte är IRL, så jag svarade honom att jag hade kunnat tänka mig att fundera på saken om han inte varit så ful.

Sen fick jag dåligt samvete för att han bara var 23 år, men sen tänkte jag lite till på det och blev förbannad igen. De ska fan härdas i tid.
Idag gick jag upp klockan kvart över två. Redan det i sig var en källa till outsinlig glädje, som den stora hunden i sin visdom gjorde ännu mer rosenskimrande genom att gnissla konstant i en timme.

I tröttheten i bilen så sjöng jag med i radion lite, något jag normalt sett inte gör så tidigt, både för att det låter för jävligt, och för att Farbror Melker sa att man ska låta bli.

Efter att ha kört mor min till Arlanda för vidarebefordran söderöver så åkte jag till kontoret, dit jag kom nollfem och trettio, och där tanken var att jag skulle kunna jobba ifatt lite under några tysta, telefonfria timmar

Tror ni inpasseringsförbannadesughelvetet fungerade? Så, as it turns out, så kan man visst få gråta innan kvällen om du sjunger innan frukost. Du får till och med gråta innan gryningen. Sen att tårarna är av ilska, förbittring och trötthet har ingen sagt något om.

I nittio på trean, för att det skulle låta så mycket som möjligt och ackompanjera mitt humör körde jag hem för att äta frukost och försöka sova en timme till. Något som visade sig vara omöjligt, för nu började arbetsveckan snurra i skallen på mig.

How can one make such a lovely day even brighter, you say?

Försök med att åka buss - satans uppfattning om ett skämt – in till stan klockan åtta en måndag morgon. Redan på min hållplats var bussen full och jag fick stå hela vägen in. Fortsätt sedan med att byta till tunnelbana – satan OCH alla hans demoners uppfattning om ett skämt – som är om möjligt lika fullpackad, men BARA precis där man står om man ska av eller på, för folk är korkade idioter som hellre står som packade sillar än tar några steg in i vagnen. Försök sedan byta till en lika fullpackad tunnelbana på andra linjen, där folk står ivägen för dem som ska ut, så till den milda grad att föraren stänger dörrarna och åker iväg innan de som ska på hinner på. Försök SEN ta dig UR sagda tunnelbanevagn när en galen kvinna tränger sig före alla andra med argumentet ”Jag ska av här!”.

Lady, det ska alla andra också, och den enda anledningen till att jag inte sparkade käkbenet av dig är att jag inte är så vig så tidigt på morgonen.

Lägg sen till att Sveriges längsta rulltrappor (Östermalmstorg) är avstängda.

Lägg SEN till att du ska till ett instängt, illaluktande kontor med en sönderpratande VD (med konstant saliv i mungiporna) och göra slutredovisningar för bolag i likvidation precis HELA dagen…

… och du har min dag. Och klockan är bara tio än. Allt kan, och KOMMER hända.

--------

EDIT: Systemet har hängt sig och kraschar var femte minut. De femtonhundra rapporter jag var tvungen att hinna med i dag tar nu i runda slängar 300% längre tid är normalt att utföra.

--------

EDIT 2: Och nyss ringde min granne och erkände att hon precis backat på nya bilen som står kvar där hemma och fixat buckla där bak. Äh. Men det gör ju inget. Den har ju bara gått 120 mil. Klart den ska in på verkstad.

Oh happy day...

fredag 10 oktober 2008

Allt om Mat har haft sin årliga vinprovning. Jag bläddrade raskt fram till Ej Prisvärt-sektionen, för en del av deras formuleringar är briljanta, lysande. Döm själva:

"Under svavlet finns en riktig snuskgubbe"

"Som en blandning av hårgelé och för gammalt lösgodis"

"Skitigt rödbetsspad blandat med ett kilo socker"

"Plåtburk och aggressiv grön banan"

"Påträngande och ovädrat utedass"

"Vaniljpudding i vanmakt"

"Torra rönnbär och syltlök med eld i baken"

"Det brinner i bakelittelefonen"

"Obetydligt piggare än säckväven runt flaskan"

"Smakar eldsvåda i Foppatofflorna"

"Som ett dåligt, svenskt middagstal, utan längden"

"Påträngande och tomt på samma gång. Lite som att nynna på Främling"

"Snyggt sminkad yta, men rätt rynkigt därunder"

"Dog redan för ett år sen. Inte återuppståndet än"

"Här var det en våt tagelmadrass i ett tomt skjul"

"Här närmar man sig soptippen med lasset fullt av burkmajs"

"Uttjänt tuggummi på våt ullkeps"

Om ett vin som heter Relax: "Don't do it!" Hahaha.

"Enkelt och trist. Och så känns det som om kalaspuffar fastnat i gommen."

"Som att se Babben hoppa höjdhopp - det lyfter aldrig"

"Vingligt skelett med en klick gammal marmelad"

Japp, det gjorde min morgon. Nu åter till rapporteringen.

torsdag 9 oktober 2008

Det är synd om mig.

Min choklad är gammal och smakar urk.

Jag äter den i alla fall, för det är ju choklad, men ändå.

Det är synd om mig.

tisdag 7 oktober 2008

Mail från kund nyss. Jo, riktigt, autentiskt mail, jag lovar:

"Jag skulle behöva en ny mall för reseräkningar, den jag har nu står det nämligen 2007 på. Kan du mejla en ny till mig?"

Mallen är i excel-format.

Åh mänsklighet, vart är du på väg!!?

måndag 6 oktober 2008

Uuhh... är det okej om jag går och lägger mig för natten redan nu? Eller kanske dör en smula, either way är lockande.

Gud jag ÄLSKAR att ha möten i två och en halv timme, där samtlig info kunde klämts igenom på en kvart, när man vet att tiden kunde använts till det ack så viktiga jobb man redan varit tvungen att skjuta upp, och nu måste ägna en heldag till åt att göra.

Samtidigt som det är den vackraste dagen den här hösten har skådat.

Gotta love my life.

fredag 3 oktober 2008

Oh lordy.

I korthet:

* Hungrig.

* Kommer som FAN vinna företagets stegtävling. Om jag så måste fuska. Did I say that out loud?

* Tre knäckemackor till frukost är sorgligt otillräckliga när klockan börjar närma sig tre.

* Jag jobbar 60%, sa jag det? Jajamen, är bara uppe i nästan 100 denna vecka.

* Om man åker på konferens med hela företaget, inklusive hemliga nya uppköpet, så är det INGEN som tror en dagen efter. Och då syftar jag givetvis på den skaldjursbuffe som vi åt kvällen innan (och som jag grinigt petade i, jag ville ju ha MAT för tusan), som GIVETVIS gav mig matförgiftning. Yes, och vad tror alla andra att det är då?

* SJ tycker att "djurvänlig vagn" innebär sex rader säten, där man kan stoppa in - samtidigt - sex hundar, en katt och två marsvin. Åh, och nämnde jag att två av hundarna var stora hanhundsaggressiva saker? (Plus min tax då, men den har jag ju pli på). Åh, och nämnde jag att en av dessa stora aggressiva saker hade en matte som var rädd för den och inte vågade ta i den? I tre timmar. Med huvudvärk (ja, det var ju inte BARA skämda räkor). Och sömnbrist. ENSAM. Vilket innebar nada toabesök för mig. I tre timmar. Även UTAN matförgiftning är detta, som ni som känner mig redan vet - en total katastrof.