onsdag 31 mars 2010

Dagens lunch: lite daimtårta, och ost. Enbart ost.

Ost kan vara mänsklighetens finaste ögonblick faktiskt.

tisdag 30 mars 2010

Uj vad segt det var att gå upp i morse. Så segt att jag inte hörde klockan ringa, och inte vaknade förrän Nitton slog i dörren på väg IN från att ha tagit ut hästarna (och fodrat, vattnat och mockat, he's a keeper).

Den lilla hunden har för övrigt fortfarande inte varit ute. Ligger i sängen och slår dövörat till.

måndag 29 mars 2010

Snön ligger fortfarande tjock på fälten, temperaturen är bara några grader över noll, och himlen kan knappast beskyllas för att vara hög och klar. Men näktergalen sjöng ändå hjärtat ur sig imorse.

Har sökt info för att se om det faktiskt är möjligt att den är här och sjunger redan nu, eller om detta bara är en särskilt korkad individ, men faktum kvarstår - den är här nu.

söndag 28 mars 2010

Nitton påstod just att han minsann inte var särskilt trött. Sen gick han in i duschen med kläderna på och mobilen i handen.

fredag 26 mars 2010

Wanja Lundby Wedin.. Ack kära du, tack så hjärtligast för att du axlat Gudrun Schymans fallna mantel. Tack för "visdomsorden", för grodorna, för den allmänna idiotin. Vad vore Sveriges liberala ledarsidor utan dig?

Inget, säger jag, inget.

Man kan lita på att käraste Wanja, när det börjar kännas lite tomt och trist sådär, kläcker ur sig något urbota dumt, som får en att dra på de uppgivna smilbanden vid frukost, kanske citerar texten för Nitton, tillsammans med ett "Nu ska du få höra.."

Lite extra krydda helt enkelt.

Nu på morgonen så rapporterar Svd's ledarsida att Wanja skrivit en artikel i Aftonbladet (som det är under min värdighet att länka till), i vilken hon konstaterar att var fjärde LO-medlem inte klarar av en oförutsett utgift på 8000 kronor, utan (och det här är det härliga) att Alliansens Sverige TVINGAR folk att SJÄLVA spara till en EGEN buffert!

The nerve!

Nu: för det första så undrar man ju då varför gränsen sattes vid 8000 kronor. Är det för att var fjärde faktiskt klarar av en oförutsedd utgift på 7500 kronor? Grattis i såna fall, det gör inte jag, men jag är ju bara en sketen egenföretagare. Fast, nu ljög jag, jag KLARAR ju faktiskt av en sån utgift. Vet ni varför? Jag har en buffert. Som jag sparat till SJÄLV. Gudarna ska veta att det inte var så lätt, jag har ju ett 65 procentigt skatteuttag.

För det andra så innebär det att tre av fyra faktiskt KLARAR av en sån utgift. Grattis till dem.

För det tredje, eller jag behöver ju inte ens påpeka det tredje... spara själva till en buffert? Fick hon inte lära sig det redan på hushållsskolan för 30 år sen? För det fick i alla fall jag lära mig på hemkunskapen i skolan redan som 14-åring.

Fast det är klart. LO vill inte att folk ska spara själva. När det går knackigt i hushållsekonomin kan alltid pappa staten sticka till folk lite deg. Gud bevare mig att de skulle kunna klara sig SJÄLVA.

PS. Wanja - varför "W"? Låter det inte lite brackigt?

torsdag 25 mars 2010

Lade ett färskt, fint köttben framför den lilla hunden. Lade samtidigt en kantbit av kladdkaka (den blev lite för hård) framför honom, bredvid benet.

Vad tror ni han valde?

Sådan matte, sådan hund - klart han valde chokladen.

onsdag 24 mars 2010

Jag glömde minsann att jag fick en superfin ny mobil av Nitton i lördags (rosa..!). DEN kan jag ju ta bilder med istället för min urusla kamera (iofs också rosa). Jag ger er... pälsen:
Jag har precis klippt hunden. Jo, det är fortfarande snö ute. Och ja, det var nödvändigt ändå. Om min kamera hade behagat fungera (istället för att skrika piip, piip, piip!! och stänga av sig när jag precis stoppat i ett par nya färska batterier) hade jag kunnat visa varför, nu får ni tro mig på mitt ord.

Det blev väldigt lite hund kvar i alla fall. Ännu mindre hund när jag duschat honom för att bli av med allt klipp som satt kvar i den kvarlämnade pälsen. Med all den pälsen borta och alldeles blöt så frös han en hel del, så då fick han på sig ett väldigt fint nytt stickat täcke som mor min gjort (bild längst ner, dock innan klippning). Innan täcket for han runt i alla rum och kelade med mattorna, efter täcket stod han blickstilla och LED. Täcken är satans avkomma enligt den lilla hunden.

Han fick ett grisöra, glodde sorgset på det, och sen tillbaka på mig. Det var uppenbart att han LED.

Så då gick jag upp till datorn, varpå han slank efter, ställde sig vid datorn och stirrade uppfordrande på mig för att jag skulle se hur mycket han LED. När det inte hjälpte gick han upp i fåtöljen bredvid datorn, ställde sig på armstödet, stirrade på mig, och LED.

"Vill du komma?" sa jag och höll ut armarna; då brukar han kliva upp på skrivbordet och in i min famn och ligga där medan jag blo.. jobbar.

Jag kan SVÄRA på att jag hörde honom väsa "Tsss!!", innan han surt hoppade ner, demonstrativt gick förbi grisörat och in i min säng, där han knödde omkring på min kudde så den blev genomblöt.

Nu står han i fotänden av sängen och stirrar på mig så att jag känner blickarna bränna i bakhuvudet. Ger bra arbetsro det.

tisdag 23 mars 2010

Jo just det, fredagen då. Vi åkte alltså ner tidigt på morgonen med transporten för att hämta en soffa. Kom på vägen ner att jag inte visste var jag skulle göra av transporten medan jag gjorde ett jobb i Globen, ringde kund i Globen för att höra efter om den skulle gå in i garaget där. Fick sms-svar om att till två av infarterna var det två meter max, men till den tredje var det minst fyra meter i takhöjd. Efter att ha förvissat mig om att det inte bara var infarten som hade fyra meter, utan även förbi biljettbommen också (transporten är väl en tre meter hög kanske) så körde vi glatt på, och sedermera ner i garaget.

Infarten är mer än fyra meter, ja. Över biljettbommen är det också tillräckligt högt. Tio meter IN i garaget sitter det dock ett gäng svarta rör i taket, eller snarare en bit nedanför taket, bara sisådär så att transporten blev ungefär en decimeter för hög.

Då hade jag redan kört in. Och hade bilar bakom mig. Kom varken fram eller tillbaka. Biljettinfarten är dessutom marginellt bredare än bilen, samt lätt svängd.

För ett halvår sen hade detta orsakat (i kronologisk ordning): förnekelse, gråt, ilska och övergeende (ord?) av hela ekipaget.

Men serni, nu har jag backat in mig på skiten, och ska dessutom ta e-kort snart, så Nitton fick ringa på kontrollanten och be honom lyfta bommen, och så backade jag snyggt bakåt genom spärrarna, och ut i lasthallen och sen ut på vägen igen.

Leendes. Utan ett enda svärord. Så jävla felfritt gjort.

Och så tackar vi gudarna för att detta inte hände förra måndagen, under århundradets pms.

söndag 21 mars 2010

Julia Skott har skrivit två inlägg om en sak som jag funderat på ett tag nu. Jag väger ca 53 kilo, ge och ta något kilo upp eller ner. Just nu är det upp, alltså väger jag 55 kilo. När det är upp så innebär det att min mage inte är platt, för det är där det "lägger på sig" först. Och när jag då ätit är den långt ifrån platt - tycker JAG.

När vi var uppe i fjällen sist så hyrde jag och en annan tjej skidor, och så ska man ju uppge sin vikt för att de ska kunna lösa ut om man faller. Hon är lika lång som jag, kanske någon centimeter kortare, skitsnygg både till kropp och ansikte, och uppgav sin vikt till 70 kilo. Varpå jag tappade andan. 70 kilo? Hur då? Var då? Hon var ju perfekt i kroppen?

Julia väger 95 kilo, och om ni tittar mer i hennes blogg har hon nyligen lagt ut en bild på sig själv i underkläder. 95 kilo. För mig en siffra som säger att man är sjukt tjock. Det är inte hon i mina ögon. I mina ögon är hon yppig, kurvig, och riktigt riktigt fin.

Man har en sån konstig kroppsuppfattning nu för tiden. Jag ser min mage bukta ut efter maten, jag ser den uppifrån och tycker att det är jobbigt att den inte är platt mer. Jag tittar på den från sidan, och inser att den inte alls står ut så mycket som jag tycker när jag ser den uppifrån, men jag kan ändå inte frigöra mig från tanken att det är för mycket. Och jag väger alltså 55 kilo.

55 kilo är LITE. Lite, oavsett om man jämför med andra, eller med genomsnittet. BMI-mässigt är jag underviktig, jag är ju 170 cm lång. Men jag har bullig mage när jag ätit, som jag omöjligt kan tänka bort.

Ett annat exempel: I somras blev ju Nitton och jag magsjuka, och jag gick ner till 48 kilo. Jag var så sjukt smal att trosorna hängde på mig, och brösten blev till ingenting. Jag vägde mig, och fattade att vågen sa åt mig att jag var groteskt smal, men ÄNDÅ tog inte mina ögon in det. Jag såg att jag var smal, men inte sjukligt smal. Jag såg den platta magen, men kunde inte ta in att det var gräsligt. Sen tog Nitton kort på mig, och när jag såg dem, DÅ först kunde jag ta in hur mager jag var, jag såg ut som om jag kämpade mot ätstörningar.
Jag ska visa en av dem. Trosorna är helt vanliga boxertrosor, i storlek 34:


Ser ni låren? Nyckelbenen? Fatta att jag kunde se mig i spegeln och INTE se hur absurt det såg ut?! Fatta att vi har så jävla märkliga ideal, att jag, som är helt galet säker i mig själv, och uppskattar min kropp så mycket, ÄNDÅ såg bilden ovan i spegeln med retuscherande glasögon.

Jag har bild på hur jag ser ut normalt, jag har bloggat om det här.
Liksom, om min dotter måste växa upp i en värld där hon kommer formas till att tycka att hennes mage står ut trots att hon bara väger 55 kilo så tror jag knappt att jag vill ha barn.
Jo det vill jag. Ändå. Men ändå, ni fattar.
I torsdags skulle jag ha ner bilen till släpet för att vi skulle iväg på hoppträning. Varmt på dagen, så moddigt som attan på gårdsplan. Vi har en liten, liten, liten backe precis där vägen börjar, den är max en meter hög, och kanske tre meter lång. Den kom jag inte upp för. Så jag backade och tog sats, och av någon anledning backade jag hur snett som helst så jag stod med hela bilen utanför planen, i den meterhöga snön. Var bara att ringa Nitton som fick komma med fyrhjulingen och dra loss mig.

Sen är det 20 meter till, och sen är det en ÄNNU mindre backe precis innan en sväng, max 30 centimeter hög. Tror ni inte jag knappt kom uppför den också?

Moddigt var alltså bara förnamnet, Nittons pappa frågade ängsligt "MÅSTE ni åka?" när vi skulle iväg, och nog slirade det bra, men ut kom vi, och sen på stora vägen var det ju torrt så det var inga problem.

Hur som helst så hade vi transporten med till Sthlm, för att hämta en ny soffa, och när vi kommer hem säger Nitton att det är väl KLART att jag kan köra upp släpet till huset, nu har det ju smält undan lite grann, det kommer gå FINT.

MIN idé var att koppla släpet på fyrhjulingen redan från början, alternativt lasta ur soffan nere vid vägen och köra upp den på fyrhjulingen.

En idé som hade sparat oss nästan en timme, och en hel hög med skottande, visade det sig. Klart att Sivan inte pallade komma runt med transporten på gårdsplanen, och det VISSTE jag ju. Så varför, varför låter jag mig övertalas till annat? Jag blir irriterad på mig själv, inte på Nitton vars förslag det var, utan på mig själv som inte står på mig. Jag menar, det är ju inte som att jag inte bossar runt honom i vanliga fall, och jag är knappast någon vän liten ros?
Det snöar här. Knappt en decimeter har det kommit, och det som fortsätter komma ser målmedvetet ut.

Där fick jag för att jag sa "Detta blir nog den sista snö vi skottar" igår till Nitton när vi röjde väg till ett uthus för att kunna flytta den gamla soffan dit. (Ajöss gamla snusksoffa, INGEN utom far min kommer sakna dig!)

Där fick jag för att jag imorse gladdes omåttligt över en helt snö och isfri väg till stallet när jag släppte ut hästarna.

Där fick jag för min skrytande med nio plusgrader.

Ja, ni fattar. Ett år snöade det på mösspåtagningen, så varför förvånas man?

För övrigt betydde inte "Ett år!" att ett år är så väldigt lång tid, vilket det ju inte är i långa loppet, utan mer att det är väldigt lång tid tillsammans med Nitton. Vem trodde det , eller , eller särskilt ?

Och så visade det sig att det är han som ska få äran att impregnera mig (ordet borde ju funka så också?). EFTER att vi gift oss givetvis. Här ska saker ske i rätt ordning banne mig, det räcker med att jag är bastard.

lördag 20 mars 2010

Oh la la.. det är nio grader varmt här på den kallaste platsen på jorden, aka. min baksida.

I övrigt har jag faktiskt en del små anekdoter att berätta efter gårdagens tripp till den stora staden, men de får vänta ett tag, för idag firar Nitton och jag ett år tillsammans.

Ett ÅR!

torsdag 18 mars 2010

Sitter såhär på morgonkvisten och retar mig på att trots min välfyllda blogglista så är det så få som uppdaterat sen sist jag gick igenom den. Jag menar, FATTAR de inte att det är SVÅRT att hitta på anledningar att inte jobba när man bor mitt ute i skogen? LIKSOM!

Sen inser jag att jag heller inte uppdaterat på fyra dagar, och sist jag skrev så handlade det om kroppsfunktioner, så jag kanske ska sluta klaga.

lördag 13 mars 2010

Jag hade visst en kort fundering till:

När man sitter på toa och råkar rapa och fisa samtidigt, så måste det ju vara den mänskliga rasens lågvattenmärke. Det blir liksom inte mer basalt, och outvecklat än så.
Efter att jag kort och ödmjukt slagit fast att jag gissade rätt vinnare (den här gången också ehem), så har jag bara en kort, enkel fundering:

Vad tusan har Irland och Serbien att göra med vem som vinner den svenska uttagningen?!

fredag 12 mars 2010

Nittons pappa, tillika bonden med de gula maskinerna, är en fiffig man. Om något går sönder så lagar han det, om något fattas så tillverkar han det.

Detta, givetvis, till priset av att ALLT sparas, eftersom det "kan vara bra att ha". Oftast är det också bra att ha en dag. Bara det att den dagen kan komma en sisådär 20 år senare.

Som härom kvällen till exempel. Det var den sista (?!) riktiga äckelsnöiga kvällen, det blåste attan och drevade snö ut på alla vägar. Nittons pappa plogade hjälpligt, men det blåste igen lika fort igen, och mitt i alltihop slutade traktorn gå. Nittons pappa föder även upp vildsvin, och han hade inte kommit till vägen som ledde till deras hägn, och hann således inte kvällsfodra dem innan traktorn dog. Det måste ju fixas. Han försökte med flera olika metoder (dock inte med mitt förslag, som HADE gått snabbast: pulsa dit ner med fodret på pulkan efter). Till slut föll hans ögon på en stor rund sak som stått och rostat på samma ställe i ganska exakt 20 år. En sak som jag många gånger tittat på och undrat vad det EGENTLIGEN var.

Nu skulle jag få veta. Men innan dess så skulle vi ha denna sak på vägen. Den stod alltså, rostig och dan, tio meter från vägen, innanför både en vedhög och en stor vedkap. Oh, och just det, i en och en halv meters snö.

Så nu vidtog KAMPEN, under vilken jag hade hunnit knalla till vildsvinen och tillbaka en sisådär åtta gånger. Nämnde jag att det blåste? Och snöade? Och Nittons pappa är så grymt effektiv ibland att man mest känner sig i vägen. Efter mycket grävande, och halvt förfrusna fingrar så stod saken i alla fall på vägen.

Då skulle den kopplas på traktorn också.

Men sen visade det sig vad det var. En snöslunga. Tänk er en sån där liten sak som din granne går och störar med på sin fjuttiga uppfart. Sen gör du den 20 gånger större, och kopplar den bakpå en traktor. Hemmabyggd, inte använd sen Nitton föddes, halvt sönderrostad.. och fungerade perfekt.

Tjoff upp och ner för min lilla väg, och de sliriga plogspåren jag tidigare halkat i och svurit över var nu ett minne blott. Min lilla väg var förvandlad till ett plant, hårt packat salsgolv. Visserligen ett väldigt väldigt smalt salsgolv, men ändå. Fint blev det, och det har hållit sig ända till idag:

Klockrent va? Betänk alltså att min lilla väg är en sån där med djupa hjulspår och gräs i mitten som bilen alltid tar i. Nu börjar det bli lite moddigt och så, och hästarna har gjort spår i mitten, men vet ni vad? Jag kan leva med det.

måndag 8 mars 2010

Prat om olika färg på hud i duschen ledde till att vi konstaterade att jag var rosa överallt utom på ett särskilt ställe, vilket föranledde mig att undra samma sak om honom, varpå han sa att han inte visste... ja, det slutade i alla fall med följande replik:

"Men sluta nu! Får jag SE ditt rumphål!"

Kanske måste inse att alla människor inte är fullt lika bekväma med sina kroppar som jag.
Nitton dammsuger. Förvisso bara för att jag sagt åt honom, men det är ändå ett litet happy moment.

--Bloggat från en sketen jävla tre år gammal Samsung--

söndag 7 mars 2010

River av ett av ämnena direkt. Alltså, Melodifestivalen. Huge fan me, följer slaviskt och allt det där. I år har det dock varit en aning svårt, av den enkla orsaken att boxen är trasig, och vi alltså inte har TV. Inte riktigt samma engagemang från min sida då, Nittons bristande dito gör väl sitt till, Melodifestivalen är liksom lite roligare om man ett: faktiskt kan SE den, och två: kan göra det med tjejkompisarna, micropopcorn och lite för mycket vin.

Därtill är jag väldigt anti det faktum att de får spela låtarna på radio såhär innan finalen, den som spelas mest har således större chans än de som inte spelas alls. Hur som helst, innan start var jag helt övertygad om att Jöback skulle vinna, olyssnat alltså. Men nu har jag ju hört honom, och.. bleh. Synd, gillar Jöback. Låten är tyvärr ganska usel. Stalltips: Darin eller Anna. Lägger inga värderingar i tipset, själv hoppas jag på Ola. Jag GILLAR Ola. Han gör GLAD musik.

För let's face it, Salem? Ain't gonna happen. Låten är helt enkelt inte tillräckligt bra.

För att lämna ämnet så stör jag mig obegripligt mycket på när folk bloggar (hemska ord) från mobilen, och så står det längst ner "bloggat från en iPhone". Vem bryr sig! Finns det något värde i den informationen typ alls? Jag fattar ju att det är telefonen själv som lägger till det, men seriöst, jävla skryt av en jävla pryl står inte högt på min lista över saker som är acceptabla.

Inte mycket alls står för övrigt på min lista över saker som är acceptabla.

lördag 6 mars 2010

Alltså. Det må vara tio minus ute, MEN när jag gick hem nyss så luktade det vår. True story.

Andra saker jag inte bloggat (hemska ord) om, för att det tagit emot, men som jag har inlägg om i skallen:

Vargjakten
Melodifestivalen
Den stora hunden
Valet i höst

Men det kommer. Sen.

Nu är jag upptagen, för det är lördagkväll, och då ska man hinna med veckans knull.

fredag 5 mars 2010

Går ut och hämta ved enbart iförd rosa mjukisbyxor, röd morgonrock, stallkängor och en pannlampa.

Mental note: Gör gångarna bredare. Morgonrocken slafsar i kanterna.

torsdag 4 mars 2010

"Äsch, det är bra peeling för celluliterna" sa min ridlärare när jag klagade över att jag till och med hade sand i trosorna.
Aaw.. nästan som att ha flyttat ihop..

onsdag 3 mars 2010

Igår var det fantastiskt fint väder hela dagen, UTOM en timme mellan ett och två. Förstås. För då skulle jag rida.

Idag har det varit fantastiskt väder hela dagen. Tills nu. Nu kom moln och blåst. Förstås. För nu ska jag ut och rida.

tisdag 2 mars 2010

Nitton har fått lite extrajobb de senaste veckorna, kroppsarbete närmare bestämt. Och det är ju jobbigt förstås. Extra jobbigt eftersom han är kille.

Kroppsarbete gör en konstant hungrig, det minns jag från tiden i Australien. Att kroppsarbete gör en konstant hungrig skulle också kunna förklara alla byggjobbares ständiga fikapauser, OM det nu vore så att de faktiskt jobbade mellan varven.

Hur som helst, så lagade jag apelsinkyckling till middag, som Nitton åt. Redan innan han ätit började han prata lyriskt om chipsen och dippen han skulle kunna äta efteråt, så när han ätit upp gick han in i köket och satte igång att prassla för fullt i kyl och skafferi.

"Eh, vill du inte ha lite choklad eller så?"

"Nej tack", svarade jag.

"Säkert? Inget sött eller godis alls?"

"Nej, det är bra."

"Men säg bara att du vill ha godis så jag får plocka med mig det också!"

Mkay.

Sen hann vi kolla på ett halvt avsnitt House innan han började gäspa och kolla på klockan, och halv åtta gick han och la sig. Spännande det här med förhållanden.

måndag 1 mars 2010

Jag är förbaske mig senil.

Scenario: Jag håller en bit papper i ena handen, och ett USB-minne i den andra. Jag öppnar luckan till spisen för att elda upp papperet, tänker "Bara jag inte slänger in minnet, höhö", tittar på minnet.. och slänger in det?!

Seriously?