måndag 30 november 2009

Är äntligen äntligen hemma igen. Jag kände sig rätt otacksam där på sjukhuset, när allt jag ville var bara hem hem hem, för de ÄR verkligen super inom svensk sjukvård. Rara och snälla nästan hela bunten, utom en enda manlig sköterska som bara var botten. Men jag känner mig sjukare än vad jag är på sjukhuset, instängd och ligger bara och känner efter symptom och biverkningar.

Nu vill jag bara landa lite, och pynta hela huset inför jul. För första gången på väldigt många år ser jag fram emot julen, vill göra ombonat och laga massa mat. Måste bero på att det blir första gången på väldigt länge som vi kommer ha en sån där riktig jul, med familjen hemma, som det ska vara.

Jag, som är den officiella julfascisten, kan tom tänka mig att sätta upp julpyntet för tidigt i år (för tidigt är givetvis innan den 23e), bara för att få den där känslan av trygghet.

Mitt största problem just nu är att ingenting smakar gott. Det är cellgifterna som gör det. Allting jag stoppar i munnen smakar antingen ingenting, eller så smakar det som att jag inte borstat tänderna på hela dagen. Alternativt så smakar första tuggan gott, och resten smakar oborstade tänder.

Fick på allvar något panikigt anfall på ICA idag, skulle egentligen bara in och köpa bröd, men kom ut med halva affären - köpte i stort sett allt jag någonsin tyckt om bara för att se om NÅGOT skulle smaka. Resultat: allt salt = äckligt (fast jag är så saltsugen), det mesta sött = ingenting, och hallonbakelse = gott. Jag borde verkligen ha köpt fler hallonbakelser, spelar ju inte så väldigt stor roll vad jag livnär mig på just nu de närmaste dagarna.

Jag hoppas vid gud att detta tillstånd går över snart, mat är ju typ det viktigaste som finns.

För övrigt ligger jag och ska sova för öppet fönster just nu. Mycket märklig vinter detta. All hail plusgrader i och för sig, men leran.. leran kunde både jag, hunden och min stackars hästs ben vara utan.

lördag 28 november 2009

"Jag ska försöka ta mig upp nu" annonserade Gnälla nyss.

Väntar med spänning på (fejk)dunsen. Se de nöjen man har på sjukhuset.
Är fortfarande inte hemma. Herregud.
Okej, jag ger mig, jag är kanhända gnällig, men jag är slagen med hästlängder nu av tanten som bölar.

Oh My God.

Gnälligare människa har jag faktiskt aldrig lyssnat på. Inte bara är alla meningar levererade i en den mest självömkande ton jag hört, men ALLT hon säger är gnäll. Hon mår så himla dåligt, allt är mycket sämre än igår, och GUD hon kan minsann inte äta något för hon mår så dåligt, men när sköterskan går ur rummet proppade hon i sig all mat på två minuter och skrapade noggrannt ur yoghurtburken.

Nyss måste hon kissa, och det ville hon absolut inte göra i sängen, och gå kunde hon rakt inte, så då körde de henne i rullstol istället, och då fejksvimmade hon efter tio meter. Herregud, det var så jäkla uppenbart, men sköterskorna måste ju ta det på allvar.

Klart underhållande i väntan på ronden dock, men jag har lust att säga otrevliga saker till henne också. Ska dock nöja mig med att tänka dem.

Och i Avdelningen Annat Irriterande hittar vi att innanför mitt draperi, som givetvis inte går hela vägen ut till väggarna, finns rummets handfat, så alla springer där konstant, och TROR ni de stänger draperiet efter sig va va va??

Nu vill jag fucking gå hem, om det inte framkommit tidigare.
Jag vill gå hem!
NU är de minsann tysta och SOVER, alla tre kärringarna från helvetet.

Oj vilken otrevlig person jag är när jag är sjuk.

Nej, nu vaknade de igen, och började klaga. De får FAN inte klaga, de har förverkat sin jävla rätt att klaga, efter den här jävla natten.

Seriously, sjukt otrevlig.

Och jag BRYR mig inte. Jag TÄNKER vara otrevlig och grinig. Har jag någonsin rätt till det är det nu.
Världens längsta natt är äntligen till ända. När jag äntligen lyckats somna tog det en timme innan den enda otrevliga manliga sköterskan stormade in i mitt rum vid tolvtiden och sa att jag måste flytta från mitt rum till en sal med tre tanter, "men det skulle nog inte göra något, det var en TYST sal". Var helt nyvaken och fattade knappt vad han sa med öronproppar i öronen, men de lyfte upp alla mina saker i sängen, och flyttade in mig i en sal där två tanter låg och hostade rakt ut och den tredje låg och grät av sina lungors fulla kraft i fem-minutersintervaller.

Efter en timmes sömnlöshet, som klockan ett på natten leder till nästintill panik eftersom man ligger där helt ensam och gnällig och bara kan inse att det är fucking SEX timmar kvar att ligga här och stirra sig blå utan att få en blund i ögonen, så smsade mamma och sa att hon och syster satt nere på akuten på samma sjukhus, stackars syster med uvi.

Så ner genom kulvertar till dem, och det "slog ihjäl" några timmar, så jag la mig igen vid fyra. JAG är tyst som en mus, och lyckades somna till, eftersom jag ju var dödstrött. Efter tio minuter började de två hostiga tanterna PRATA med varandra. Klockan fyra på natten. Inte viska heller, utan tanter-på-bussen-toner. Efter ytterligare tio minuter sa jag till dem att de fick vara tysta, och så fortsatte det så, de började igen, och jag sa mer och mer uppgivet åt dem att hålla klaffen, osv, fram till sex då de tystnade och jag somnade om i tjugo minuter, tills kärring nummer tre började böla igen.

Jag VET att det är synd om dem, de mår också dåligt, men jag skiter tamejfan i det.

Så när sköterskan kom nu på morgonen för att ge spruta sa jag att jag tänkte gå hem nu. Att jag kunde komma tillbaka klockan åtta och klockan tjugo för att få sprutor och piller, och få blodprov dragna, men att jag inte tänkte sova här mer. Eftersom det inte gick. Så hon blev skitsur och sa att då fick jag minsann inte gå än klockan åtta som jag egentligen skulle fått, utan fick lov att vänta på ronden.

Seriously? Jag fyller snart 32. Det känns faktiskt liiite grann som att jag är kapabel att ta ett sånt beslut själv, särskilt som det inte fyller någon praktisk funktion att sova över här, jag får inte dropp längre och ska startas på flytande föda idag, och ärligt talat, soppa och kräm kan jag mycket väl peta i mig själv hemma.

Men fine, jag väntar på ronden. Jag kommer inte ändra mig dock. Och jag kommer INTE stanna i Stockholm längre än till på måndag, jag är även ganska övertygad om att de är minst lika bra på att ge sprutor och ta blodprov på min lokala vårdcentral, och bryta ett piller i två är jag faktiskt förmögen till själv.

Jag sover INTE här en natt till. Vägrar ligga på delad, smittspridande sal med nedsatt immunförsvar när det är helt i onödan.

fredag 27 november 2009

Gubbjäveln på andra sidan korridoren har övergått från "Sonja!" till "Halloj!?".

En gång var femtonde sekund, jag skämtar inte. Är det något fel på att använda larmknappen?

Jag hatar honom.

Och det gör mig till en lite mindre värdig människa.
Har för övrigt inte mycket annat för mig än att surfa, så kan ju lyfta min bloggstatistik då? Tack och lov för sånt där ComvFetiq kontantsurf, visserligen mer än lovligt långsamt, och kopplar ner en gång i timmen, men ändå, the internetz.

Och så har jag ju alla mina otaliga serier att kolla ikapp på. Får dessutom permission på söndag för att gå på redan bokade Horse Show.

Och imorgon kommer Nitton.
Ursäkta eventuella stavfel för övigt, har bara med mig lilla minidatorn, med krångligt tangentbord. Orkade inte rätta i första ledsna inlägget nedan, och det får stå kvar så, man fattar ju i alla falll vad där står.

Ligger just nu och känner efter illamående. De går runt med matvagnarna här utanför, och jag är lika vansinnigt hungrig som jag varit hela tiden (totalt sen i tisdags morse har jag fått i mig ungefär 2000 kalorier), men jag vill inte ha någon äcklig näringsdryck.. Är faktiskt hellre hungrig, men det är ju jävla korkat.

Jag vill ha mat!

Tonfiskmacka eller inkokt lax ligger högst på listan. Annars fisksoppa med saffran, grillat kött, kyckling i vitt vin, tjälknöl, broccoligratäng, hemgjorda köttbullar, rårakor med bacon, italienska charkuterier (oh vad skulle jag inte ge för en bit salami eller serrano)...

Inga efterrätter längre. Socker känns äckligt. Beror nog på sockerdroppet jag får och att alla näringsdrycker är fyllda med snuskiga sockerersättningar ooch smakar apa. APA!
Tack för snälla medkännande kommentarer. Jag är en gnällig och negativ människa av naturen, brukade vara i alla fall, men gnäller sällan över sjukor. Det blir undantag när jag är rädd dock. Så ursäkta kommande navelskådande inlägg, och gnällande på sjukhusvistelse, det är oundvikligt.

Har något som heter Chrons, du känner garanterat någon annan som i alla fall känner någon annan som har det. Immunförsvaret angriper tarmsystemet, något som hävs med enorma mängder kortison, och sen kan man vara symptomfri i flera år innan nästa skov. Jag har haft två förut, båda som inneburit dropp och sjukhusvistelse, men det senaste var för åtta år sen, och hävdes med kortison, därefter utprovande av ett flertal mediciner, av vilka inget fungerade, eller rättare sagt, JAG fungerade inte med dem, så jag la ner det och var frisk ändå.

En av de medicinerna ges tex egentligen till transplantationspatienter för att förhindra bortstötning av organet, och en biverkning där är kräkningar. Just det.. Har aldrig kräkts så mycket i hela mitt liv, det var helt vansinnigt, och jag kan ju säga att jag aldrig mer kommer äta chili con carne. Provade det i perioder, eftersom man tydligen skulle kunna vänja sig vid det, men sista gången slickade jag bara på en tablett, och kräktes därefter upp de Gott & Blandat jag grundat med (typ BÄST när man vet att saker kommer komma upp igen och man helst vill ha så lite dålig smak som möjligt). Efter en kvart.

Fick även börja med den cytostatika de börjat mig på nu, och enligt journalen hade det gått bra, men sen åkte jag till Australien, var frisk, och struntade tydligen i mediciner, och eftersom systemet var utläkt fungerade det ju i åtta år.

Problemet nu är bara att jag fick ett skov i augusti efter att ha åkt på den där magsjukan. Mitt tarmsystem klarar tydligen inte av två veckors magsjuka, så då fick jag en kortare kortisonkur, men slapp ligga på sjukhus. När jag nu trappat ner tog det bara några veckor, en månad innan jag fick ett nytt skov, och det är det som gör mig rädd.

Jag hade ju som sagt tänkt ha åtta år mellan skoven, häva med kortison och däremellan inte alls äta medicin. Nu pratar de om att jag ska äta dessa cellgifter livet ut. Läser även på forum ooch bloggar om folk som lever med denna sjukdom, som operats 15 gånger innan de fyllt 30, som äter 25 tabletter om dagen för att överhuvudtaget kunna leva, och leva med biverkningarna.

Det är ju inget liv. Jag vill inte hoppa från medicin till medicin för att se om något fungerar, ligga inne på sjukhus med jämna melllanrum och opereras otaliga gånger bara för att inget annat löser problemet, äta kortison så jag blir en gammal människa i skelettet, och sluta med en påse på magen, och ett fullständigt ovärdigt jävla liv.

Jag är så rädd för framtiden att jag knappt kan formulera det. Visst förstår jag att de måste skriva upp varenda liten biverkning som kan ha skett på listan. Visst förstår jag att de människor som skriver på bloggar och forum är hårt drabbade, annars hade de ju inte skrivit, då hade ju allt varit okej.
Men jag oroar mig ändå så, hur ska jag kunna försörja mig som konsult om jag inte finns tillgänglig periodvis, vem är intresserad av att inte få allt man betalar för? Barn och familj? Man får ju varken bli gravid eller amma när man äter cellgift. Vem vill vara tillsammans med någon som inte orkar lika mycket som en själv, vem står ut med långa sjukdomsperioder och tvingas bära tungt lass själv, vem vill vara tillsammans med någon med påse på magen och finna den människan sexig och åtråvärd?

(Förlåt Nitton, men jag måste skriva ner allt jag oroar mig för, det hjälper att få det på pränt.)

Det är inget liv, det jag läser om och skaffar mig info om just nu. Allt jag kan hoppas på är minimala biverkningar och långa skov, tillsvidare. Förr eller senare blir allt ovan sanning, i mer eller mindre hög grad.
Och när jag ändå är inne på den gnälliga, självömkande linjen - ska det vara så förbenat svårt att göra en näringsdryck smaklig? Har provat fyra olika nu, den första var så överjävligt vidrig att jag fick kräkkänslor av den. Den sista nu ska smaka vanilj, och den luktar väl visserligen "vanilj", men vad den egentligen smakar är svårt att säga. Snusk?

Ska ju få annan medicin istället för den jag skrev om nedan, tack och lov med kortare biverkningslista. Ingen av biverkningarna är heller cancer denna gång, och det beror förmodligen på att medicinen egentligen är framtagen för att bota cancer, det är alltså cellgift. Hej håravfall, hej illamående.

Nåja, om det enda jag har att gå efter är längden på biverkningslistan så är det inte så illa. Denna var inte ens en tjugondel av den förra medicinens, som för övrigt modiga modiga Gabbiz äter mot sina ledproblem. Om jag då sen ändå måste ta den så har hon iaf gjort mig lite mindre rädd.

Surfar matsiter. Kan inte låta bli, trots att det är rena tortyren. Drömmer om mat, kött och fisk mest, är väl proteinbrist kan tänka eftersom jag bara kan få sockerdropp då mina ådror inte pallar fullvärdigt dropp, och jag inte kan få i mig så mycket näringsdrycker såhär på en gång. Vis av tidigare erfarenheter av att vara inlagd hade jag med mig en förbjuden och nu gömd chokladkaka, men - och detta är kanske MEST skrämmande av allt, liksom - den är äcklig..
De lägger droppet klockan åtta på kvällen, sen kommer de in klockan tio för att kolla så att det rinner som det ska, eftersom mina knasiga kärl sprängs titt som tätt.

Morgonväckning är runt halv åtta. VARFÖR kommer de då in klockan sex och kollar droppet igen? Då är det ju helt omöjligt attt somna om? Och liksom, vad som helst kan hända mellan tio och sex, kom in vid TVÅ istället. Nu hade dessutom droppet halkat ut och hela sängen var dyngsur, men eftersom här bara finns syntetiska snuskiga material i sängen och det innebär att man kallsvettas hela nätterna igenom och vaknar med blöta lakan så reflekterade jag inte över att det var extra blött nu.

Jag hatar det här.

torsdag 26 november 2009

Är det ok att bli helt galet irriterad och förbannad på gubben i rummet tvärsöver som inte gör annat än hostar och vrålar efter sin fru Sonja (även när hon är här?). Jag vet att det är synd om honom, men jag kan inte sova eller koncentrera mig på annat när han håller på sådär.

Är det ok att bli jätteledsen när pojkvännen kanske ska jobba i helgen (på timme) istället för att hälsa på mig? Det är jätteegoistiskt, för han ska dödsvaka, men jag skiter faktiskt i det.

Är det ok att gnälla på att droppet gör skitont, eller att näringsdrycken smakar SKIT, eller ska man bara tiga och lida och vara glad över att man får vård?

onsdag 25 november 2009

E annan sak som annars är sjukt tråkig är att ligga på sjukhus, och om mandessutom kombinerar det med droppp som sliter söner blodådrorna i mina amar, tillsammans med surf på Fass om biverkingarna som kommer med den medicin de vill ge mig (cancer i mjälte och lever för fler än 1 på 1000 personer anyone?), och sedan extensvt surfande på olika forum och olika mönniskors "livs"-historier om att leva med denna sjukdom, ja då hamnar man så nra total misär man baa nåågonsin kan.

EDIT

Listan på alla biverkningar kommer här:

Mycket vanliga (hos fler än 1 av 10 patienter):

· Reaktioner på injektionsstället (inklusive smärta, svullnad, rodnad eller klåda);
• luftvägsinfektioner (inklusive förkylning, rinnande näsa, bihåleinflammation, lunginflammation);
• huvudvärk;
• buksmärta;
• illamående och kräkning;
• hudutslag;
• muskel- och skelettsmärta.


Vanliga (hos fler än 1 av 100 men färre än 1 av 10 patienter):

• allvarliga infektioner (inklusive blodförgiftning och influensa);
• hudinfektioner (inklusive celluliter och bältros);
• öroninfektioner;
• muninfektioner (inklusive tandinfektioner och herpes på läpparna);
• infektioner i reproduktionsorganen;
• urinvägsinfektioner;
• svampinfektioner;
• godartade tumörer;
• hudcancer;
• allergiska reaktioner (inklusive säsongsallergi);
• humörsvängningar (inklusive depression);
• oro;
• sömnighet och problem att sova;
• känselstörningar såsom stickningar, myrkrypningar eller domning;
• migrän;
• ischias (inklusive smärta i korsryggen och bensmärta);
• synstörningar;
• ögoninflammation;
• yrsel;
• känsla av att hjärtat slår snabbt;
• högt blodtryck;
• rodnad;
• blödning;
• hosta;
• astma;
• andfåddhet;
• blödning i magtarmkanalen;
• matsmältningsbesvär (förstoppning, uppblåshet, halsbränna);
• magsyre-reflux;
• sicca syndrom (inklusive torra ögon och torr mun);
• klåda;
• kliande utslag;
• blåmärken;
• hudinflammation (såsom eksem);
• sköra finger- och tånaglar;
• ökad svettning;
• muskelspasmer;
• blod i urinen;
• njurproblem;
• bröstsmärta;
• ödem (vätskeansamling);
• sänkt antal blodplättar (trombocyter) vilket ökar risken för blödning eller blåmärken;
• försämrad läkning.


Mindre vanliga (hos fler än 1 av 1000 patienter men färre än 1 av 100 patienter):

• opportunistiska infektioner (vilket inkluderar tuberkulos och andra infektioner som kan uppstå då moståndet mot sjukdomarna är sänkt);
• neurologiska infektioner (inklusive hjärnhinneinflammation orsakad av virus);
• ledinfektioner;
• ögoninfektioner;
• bakterieinfektioner;
• cancer;
• cancer som påverkar lymfsystemet;
• melanom;
• uttorkning;
• skakningar;
• inflammation i ögonlocket och ögonsvullnad;
• dubbelseende;
• hörselbortfall, ringande;
• känsla av att hjärtat slår oregelbundet såsom ett missat hjärtslag;
• hjärtproblem som kan orsaka andfåddhet eller svullna fötter;
• lungsjukdom som ger andfåddhet (inklusive lunginflammation);
• inflammation i bukspottkörteln som orsakar svår smärta i buken och ryggen;
• svårighet att svälja;
• ansiktsödem (vätskeansamling i ansiktet);
• gallblåseinflammation, gallstenar;
• fettlever;
• nattliga svettningar;
• ärr;
• onormalt muskelsönderfall;
• sömnavbrott;
• impotens;
• inflammationer.


Sällsynta (hos fler än 1 av 10 000 men färre än 1 av 1000 patienter):

• multipel skleros;
• hjärtat slutar pumpa;
• ett bråck i den stora artärväggen, inflammation och koagel i en ven, blockering av ett blodkärl;
• systemisk lupus erythomatosus (inklusive inflammation av huden, hjärtat, lungor, leder och andra organsystem). "

Jag sitter här och är fullständigt livrädd. Å ena sidan ett "liv" med ständiga sjukhusbesök, operationer, nedsatt immunförsvar, ständiga infektioner, diet att likna vid wellpapp, oförmögen att sköta ett företag (för vem vill ha en konsult som ligger på sjukhus med jämna mellanrum? Och hur KAN man sköta ett företag då?) Det är inget liv, det är en för tidig död.
Å andra sidan mediciner, som kanske inte ens hjälper, och har hudcancer som fucking VANLIG biverkning. Samt en lista på övriga biverkningar som får SAOL att verka ordfattigt, och som även det enbart ger ett "liv".

Det är pest eller kolera det här. Hur jag än gör så har det skitit sig. Och jag kan inte låta bli att störtböla över Fass och forum så att tom den konstiga nattsköterskan blir orolig. Ju mer jag läser, desto räddare och ledsnare blir jag. Jag sökte själv infon, eftersom läkare är så undflyende, med gudarna ska veta att detta informationssamhälle är av ondo ibland. Du får reda på så mycket mer än du önskade.

måndag 23 november 2009

Saker och ting är inte jättebra just nu. Hälsomässigt alltså, i övrigt är det prima liv som vanligt. Inte jättemycket mer ork än att jobba nödtorftigt och åka till stallet, och då blir allt annat satt på undantag. Tur att Nitton vet hur man diskar och rengör ugnar, för det är det han gör just nu. Själv blev jag alldeles matt när jag tittade på berget av disk i köket (eftersom diskmaskinen bestämt sig för att inte fungera så bra), och vilken himla tur då att jag slapp göra något åt det?

On a more positive note: Stockholm Horse Show på söndag (= ohyggliga inköp av hästrelaterat på mässan), och både mamma och pappa kommer vara hemma i jul (= ordningen återställd).

Annars.. nä. Inte ens borsta tänderna orkar jag känner jag.

lördag 21 november 2009

New Moon... Åh, Edward Cullen, kom och bit mig any time..

Men seriously, böckerna må vara ren skit, och ingen kan komma och säga att filmerna är några filmiska mästerverk per se, MEN de slår an en sträng hos mig (och 98% av världens övriga kvinnor, och resterande procent saknar nog någon romantisk gen), som gör att jag blir lite mer fluffig inuti, och vill åka hem och bli omfamnad av min egen pojkvän, som jag just då blir lite extra kär i.

Så låt gå för överspelande och relativt sugigt manus, vampyrerna är frickin HETA (och en del av varulvarna också, thank you very much), och romantik-mentometern slår i taket, och för mig försvann iaf dryga två timmar på ett litet kick.

torsdag 19 november 2009

Att ha så erbarmligt tråkigt (och kanske lite också att jobba tio-timmarsdagar utan lunch) gjorde mig helt slut, både i huvud och kropp. Igår kom jag hem från en session, och somnade slutgiltigt klockan tolv, och vaknade inte förrän SJU dagen därpå. För någon som vaknar mellan 5 och 15 gånger per natt var det helt ljuvligt. Har sällan, sällan känt mig så utvilad som när jag (efter att ha somnat om) gick upp vid nio.

Nu har jag dock jobbat, hämtat ett lass silage till ponnyerna, och utövat kroppsarbete på gården, och nu är jag lika trött igen. Var tvungen att hålla mig i räcket när jag skulle uppför trappan.

Övar bara, tills jag blir gammal.

LÄNGTAR verkligen efter att åka till stallet och rida ett pass just nu..

Hur som helst, det skiter väl ni i. Jag loggade bara in för att se om detta skulle fungera:



Åh, det gjorde det! Länka alltså. Älska. Särskilt 1.20 in i den. Och allt annat också. Och allt annat de gjort också för övrigt. Nästan.

PS. Att jag tjänade 16 163 kronor på de fyra dagarna gör det lite, men inte helt, bättre att vara så trött.

tisdag 17 november 2009

Har fått ett kortvarigt tidsbestämt "specialuppdrag" av en kund till en kund, som betalar rätt bra, men då måste jag vara i Stockholm och även sova här (eftersom jag inte direkt har lust att pendla från Örebro varje dag).

Är inne på fjärde och sista dagen hos dem, och kan bara säga att det jag gör precis just nu är så vansinnigt, ofattbart, hjärnbedövande tråkigt, att ALLT annat tråkigt jag gjort i mitt liv tidigare slås av det här.

Om de så dubblade ersättningen skulle jag inte göra något mer av detta (typ omregistrera data som "kommit bort", i århundradets mest otympliga program som blandar tab, enter och musklick, bara det en källa till hat I say).

Var sjuuuukt noga med att tala om att detta var den enda dag denna vecka jag kunde hjälpa till, och när då den (för övrigt mkt trevliga chefen) tyckte att "vi får väl se då hur det ser ut för dig nästa vecka?", så tänkte jag stilla att så upptagen som jag tänker vara nästa vecka, och veckan därpå, kommer jag nog aldrig mer vara.

Jag kanske till och med kommer vara för upptagen för att kunna svara i telefon.

fredag 13 november 2009

Ett kungarike för en burk med koffeintabletter...

tisdag 10 november 2009

Pratar med, förlåt, lyssnar på kunden som pratar så mycket. Ibland undrar jag vad han vill egentligen. Vill han ens något tro? Mest tror jag att han vill ha någon att "bolla" med, bolla använt i ordets vidaste bemärkelse emedan min insats begränsas till mm:anden. Han vill ha någon som lyssnar medan han luftar sina teorier typ. Hur som helst är det rätt jobbigt måste jag säga. Särskilt de få gånger han faktiskt ställer en fråga han vill ha svar på och jag inte lyssnat på honom utan typ läst blogg istället...

Skit samma, har ju klagat på detta förut. Han har sina perioder när han pratar såhär himla mycket, det är när det är mycket på g i företaget. Till slut tröttnar jag och säger till honom att sköta småfrågor via mail, och så är det lugnt ett tag till osv.

Däremot så är jag ganska övertygad om att chefen för ett annat av "mina" företag på något sätt lyckats hitta hit. Jag begriper inte för mitt liv hur han fått tag på adressen, och har heller inget konkret att gå på, utan det är bara en känsla jag har, baserad på diverse små kommentarer från honom, typ att han vet för mycket om någon sak.

DET är givetvis så INTE ok med mig. Visst är bloggen öppen, men han har inget här att göra, och borde fatta att detta är en privat sfär som han ska hålla sig ifrån. Det finns rätt tydliga gränser mellan arbete och privatliv, och även om han är enormt förtjust i att blanda dessa två när vi har våra möten, så vill inte jag det. Och jag vill INTE ha honom här.

måndag 9 november 2009

Pratar med Mitra på msn. Hon är väldigt glad, lite lyrisk kan man säga. Så det är kanske inte så konstigt att hon skriver såhär:

miss mitrisen ™ säger:
neee1 5nget, 5nget s60 s2a s3ä-as5

Jag fattar PRECIS vad hon menar.

fredag 6 november 2009

Är i Stockholm, åkte tidigt i morse, tydligen helt i onödan, eftersom kunden vars dator jag nu lånar, har ett ekonomisystem som helt ligger nere då deras servrar har brunnit upp. Och de har ingen back-up. Åh, nämnde jag att de jobbar med IT-konsulting?

Så innan min nästa kund, vars möte jag nu kunde putta hitåt i tid, så roar jag mig med att titta på de dödsföraktande människor (tydligen inhyrda klättrare), som tillsammans med en sjukt pricksäker helikopterförare monterar räls på Globen, för att man senare ska kunna åka typ berg-och-dalbana där.

JAG kommer inte åka den, det säger jag redan nu. Dels för att jag blir lite smått illamående bara av att titta på killarna, och dels för att de som monterar är klättrare, och jag tvivlar lite grann på deras tekniska kompetens.

Fascinerande är det dock i alla högsta grad.

För att roa mig under den vid det här laget helt enormt trista bilresan hit (nog för att den alltid varit tråkig, men efter att nu ha tillryggalagt i runda slängar 2000 mil på vägen under ett år har nu tristessen antagit oanade proportioner), så lyssnade jag på ljudbok, Lars Keplers Hypnotisören för att vara specifik.

Oh sweet lord så tråkig den är. Har lyssnat i över två timmar, är inne på sjunde kapitlet, och ännu inget av intresse. Inget som fångat mig, upprepningar så till den milda grad, och fattigt språk. HUR kan denna bok ha blivit så hypad och uppmärksammad?

onsdag 4 november 2009

Oh oh, bokade biljetter till premiären av New Moon idag också.

Preparing to swoon.
Where the wild things are vill jag väldigt väldigt gärna se. Pratade med Nitton om den, och när jag skulle säga vilken det var så sa jag att trailern påminde mig om Labyrint.

Det visste han inte vilken det var. Surprise.

Men NI minns väl? Underbara Labyrint, med David Bowie otippat i roll-listan, som emo-sminkad drömkille?
Min häst är ok igen sen en vecka tillbaka, och eftersom jag missat varenda hoppträning i över en månad (utom när jag fick akut abstinens och lånade grannflickans ponny att hoppa med istället) så såg jag givetvis fram emot kvällens träning något OERHÖRT.

Klart den är inställd då.

Då får man hoppa själv istället. In i ridhuset med häst och den lilla hunden, dra fram bommar och stöd medan häst roar sig själv med att spana in sig själv i spegeln i ena hörnet (yes really), och den lilla hunden roar sig själv med att ömsom bjuda in hästen till (ignorerad) lek, och ömsom sno "mellanmål" ur skittunnan när han tror att jag inte ser.

Hoppetihopp på galen häst som tyckte att det var så KUL att han inte kunde lägga band på sig ens när vi var klara och jag skulle dra tillbaka alla bommar igen, utan glatt lekte med hunden med rivstarter och bockningar härs och tvärs i ridhuset.

Det är VISST säker hästhållning att bara släppa hästen med allt på för att man inte orkar ta in honom och SEN bygga av.

I förra veckan var vi ute på en längre tur och eftersom det är mest bara lera och gegg överallt så höll vi oss till skritt. Ända tills vi kom till det mest minimala dike jag sett, som båda hästarna ändå lyckades hoppa höögt över, för att sen fortsätta i galopp, hoppsan liksom. Och det hade ju kunnat sluta där om F faktiskt hållit in sin ponny istället för att fortsätta galoppera, vilket föranledde min häst att också fortsätta galoppera, och i rena glädjen göra det mest maxade bocksprång jag varit med om sen jag var uppe och över lamporna i ridhuset med en unghäst en gång.

DET hade också kunnat sluta där om han nöjt sig med detta enda bocksprång, men se det gjorde han inte, och jag som ALDRIG ramlar av flög någon meter över manken på honom, och insåg att det var bäst att hoppa av med flit om jag skulle ha någon chans att stå på benen. Och det gjorde jag också, stod på benen alltså, i minst en halvsekund, men eftersom jag rammade marken med fart så föll jag på knä direkt.

"Släpp för i helvete inte tygeln!" var allt jag kunde tänka på, så det gjorde jag inte heller, utan höll krampaktigt tag i den, varpå hästen drog mig, sittandes på knä, genom gräs och lera. Lite grann som vattenskidåkning, fast på knä. Mäkta spektakulärt var det hur som helst om man får tro F. Och inte ett dugg illa gjorde jag mig heller, kan ni tänka er?
Oh detta spännande liv jag delger er!
Nu centrifugerar maskinen, och då börjar det snöa igen.
Två minuter senare skiner solen. Jag lever farligt nu och sätter på en maskin.
Behöver verkligen tvätta. Tänkte att jag skulle gjort det imorse, men tvekade eftersom molnen var så grå, och antog att bara jag fick ut tvätten (finns ingenstans att hänga inne) så skulle himlen öppna sig för regn.

Så jag tänkte att jag skulle avvakta istället.

Och nu snöar det.

måndag 2 november 2009

T säger:
vet du vad 21 jump street is?
E säger:
kan känna igen namnet, inte säker
en film?

Sisådär. Nope nope nope.
G och jag hade en högst hypotetisk diskussion på msn idag. Ponera att du har en tjej i 30-årsåldern, som blir tillsammans med en kille som är.. pja, jag vet inte, ungefär 20? Och så är den här tjejen då lite orolig för framtiden och vad den här killen egentligen vill och tycker. Jag tänkte att jag skulle lägga ut vår diskussion för att se vad ni som läser här anser, om ni förstår oss båda, våra olika synvinklar, eller om ni bara kan hålla med en av oss (jag kan inte stava på msn, och är även oförmögen att använda stora bokstäver, men jag har bara brytt mig om att rätta stavfelen, inte lägga in versaler):

G säger:
men.. jag fattar dina invändningar om att jag och M är nästan lika gamla och så, men vi bestämde oss ändå för att vi hade träffat rätt person när vi var strax över 20..
man kan det.
T säger:
det är ju inte det jag invänder emot enbart
men jag fattar vad du försöker säga
G säger:
han kanske har träffat sin M/G?
T säger:
kanske han har det, men G kan inte följa med ut i världen, och då kommer M träffa massa andra tjejer?
G säger:
nej. det behovet kommer att minska. några veckor här och där kan han ju vara iväg..
T säger:
ja men det är väl givet. nu pratar jag om längre tid, att göra sånt som syster och jag gjorde, åka iväg ett helt år till tex nz, det vill han göra, har han sagt förut iaf
G säger:
ok. då får han bestämma själv om det viktigaste är du eller ett år på nz.
T säger:
jag vill inte vara orsaken till att han ska behöver känna att han måste välja bort allt det där ju.
G säger:
jag kan inte förstå, för jag anser att det är hans val, och att du inte är orsaken till hans val. Inte mer än att du är du och han älskar dig då.
T säger:
nej jag tycker du har fel där.
om jag inte fanns, eller om jag var yngre, om jag hade möjligheten att åka med så skulle han inte behöva göra ett så svårt val
G säger:
jag förstår inte. det bara är så. jag är en annan människa med andra erfarenheter och jag förstår inte.
T säger:
det är ok =)
G säger:
"om jag inte fanns eller om jag var yngre", men så är det ju inte.
T säger:
nej. så genom att vara med mig så måste han välja bort annat
G säger:
nej. det måste han inte. han kanske måste göra saker annorlunda än hur han annars hade gjort, men det behöver ju inte vara att offra.
T säger:
JAG vill inte åka till nz i ett år. jag har för mkt uppbyggt här i sverige som jag inte bara vill släppa. det är ju MITT liv som jag jobbat för i tio år nu.
G säger:
mm..
T säger:
jag tycker faktiskt att för en 20-nånting så är det att offra att inte kunna vara fri och ledig och resa runt i världen som man vill.
G säger:
ni kanske kan göra många kortare resor tillsammans, så behöver du inte offra nåt du har byggt upp här?
Jag är medveten om jag låter tjatig och inte kan lösa det åt dig, men det jag menar är att kärlek kan vara så fantastiskt att det inte kan kastas bort, oavsett vilka coola saker man skulle kunna göra istället.
man kanske kan kombinera?
T säger:
du behöver inte lösa det åt mig, det är bra att bara kunna bolla
kanske ska lägga ut detta på bloggen och få mer input,andra som tycker helt annat?
G säger:
ja, det tror jag.

Well? Fire away.

------

Edit: Okej, frågeställningen var alltså inte "ska han åka eller inte" utan huruvida det är rätt/fel/oväsentligt av mig att stå i vägen för möjligheten att åka.

söndag 1 november 2009

Ett fan av enkelhet jag. Avskalat, strukturerat, rena ytor. Inget plotter, så lite prydnadsföremål som möjligt och lugna vilsamma färger.

Med andra ord känner mina ögon sig smått våldtagna efter varje sejour på Hemnet. Mer än en gång har jag konstaterat att knalliga färger på väggarna (särskilt mörkrött, mörkblått eller orange i vilken nyans som helst), vid vite borde förbjudas. För att inte tala om hur mycket SKRÄP folk verkar se sig tvingade att hänga upp, ställa fram, trycka in.

Prydnadsfigurer, mattor, ljusstakar, gräsliga lampor (och då ÄLSKAR jag ändå lampor, och har STOR tolerans för vad som kan anses knasigt i lampväg), fula små hemgjorda troll, vad som helst gjort i porslin, "lustiga" kryddkvarnar, salt- och pepparströare, tvålar med papperet kvar, värmeljushållare, listan kan göras lång, och när jag tittar på hus försöker jag verkligen att sudda med ögonen, och bara se rummet.

Men när jag tittade på denna fastighet var det stört omöjligt. Tryck på "Bilder" och scrolla ner till interiörbilderna.

Oh my god!