onsdag 21 januari 2015

Åååh, någon har fått PENGAR för det här eländet! HERREGUD! Hittat hos Divan.

söndag 27 juli 2014

Först bombas hus, människor, infrastruktur. Sen ges eld upphör så att allt ska kunna repareras. För att därefter genast bombas igen. Modernt?

fredag 13 juni 2014

Varning för extremt långt blogginlägg.

----------------------

Haha, jag har blivit utsatt för mitt första fall av härskarteknik/mansschauvinism någonsin! Jag har gått hela mitt liv och lyckats slippa detta, så till den grad att jag börjat tro att det bara är något som händer andra, inte mig. Så när det väl hände tog det mig hur lång tid som helst att inse att det är precis det som händer, och börja agera utifrån det.

I korthet så har det företag där jag är anställd, en ägarbild som består av ett gäng gubbar. Det är vid spridning på dessa gubbar, både i ålder och i gubbighet, och även i personlighet. Den trevligaste av dem är en gubbe man gärna skulle ge sin själ för i sitt arbete, om han var ens chef. Exceptionell för att existera på den nivån med andra ord. Dock alldeles för lite involverad för att i dagsläget kunna skapa någon större form av lojalitet.

Den otrevligaste har precis i dagarna hoppat av styrelsen och han var precis så otrevlig som ni tror. Osäker i kombination med utåtagerande, med en särdeles kass självkänsla som manifesterade sig i att han tryckte ner andra människor för att framhäva sig själv. Exempel: sno andra människors (mina) underlag och få det att framstå som att han själv stod bakom dem, när det i de flesta fall fanns minimal ära att tjäna på det för honom, men desto större för mig.

När jag tänker efter är han nog en lika stor gris som han jag ska berätta för er om är, skillnaden är nog bara att denna människa vet om det. Så, värre då, kan man säga, dock struntar jag väl i det nu eftersom han dels inte påverkat mitt liv så hårt, och dels inte påverkar det längre.

Herr näst värsta gubbe då, är äldst i styrelsen, något som inte borde behöva spela någon roll alls, men som i detta fall är större delen av anledningen till härskarteknikerna. Han har tidigare suttit som högste chef över ett företag med 5 000 anställda, och haft en stab av tjänstemän till sitt förfogande. Månadslönen har varit väl tilltagen, liksom bonusen. Han har lyckats förvalta sin inkomst så pass väl att han nu har en smärre förmögenhet, smärre dock i sin verkliga betydelse. Man kan uttrycka det som att han är ekonomiskt oberoende, men inte så pass han har har råd att förlora några direkta pengar.

Nu sitter han, givetvis utöver andra uppdrag och ägarandelar i andra företag, som en av de mindre ägarna samt styrelsemedlem i ett företag som omsätter tvåsiffrigt antal miljoner och har trettio anställda. Där VD och säljchef är samma person (fast med en lön), och jag innehar alla ekonomiska befattningar, från CFO och controller, till ekonomiansvarig och assistent. Till mig själv då. Och givetvis herr dra-mig-baklänges, eftersom jag ju är flicka. Och ung. Fast mest flicka. För all del till alla andra också, jag kan väl koka kaffe och boka konferensrum, jag jobbar ju med administrativt arbete. Vi kan ju inte ta tid från säljarnas säljtid, de måste ju lägga den på att sälja. Och inte på VD heller, han ska ju ägna sin tid åt att styra (och för all del lyda herr det-är-faktiskt-jag-som-bestämmers minsta vink).

Ni fattar nivån på det hela. Vi hade då ett schemamässigt styrelsemöte för ett par dagar sen. Under dessa möten har jag blivit ombedd att vara med, i min roll som ekonom, för att VD ska slippa dra alla ekonomiska frågor i vilka han kanske inte är, eller förväntas vara, insatt i alla detaljer. Jag är även i där i min roll som protokollförare, något som inte särskilt konstigt nog tycks höra samman med det faktum att jag är flicka. Och ung. Men mest flicka.

Självklart har jag inte något emot att föra protokoll. Jag har inte ens något emot att det är min roll att föra protokoll för att jag är ung, jag är relativt färsk i styrelsesammanhang och jag lär mig på att lyssna och skriva och av rutinerna. Det jag HAR något emot är dock att det slentrianmässigt förutsätts av mig att det är jag som utan att opponera mig ska föra protokoll and be done with it. Attityden gentemot mig med andra ord.

Jag har också väldigt mycket emot att jag förväntas föra protokoll och sen enbart får negativ kritik för dem. Kritik som kunde framförts på ett långt mer tålmodigt sätt, och med mer förståelse för att lärdom inte är omedelbar, att att vänlig guidning, gärna UNDER mötena, hade varit att föredra. Både ur mänsklighetssynpunkt och ur lärdomssynpunkt.

Det sista den nu avhoppade styrelsemedlemmen lyckades med avseende mig, var att på ett föga imponerande sätt kritisera mitt senaste protokoll med att det var oacceptabelt dåligt, detta med cc till ordföranden, utan att dessförinnan gett mig någon chans att rätta till det han avsåg var fel innan han skickade det vidare. Protokollet var dock vid förfrågan inte oacceptabelt, detta förmodligen på grund av att det var uppställt enligt herr jag-kan-allt-för-jag-har-varit-storbolagschefs direktiv. Väldigt långrandiga direktiv kan jag tillägga, jag är ju flicka och kan inte förväntas uppfatta allt jag hör första gången det sägs.

Mitt svar blev således ett ganska värdigt formulerat ”dra åt helvete”. Dock även jag med cc till ordföranden, så fullt rumsrent, dock möjligen för subtilt.

Hur som helst, och det jag skulle komma till, så hade vi alltså ett styrelsemöte, där agendan och dess innehåll presenterades på sedvanligt sätt. Inga överraskningar, inga större avvikelser, ingenting att hetsa upp sig för. Det flöt på som det skulle, tog som normalt helt sjukt lång tid när det kunde kortats ner till mindre än en tredjedel, men vad vet jag, när det finns gubbar som inte har något bättre för sig kan man väl enkelt dra ut på vad som helst.

Jag skriver mitt protokoll, och visar mina siffror, vilket går bra för det finns inget nytt att presentera som inte redan sagts vid tidigare möten, när jag får ett stycke kritik av gubben. Återigen, jag har verkligen inget emot kritik. Så länge den är välgrundad och framförs till mig på ett civiliserat sätt, så har jag inga problem med att ta emot och och lära mig av den, även om det skulle kunna finnas fall då kritiken helt enkelt innebär att jag inte varit duktig nog. Jag kan säkert alltid bättre.

Men här får jag kritiken slängd i ansiktet under själva styrelsemötet utan någon som helst skriftlig eller muntlig förvarning och chans att rätta till, något som enkelt hade kunnat skett flera dagar innan mötet då allt material skickas ut minst en vecka i förväg, och i detta fall faktiskt tre veckor innan. Eftersom kritiken dessutom innebär att jag blir beskylld för att inte göra mitt jobb, så blir den ännu svårare att hantera.

Till saken hör, att eftersom han varit så otrevlig under så pass lång tid - även om det tog mig lång tid att identifiera det som härskartekniker, så tog det mig inte så lång tid att ogilla det – så har jag byggt upp ett inre behov av att få säga min mening om hans agerande till honom.

Jag hade försökt en gång tidigare, då under ett telefonsamtal skulle gå igenom mitt senaste protokoll, till vilket han var justerare. När vi efter fjorton minuter fortfarande uppehöll oss vid första meningen (i ett tresidigt dokument), så framhöll jag – vänligt, jag hade gjort en poäng av att alltid vara vänlig mot honom, eftersom gubbar brukar föredra det – att det kanske vore dags att flytta oss vidare i dokumentet.

Var på all hell breaks lose. Inte på en gång för all del, det byggdes sakta upp, men han tände till omedelbart och eldade sen upp sig allt eftersom jag faktiskt inte gav mig direkt och blev vän och blid igen. Han hänföll till yttranden som att det var ju ingen idé att vi hade något telefonmöte om detta om jag ändå inte hade någon tid, och jag kunde minsann boka om den här tiden till en annan dag när jag vänligast kunde ta och ägna all min uppmärksamhet åt honom. Mina allt mer desperata svar om att jag visst hade tid nu eftersom vi ju hade bokat ett möte, men att jag kanske inte hade precis hela dagen på mig, ignorerades och till slut fick han mig att börja gråta. Det är nu inte så himla svårt att få mig att gråta, jag är känslomänniska och har lätt till tårarna, men alldeles oavsett det så ska en sån sak inte få hända.

Kritiken på detta möte gick alltså ut på att jag inte gjort mitt jobb, eftersom jag inte hade gjort ett par rapporter som han enligt sin egen mening bett om tidigare. Vi hade ju gått igenom exakt precis hur han ville ha statistik och siffror redan i februari!? Japp, absolut, det hade vi. Under evighetslånga, dumförklarande, oändligt tålamodsfrestande sessioner, med och utan andra människor, live, per mail och i telefon, hade vi gått igenom och detaljbestämt (in i minsta excelrutas placering) hur jag skulle ta fram underlag. Vilket jag också hade gjort. Exakt den info han efterfrågade, hade jag tagit fram. Alla siffror, all statistik, alla underlag. OCH gått igenom dem med säljchefen/VD, som begärt, och servat sagde säljchef med de siffror han i sin tur behövde, som begärt. Gjort egna analyser och påpekat svagheter i siffrorna, till säljchefen som begärt.

Det jag däremot INTE hade uppfattat var att dessa underlag skulle presenteras på styrelsemötena, bara att jag skulle gå igenom dem med säljchefen, och att han sen i sin egen säljrapport fick avgöra vilken sorts information han ville ta upp och ansåg relevant. I min uppenbara enfald och tro på att säljchefen nog kunde avgöra just detta rätt väl med tanke på sin erfarenhet och position, hade jag alltså inte förstått att dessa även skulle detaljgranskas av styrelsen. Eller rättare sagt, det hade naturligtvis inte alls sagts ens en gång. För då hade jag ju gjort så.

Denna förklaring försökte jag leverera ett par tre gånger, bara för att i vanlig ordning bli avbruten av gubbfan hela tiden. Så till slut lessnade jag och sa till honom att ni fick han faktiskt lov att sluta avbryta mig, att det var hemskt frustrerande att inte någonsin få tala till punkt och att detta ju verkligen inte var första gången. Och alltså, han blev så förbannad att jag faktiskt är glad att den övriga styrelsen fick se det. Det är liksom ingen som trott mig (utom säljchefen som fått minst samma behandling som jag) när jag berättat hur han är och hur han får mig att må. Då var dessutom telefonsamtalet om protokollet tio gånger värre än det här, då han ändå behärskade sig några procent.

Då fick jag veta att jag inte var där för att ha ”starka åsikter”, utan bara för att skriva protokoll och rabbla siffror, och det var faktiskt hemskt ohyfsat av mig att avbryta honom när han avbröt mig, det var minsann bara ett sätt för mig att få göra mig hörd.

Eh, ja? Och nej, jag är fullt medveten om att jag inte är där för att ha starka åsikter, och det skulle aldrig falla mig in heller. Däremot trodde jag faktiskt att jag var där i kraft av min egen person, med min egen kunskap och mitt eget bidrag till gruppen. Och sist jag kollade var att be någon sluta avbryta inte att uttrycka en stark åsikt, utan snarare ett önskemål.

Hur som helst höll jag käften resten av mötet och formulerade istället i tankarna det mail jag skulle skriva till honom och resten av styrelsen när mötet väl var slut, om hur förminskad jag kände mig, hur jag tappat tron på deras tillit till mig, och även hur illa gjort det var av de övriga att inte säga ett ljud, till NÅGON av oss. En vän till mig som jag ringde och beklagade mig för tyckte dock inte att det var en bra idé och jag bestämde mig för att vänta en vecka och se om jag då fortfarande ville skicka det där mailet.

Jag behöver dock inte vänta, för dagen efter skickade gubbtjyven själv ett mail, med cc till resten av styrelsen, som jag fick nöjet att svara på. I det uttryckte han beklagan över vår ”tråkiga diskussion” och att jag så uppenbarligen missuppfattat mina arbetsmål. Att det i dem var klargjort exakt vad jag skulle göra och att jag inte gjort det.

Jag har inte missuppfattat mina arbetsmål. Jag har gjort exakt vad han bett mig om muntligen, och i mina arbetsmål står det ”Arbeta proaktivt med kundanalys”. Inte någonstans står det att detta ska tas upp på styrelsemöten, däremot står det ”tillsammans med säljchef” på flera ställen. Och det har jag också gjort.

Han avslutade med ” Jag har full förståelse för om detta blir en för stor arbetsbörda för dig eller om du känner dig osäker, då arbetet mera har karaktären av en controller uppgift än ett arbete för en person med inriktning redovisning.”

Mitt svar, i sin helhet: ”Hej Gubbnamn, jag är absolut inte osäker på dessa eller andra rapporter, jag har snart 20 års erfarenhet av mitt jobb och känner mig mer än trygg i min yrkesroll.

Jag har dock inte uppfattat att denna typ av fördjupning är något som skulle tas
upp eller avrapporteras på styrelsemötena, utan enbart var ett verktyg för säljchefen att få av mig och använda sig av för djupare analys med mig och med säljarna - något som redan görs. Jag har heller inte uppfattat att försäljningen ska gås igenom på denna detaljnivå på alla styrelsemöten utan trott att det är säljchefens ansvar att avgöra vad som vidare ska presenteras för er i form av utveckling och avvikelser i sin VD-rapport. Jag ska tillsammans med säljchefen hitta en form för detta som passar honom och som han kan använda.

Rapporterna i sig är heller inget problem, underlaget till dessa finns redan i mina dokument. Allt som krävs där är för mig att förädla materialet. Utförliga rapporter enligt dina uppställningar kommer innan veckan är slut.”

Så för det första, vilket jag också försökte få fram under mötet, jag HAR redan alla dessa underlag, för JAG HAR REDAN GJORT DEM! För det andra – osäker? What the fuck? Med cc till övriga styrelsemedlemmar? Hello härskarteknik!

För det tredje – han hade tre veckor på sig från det att han fick mitt material tills att vi hade mötet. Tre hela veckor under vilka det hade varit hur enkelt som helst för honom att lyfta på luren, eller skriva ett mail om att han även önskade se dessa rapporter, vilket hade gett mig en chans att dels får reda på att det faktiskt förväntades av mig där och då, dels att göra dem och slippa bli utskälld och anklagad för att inte göra mig jobb.

Nu har jag ju här tagit upp bara tre exempel. Jag har ju haft att göra med honom i flera år nu, och otrevligheten och det nedlåtande synsättet har eskalerat i takt med hans inblandning i våra affärer. Det finns oändligt antal exempel, mot mig och andra, men det känns ju som att det här inlägget har passerat rimlig gräns för länge sen. Så vad gör jag nu då? Jo jag fortsätter helt enkelt på min inslagna bana med ”ta ingen skit”. Nu menar jag inte att jag helt plötsligt ska börja käfta emot, men händer något sånt här igen, så kommer jag säga ifrån igen. Och nästa gång kommer jag inte bara vända mig till honom, utan även till resten av medlemmarna, och tala om för dem hur detta får mig att känna.

Det KAN bara inte vara meningen att allt som företag gör (inte ens de som är ägda av riskkapital), ska gå ut på att maximera vinst. Det MÅSTE även finnas en poäng i att göra livet drägligt för sina anställda. Kan man gå ännu längre och faktiskt underlätta deras liv är det ju ännu bättre. Behandla alla anställda med vänlighet, och som jämlikar, inte bortse från det att de är chefer och därför bestämmer, för det gör de, men alltid med synsättet att de ÄR jämlikar i det att de har samma människovärde, oavsett vilken funktion de har. Och om Lisa eller Jesper får ett bättre liv hemma, med sin familj och sin tid om han får gå en halvtimme tidigare varje dag med bibehållen lön, LÅT då Jesper göra det! Absolut, han kommer vara mindre produktiv ifråga om TID. Men det kanske räcker gott ändå? Det han missar i tid kanske han gottgör ifråga om kvalitet eftersom han mår bra på övriga plan? Utgå från att folk gör så gott de kan, och om de inte gör det så ska de bli tillsagda och därefter ges en rimlig chans att rätta till saken. Gör man fortfarande inte ett bra jobb efter det, ja absolut, då har du ett problem.

Världen måste fan börja handla mer om vänlighet och mindre om vinstmaximering snart, annars blir jag deprimerad.

söndag 9 mars 2014

Så jävla ologiskt.
Seriöst, Android kickar Apples ass varje dag.

Fan vad Apple suger.

lördag 22 februari 2014

Försök att öppna stallskåpet genom att blippa med bilnyckeln hade begränsad framgång.

fredag 21 februari 2014

Fy fan alltså, den här veckan har verkligen varit en av en värre i mitt liv. Fasaden sitter klistrad med vattenlösligt lim.

tisdag 18 februari 2014

Som jag hatar tisdagar.

söndag 16 februari 2014

Har så mycket att göra på jobbet att allt annat i livet blir lidande. Först ryker långpromenader med hundarna, därefter ryker träningen och därefter tid med hästen. Kvar blir jobb, jobb, jobb och dåligt samvete för att jag inte hinner med jobb, allt ovan, samt familj och vänner på en gång. Plus ännu mer dåligt samvete, framkallat av ägare slash styrelsemedlemmar utan respekt för eller insikt om personliga sfärer och återhämtningstid.

Så, ont i magen, stressad, dålig nattsömn och bortrensande av allt roligt här i livet - känns det igen? För mig känns det väldigt välbekant, och det var ju det som gjorde att jag sa upp mig och flyttade till landet för ett par år sen. Då har jag ju två val nu; antingen säger jag upp mig igen och hittar på något annat, eller så sätter jag upp staket och gränser för hur jag vill ha det (och gillar de inte det så well... hörde jag "säga upp mig"?)

I kombination med extremt struligt kärleksliv, eller om man nu ens kan kalla det för kärlek längre, som varit struligt så länge att strul blivit normaliserat, så länge att jag inte ens orkat/kunnat skriva om det, gör detta att jag inte mår så himla bra. Och det skriver jag inte för att få ömkan och sympati, utan för att jag ska minnas hur jag mår nu och inte hitta anledningar till att gå tillbaka till det.

Kryptiskt nog eh?