De byter fönster i vår lägenhet as we speak. Ja, det är årets kallaste dag hittills. Nej, det är inte bra planering. Nej, det har inte gått så fort som det skulle. Ja, vi är jättetrötta på allt bankande och byggdamm just nu. Nej, de städar inte efter sig. Ja, de går in med skor. Ja, det är svinkallt inomhus just nu. Nej, det är inte jättekul att jobba hemifrån en dag som denna. Nej, de tar inte alla fönster på en gång utan pytsar ut det så att vi ska få fler ljuvliga dagar som denna.

Var var jag? Jo, just det, eftersom byggjobbarna är estniska och inte pratar engelska så gick det heller inte att säga "Ta av er skorna för fan". Det gick heller inte att säga "Om du tar ur ett fönster kan du väl vara vänlig att sätta i ett nytt INNAN du går ner på nästa våning och tar ur deras fönster också". "Eller, sluta plinga på dörren varje gång du kommer, den är öppen, gå för fan rakt in bara, jag sitter ju på toaletten".

Var var jag? Jo just det, det enda som är kul med skiten: estländare säger VA!? precis likadant som svenskar. Sen återgår de till rappakaljan.

Okej, det kanske inte var så kul, men sett i paritet med resten av eländet så får det mig att le varje gång. Eller, jag skulle le, om det inte vore så att mitt ansikte var stelfruset.

Det fucking bästa jag läst på mycket mycket länge.

Jag har pratat med en hel del otrevliga människor i mina dagar. Folk kan vara otrevliga på lite olika sätt, en del genom genuin elakhet, andra genom insinuationer, ytterligare andra genom överlägsenhet och så vidare och så vidare i typ all oändlighet.

Samtalet jag hade nyss, förlåt "samtalet", spelar dock i en division HELT för sig själv:

Jag - ringer upp ett mobilnummer som getts mig då personen på företaget i andra änden vill "reda ut några fakturor" (vilket i stort sett alltid innebär "Du är dum i huvudet, makulera dem")

Personen i andra änden svarar, säger ordagrant "Jag sitter upptagen just nu, kan jag ringa tillbaka?" och lägger därefter raskt på igen innan jag hinner svara något mer än "eh.. abs..."

Om du är så förbannat upptagen kanske du ska överväga att låta svararen ta samtalet nästa gång?! Det ska i alla fall JAG göra nästa gång DU ringer.

Påminn mig sen om att jag ska berätta om mitt senaste samtal med "säljchefen" på mitt största företag också. Sweet lord, DET var intressant.

Gissa vilket datum bilden är tagen?

Men faaan alltså vad jag hatar dessa jävla fyrverkerier och smällare!!

Visst är det jättefint med fyrverkerier, absolut, men om jag fick välja att slippa lidandet för både människor och djur, och detta innebar att jag aldrig mer fick se ett fyrverkeri i hela mitt liv, så skulle jag glatt gå med på den saken.

Smällare ska vi inte ens prata om, hur tusan kan de ens vara tillåtna i ett civiliserat samhälle på 2000-talet?!

Den lilla hunden bryr sig inte, och pappisen har slutat skvätta till nu såhär den 11e, han börjar väl vi van nu eftersom det smäller ungefär en gång var femte minut just nu (ingen överdrift). Folk har argument som att man" får väl ta hundarna och flytta" och annat jävligt konstruktivt, vilket bara visar på den minskade medkänslan i dagens samhälle, för det gäller liksom inte bara djur. Jag själv som inte kommer från något krigsdrabbat land, sitter ändå och hoppar högt varje gång det smäller till - hur ska det då inte vara för de stackare där varje smäll innebär dödsfara?

Ringde polisen igår när jag efter två timmars (ingen överdrift) oavbrutet smällande fick nog. Ingen dök upp. Funderar på att ringa igen (är lunchrast för skolorna i området), men vad fan är poängen med det.

Åter i Stockholm efter tre UNDERBARA veckor, som fått Nitton att tänka om och efter, och nu får vi se vad vi gör/var vi är efter sommaren.

Jag har gått upp tre kilo, och det sammanfattar väl ledigheten rätt väl.

Hästen var den enda som var nöjd med att vara åter igen, och det har inte att göra med att hon inte trivs på landet, utan att direkt vid hemkomst fick hon gå ut i sin vanliga hage igen, tillsammans med sin hagkompis som är ett sto på tre år. Dessa flickor ÄLSKAR varandra, vilket är väldigt kul eftersom det är den första häst jag sett och vet om att min häst faktiskt tyckt om.

Hur som helst, åter till verkligheten innebär mer jobb, och även om jag jobbat alla dagar under ledigheten så har jag jobbat mindre. Dock inte jättemycket mindre eftersom det är bokslut och månadsfakturering och allt annat jox som tar upp tid i mellandagarna.

Företaget som har en mycket pratsam VD har också en säljchef, som lättast beskrivs som en stor hög med skit. Jag vet inte om jag har skrivit om honom förut, eftersom han gör mig arg bara av att tänka på honom - otrevlig, dryg och översittare - men nu verkar det som att all idioti han hållit på med (jag är anonym jag vet, och jag skulle VILJA berätta om all skit, men det är nog bäst att låta bli) till slut fått bägaren att rinna över, och VDn pratar nu om uppsägning osv.

Jag håller inte andan medan jag väntar eftersom han pratat så vid ett flertal tidigare tillfällen, men det låter som att han menar mer allvar just nu.

Jag drar givetvis mitt strå till stacken, genom att (diskret såklart!) i samtliga samtal där säljchefen figurerar, lågmält men intensivt baktala honom. Kan jag säga eller hålla med om något negativt så gör jag det. Inget osakligt förstås, och mer ofta än sällan med en blond ton (av typen "visste du att..?"), men droppen urholkar stenen, och om han försvinner från det här företaget innan jag gör det så kommer det bli en dag att FIRA.

Syster och VVB tillbringade lite tid här hos oss innan nyår och på kvällen spelade vi snabb-TP. Syster fick en fråga som löd, ungefär, såhär:

"Vad gjorde att alla förbindelser mellan Europa och Grönland bröts av år 1349?"

Syster: ... strömavbrott?

Alltså, jag försöööker fixa designen. Men med ett internet som är segare än om det drevs av dresserade marsvin i hjul, och en tidigare design som lämnat spår i html-koden som jag inte hittar (fucking ALLS), är det lättare sagt än gjort. Ok? Ni får stå ut med att det ser konstigt ut under tiden.

Alltså, det är så här jag ska leva. Det bara är så, det här är min sorts liv. Känner mig fridfull och nöjd in i själen. Inte ens den sortens jobbstrul som i vanliga fall skulle fått mig ur balans påverkar mig. Jag tänker på det, konstaterar lösning (eller i förekommande fall, att ingen lösning finns), och sen nöjer jag mig med det. Ingen stress, ingen hjärtklappning, ingen ångest, inget ont i magen.

Visst, jag vet att jag med flit släppt en hel del, bara av den anledningen att jag åkt ifrån det, och jag talat om för jobbkontakter att jag ska jobba minimalt under jul och nyår. Men jag KAN släppa det också.

Det är Nitton och jag, hundarna och hästarna. Inget annat. Bara vi, och när vi är tillsammans så här så är vi en enhet, inte ens ett par, utan som två delar av varandra. Jag vet inte om familj och vänner, eller ens någon, fattat hur kär jag är i den här människan. Hur hel han gör mig, hur vi passar ihop, hur vi tycker lika om det som betyder något. Har ni fattat det? Har någon fattat det? Har någon tänkt annat än ”åldersskillnad”?

För mig är Nitton inte elva år yngre, det är inte det som definierar honom. Det påverkar vissa delar av våra liv, och vårt förhållande, ja det gör det. Men inte väsentligt. Visst, vi bor i Stockholm igen, på en plats och i ett liv som jag inte valt om jag vore ensam. Men jag är en vuxen människa, fullt kapabel att själv avgöra vilka påfrestningar jag kan hantera, och även fullt kapabel att tala om när det inte längre går. Och Nitton är också en vuxen människa som är mer än förmögen att hantera den informationen när den väl kommer och agera utifrån den.

Jag har valt det här, allt det här har jag valt, för att en människa som jag älskar ska få välja sitt eget liv. Jag hade möjligtvis ingen aning om exakt hur svårt det faktiskt skulle vara för mig, men det är ändå inte värre än att jag kan hantera det, för hans skull, och jag är fullt trygg i vetskapen om att när jag inte kan det längre, så kan HAN hantera DET.

Om alla gjorde precis det som bara gagnade dem hela tiden, vilken värld skulle vi då leva i? Om man inte kan göra uppoffringar för dem vi älskar, hur ska vi då kunna göra dem för resten av världen?

Om inte den mänskliga rasen kommer till insikt om sin girighet, sin huvudlösa konsumtion och den grymma delen av vår exploatering av djuren så kommer den här världen gå under. Så enkelt är det. Det kommer inte hända under vår livstid, inte heller under våra barns, men det kommer hända. En högre stående ras som inte lever ett fredligt och vetenskapligt liv har ingen framtid. En krigande och girig ras kommer förr eller senare att förgöra sig själv.

Det kapitalistiska systemet såsom vi känner det kommer kollapsa. DET kan hända under vår livstid, det är till och med högst sannolikt att det sker. Sättet vi värderar tillgångar på, all oreglerad elektronisk spekulation i pengar som knappt existerar, det kommer inte gå att ha det så mycket längre till. Företag och banker måste börja ta ansvar för sitt handlande på samma sätt som den enskilda människan måste börja göra det. Det kan inte längre vara högre vinst som är det enda mätbara värdet i att driva ett företag, det måste vara något mindre konkret, men mycket mer värdefullt, och det stavas etik och moral.

Om inte mänskligheten vänder blad och går mot högre moral är vi helt enkelt dömda till undergång. Naturresurser måste börja behandlas som den ändliga tillgång det är, djur måste börja behandlas som de förtjänar, den galna konsumtionen av enskilda personer och företag måste minskas, det är det enda sättet. Det enda sättet. Vi måste alla – ALLA – bli bättre människor för att utvecklingen ska kunna vändas i rätt riktning, och återigen; det kommer inte ske under tiden du och jag lever, men det gör det inte mindre viktigt eller mindre värdefullt, för någonstans måste förändringen starta. Ju tidigare den gör det, desto kortare tid kommer det gå åt till att rädda världen.

--------------

Edit: ja, det blev långt, men jag har så mycket (SÅ mycket!) mer att skriva om just det här, det viktigaste som finns. Men jag sitter på 120 kb och det är en plåga att ladda ett internetfönster. I’ll be back.

Jag har (utan överdrifter) en internetuppkoppling som är marginellt bättre än ett 56K-modems. Men jag HAR internet i alla fall, och jag intalar mig själv att det är bra att jobba på tålamodet medan sidorna laddar.

Kan inte riktigt beskriva hur vackert det är här. Kan inte heller ta bilder som gör världen rättvisa med min urdåliga mobilkamera. Ljuset, som är grått och disigt och skimrande och urfint, blir blått på bilderna. Men skitsamma. Här bor jag.

Den lilla hunden är van och tar allt med ro. Glad ro, visserligen. Men pappisen är ÖVERLYCKLIG. Utom när det regnar. Not a very happy camper då inte.