söndag 31 oktober 2010

Jag hatar verkligen vintertid. Fatta att jag GLÖMDE bort hela fenomenet i år, och tänkte happy thoughts om hur ljust det var länge, och hur trevligt det var att kunna rida på em, utan att behöva stressa ihjäl sig med jobb och annat innan dess.

Och sen bara "ahjajuste!" PANG rakt i nyllet. Och nu är klockan halv fem, och det är mörkt.

Det är inte någon förbannad vintertid vi behöver här i Sverige. Vi behöver dubbel sommartid, dvs FRAM med klockeländena en timme TILL i november. DET skulle göra någon nytta, inte lite extra ljus på morgonen i.. låt mig se... knappa två veckor till.

lördag 30 oktober 2010

För mig är det så att, eftersom jag har en blogg, så är min första tanke när det hänt något, stort eller smått, att skriva av mig. Bearbeta alla känslor genom att skriva om dem. Oftast hjälper det, ibland inte. Att se alla känslor i skrift, menar jag, hjälper till att bearbeta dem. Oftast att se att det inte spelade så stor roll. I andra fall, att det faktiskt spelade stor roll och att man måste fundera på varför. Oavsett vilket så är skrivande, skriften, oerhört betydelsefull för mig. Är det samma för er?

<-- tänk er enorma mängder stavfel on account of being more than tipsy, however, inte överskuggat av min anala känsla för stavfel, hence rättat.

tisdag 26 oktober 2010

Här bredvid min arbetsplats finns en fåtölj från nittonhundrafrösihjäl och en dito soffsäng. Fåtöljen är så impregnerad med hår från generationer av hundar att den snart kan resa sig och gå. Sängen har tvättbart överkast som tvättas MINST vart fjärde år, så den är inte lika illa. I sängen ligger även fyra stycken sladdriga kuddar utan överdrag från när vi bytte ut alla kuddar i soffan, som jag tänkte att hundarna kunde gosa in sig i tills de också kan gå själv. Eller ramlar sönder, vilket som än infaller först.

Så, stor säng, med massor av kuddar, eller hopkrullad i stickig fåtölj? Valet är ju glasklart för hundarna, och varje kväll är det strid på kniven över vem som ska få fåtöljen (läs: först uppför trappan efter kvällskissen vinner).

Ungefär såhär brukar det gå till om dagarna: Vizslan har intagit fåtöljen medan DLH springer ut med mig och hämtar ved (efter att vi kommit tillbaka från stallet alla tre). DLH springer uppför trapporna med mig när jag ska börja jobba, tvärstannar framför fåtöljen, går bort till sovrumsdörren och blänger på mig (som tittar på hans smutsiga tassar och tvärnekar). DLH hoppar upp i sängen, knallar suckandes runt femton varv och lägger sig sen som en pascha på kuddarna.

Lugn och frid tills jag går ner för att kissa. Vizslan hoppar raskt ner från fåtöljen, lägger krokben för mig i trappan, DLH dunsar över i fåtöljen, vizslan inser att det inte blir någon mat (den här gången HELLER!!!?), går upp för trappan, och vimsar runt på golvet framför fåtöljen tills jag kommer upp och beordrar henne upp i sängen, där hon ligger still på den enda plats där det INTE finns kuddar och suckar en gång i minuten ungefär.

Upprepa valfritt antal gånger, beroende på hur många gånger jag måste kissa.

Går ner för att hämta lunch, båda hundarna följer med. DLH är alltid snabbast upp igen och snor glatt fåtöljen. Vizslan brukar nu i sin förtvivlan (hon får inte tigga och hon får inte traska omkring bakom mig) hoppa upp PÅ den lilla hunden, som irriterat morrar till och hoppar ner (HAN får tigga, för han gör det snyggt, dvs jag märker det inte).

Jag sätter ner tallriken på golvet för renslickning, den som ligger i sängen just då vinner alltid, då den andra förlorar värdefulla tiondelar i övervägandet om just dagens mat är värt besväret.

Osv. Osv. Just nu ser det ut såhär, och vilket ser skönast ut, jag bara undrar?


måndag 25 oktober 2010

Vad gjorde ni i helgen då? Själv gjorde jag det här:


För jag tycker det är så himla roligt att mocka.

fredag 22 oktober 2010

Musen som dött ligger med 99,9% sannolikhet i en vägg (eftersom jag inte hittar den). Planen är nu att de närmaste veckorna elda upp en värme av bastumått i huset varje dag, så att den mumifieras snabbare. För här luktar det för närvarande rumpa.

PS: Blev mycket riktigt kylslaget igår. Jag hade fyra lager kläder, sätesvärmaren på max, och AC:n på 28,5 grader efter träningen. Frös ändå. Men hade du frågat mig i slutet av februari i år, om jag tyckte att 3 minus var kallt hade jag sagt HELL NO!

torsdag 21 oktober 2010

Satte ut råttgift för ett par veckor sen. Nu ligger det en död mus någonstans i någon vägg. This I KNOW.

Evig ära till den som kan gissa vad Nitton gav mig idag. Ledtråd: är ätbart.
Ååhh, det är så kaaallt..! Jag fryser bara jag TÄNKER på att klä på mig ridkläder (vilket ju innebär att ta AV mig mina mjukisar och stå naken i flera SEKUNDER) och sen sätta mig i bilen, åka ner till hästarna och åka på hoppträning.

Fyyy vaaad kaaallt det kommer bliiii!
Socialminister Göran Hägglund från KD hävdar att det är att förgripa sig på grundläggande etiska principer att ge fortsatt vård till vissa döende för att bevara organ, så att man i förlängningen ska kunna rädda andra döende med dessa organ.
Han kan däremot tänka sig att ändra reglerna så att läkarna i ett tidigare stadium av vården kan få gå in i donationsregistret och se om deras patient har sagt ja eller nej till donation (nu får de bara det om patienten är konstaterat hjärndöd).

Det ska KD till för att försvara sånt bakvänt tänkande. Lite reflektioner?

1. Är det inte mer etiskt försvarbart att vårda en människa så länge man kan, och därmed öppna för andras räddande, än att bara "strunta" i saken?

2. Hävdandet att "varje patient ska vårdas för sin egen skull" har väl i viss mån redan upphört att gälla i den sekund som man som enskild person säger ja till donation?

3. Att då tillåta läkare att redan tidigt i vården gå in och se om patienten har sagt ja till donation öppnar väl om NÅGOT för oetiskt tänkande i stil med att kanske inte försöka så hårt med just denna patient för att kunna använda dennes organ till andra?

Jag har sagt ja till donation av allt som går att donera. För mig är det så självklart att jag knappt ens kan argumentera för det. Jag respekterar människors beslut att INTE donera, men jag kan aldrig förstå det. Vad ska jag med det till när jag är död? Däremot har jag INTE lust med risken att kanske få sämre vård, och mindre engagemang bara för den sakens skull. Ja, jag vet att läkare ska arbeta efter grundläggande etiska värderingar, men när man tycker sig behöva lagstifta om samma regler så indikerar väl det om något att dessa inte litas på?

onsdag 20 oktober 2010

För att komma tillrätta med Nittons och mitt osynkade liv (han går upp strax innan sex, jobbar från sju till fyra, kommer hem och är död och vill sova vid typ kvart i sju), så har jag bestämt mig för att försöka samköra mina vanor med hans. Det innebär att jag kommer gå upp när han åker till jobbet, så att jag blir trött ungefär samtidigt som han. Eller inte. Kvart i sju tänker jag inte lägga mig OAVSETT.

Fördelar: Får mycket gjort på jobbet på fm. Har därför mycket tid över till annat på em, bra nu när jag kommer flytta hästen till annat ställe över vintern (och eftersom jag har funderingar på att låna en häst till). Kan kanske tom börja med att rida på morgonen, och ha hela dagarna fria därefter.

Nackdelar: Är inte morgonpigg. Är för den delen inte kvällspigg heller.

Men really, är jag typ awesome flickvän of the year eller vad?
Vizslan har nu valt ut och charmat sin nya familj. Känns superbra, kändes bra redan första gången jag träffade dem. Familj med två nästan-vuxna barn, har tidigare haft samma ras. Stuga i Norge, jaktintresserade, lugna, trevliga personer. Hon kommer få det toppen, och jag är så himla glad att jag lyckats hitta det perfekta hemmet även till denna hund.

Så kul att se också att HON valt dem, och gjort dem alla störtförälskade. Detta är en hund som äter-lever-andas uppmärksamhet och ömhet, och de är fyra personer, så hon kommer nog få sitt lystmäte av kelande.

En vecka till är hon kvar, sen flyttar hon, på dotterns födelsedag dessutom. Den lilla hunden kommer bli SÅ nöjd över att bli ensamhund igen.

Jag är också nöjd!
Tillägg: Viszlan ser naturligtvis bättre ut idag. Såhär!

Mammas hundar ser typ likadana ut båda två, små, vita och trassliga. Här är bild på den yngsta från i vintras, när hon bestämt sig för att hon ville VISST ligga i knät trots att det redan var upptaget (notera den lilla hundens uppgivna min).


PS. Vizslan heter Tekla. Den bortgångna hunden hette Hilda. De nuvarande heter Elsa och Fanny. Någon som ser ett fantasilöst mönster här?
På förekommen anledning: Vizslan är alltså en omplaceringshund som jag "fått" av mina föräldrar, för att sedermera hitta nytt hem åt. Har de senaste tre åren blivit en hund om året som jag hittat nytt hem åt.

Den första hette Emma och var en liten gul sak som såg ut som en smalare variant av Tollare. Den har jag ingen bild på, men hon hittade sin person ganska snabbt, en kusin till Nitton som blev kär, och hon har det toppen.

Nummer två hette Oskar och var en lite större variant, grå och lurvig. Kan bara spekulera om vilka raser som finns i honom, men någon form av polarhund fanns där definitivt. Han hittades som valp, och var i princip död när mamma tog honom. Han såg ut som en mini-yorkie som valp, men växte en del om man säger så, och ser ut såhär idag.



Nummer tre är alltså den ungerska viszlan, som säkert har någon till ras i sig, fast det syns inte. Hon var också i princip död när mamma tog henne, och då såg hon ut såhär:

Liggsår, livmoderframfall och mindre än halva den vikt hon skulle ha. Det är en enormt trevlig hund, vizslan är en väldigt speciell ras. Glad och trevlig, mån om att vara till lags och väldigt lättlärd. Skulle mycket väl kunna tänka mig att behålla henne om jag hade tid och ork, men för det första så saknas just den tiden, för det andra är hon för stor för min smak, och för det tredje kommer jag ju inte ha plats för fler omplaceringar om jag behåller dem jag får. Förhoppningsvis har hon redan hittat sin familj som hon träffat en gång i förra veckan, och som kommer en gång till och hälsar på nu i kväll.

Mina föräldrar gör inte det här "med flit" att de hittar hundar, men ramlar de på en sjuk och utsatt hund kan de knappast bara gå förbi. De har två egna hundar som de också hittat, plus att de haft en tik tidigare som tyvärr inte finns längre. Och så är min egen lilla hund också från Cypern såklart!
Jag (nyss till den lilla hunden): Ska du inte äta lite? Du är ju mager som en sticka och har inte ätit sen igår fm?

Den lilla hunden (med nosen i vädret): Pffft.

Jag (vädjande): Bara lite? Titta, det är helt ny mat, känn vad gott det luktar?

DLH (likgiltigt): Blä.

Jag: Nehej, men då kommer vizlan äta upp den (ropar på vizslan som kommer rusande).

DLH (surt): Men vafan då (börjar motvilligt peta i sig lite mat).

Jag släpper ut vizslan när jag ser att han fått upp farten i ätande. Den lilla hunden tittar blixtsnabbt upp, konstaterar vizslans frånvaro, muttrar lite och överger maten.

DLH: Men vad är det HÄR??! (Går fram till vattnet, där det ligger fyra äckliga uppblötta matbitar som vizslan har skvätt dit när hon åt.)

Ägnar sen TIO MINUTER åt att fiska sagda äckliga blöta bollar ur vattnet, och med tydlig förtjusning äta upp dem.

Jag längtar tills vizslan hittar hem så jag kan ha fri tillgång på maten igen...

tisdag 19 oktober 2010

Är en av de där dagarna då det är kallt att vakna, man måste tända skrivbordslampan för att kunna jobba, och inte ens kan stalla med att jobba eftersom det liksom faktiskt inte finns något annat att göra. Givetvis är jobbet on hand urtrist. Regnar gör det också, så dagens planerade ridning (hoppning) kan jag förmodligen glömma (blir för blött = halt på gärdet).

Jag tror vi kan kalla det här för höst va?

söndag 17 oktober 2010

Om man är väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT trött hela tiden, till och med på en helg när man ändå får sova så länge som man behöver, fast man äter och lever som man ska och allt det där, och egentligen inte är sömnig (eftersom man blir ping klarvaken så fort man ser på en säng och tänker "powernap?")... VAD har man brist på då?

Har kommit på att det är sjukt skönt att rida på förmiddagen, så jag har det "överstökat". Inte för att det inte är kul, utan för om jag inte har det gjort så blir jag handlingsförlamad vad gäller övrigt, eftersom jag ju ändå "ska gå hemifrån snart".

Nu väntar sängen, min laptop och Remember Me.

lördag 16 oktober 2010

Jag hade en liten fundering nyss om att jag skulle ta och ge detta med Bibeln en andra chans. Jag menar, mycket av det man hör citeras ur den är ju hemskt och så, men jag antog att det möjligen var överdrivet, och ville bilda mig en egen uppfattning. Så jag gick till bokhyllan, hämtade en bibel och slog upp den på ett par random ställen. Tredje stycket jag läste löd, ungefär, såhär: De ska genomborras med spjut, deras spädbarn ska krossas framför deras ögon och deras kvinnor vanäras.

Jag tyckte det räckte med egna efterforskningar någonstans där, och slog igen boken.

Fräls oss ifrån ondo, my ass. Religion är ondo.

Edit: Första och andra stycket handlade förvisso inte om våld mot alla andra. Jag skulle gärna återge vad de handlade om, men det var fullständigt obegripligt, så tyvärr.
Tiotusenkronorsfrågan: Varför får ponnyer alltid kolik en mörk och kall helgkväll?

fredag 15 oktober 2010

På torsdag ska det snöa. I oktober. Jag DÖR allvarligt talat om denna vinter blir likadan som föregående vinter. Det var något så ohyggligt jobbigt, och komplicerat med all den där snön vi hade, jag vill, faktiskt, aldrig mer uppleva det. Minusgraderna kan jag ta, lite snö också, men jag ser ju helst barmark och några minusgrader, bara så det fryser på. Jag inser ju att denna veklagan är slöseri med tid, emedan inget jag skriver kan ändra på något, men jag blir matt bara jag tänker på att gå upp på taken och skotta i år igen.

torsdag 14 oktober 2010

Det blåser rejält mycket just nu. Fördel: tvätten torkar fort. Nackdel: alla mina rena stringtrosor har blåst bort.

EDIT: Och ett par av Nittons kalsonger.
I förrgår lagade min kille typ något jox med kyckling och bacon, och klyftpotatis och lök i ugnen med fläderjox, och igår gjorde han pannkakor en masse. OCH han hade torkat av bordet. OCH diskat. OCH det var liksom skitgott också.

Kan leva så, jajamen.
Det finns helt sjukt mycket trattkantareller i skogarna i år, det fullständigt dräller av dem på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag var ute och plockade häromdagen, och hade lätt kunnat plockat en sån där svart sopsäck full om jag velat. Nu är jag inte så förtjust i trattisar utan föredrar vanliga gula, men plockade en liter i alla fall, bara för att det gick. Den literna plockade jag å andra sidan på under 30 sekunder. Så om det är någon som är ute efter just trattisar så vet ni var ni ska leta.
.


Mamma, den lilla högen framför är plockad precis utanför knuten, på andra sidan diket. Så de finns kvar även här.

Att rensa svampen är det värsta med hela eländet, jag plockar inte så himla noga från början heller, allt från löv till små djur får följa med i påsen. Och varje gång jag rensar tänker jag att "fan, nästa gång MÅSTE jag ta med kniv och borste och rensa redan vid plock"... för att sen nästa gång jag plockar tänka "ah, rensa, det är ju trist, det kan jag lika bra göra hemma".

PS. Har ni tänkt på att egentligen borde stjärna och kärna uttalas tvärtom? Stjärna uttalas bak i munnen, där man annars lägger K, och kärna uttalas långt fram i munnen, där man annars lägger S.

PS2. Ja, jag är uttråkad, och har gått vägen fram och tillbaka till hästarna fler gånger än vad som är nyttigt för en enda människa.

måndag 11 oktober 2010

Om jag ändå hade tio miljoner...

lördag 9 oktober 2010

Jo, så jag var ju på vad jag trodde var träningstävling i dressyr idag, men som vid min ankomst (och stora förskräckelse) visade sig vara riktig tävling. Så red jag ju två klasser dårå. Så kanske jag vann båda klasserna dårå.

Ville bara säga det. Dårå.

onsdag 6 oktober 2010

Låt oss säga såhär. Att få sköta all tvätt, all städning, all disk, i stort sett all matlagning, hålla koll på allt som har med huset att göra, allt plockande själv... främjar inte direkt ett aktivt sexliv.

Varför? Jo, för jag är inte så sexsugen när jag är arg och less.

Att därtill få ett sms som lyder "Vad ska jag handla?" blir i sammanhanget bara lilla tuvan.

måndag 4 oktober 2010

Jag hatar hatar hatar hundgnäll. Den stora hunden var expert på meningslöst gnäll och kunde driva mig till vansinne inom 30 sekunder, alla goda föresatser till trots.

Idag har den lilla hunden gnällt HELA DAGEN. Jag har försökt lista ut varför, mat, kräkas, kissnödig, något av det vanliga, but to no avail.

Är det okej om jag bara slänger in honom i väggen lite grann?