måndag 31 mars 2008

MEN, eftersom anledningen till att det blev så sent just ikväll är att en fil som skulle skickats kl halv fem inte skickades förrän halv åtta (och enbart då efter att jag ringt diverse personer och varit arg), så ska jag fakturera extra för varje timme utöver det normala jag jobbat ikväll.

Och eftersom de där timmarna mäts efter när jag skickar ett mail med resultatet så ska jag ställa klockan på kvart i tolv och skicka mailet då.

Kanske tom kvart över tolv.
Nu är jag klar med dagens jobb. Jag började ju bara kvart över sju imorse. Jag vet att jag klagat mycket ang mina tiden och mitt jobb, men jag är så förbannat LESS på det här just nu. Inte bara företaget, utan ALLT som har med jobb att göra.

Så nu ska jag gå ner och äta lunch.Och middag.
Och anledningen till att jag INTE gillar torrents utan grinigt önskar att DC fungerade på min dator är följande: om jag söker på Moonlight Sonata, vill jag INTE få upp "Heavy Metal Classics". Skit.

lördag 29 mars 2008

Om jag vore Grynet skulle jag säga att min nya frisyr är helt sjuuukt jäkla snygg liksom. Nu är jag inte Grynet, men jag säger det ändå.

Shit alltså, varje gång jag tittar i spegeln blir jag lika självbelåten (mer än vanligt that is) över hur snygg jag/den är och hur bra vi passar ihop.

Mr. Briton lyckades med konststycket att få färgen till EXAKT den färg jag var ute efter in the first place, dvs ungefär ljus ek. Helt sjuukt jäkla bra. Sen parade han ihop mig med en hårfrisörska som klippte.. och klippte.. och klippte.. och jag som sagt att jag ville behålla längden för att håret är på utväxt, jag vill bara göra si och så med det. Jag är INTE blödig när det kommer till längden på mitt hår, det växer ju ändå ut på en månad liksom, men allt detta klippande gjorde tom mig nervös.

Men det blev PERFEKT.

Å andra sidan har jag inte tvättat det än och hennes styling sitter fortfarande i, så jag återkommer med ny recension på andra sidan duschen.

fredag 28 mars 2008

Idag ska jag klippa och färga håret. Hos en really rather British gentleman som påstod att jag genom att göra som jag gjort med håret absolutely destroyed it och att jag mer eller mindre är dömd till att färga det mörkare resten av livet.
Bleeding hell sa jag, men mörkt med ljusare slingor då? I'll do my best dear sa han, så nu får vi se.

Klippningen kommer bli lite uppklippt, men med längden kvar i nacken, och lite kortare på sidorna.. tänk hockeyfrilla, fast absolut inte Jagr-frilla, utan HETT.

Badandet skedde för övrigt för att den lilla hunden behagade gå igenom isen häromdagen, och det fanns inte så mycket mer för mig att göra än att kasta mig i efter honom. Som tur var hade han inte kommit så långt ifrån stranden, så jag bottnade hela tiden. När jag väl hade dragit upp honom så gick det ingen större nöd på honom, emedan han sprang runt som en fjant och betedde sig som efter en dusch, och att det hela var ett enda stort skämt.
JAG å andra sidan gick på adrenalin hela tiden i vattnet, och kände inte av kylan förrän jag kommit upp igen, men DÅ.. herreGUD vilken smärta! Det gjorde så förbaskat ont att jag inte kunde stå still. Som tur var hade jag ridskorna på mig, och de är gjorda av gummi, och fungerade som en våtdräkt, så efter någon minut blev fötterna varma igen, och då blev det lättare.

Så nej, jag kommer aldrig bada isvak någonsin - inte med jobb, inte på konferens, inte som utmaning, never ever.

torsdag 27 mars 2008

För övrigt håller jag på att bli sjuk igen. Jag är ju liksom inte ens frisk än! Ilningar i tinningen och knallröd i halsen. Jävla t-bana. Hädanefter bojkottar jag kommunala färdmedel. Usch.
Alltså, jag badade ju naturligtvis inte FRIVILLIGT. Herregud. Jag AVSKYR att frysa.

Eller, frivilligt och frivilligt, jag gjorde det ju med flit, men hade jag fått välja hade jag ju givetvis låtit bli.

onsdag 26 mars 2008

Jag har jobbat från sju imorse till nu. Jag vet faktiskt inte riktigt hur länge till jag klarar av att jobba såhär, och just nu är dessutom det mesta i jobb-jobbet. Varje vecka så tänker jag att "nästa vecka, DÅ ska jag hinna gå ordentlig promenad med hundarna/städa huset/träffa vänner/göra det där jag inte hinner med i största allmänhet", och varje vecka är nästa vecka helt vit i kalendern... och så är det måndag igen, och helt plötsligt har jag så mycket att göra att jag inte ens hinner handla mat.

Skit samma, det är inte därför jag är här. Jag är här för att Anna har tentaångest och måste ha något annat att slösa bort tiden med. Och jag är inte den som är den - jag har ju jobbat klart för idag. Och imorse läste jag dessutom något (eller var det igår...?), som gjorde mig skitförbannad, och jag skriver ändå bäst när jag får klaga på saker:

Ännu en gång har Alliansen visat att deras största strävan är att bli identiska med sossarna. Så, barnbidraget bort för höginkomsttagare. Låter ju fint, för inte behöver väl höginkomsttagare några bidrag?

Men då får man inte glömma vad som räknas till höginkomsttagare i det här landet. Jag till exempel. Och det innebär bara att jag tjänar lite liite mer än snittet, och det i sin tur leder till att staten tar mer än hälften av mina inkomster i skatt, så till syvende och sist så tjänar jag helt plötsligt inte ens lite liiite mer än snittet, för jag får ju inte behålla mina pengar.

Jag klarar mig ju NU. Men om jag skaffar barn, och blir en ensamstående mamma, så räknas jag FORTFARANDE till höginkomsttagare, TROTS att det bara är jag som ska ta den ekonomiska biten. Om de jävla hyenorna någon gång kunde se till faktisk disponibel inkomst så skulle det vara så uppenbart att jag, med min "höga inkomst", som inte är berättigad till några bidrag över huvudtaget, lever på exakt samma villkor som någon som är berättigad till varenda jäkla bidrag som finns.

Och jag är faktiskt emot ett bidragsberoende samhälle. Jag vill se ett samhälle där bidrag inte behövs, eftersom folk ska kunna leva på sin lön. Men kom inte och säg att jag tjänar så mycket pengar att jag ändå bara skulle leva loppan för barnbidraget, samtidigt som ni med andra handen snor mer än hälften av mina förbannat surt hopjobbade stålar.

För övrigt så tog jag årets första dopp igår, bland isflak och snösmälta. Men vad gör man inte för att impa på syster? Fast jag vet inte vad ni tycker, men jag tyckte det var en aning för kallt faktiskt.

Nej, nu fotboll.

fredag 21 mars 2008

Idag har jag:

Ridit KM i hoppning på min gamla tävlingshäst. Vunnit KM i hoppning. Gratulationskort och choklad emottages av min butler.

Ridit hopplektion precis därefter, på "min" nuvarande häst.

Ridit min gay ridlärares galna häst (han är på semester och jag är hästvakt).

Kommit hem till lyckliga, men otåliga hundar och gått ut på promenad med dem.

Åh, och nämnde jag att jag är störtförkyld? Och har 38 grader i feber?

Jag mår. Så. Dåligt...

Och INGEN tycker synd om mig. Visst, KM var väl valfritt, men inte det andra (hopplektionen var väl strikt talat också valfri, men inte när man betänker hur mycket jag betalar för dem).

Hela huset måste städas, mat till påskmiddag måste inhandlas, häst och hund ska ut igen och ett long overdue bokslut bara MÅSTE göras klart innan tisdag.

Och jag mår. Så. Dåligt. Jag vill bara lägga mig i sängen och gråta lite grann (men jag låter bli, för jag blir ännu mer täppt då).

Men vafan, jag vann ju KM. Seså, gratulera mig nu.

torsdag 20 mars 2008

Jag köpte minsann ett kilo godis till mig själv istället. Som jag ska äta när jag känner smaken av det. Allt får man göra själv - lika bra att jag vänjer mig, jag lär ju förbli singel i resten av mitt liv.

Det känns inte särskilt skrämmande.

Modebloggar är för övrigt det tristaste jag vet.
Och dessutom, DESSUTOM, så har jag bara fått ett endaste ynka påskägg, och det innehöll en övermogen brie och ansjovis.

Jag menar, ansjovis?? Ge mig the goddamn choklad!
Om två och en halv timme blir jag ledig i fyra och en halv dag framåt. Givetvis blev jag dunderförkyld strax efter midnatt (jo, det KOMMER så plötsligt hos mig).

Jag skulle ju vara leeedig! Jag skulle ju få ta det luuugnt! Jag skulle ju hinna med allt det där som jag försummat under de senaste veckorna... okej då, glöm ledig och lugnt, men ändå!

Och givetvis kommer jag bli frisk lagom tills att det är dags att gå till jobbet igen.

Härmed lovar jag mig själv mentalt att INTE vara frisk till på tisdag. Ska jag ändå vara sjuk ska jag fan få vara sjukledig också.

tisdag 18 mars 2008

(Har inte tid med detta, måste jobba, men du store tid...) Gaah! Jag står inte UT med den nya människan! Det är något med henne som gör att det bara kryper i mig.

Jag funkar bäst med killar, är oftast skeptisk mot tjejer, och dömer dem i stort sett omedelbart. Sen kan jag ändra mig, och gör oftast det också, ta bara min assistent T som jag var jätteskeptisk mot i början, men nu tycker jag att hon är guld värd. Här däremot... nä jag tror inte det va.

Som jag ser det finns det, grovt generaliserat, fyra sorters ekonomer (fast det passar säkert in på de flesta yrkesgrupper):

Ett - Ekonomitanten. Hon gör som hon alltid gjort, för det är så hon alltid gjort, och så kommer hon alltid göra. Vill INTE lära sig något nytt och tala med nostalgi om den tiden då man bokförde för hand. Glöm "vill" förresten, hon KAN inte lära sig något nytt. Och om man ändå försöker lära henne något så måste hon skriva upp varenda litet steg i processen, är oförmögen att tänka på egen hand och prova på egen hand, utan kommer komma och fråga dig om självklara saker i minst ett år därefter. Hittas företrädesvis i åldersgruppen 40-döden, men kan även vara yngre än så.

Två - Den seriösa ekonomen. Gillar den h-n gör, är välutbildad, och torr så att det dammar.

Tre - Den oerfarna men ambitiösa. Min assistent tillhör denna grupp. Så visst, hon kanske inte kan så mycket, men säger du en sak till henne så lyssnar hon och fattar oftast direkt. Provar sig fram på egen hand, blir det fel så rättar man och så är det inget mer med det.

Fyra - Jag. Kan, men vill inte, men är duktig när jag måste. Gör så lite jag kan utan att det ska märkas att jag maskar. Kompenserar med att överdebitera och ändå ligga i topp i intäktsligan. Jag har ju ett LIV också.

Having said that - åter till den nya.

Jag fattar för det första inte varför hon anställdes in the first place, eftersom hon inte ens kan göra en årsredovisning, och vad vi behöver precis just nu är en självgående ekonom som kan avlasta oss med bokslut och inkomstdeklarationer. Inte en tjej, som visserligen bara är ett par år äldre än jag, men som ändå ingår i kategori ett.

Inte en tjej som redan dag två hävdar att hon inte kaaaan. Inte en tjej som efter ett kundbesök hos den kund det är meningen att hon ska sköta själv senare deklarerar att dit tänker hon minsann inte hålla på och åka. Inte en tjej som när hon blir upplärd i ett nytt system ger upp efter tio minuter och säger "den här gången tittar jag bara på. Nästa gång kan jag ta anteckningar, och sen KANSKE jag kan försöka själv". Inte en tjej som under sina första tre veckor här har varit här sammanlagt fyra dagar (VAB och sjukdom, vilket ju visst kan hända, men till det kommer att hon jobbar 80% och ska vara ledig på fredagarna. Om man då är borta så himla mycket i den absolut värsta perioden precis när man är ny... TAR man den jävla fredagen ledig då eller anstränger man sig lite?).

Och, till det bästa av allt. Om du är ny på ett jobb, och inte känner alla än, och känner att allas personlighet inte riktigt passar ihop med din, låter du det då gå en tid och försöker komma underfund med hur alla funkar för att se om ni lär känna varandra bättre med tiden osv... eller låter du det gå fyra dagar innan du ber om ett personligt möte med chefen och hävdar att vissa personer är kyliga och ovälkomnande, så att chefen säger att sagda personer måste be om ursäkt (haven't, and fucking well WON'T)?

Jag bara undrar liksom. För om du känner att någon är distansierad, kanske det vore idé att närma sig den personen först? Kanske tom PRATA med den personen FÖRST? Och ur chefens synvinkel - HUR jävla bra stämning tror hon att det blir om människor som jobbat här i tre år måste be om ursäkt (för något som finns i någon annans huvud) till någon som knappt börjat här? Det gör ju knappast mig MER välvilligt inställd till personen.

Anledningen till att hon tyckte att jag (och T) var ovälkomnande är för övrigt skrattretande: Första dagen hon var här så kom hon en halvtimme innan chefen kom, så då kom hon in i T's och mitt rum (vi har tre rum, i ett sitter T, jag och den andre nyanställde, som är en norrländsk kille och i stort sett problemfri (med vilket jag menar att han gillar mig), i det andra sitter chefen och den nya, och i det tredje sitter surkärringen). Ja, och så satte hon sig och pratade med oss, och fördelen med att jobba med ekonomi är att man kan jobba samtidigt, för jag behöver ju inte fokusera så mycket för att skriva siffror med nummerpadden samtidigt. Jaha, då var vi otrevliga för att vi inte TITTADE på henne medan vi pratade. Dagen efter upprepades samma sak, för då åt hon sin frukost här inne. Men hon får faktiskt URSÄKTA, jag är här klockan sju för att JOBBA, och om hon vill käka sin frukost här så fine, men jag tänker liksom inte underhålla henne samtidigt.

Och sen hände ju allt det där med vill inte, kan inte, tänker inte. Är det så jävla konstigt då om jag inte är sprudlande entusiastisk när jag pratar med henne? Så nu har hon varit hemma i sjutusen år, och nu när hon är tillbaka KLARAR jag bara inte av att vara trevlig mot henne, utan säger bara precis det jag måste och är så neutral som jag bara orkar - och det är BARA VI TVÅ HÄR IDAG.

Sen så inser jag ju att detta är bara min version av det hela, samma sak ang exet, så ni får ju bara höra min version hela tiden, såklart. De två kanske tycker helt annorlunda om allt. Men vad gör väl det när det är jag som har rätt.

måndag 17 mars 2008

Undrar varför det är så taskig kvalitet på alla klipp ifrån det här? Och visst, jag vet, han är blond, och typ 13.
Nåväl, la bara ut det som en liten lektion i sexighet för alla killar som undrar hur man gör: Det lilla leendet han har på läpparna när han går runt det första hörnet. Yum.

Resten... not so much.

fredag 14 mars 2008

Jag drar till landet. En helg med sömn, inget jobb, hundpromenader och melodifestval. Och musjakt. Trevlig helg på er.

torsdag 13 mars 2008

Jag sitter ute hos kund (och bloggar (hemska ord), shame on me). Det är den trevliga kunden, som jag gillar. Mest för att de gillar mig, och ÄLSKAR mina hundar =)

VD:n är rar och säger alltid godmorgon och ger mig en kram när jag kommer. Mycket trevligt, och det får mig att känna mig uppskattad och välkommen.. problemet är bara att resten av dagen fullständigt stinker jag herrparfym. Vilket i SIG inte vore ett så stort problem, om det inte vore så att doften på just denna parfym är sandelträ.

Och jag AVSKYR sandelträ.

onsdag 12 mars 2008

Idag... ska jag gå på lunch! Fatta grejen, en hel halvtimme utan jobb! ;)

tisdag 11 mars 2008

Med risk för att bli långrandig så vill jag nu kräkas lite över två irriterande personer i min närhet som stjäl min energi.

Ett: Mitt ex.

Vi har ju varit tillsammans lite till och från även under det här året som gått. Men till slut så insåg jag att inget gott kunde komma av det här hattandet, och avslutade det helt och hållet, med det nya tillägget att jag inte ville ha någon kontakt, för det har vi haft tidigare gånger, och hur bra har det gått med slutandet då? Och med ingen kontakt så menade jag verkligen ingen kontakt. I det inbegreps att inte svara på sms eller mail ens. Och så ville jag ha det åtminstone till en början, för när man haft det så hattigt som vi haft det, och är så uppe i beslutsångesten så måste man få tid ifrån varandra för att hinna tänka efter och framförallt för att hinna känna efter och inte bara låta det ena leda till det andra och trilla dit igen. Särskilt som det ju inte var något bra förhållande, för då hade jag ju aldrig velat göra slut to begin with.

Men den här nollkontakten var tydligen extremt svår att smälta, för herregud vilken ond, elak och kall människa jag är numer. Jag får mail som är än ironiska, än överlägsna, och än rent ut sagt elaka. Och det som smärtar mig är inte tonen, utan det faktum att jag inte trodde att han var sådan. Jag trodde faktiskt att han var en hyvens kille. Och det får mig att undra - om vi hade fortsatt att vara tillsammans, när hade han visat den här sidan då?

Vi kan ta ett litet exempel. Och varför inte då ta det exemplet som just nu irriterar mig mest, trots att jag försöker låta bli att ta åt mig.

I somras köpte han en x-box till mig, för 500 kr. Begagnad, av en privatperson alltså. I min värld, så är en sån sak en gåva. I min värld, om jag hade vetat att han ville ha något, och hittade det för en billig penning, så hade han helt enkelt fått den av mig, utan någon baktanke eller krav på återgäldning alls. Att han dessutom sa att den "bara kostade 500 kr" och att det var billigt osv fick mig ännu mer att tycka att det var en gåva. Någon gång sa han att han ville ha 500 kr av mig, men det tog jag faktiskt helt ärligt som ett skämt.
Men sen när det tog slut var det helt plötsligt väldigt viktigt med de där 500 kronorna. Och att få tillbaka den gamla digitalkamera som jag också fått (för att han köpte en ny). Det var så viktigt med de där 500 kronorna att han tjatade om dem nästan dagligen. I början var jag helt inställd på att betala honom de där jäkla 500 kronorna, men hans ton, och hans tjat fick mig att inte ha någon lust med det. Vafan, jag hade ju FÅTT den!

Men till slut så hade han tjatat så mycket att jag inte orkade mer utan tänkte att jag sätter väl in skiten då. Till saken hör att vi haft/har ett gemensamt konto för matinköp, och det kontot ser jag varje gång jag loggar in på mitt vanliga personkonto, och det kontot kostar x antal kronor i månaden, som JAG betalat under hela tiden eftersom det är jag som ser att det måste dit pengar för att täcka kostnaden, och de kostnaderna är säkert uppe i vad boxen kostade by now. Så då drog jag av 250 kr från de där 500 som han ville ha. Skitbarnsligt kanske, men ska han vara så himla gnidig behöver väl inte jag vara Santa Maria.

Och då blev det liv i luckan, och han skulle minsann hämta tillbaka x-boxen (som by the way gick sönder efter två veckor, och har varit på verkstad och kostat 400 kr att reparera, som JAG givetvis betalade...), och vad VAR det för fel på mig egentligen, och han VISSTE ju att jag inte var snål, så varför var jag så jävla otrevlig mot honom för?

Nej, jag är INTE snål. Far from it, och det vet alla mina vänner och hela min familj. Men HAN är. Tex när vi bodde ihop och hade gemensamt matkonto, och jag var deprimerad och bara jobbade 50% och fick ut 7500 i månaden, och han fick ut mellan 15 och 20 - tror ni vi hade någon som helst procentuell uppdelning av kostnaden, eller tror ni att jag betalade precis hälften utan att knota? Eller tex det faktum att han alltid höll koll på vem som betalade vad sist, eller att han höll koll på allt han betalade mer (när det hände), eller att han säkert än idag kan räkna upp summan av allt han köpt till mig?

En annan sak (ja jag vet att det börjar bli långt). Han är mästaren på att säga saker till hälften, och sen låta bli att säga resten och få den första delen att låta så anklagande som det bara är möjligt (tex har han sen det tog slut konstant anklagat mig för att ha varit otrogen - jag som inte ens tittat åt en annan kille under vår tid ihop). Då skickade han ett mail där han skrev att bara så jag visste så skulle han spendera tid i trakterna runt mig, så om jag såg hans bil så var det inte för att han stalkade mig eller något (och DET kommer sig av att jag blev så förbannad på att han läste min blogg (hemska ord) flera gånger utan att be om lov och trots att han lovat att låta bli - han har säkert på något sätt letat upp denna nya blogg (hemska ord) också), och sen skrev han inget mer. Jaha? Och? Vad vill han att jag ska tro om det? Att han träffat någon ny här i krokarna, eller varför skulle han annars nämna det?

Nej, då är hans pappa sjuk och ligger på sjukhem här ute i skogarna, fick jag också reda på via mail. Och det är ju jättetråkigt, inte för att jag någonsin gillat hans pappa, men sjukdom önskar man ju inte på folk (inte så många iaf). Så då skrev jag det i mitt svar till honom, att jag var ledsen för hans skull, men eftersom jag inte ville ha någon kontakt så höll jag svaret väldigt kort, och skrev därför inget mer om det. Det är jag OCKSÅ en kall och hård människa för, för jag har inte ringt honom, och pratat med honom om det i telefon.
Men jag fick ju REDA på det via tre rader i ett mail. Är det då min skyldighet att ringa upp och ha en konversation om det, eller räcker det inte med att beklaga det på tre rader i ett mail? Det får ni gärna svara på, för jag är nyfiken på om jag kanske är kall och hård och har störtfel i detta.

Nä, det blir för långt. Men jag behövde skriva av mig. Finns flera saker som jag skulle vilja skriva av mig om, bla de där insinuationerna om otrohet som faktiskt sårar mig, men ni har väl annat att göra än att läsa sjukt långa bloggar (hemska ord) såhär på tisdagskvällen. House börjar ju snart.

Så människa nummer två får jag skriva om en annan gång. Där VET jag att jag har rätt.
Alltså, Nordmans låt är egentligen inte så himla dålig. Det är bara HAN som är himla dålig. Jag är lite svag för etno-influenser i låtar, och refrängen är catchy. Men eftersom han sjunger som en hes babian så går hela poängen förlorad.

Ja, jag är en sucker för MF. So sue me.
Oh gudars alltså, jag har ont i magen av stress. Det är så himla mycket att göra, och jag är den enda som kan göra det, och dessutom är jag ensam på kontoret idag, och det bara ringer och ringer, så jag la av luren, men då ringer de på min mobil istället, och jag blir galen, och den nyanställda som skulle avlasta mig är sjuk/vabbar och har bara varit här fyra dagar under sina första tre veckor, och mitt ex är otrevlig och anklagande, och jag MÅSTE vara klar till tre, för då ska jag vara hemma och göra viktiga saker med mitt eget företag, och jag fattar inte hur jag ska HINNA, eller ORKA, och jag tror jag måste gråta lite.

måndag 10 mars 2008

I höstas bestämde jag mig för att nu i vår skulle jag göra om i trädgården. Alltså drog jag upp allt som satt i rabatterna och knödde ner det i ett par balkonglådor som jag ställde under terrassen i väntan på bättre tider (eller kanske döden). Häromdagen tog jag en titt där under (min cykel står också där), och vad skådade jag om inte detta:

Den minstaste lillaste lupinbebis jag någonsin sett. Om den överlever förtjänar den en plats i rampljuset.

Och när jag ändå håller på med att konstatera saker så kan jag konstatera att det här oskicket med att spelar låtarna i radion INNAn finalen är FEL. Fel fel fel. Det skapar ett orättvist försprång för de låtar som garanterat kommer spelas mest, dvs Perelli, Bengtzing, och (gah) Nordman.

Sen får ni andra tycka vad ni vill, men det är jag som har rätt.

lördag 8 mars 2008

[Tänk er här hysteriskt och oerhört skadeglatt skrattande - lite kråktendenser över det hela]

Carola! Up yours! Ahahahahaha!! Svenska folket har äntligen kommit ur koman och insett att din maniskt stirrande blick är totalskrämmande och att ESC för en gångs skull ska få slippa ditt skränande!

Och Sibel! Go girl! Hon är fantastiskt talangfull. Personligheten.. säger jag inget om, jag nöjer mig bara med att konstatera att hon är duktig.

Men Perelli kommer vinna finalen. Inte heller det något jag väljer att värdera, det är bara ett konstaterande.

För övrigt är just "svenska folket" ett uttryck som jag avskyr. Det stinker Metro och Löfbergs Lila om det.

fredag 7 mars 2008

Jättetack för alla uppmuntrande kommentarer. Utom mammas då (hon ringde mig och undrade hur det skulle bli med hennes lön nu - hon har hjälpt mig lite då och då med grejer när jag inte har tid. Tack för stödet kära mor).

Dessutom kom jag på den perfekta lösningen - jag plockar in honom som kund till jobb-jobbet. Där får jag både finders fee och procent på omsättningen, så jag förlorar inte allt. Sköter jag mina kort rätt så jag det nog bli mer än det normala också - gäller bara att få honom att nappa på ideén. Men det bör inte vara så svårt, han får ju samma villkor, men bättre förutsättningar.

Nog om det.

Den stora hunden är nu nytrimmad. I år gjorde jag det faktiskt på riktigt också, för första gången på tre år, och eftersom jag ryckte lite här och lite där medan vi var ute på promenader så blev det heller inga störra protester (trimma riktigt är alltså att fingertrimma - han var så ömhudad där ett tag att jag maskintrimmade honom, vilket är ett extremt tabu när det gäller taxar då det förstör pälsen totalt. Inte på detta exemplar dock, för det lossnade faktiskt mycket lättare nu än det gjort förut, och underhåret är i perfekt skick). Okej, jag har bara trimmat kroppen, tassarna är fortfarande lurviga, för dem MÅSTE jag klippa, och för övrigt är han ganska söt med allt trassel på tassarna.

Men nu är han så snygg! Jag kan knappt se mig mätt på honom. Hela vintern har jag låtit honom vara rufsig, inte borstat efter baden så att han sett ut som hej kom och hjälp mig, och en otrimmad rufsig tax är faktiskt inte direkt vacker. Men nu alltså... han är så fin min hund! Raka rena linjer, musklad till tusen, och väger mindre än han någonsin gjort. Han fyller snart tio, men han är banne mig i lika bra kondition som om han vore tre. Dags att börja leta utställningar...

Synd bara att förhållandena kommer bli tvärtom för den lilla hunden. Han har mycket päls nu, och är söt så, men när allt ska av (snart!) så kommer han se ut som en prick på fyra rangliga ben...

Sådär, nu kan alla som är ointresserade av hundar (typ alla utom två av mina läsare) vakna igen.

onsdag 5 mars 2008

Idag är det synd om mig. Och idag har jag bestämt mig.

Jag ska säga upp min största kund (ni vet han som ringer och mailar och är allmänt otrevlig?).

Idag har jag - på jobb-jobbet - jobbat med den där nya kunden. Idag var det dags för månadens avstämningar. Jag ska inte gå in på det rent tekniska, men jag satt i åtta timmar i sträck, utan lunch och utan rast för att få det klart. Nu är jag helt skakig, har ont i huvudet och mår illa.

Och visst, jag kan jobba så, någon gång ibland, när det behövs. Just nu är det extremt mycket att göra på jobb-jobbet, det här är vår stressigaste tid. Och det vore okej... om jag bara slapp fortsätta jobba när jag kom hem. Det vore okej, om jag kunde slänga mig i soffan och tycka synd om mig själv när jag kom hem. Det vore okej, om jag någon gång blev FÄRDIG.

Men det är jag inte, aldrig. Aldrig klar, alltid nya mail, alltid nya frågor. Och jag orkar faktiskt inte längre. It's just not worth it. Pengarna i all ära, men det finns en anledning till att jag bara jobbar 75% på jobb-jobbet, och det är INTE för att jobba vid sidan av. Det är för att jag, nu medan jag kan och är helt allena, ska kunna leva också.

Så, idag, har jag tagit ett beslut. Om, när och hur är dock en smula oklart. Jag ska skaffa mig lite andra kunder istället, mindre kunder, såna som inte kräver svar direkt, som inte blir sura när jag inte svarar i telefonen (geez, såna som inte ringer på helgerna!), såna som jag bara måste jobba med någon eller några gånger i månaden. För, let's face it - alla de där pengarna använder jag faktiskt inte, så om jag får lite mindre intäkter så må det vara hänt.

För om det vore så nu, så skulle jag vara ledig nu. Jag skulle hinna duscha innan Samuel och syster kom, jag skulle hinna gå ut med hundarna, och kanske äta något.

Fine, jag sitter här och bloggar (hemska ord), men cut me some slack liksom. Jag är helt enkelt ingen karriärmänniska. Jag finner inget nöje i mitt jobb, ingen tillfredsställelse heller (utom när betalningarna kommer in), och jag drivs inte av att jobba hårt. Jag är helt enkelt en lat jävel som vill ligga på soffan, käka chips och kolla på TV.

Edit:

Iofs känns beslutet lite mindre självklart när jag ser att det nyss kommit in 27 544 på kontot (av vilka merparten är moms och skatt, men det ska inte dras förrän oktober 2009) - men så tänker jag hur jag mådde när jag skulle sätta mig på t-banan för att åka tillbaka på kontoret och fick ett samtal av kunden angående vad jag måste göra när jag kom hem (jag tänkte "herregud, jag dör jag dör, jag kommer aldrig klara mig hem, jag måste ta en taxi NU"), och då blir det genast mer självklart.

Edit 2: Eller är jag knäpp som säger upp så mycket pengar? Vad tycker ni?

tisdag 4 mars 2008

Två avsnitt in i Californication. Två avsnitt in i Private Practice.

Nooot so sure about either one faktiskt. Ska jag ge upp eller försöka lite till?

Och om ni undrar - nej, jag hann inte med det jag BORDE jag gjort idag eftersom jag blev tvungen att göra en massa annat tjafs. Så nu kommer jag få skäll för det också.

Yey me.
Fastnade i nio av elva rödljus imorse. Kommer till jobbet och inser att vår nyanställda fortfarande inte gjort det hon skulle gjort igår eftermiddag, som hon egentligen skulle gjort förra veckan, som jag nu fått skäll för två gånger eftersom jag är kundansvarig, vilket innebär att jag nu måste sätta mig och ägna tid åt att göra det själv - dyrbar tid som jag egentligen måste ägna åt kvalificerat arbete som jag bara har idag för att hinna med.

And don't get me started on her on the whole... jävlar vilken sopa.

söndag 2 mars 2008

Nä, jag måste nog ta tillbaka det där om att jag bara skryter om mina hundar.
Idag, när jag vann, så vann jag med ett helt poäng.

Och då snackar vi ett helt poäng av tio möjliga liksom.

Typ, och så vann mitt lag med 0,3 poäng före lag nummer två. Liksom, om jag inte hade kommit allra allra först, med ett heeelt poäng, fattar ni att vi hade förlorat då? Va?

Fan vad jag är bra.

Seriöst, jag menar det.
Kom just hem från en dressyrtävling dårå. Som jag vann dårå. För jag är så jävla bra dårå.

lördag 1 mars 2008

Mmm... Sebastian Fronda. Den skulle jag gärna sätta på. Bara han inte pratade.