lördag 20 december 2008

Nu åker jag till landet, något försenad av givna skäl. Oroa er inte, jag har koll på mackarna längs vägen. Åter till nyår.

God jul på er!

Inte likt mig eh?

God jul era pisspottor!

Bättre?

fredag 19 december 2008

I måndags skrev jag, på fullt allvar, ett schema över veckan, med VARJE vaken timme inrutad, för att jag skulle hinna med allt som måste göras med både jobbjobbet, firman, nya jobbet och förberedelser inför julen. Jag har även lyckats följa det till punkt och pricka.

Så nu då, sista dagen innan lång julledighet, och jag hade ett par saker kvar att göra innan jag försvann. Inte så många saker, men viktiga saker. Typ löner och annat jox som folk brukar bry sig mycket om. Vad händer? Mådde lite illa i torsdags morse, men det gör jag många morgnar, så det brydde jag mig inte så mycket mer om än att jag gnällde lite om det till assistenten, för om man inte får gnälla när man mår dåligt är det ingen poäng med att må dåligt.

Kom hem vid ett (för jag planerar att utnyttja VARENDA en och lite till av mina samlade komptimmar). Kände mig lite frusen och tänkte att jag lägger mig i sängen i en timme, jag får dra ner på hundarnas promenadtid och kompensera ikväll istället om jag jobbar extra snabbt.

I sängen blev jag kvar. Sov från ett, till nio på morgonen idag, med vissa avbrott, ganska många avbrott för toabesök. Vinterkräksjukan slog till med full kraft, och jag var tvungen att ringa syster för att hon skulle gå ut med hundarna åt mig. Men de har varit ljuvliga, legat i sängen med mig nästan hela tiden, tätt emot och inte protesterat mot vad som i deras ögon måste varit oändlig tristess.

Så idag skrev jag - mellan toabesöken - ett mail till kontoret, där jag förklarade de få saker som var kvar att göra, inklusive att göra lite bokföring och fakturering åt ett av de företag jag har ansvar för, och som jag alltid jobbar med på just fredagar. Skrev pliktskyldigast på slutet att om det inte gick att lösa så fick de väl buda hit grejerna, så kunde jag göra dem - mellan toabesöken. Nog fan dök det upp ett bud här ett par timmar senare. Eftersom jag inte tagit mig ur sängen på hela dagen, och inte ätit en endaste sak mellan frukosten i torsdags och klockan åtta ikväll, så har jag precis, halvhjärtat, gjort klart större delen av det. Det som MÅSTE göras. Sen såg jag stjärnor ett tag, så då gick jag tillbaka till sängen, och tänkte fortsätta senare, innan jag insåg att fan heller, jag är SJUK, och nu är jag dessutom julledig, och världen går inte under för att jag inte kan göra precis alla grejer. Det får helt enkelt vänta. Får jag skäll för det... NÄR jag får skäll för det så kommer världen HELLER inte gå under, utan jag kan helt enkelt skita i det.

För om man jobbar på byrå, men inte ens kan få någon annan att hjälpa en med ens saker, trots att man tom har svårt att stå rakt, så tycker iaf jag att man inte längre behöver engagera sig så mycket.

Blogga kan jag dock. Det kräver ingen hjärnkapacitet och jag kan sitta still. Nu har jag dessutom fått lite mat i mig, även om jag misstänker att jag snart får se den igen. Därför sköljde jag ner den med avslagen cola, så den inte ska smaka så vidrigt på vägen upp igen. Man måste vara om sig och kring sig ser ni.

För övrigt är det detta jag kan rekommendera om man vill gå ner i vikt snabbt inför tex en fest. Jag väger just nu 51 kilo, även om jag kanske inte är just rätt person att gå ner mer i vikt. Tur det är julmatstider nu, och tur att jag hann julmats- och godsakshandla innan jag blev sjuk, för just nu känner jag inte riktigt att jag vill äta något mer i resten av mitt liv.

tisdag 16 december 2008

Chefen har för övrigt excellerat i sitt speciella gebit, vilket är "Att anställa världens totalmupp", vilket sedermera leder till det bekanta "When all goes to hell".

Ja, det här med rekrytering är inte hennes starka sida... F ska på pappaledighet efter jul, och vikarie har vaskats fram. Eftersom F är manlig måste även vikarien vara manlig, oklart varför. Resultatet är en småländsk... yngling, knappt torr bakom öronen, med - i mina ögon - bristfällig erfarenhet av yrket. Jo, han skulle duga som assistent, men inte som bolagsekonom.

Kort, tanig, pratar UTPRÄGLAD småländska (vilket jag insett är värre för mina stackars öron än utpräglad skånska), bleksiktig, och FNISSAR hela tiden på ett sånt där nervöst, överspänt sätt.

Nåväl, F satte honom i jobb med sitt enklaste uppdrag (tanken är alltså att han ska ta över alla hans uppdrga allt eftersom), så han skulle få en mjukstart. Bolaget han skulle jobba med skickar in sina papper en gång i kvartalet, varpå man får sortera dem, och sen bokföra dem efter bankkontoutdraget. Ett enda konto, inga konstigheter, rak bokföring.

Det första han klagade på var att det var sån oordning i papperen. Som att han trodde att när de skickades hit så satt det en liten tomte här och sorterade allt så att han bara kunde sätta igång att bokföra direkt. Eh, nä, det är liksom DET som är jobbet. DITT jobb. Detta förmedlade han dessutom till chefen. Då hade han varit här i knappt en timme. Chefen å sin sida - den borna diplomaten, ni minns - gjorde inte det enda rätta (skrattade honom rakt upp i ansiktet och sa "jösses lilla vän, om du tycker det HÄR är rörigt/svårt, då platsar du inte på byrå"), utan hon marscherade in till F och frågade honom varför i hela fridens dagar han hade så rörigt i sina papper för.

Herregud. Om det INTE hade varit rörigt i papperen hade det inneburit att F gjort jobbet själv, och då hade Blekfisen inte behövts.

Sen har detta beteende eskalerat, och klagomål på både det ena och det andra har yppats, alla med innebörden att det är svårt att få överblick över det hela. Killen har alltså suttit som ekonomiansvarig på en firma förut, förmodligen öppnat posten själv varje dag och genast kunnat sortera in saker där de hör hemma. Och det är inget fel med det! Det ÄR skillnad på att jobba som ekonomiansvarig, och sen komma till byrå, det ÄR svårt att få överblick, och det ÄR knepigt innan man fått sina egna rutiner och skapat sin egen arbetsgång. Men för i jösse namn, KLAGA inte på det, klaga definitivt inte på det till chefen innan en timme ens har gått, och OM du gör det, ta en minut och reflektera över om den här arbetsmodellen faktiskt passar dig?

Så nu roar vi andra oss (F, min assistent och jag) med att så fort vi pratar med honom (vilket vi i sanningens namn undviker som pesten) komma med allsköns variationer på meningen "Jadu, det är KNEPIGT att jobba på byrå, det KRÄVER sin man". Det är ärligt talat rätt kul, och F och jag ser att det ENDA negativa med att sluta här/gå på ledighet, är att vi missar att följa sakernas utveckling, som garanterat kommer vara underhållande. Assistenten har dock lovat att hålla oss underrättade via veckomail.
Fyra dagar kvar! Sen är det so long, farewell, auf wiedersehen, good bye.

Japp, du KOMMER ha den på hjärnan resten av dagen.

Jag är ledig ända till den sjunde, och ska vara på landet större delen av tiden. Ingenstans slappnar jag av så mycket som där. I helgen lyckades jag tex med konststycket att INTE tänka på jobb alls, under hela tiden. Fridens liljor och allt det där, ända till i går morse när jag åkte till jobbet. Ju närmare jag kom jobbet, desto längre ner sjönk den där känslan i magen, och när jag var framme var stressnivån i stort sett lika hög igen.

I år fick vi alla en julklapp. En likadan julklapp. En fleecepläd. Mullvadsfärgad. Trots min ganska stora portion fantasi har jag svårt att på rak arm komma på något som kan toppa denna mullvadspläd i tråkighet. Det skulle vara en mugg med företagets logga då.

En fleecepläd. Mullvadsfärgad. Från ett presentföretag, av kass kvalitet, så den blir elektrisk bara man tittar på den.

Jättekul, verkligen. Jag uppskattar min så mycket att jag tror jag ska låta hundarna få ligga på den på golvet. Här på jobbet. Sen ska jag "glömma" den när jag slutar.

Klart jag öppnade paketet så fort jag fått det. Paket är till för att öppnas.

söndag 14 december 2008

Har precis kört hem från landet, där jag ägnat tiden åt att tillsammans med min 14-åriga granne bygga om och ut stallet. Det är fantastiskt vad två "svaga" tjejer kan åstadkomma ihop. Helt allvarligt alltså, jag är grymt stolt över vad vi gjort hittills, och det kommer bli helt galet bra när vi är klara. Just nu kan jag iofs knappt röra axlarna, och går hopkrupen för att skona ryggen, men vad kan man förvänta sig av en 27-årig kropp?

Den stora hunden har alltid gått i band däruppe på landet förut, eftersom han stuckit annars. Nu det senaste året har jag dock haft honom lös, och så även denna helg, varpå han i rask takt tog lillebror med sig på timslånga äventyr runtom i skogarna, där det samtidigt pågick full älgjakt, eller vafan de nu jagar så här års.

Inte så himla populärt bland jägarna kan jag säga. Så jag trädde reflexvästar på dem och hoppades på bättre lycka nästa gång, och ja, då drog han åtminstone iväg själv. Man får vara glad för det lilla.

Jag SKULLE även kunna ha honom i band, men det vill jag inte. Han bor också där. Och om deras jakthundar får springa över gården och mucka gräl med mina två, så är mina två hjärtligt välkomna att ställa sig och jaga sork i ett dike och överrösta deras stövare under drevet. Sådeså.

Men hur som helst, när jag åkte hem för ett par timmar sen så var månen framme, och den är nästan full, och gav ett väldigt klart lysande sken över vägen, som till skillnad från när jag åkte upp i söndags i hällsnö, var väldigt lätt att följa. När det inte var dimma över vägen. För då såg jag verkligen ingenting. Så jag gladde mig åt skenet och åt stämningen det gav, och så körde jag förbi en sex, sju granar vid vägen som skymde månen för någon sekund, och under den sekunden hann jag tänka "Jaha, så slocknade DEN också, vafan, underhållet av våra vägar är verkligen under ALL kritik".

Sen kom den fram igen, och jag, jag skyller på att jag är väldigt, väldigt trött.

fredag 12 december 2008

Jag har även 25 semesterdagar kvar att ta ut utöver 40 timmars komp. Jag skulle passa mig JÄKLIGT noga för att reta upp MIG om jag var chefen.

Bwaahaha.
Ååh, det är fredag! Och sen är det bara en vecka kvar till världens längsta julledighet, och jag kan ha fått tag på en foderhäst av högsta kvalitet, och nu ska jag till landet och bygga om stall och galoppera på åkrar och lyssna på julkonsert.

So boss, I don't give a rat's ass about you or the job, idag är det bara 18 jobbdagar kvar, och jag har alla intentioner att göra det minsta av dem, och du kan glömma att jag tänker göra något utöver mina timmar jag MÅSTE jobba, plus att jag har maxat med komptimmar sparade, som jag tänkte ta ut, en efter en, i januari. Får se vad jag är värd DÅ.

Men sluta klaga kommer jag icke. Det regnar ju.

torsdag 11 december 2008

Åh gud, jag är så arg. Så jävla jävla arg. Så överjävligt förbannad att jag på fullt allvar överväger att bli "sjuk" ända fram till jag slutar (med denna höga blodtrycksrisk, och min magkatarr jag dragit på mig pga stressen (jag äter för fan Losec vid 30, Losec!!) torde en sjukskrivning inte vara så svår att uppnå).

Där ser man. Där ser man vad hårt jobb, lojalitet och engagemang verkligen betyder, när man sagt upp sig och inte är intressant mer, utom när det gäller att lämna över. Jag orkar verkligen inte gå in på detaljer, men det är så orättvist, och ett sånt - såna! - onödiga påhopp att jag blir alldeles darrhänt.

Fy satan vad arg jag är! Jag är så arg att mina händer skakar, och jag vet fan inte när jag hetsade upp mig så till den milda grad senast, och då vet ni ju ändå att jag kör bil VARJE dag.

onsdag 3 december 2008

Gabbiz gjorde ett horoskop på nätet, och uppmuntrade andra att göra samma sak, för hon och hennes man tyckte att det stämde så väl. Och eftersom jag för närvarande gör precis vad som helst utom att jobba så roade jag mig också med det, trots att jag tycker att horoskop är skitsnack.

Och DÖM om min förvåning när jag gjorde det och fick veta att.. det är skitsnack. Jag ska roa mig ytterligare med att publicera valda delar av det här, så får ni själva avgöra om ni tycker att det stämmer eller inte. Jag översätter det från engelskan för enkelhetens skull (det är alltså inte jag som skriver sådär uppstyltat):

"Din känslomässiga personlighet är högt utvecklad, och dina sympatier sträcker sig till universum som helhet.

Du måste alltid vara medveten om faran i att du blir för mottaglig för andra människors tankar och åsikter.

Din personlighet blir omättligt laddad med passion och sexuellt begär.

Du kan bli offer för människor som utnyttjar din ovilja att stå upp för dig själv.

Du blir ofta lätt imponerad av de människor du möter.

Innan du uttrycker din egen åsikt försöker du sätta dig in i den andra människans situation.

Du väntar tills du hört vad andra säger innan du uttrycker din egen åsikt.

Du kommer bli mest framgångsrik i ett yrke som innebär nära, intim kontakt med människor.

Du gillar och behöver verkligen andra människor.

Du kommer uppnå balans genom känslosam tillgivenhet, estetik, konst och förhållanden."

Holy Christ. Det ENDA de fick till var följande:

"You will always act better as a leader than a subordinate."

Hur DET skulle gå ihop med allt skitsnack där ovan undgår mig dock.

måndag 1 december 2008

Det är en hel person som prenumererar på min blogg (hemska ord). Wow, nu är det snart dags att låna ut sig till annonsering.

Jag skulle kunna jobba lite, men jag känner inte riktigt för det, så jag klipper naglarna med kontorssaxen istället. Imorse hade vi planeringsmöte inför nästa år, så jag satt i min fåtölj och sov med öppna ögon och funderade på vad jag skulle äta till middag. Jag kan vänja mig vid det här.

Det bästa är att jag slipper bry mig så mycket om kunder, problem och frågeställningar. Det värsta är att jag inte bryr mig om allt det där, och alltså inte gör så många knop = måste jobba ikapp sen.

I lördags var jag på 30-årsfest hos en tjejkompis som jag lärt känna genom gemensamma vänner och umgåtts med i ungefär ett år. Samma tjejkompis blev asplakat på sin egen fest (vilket är ganska lätt att bli om man börjar hälla i sig vin redan två på eftermiddagen), och är tyvärr ett av de där exemplaren som bli aggressiv och otrevlig när hon är för full, och som dessutom bestämde sig för att bejaka sina bisexuella preferenser (något som jag anat ganska länge) just där och då (fast bara i "smyg" när hennes pojkvän inte såg).

Med MIG.

Visst, jag har känt av vibbarna förut, alltid när hon varit full, men har inte uppmuntrat på något sätt, tvärtom. Nu fick jag spendera kvällen med att undvika henne istället.

I en etta.

I takt med att hon blev fullare och fullare blev hon klängigare och klängigare, och slutade iofs när jag sa till henne, men började sen lika snart igen. Plus att hon alltså blev aggressiv och otrevlig mot precis alla inklusive mig, bäddade för en rätt obekväm kväll. Jag känner henne heller inte tillräckligt bra för att kunna diskutera det med henne, och särskilt inte där och då. Som tur var så kände jag ju alltså ganska många fler där, annars hade jag nog avvikit relativt snart.

Tex till sin bästa kompis sa hon "Men, är du FORTFARANDE här", skitsurt vid typ halv elva. Mig skällde hon ut för att jag gick med ut på balkongen med mina kompisar när de skulle röka, och kallade mig äcklig och gav mig blåmärken på armen när hon försökte hindra mig (för att i nästa sekund säga "du är så himla fin och sexig" och stoppa tungan i örat på mig).

Sen skickade hon sms dagen därpå med innebörden att det var jobbigt att fylla 30 och bli gammal, och idag har hon ringt min mobil och pratat in meddelande om att jag ska ringa henne när jag hör det, men jag har ärligt talat inte någon lust.

Vi har inte känt varandra tillräckligt länge eller tillräckligt bra för att vår vänskap/bekantskap ska kunna tåla såna här stötar, och jag känner inte riktigt att jag har något ansvar gentemot henne att reda ut hennes klavertramp (hon har aldrig någonsin i nyktert tillstånd nämnt något om sina alkoholpåverkade påstötningar), så är jag en hemsk människa om jag helt enkelt bara struntar i henne, eller borde jag ringa upp och diskutera igenom det? Hon är inte direkt nödvändig för mig som kompis, och jag har inte bondat med henne som jag har med tex M, där jag utan tvekan skulle kunna ta en jobbig diskussion för att reda ut saker om det fnurrade till sig mellan oss.

Eller är det bara något man GÖR som vuxen, tar jobbiga diskussioner? Har man helt enkelt ett ansvar gentemot dem man umgås med no matter what?