Återigen förskräcks Flippan över att helgen var till synes obefintlig, medan arbetsveckan ligger framför ögonen som en oöverstiglig utmaning. Okej, utmaningar är bra, men fan då.. kan jag inte bara få sova lite till istället? Dessutom har jag vansinnesont i ryggen, och anledningarna är som följer:
Det var vår igår. (Det är vår idag också, men lägg märke till att jag inte tar meningen ”Nu är det vår” i min mun – eller tangentbordets – för då kommer det sluta vara vår.) Alltså beslöt jag mig för att få saker gjorda. Jag startade med att göra rent akvariet, som hade grönt jox på glaset. Jag hämtade således en svamp och började gnugga, men det var jättetråkigt, och dessutom inomhus, så jag ändrade mig till att byta däck på bilen istället. För att inte förstöra mina gosiga (och nyinköpta) söndagskläder så drog jag på mig det fulaste jag kunde hitta, och sen var jag fit for fight. För alltsedan min käre far bestämt sig för att lära mig hur man byter däck (under vilda protester från min sida), så är det ren fight det rör sig om mellan mig och de sabla däcken.
Jag har en Peugeot 206, och de fiffiga fransmännen tyckte under konstrueringen av den bilen att de vore jättesmart om man placerade domkraften INUTI reservdäcket, som hänger UNDER bilen, som man kommer åt genom att hämta en skruv INUTI väggen till bagagerummet, och sen använda den skruven till att skruva på en annan skruv, så att anordningen som håller upp reservdäcket till slut trillar ner, och man kan lägga sig på knäna och släpa fram däcket från under bilen, för att slita loss domkraftslådan (och noggrant lägga märke till hur den satt) och sen bända upp den lådan för att plocka fram själva domkraften.
Lägg märke till att efter all denna ansträngning är jag fortfarande inte redo att börja byta.
Efter att ha släpat fram sommardäcken från boden, och åtta gånger (fram och tillbaka) klämt mig mellan väggen och min stackars kraschade andra bil som jag fortfarande inte har hjärta att skrota är det dags att sätta igång. Så jag domkraftar glatt iväg, och sen ska man skruva av de gamla däcken. Då har givetvis bultskruvmockapären gått och gömt sig, varpå jag spenderar ett par fruktlösa minuter på att försöka hitta den, och till slut får försöka hitta en annan, vilket i sin tur tar ett par hopplösa minuter i pappas arbetsrum.
Lägg märke till min stigande frustration över att jag fortfarande inte kunnat börja på riktigt.
Väl framme vid bilen med mockapären i handen börjar jag skruva på en bult, bara för att upptäcka att det fungerar bättre om man tar av navkapslarna först. Jag slänger den trasiga navkapseln (jävla plastskit) och skruvar av däcket. Allt går – till min stora förvåning – ganska bra. Bilen står inte helt plant på vår grusiga parkering, men jag anser att man får ta lite smällar om det ska bli bra. Jag skruvar på sommardäcket och svär sedan ett tag över den värdelösa domkraften som inte vill skruvas åt nerhållet.
Sen upptäcker jag att jag skruvar åt fel håll.
Jag skruvar åt rätt håll.
Lägg märke till att den kortvariga glädje jag kände när det gick rätt bra nu är helt bortblåst.
Jag byter nästa däck, och allt går som smort, även om det börjar bli rätt jävla varmt i solen. Jag klagar dock inte, eftersom jag fortfarande är fruktansvärt lycklig över det faktum att solen ens existerar. Huruvida jag borde avstått från en av tröjorna under den fula jackan låter jag vara osagt, men jag trycker ner impulsen att ta av mig den, eftersom vår granne också står och byter däck tio meter ifrån mig, och mina händer vid det här laget är ganska smutsiga.
Lägg märke till att jag nu har bytt två däck utan större problem, och att det statistiskt sett nu borde vara läge för Murphy att kliva fram.
Jag går in i skuggan bakom bilen för att köra däck numro tre, och tänker – helt felaktigt ska det visa sig – att jag nog kommer bli kall nu utom räckvidd för solen. Jag kör upp domkraften och måste slita för att få av däcket. Så fort det är lossat så suckar bilen till och saggar ihop. Eftersom det inte torkat upp nämnvärt i skuggan är marken fortfarande blöt, och domkraften har nu sjunkit ner en decimeter i gruset. Sålunda är även hjulupphängningen en decimeter för långt ner, och jag får naturligtvis inte på däcket. Vad göra? Jag kan inte få på vare sig det gamla eller det nya däcket, eftersom de inte ens går in i hjulhuset just nu. Och jag kan förbanke mig inte ta bort domkraften, eftersom bilen inte kan stå på tre däck. Alltså måste Filippa gräva. Påpekas bör dock att innan detta faktum uppenbarades så försökte Filippa få på det jämra däcket i minst fem minuter, och att sommardäck är förjordat tunga när man står med böjd rygg. Filippa gräver så svetten lackar och svär inte alls. Eller jo.
Lägg märke till att jag visst svor ganska så förbannat jävla mycket och att jag börjar få ordentligt ont i min otränade rygg.
Man skulle kunna tro att besvären var över i och med detta, och tekniskt sett var de det också, om det inte hade varit så att navkapseln på hjul nummer fyra spricker rakt itu (jävla plastskit) när jag ska dra av den. Jag slänger den i soptunnan och bestämmer mig efter moget övervägande (ungefär tre sekunder) att eftersom jag ändå tappat en av navkapslarna i vintras, så kan jag slänga den återstående kapseln också. De var ändå bara jävla plastskit.
Nu är jag inte alls klar, utan nu återstår bara att passa in domkraften i sin lilla låda (det tar ungefär sex minuter att hitta rätt position) och sen passa in lådan i däcket vilket ju borde gå smärtfritt eftersom jag noggrant la märke till hur den låg när jag tog bort den, vilket är en ren lögn, sen bara baxa upp reservdäcket i hållaren igen och skruva skruva skruva fast hela skiten. Den lilla proceduren tog cirkus 20 minuter.
Lägg märke till att jag inte längre är ett dugg vän eller sexig, utan bara förbannad och smutsig. Dessutom har min nya söndagströja lyckats sticka ut ena ärmen ur jackan, så DEN kommer aldrig mer bli ren.
När jag nu tittar på mina händer tänker jag tanken ”JAG kommer aldrig mer bli ren”, vilket sen ska visa sig är fel fel fel inihelsicke fel. För när jag kommit in och skrubbat dem ett antal varv ropar mamma ifrån övervåningen och frågar vad jag rengjort akvariet med. Jag svarar (inte alls surt, jag lovar) att jag inte är klar är och att jag bara använt en svamp, vafan tror hon? Nehej då. Men ärligt talat, hur skulle jag kunna veta att det var något junk i svampen jag använde, och att alla fiskarna i akvariet vänt buken uppåt, och hälften nu är döda? Det är ju inte så att jag gjorde det med flit. Hur som helst åker de med glada tillrop iväg till IKEA, och lämnar mig med ett skummande akvarium och ett tiotal halvdöda firrar. Om de sen inte hade skopat över de överlevande fiskarna i en vanlig burk och bara ställt den på golvet, så är chansen mycket större att katten Leo inte hade lyckats mörda hälften av de kvarvarande fiskarna, däribland vår vackra hane. Om han sen därefter hade ätit upp de fiskar han lekt med så hade förlusten varit något mindre, eftersom han då i alla fall hade varit mätt. Men de gjorde han inte, utan de låg bara där som små trasiga färgskimrande lik.
Så nu spenderar jag de närmaste två timmarna med att häva ur x antal liter vatten ur akvariet, skrubba x antal stenar, tvätta x antal växter, hinka ur x antal kilo akvariegrus och tvätta det, och sen hälla tillbaka allt igen, och sen bära x antal liter vatten uppför trappen och hälla det i akvariet igen. Sen spolade jag ner ett par fiskar till som dött i sviterna och stoppade sen tillbaka de ynkliga rester som fanns kvar, så att de i lugn och ro kunde ägna sig åt att simma upp och ner och bak och fram tills även de dog. Vi har tio procent av vårt fiskbestånd kvar, och de som lever simmar av någon outgrundlig anledning in i glaset hela tiden.
Jag har så ont i ryggen att jag inte kan böja mig bakåt. Men om man ska se det från den ljusa sidan så har jag i alla fall rena händer.
Ni måste vara så grymt imponerade av mig som lyckades skriva allt det där om ingenting.
-----------
Glädjen över de färdigbytta däcken blev dessutom kortvarig, eftersom mamma körde bilen strax efteråt, och helt korrekt påpekade att bilen vobblade, och att däcken således var påskruvade ojämnt. Så nu måste jag göra om det igen. Denna gång ska bilen stå på asfalt.
-------------
Om man efter en hård dags arbete kommer hem och är hungrig, men samtidigt jublar över det faktum att man är ensam hemma för en gångs skull, kan man slå sig i backen på att mammas kurs blivit inställd, och att hon kommer vägra laga annan mat än makaroner åt en. Det hände mig. Jag kunde lagat mat själv, men det är alltid jag som gör det. När jag åt maten kom jag på varför. Jag får aldrig vara ensam *sucka*
Men idag har jag iaf ägnat mig åt att läsa roliga människors... roliga dagböcker skrivna av människor, och då slapp jag ju jobba, och det var riktigt kul. Jag sträcker mig inte så långt som att påstå att även människorna kanske är roliga, för det skulle ju vara trevligt sagt.
-----------
Mina sommardäck är monterade på aluminiumfälgar. Varför frågar ni, och det frågade även jag försäljaren. Det kunde han inte svara på, utom ”De är så mycket lättare än vanliga fälgar.” The hell they are.
Jag har inte alls hakat upp mig på däck. Ni pratar bara strunt.
PS. Jag har röda byxor på mig idag. Egentligen avskyr jag röda byxor, men jag kunde bara inte bortse från det faktum att jag fick ruskigt läcker häck i de här.
- ”Stop that now..!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar