Och framförallt tycker han om mig.
Den största anledningen till att jag alltid varit skeptisk till tvåsamhet är min ensamvargsgen. Ju längre tid jag varit ensam, desto större svårigheter att passa ihop med någon dessutom. Alla ovanor, "regler" och "så ska det vara" cementeras när ingen annan har något att säga till om.
Men Nitton har smält in i mitt liv så enkelt att det nästan gör mig orolig för att han gör avkall på sig själv. Han står ut med mina humörsvängningar och mitt häftiga lynne på ett sätt som är mycket mycket äldre än den faktiska åldern. Han hjälper mig när det behövs, tröstar när det behövs, skämtar när det behövs.
Jag ska inte säga att det är helt friktionsfritt, för det är det naturligtvis inte, men det är så oerhört enkelt.
Han är rolig, kärleksfull, lyhörd, intelligent, sexig, och han PASSAR mig så väl. Och eftersom han läser bloggen är detta givetvis inget annat än en kärleksförklaring till honom.
