söndag 28 februari 2010

Bildtexten till denna artikel i Svd lyder som följer:

"..transitmottagningen i Solna. Anläggingen [sic] är en av nio i Sverige där sammanlagt 770 barn väntar på att få komma till i en kommun."

Hahahahahahahahaha!!!

Gud, det gjorde min morgon totalt.

lördag 27 februari 2010

Jag har blåmärken från knäna och hela benen ner till fötterna. Varför, jo för jag stod ju på den där jämrans stegen och lutade mig över taket för att få ner det där vita slisket. På SAMTLIGA hus på gården gjorde jag detta. Blöt blev jag. Blåmärken fick jag. Men jag var nöjd ändå, för jag kände liksom att jag ÅSTADKOMMIT något, dragit mitt strå till stacken, gjort avtryck.. ja, eller iaf kirrat rejäla snöhögar runt huset som inte kommer smälta bort innan strax före midsommar.

Och vad har jag för det?! Nu snöar det ju igen! Och det snöar liksom inte lite heller, det är stora blöta, kladdiga, äckliga flingor, med en målmedvetenhet som säger "minst två decimeter". Och YR säger två till tre decimeter ytterligare så länge deras prognos sträcker sig.

Ja, jag är medveten om att det är högst korkat att klaga på vädret, i och med att det gör noll och ingen skillnad, men det är min blogg (hemska ord) och jag skriver vad jag vill, och just nu skriver jag att jag hatar snö och kommer gråta mig till sömns varje natt som det trillat ner mer!

onsdag 24 februari 2010

Berättelsen om hur Trasselkvast trillade ner från taket:

Det var en gång en jävla vinter, som aldrig ville ta slut. Det snöade, och snöade, och snöade, och snöade, och sen snöade det lite till. Och sen snöade det mycket till.

Det snöade till och med så mycket att självaste TÅGEN slutade gå!

Det snöade så mycket att hälften kunde varit nog.

All den där snön hamnade, som brukligt är för snö, på allt annat. Bilar, träd, vägar, kaniner, uteliggare, hus, och en och annan ishall (som raskt brakade ihop). Till slut hade det snöat så mycket att all den där snön fick ligga kvar. Det var ingen som brydde sig längre, eller rättare sagt, det fanns ingenstans att lägga den där det inte redan låg snö.

Kort sagt - det var MYCKET jävla snö.

Sen hände det sig att det kom en solig dag. Denna avvikelse följdes tätt inpå av ännu en solig dag. Inte för att snön smälte för det, eftersom det fortfarande var 15 minus ute, men den blev lite tyngre för var minut som gick.

Trasselkvast tittade bekymrat på sitt lilla hus där snön låg metertjock på taket och konstaterade att det gick alls inte an. Hon beväpnade sig med en skyffel och en (tung jävla) stege, och satte igång med att rensa taket från snö.

Problem 1: Trasselkvast är lite höjdrädd.
Problem 2: Skyffeln nådde inte upp hela vägen, inte ens halva, så Trasselkvast fick snällt klättra upp till nocken och fortsätta neråt.
Problem 3: Skyffeln nådde inte ner hela vägen heller, men det struntade Trasselkvast i, för det är ändå inte HENNES hus.

När Trasselkvast var klar med det lilla huset så gott hon kunde hade man ju kunnat tro att hon skulle få vila lite, kanske äta lite choklad och titta på porr, men se det fanns ju två hus till på gården. Trasselkvast konstaterade att vedboden hade minst tak, och om taket rasade in på ladan så skulle bilen som stod där inne förmodligen gå sönder, och det passade ju bra, för hon tänkte köpa en ny bil, så hon äntrade dystert vedboden.

Vedboden har tak som man kan gå på, om än halt och jävligt, så Trasselkvast gnetade fram och tillbaka på taket i den meterhöga fastfrysta snön och svor över sin far som i unga år tackade nej till ett arbetserbjudande i Australien, för hon hade mycket hellre bott i Australien på vintrarna, men så går det när man har en far utan någon som helst tanke på andra.

När taket på ena sidan var nästan rent från snö högst upp så halkade Trasselkvast och satte sig på sin ohemult läckra rumpa, och gled därpå raskt av taket. Som tur var fanns där all snö hon redan rakat av taket, och det nådde upp till en decimeter från takkanten, så fallet blev minst sagt kort. Men i alla fall. Ramla av taket är inget man vill göra varje dag, och Trasselkvast tyckte så synd om sig själv och sin värkande nacke att hon struntade i resten av snön, och gick in och satte sig vid datorn och författade århundradets mest intetsägande blogginlägg istället.

Slut.

tisdag 23 februari 2010

I morse uttalade jag de ofattbara orden "för då var det bara femton minus". Bara liksom?! Snacka om att man vänjer sig.

Förvisso följde de orden "Igår morse var det 28 minus, så då red vi på eftermiddagen istället, för..". Men ändå.

Men! På lördag ska det bli plusgradigt (en). Det tror jag i och för sig på när jag ser det, men nu vänder det people, jag lovar. Om mindre än en månad är snön borta.

Och sen vill jag aldrig mer se snö i hela mitt liv. Om ni ursäktar mig nu så ska jag gå ut och köra Sivan på tomgång en timme eller två och dra mitt strå till stacken så den här jämrans globala uppvämningen faktiskt händer någon gång.

måndag 22 februari 2010

28 minus här i morse. 11 grader i mitt sovrum. Nog för att jag tycker att sovrum ska vara kyliga, men det var nog att gå lite till överdrift.

Jag tänker spara alla svavelosande eder jag har inom mig angående vädret, för jag är lite rädd att om jag börjar så kommer jag inte kunna sluta, och tänker nöja mig med att skriva att jag är redigt trött på det här nu.

Runt min lilla gårdsplan har nu snövallarna börjat växa sig uppemot två meter. Och trots grannens heroiska försök att hålla min lilla väg fri så blir den bara smalare och smalare för varje gång han plogar.

Som om det inte vore nog så har vattnet till toaletten frusit. Konsekvenserna av DET kanske vi kan tala tyst om.

Den lilla hunden har även han drabbats av väderrädsla, och kör sin egen lilla version av hamstring, vilken innebär att han sparar en tredjedel av alla godbitar han får (såsom grisöron till exempel). Sen går han ut med dem på gårdsplan, tittar sig maniskt omkring i fem minuter, innan han går sin (vid det här laget rejält upptrampade) stig in till kanten av den gamla brunnen som står i mitten (runt vilken det av förklarliga skäl inte är plogat - plogning är ingen precisionssport), för att sen skyffla snö över maten.

Så snöas vi in behöver vi i alla fall inte svälta ihjäl.

onsdag 17 februari 2010

Antal saker vi tappade under dagens ridtur: Fem - tre benskydd, hundens reflexväst, och Fia.

Oväntad biverkning vid slutat intag av p-piller: Bröstvårtor hårda så man kan skära diamanter med dem.

måndag 15 februari 2010

Klockan är 17:15 och det är ännu inte mörkt. Beep!

Det finns hopp, people.

fredag 12 februari 2010

Den lilla hunden har fortfarande inte gått upp utan väljer att ligga och fläka ut sig i sin egna fåtölj ett tag till. Jag förstår honom, det är ruggigt ute (och han är dessutom gårdagens hjälte, jag återkommer till varför). Från och med imorgon blir det nog ändring på den saken dock, eftersom jag då tar hem min häst från det ställe han stått inackorderad med fullskötsel.

Fullskötsel is the shit alltså, så varför övergå från att slippa mocka, och om det är ruggigt väder till och med slippa åka dit? Jo, för stallägarna har ett ridhus, vilket ju var halva orsaken till att han stod där från början, och detta ridhus har nu gått sönder av all snö. Och med gått sönder menar jag "smulats sönder så till den milda grad att det inte längre är igenkänneligt".

Man KAN tycka att något borde gjorts åt all den snön innan den raserade ridhuset. Man kan tycka det.

Så eftersom där inte längre finns ridhus utan jag är hänvisad till att rida ut hela tiden, så kan han lika bra stå här hemma där det är bättre ridvägar, roligare sällskap och så slipper jag ju åka bil till stallet varje dag. Nackdelen är att jag måste upp senast halv åtta varje dag för utsläpp och mockning, samt måste ner dit varje kväll för insläpp och fodring. Å andra sidan är det gratis, och det är ett lättskött stall (undantaget fruset vatten), så på det stora hela är jag rätt nöjd ändå.

Varför är den lilla hunden så heroisk då månntro? Jo, för igår så tog jag hem större delen av mina saker från inhyrningsstallet, däribland en hög täcken som legat på en låg hylla och inte rörts på ett halvår. Gissa vad som byggt bo i dem? När jag lyfte på dem rasade ohemula mängder råttlort ur, tillsammans med en galet stor mus, och jag är som bekant inte så förtjust i möss.

Enter lilla hunden. Enter egga lilla hunden ståendes på pall. Den lilla hunden krånglade sig med visst besvär in under hyllan, jagade ut musen och gjorde processen kort med den. Det tog cirka en sekund, och när han var klar släppte han den lydigt på mitt kommando och gick sen under hyllan för att leta släktingar. Duktig!

Nu VET han i alla fall vad mitt stridsrop "Ta MUSEN!!" betyder (jag skriker det åt honom så han sätter igång och gräver i alla snöhögar, hittills har han ju bara gjort det för att det är kul att gräva).
Så då är det faktiskt okej att ligga och dra sig.

måndag 8 februari 2010

Min personliga köttleverantör (Nittons pappa), styckade upp ett helt vildsvin till mig häromdagen. Det kommer bli bra mycket grilla så fort temperaturen tillåter, för även om det var ett väldigt litet och magert vildsvin så gav hon en hel back kött ändå.

Den lilla hunden har således levt livets glada dagar med obegränsad tillgång till ben och senor, så när jag var tvungen att lämna honom ensam nu på eftermiddagen så fick han ett gammalt hederligt torkat grisöra som sällskap, som omväxling bara. Omväxling, och om han får köttiga ben så är han hänvisad till bara köket, vars mattor är tvättbara, och det måste vara tråkigt att tvingas sitta i köket i flera timmar. Tycker blödiga matte (bara blödig när det kommer till djuren, mind you).

Det hade tydligen bara dugit ett litet tag, för nu kom han rantandes med det halvätet, gnällande som besatt (ett gnällande jag lärt mig tolka som "Kolla här vilket fint öra jag sparat men inte riktigt orkar bry mig om att äta upp, vad ska jag göra med det matte, kan du inte hålla det i handen tills jag vill ha det igen?" Det vill dock inte jag, för det kan ta ett par dagar).

Då blev han tvungen att "gömma" det i soffan. Så nu har han stått i soffan i fem minuter, tryckt in örat in i ett hörn, och sen "skyfflat sand" över det som en besatt. Tydligen tog "sanden" slut precis vid örat efter ett tag, för då tog han sats 50 cm ifrån istället och hämtade mer "sand" ett tag. Sen blev det bra.

Örat? Jodå, ser det härifrån.

söndag 7 februari 2010

Jag missade första deltävlingen igår eftersom Nitton och jag var på bio och såg Avatar. Nitton var glad över detta faktum, mindre glad när det visade sig att reprisen gick lagom till frukosten.

Jag är nu ett fan av Melodifestivalen. Har hög tolerans gentemot överdrivet glitter, klänningar så korta att man kan se trosorna (på kvinnor som BORDE ha klänningar minst ner till knät), tonartshöjningar, operafasoner och banala textrader.

Var väldigt, väääldigt svårt att hitta något positivt med startfältet från igår. När supercreddiga streetrapparen from da hoods (i cardigan och slips..) satte igång blev Nitton tvungen att gå därifrån.

Och när Jessica Andersson sjöng de oerhört originella textraderna (kommer säkert bli en bit musikhistoria people): I'm begging you please, don't go away, I'm down on my knees, I want you to stay (måste tagit SÅ lång tid att komma på det, applåder), så ville jag kräkas lite.

Men jag höll ut!

torsdag 4 februari 2010

Gick just ner till brevlådan, för att flytta bilen så att grannen som ska ploga min väg kommer fram. Bilen ställde jag där nere igår innan det började snöa, eftersom jag aldrig kommit loss här uppifrån annars.

Det är 350 meter till brevlådan. Kanske var de jobbigaste 350 meterna i mitt liv. Det har ju blåst lite inatt. En aning sådär. Bara så att i stort sett all snö på de intilliggande gärdena har blåst omkring och ut på min lilla väg, som var helt täckt av snö, givetvis i samma höjd som de tidigare upplogade snövallarna vid kanterna. Dvs ca 80 cm högt.

Den lilla hunden hade inga större problem, han gick på tidigare nämnda vallar utan att braka igenom (det kunde däremot inte jag - provade). Jag, å andra sidan, tvingades.. pulsa är ett för obesvärat ord, men i brist på bättre så, ja, pulsa genom 80 cm snö. I 350 meter.

350 meter är rätt jävla långt faktiskt, mycket längre än det låter. När jag väl flyttat bilen till redan plogad mark skulle jag ju hem igen. 350 meter var precis lika jävla långt då.

Sen skulle jag ju skotta rent gångarna runt huset också. Det gjorde jag enbart iförd t-shirt och mjukisbyxor. Ja, jag hade skor också.

MEN. Det rasar snö som aldrig förr från taket, istapparna smälter, och småfåglarna sjunger.

Det MÅSTE komma ett bakslag, tänkte jag samtidigt som jag skrev ovanstående mening, och lyfte sen blicken ut genom fönster, och javisst, det snöar igen, stora, tunga, blöta, snabbtäckande flingor.

Hatar vintern. Måste finnas någon protestlista man kan skriva på?

onsdag 3 februari 2010

Banker alltså. Jävla fuckers. Ett av mina företag har Swedbank. Jag har en sån där liten dosa som man loggar in med, får utföra alla sorters uppdrag och betalningar, halleluja.

Nu har det gått iväg en betalning från kontot som mottagaren påstår sig inte ha mottagit. Jag behöver därför kontakta någon för att kontrollera vilket företag pengarna faktiskt har landat hos. Helst via telefon, men jag är inte kinkig, jag kan köra e-mail eller tom. ett sånt där jävla formulär också.

Jag ringer deras telefonbank. Går icke, där måste man ha en kod för att komma vidare. Jag har ingen kod.

Söker reda på telefonnumret till företagets egna bankkontor, trots att jag vet att de bara kommer skicka mig vidare till telefonbanken. Ringer, och kommer inte fram, det tutar inte ens upptaget, det bara tutar.

Jag försöker klicka på kontaktformuläret. Då hamnar jag på inloggningssidan. Jag loggar in, och förväntar mig att kontaktformuläret ska dyka upp, men jag hamnar bara på startsidan som talar om hur mycket pengar företaget har. Jag går tillbaka och läser att jag ska trycka på Startsidan - Kontakta oss om jag vill kontakta dem.

Jag HAR inget Kontakta oss. Ringer internetsupporten för att påpeka detta, varpå hon talar om för mig att det måste man ha behöööörighet för. Så om jag förstått allt rätt så finns det INGET sätt för mig att kontakta banken, vare sig via telefon eller via internet. Jag har full behörighet att utföra alla slags ärenden för företaget, jag kan lätt ta deras miljoner på kontot och dra till Barbados, MEN jag får inte KONTAKTA banken.

Påpekar även detta för den jag pratar med, och hon säger att hon ska försöka kontakta min personlige bankman och se om han kan ta ärendet. Hon återkommer och säger att han är i möte, men återkommer efter lunch, och att hon ska skicka honom ett e-mail för att tala om vem jag är och vad jag vill så får vi se om han kontaktar mig. Notera att jag inte vet vem min personlige bankman är, och hon får heller inte tala om det, och inte ge mig direktnumret till honom.

Herregud! Vi pratar om ett fucking jävla telefonnummer till en offentlig människa, vars jobb existerar enbart för att hjälpa mig. What's up med fängelsesäkerheten Swedbank? Är ni rädda att jag ska ringa honom på kvällar och helger också, eller vad? Hur kan det vara så förbannat jävla svårt att få prata med en människa om ett ärende som kommer ta max fem minuter? HUR kan det vara så att jag med full behörighet till allt annat inte har behörighet att fucking KONTAKTA banken?

Seriously. 2010. Kom in i matchen.