Det är såna här jag menar! De borde FAN inte få vara ute och köra mellan... november och maj! Helvete! Gaspedalen uppfanns för att den ska användas!!

Denna skål innehåller (ratad) kladdkakesmet.

I hereby disown my dog.

Dag 21 – Ett annat ögonblick:

Jag hade egentligen tänkt berätta om när min stora hund föddes, men låt oss - för all del - reflektera lite över något som hände för ganska precis tio minuter sen.

Jag - öppnar dörr till skafferi, tar två brödskivor ur påsen, lägger dem på hyllan ovanför, och sedan stänger jag påsen för att lägga tillbaka den på sin plats.

Fortfarande jag - Tittar på hyllan ovanför. "Men.. vafan.. VEM har lagt två mackor ute i det fria bara sådär, de kommer ju bli hur torra som helst!"

Endera dagen är du 29, fast övertygad om din ungdomlighet och att ålderdomen bara är något som drabbar kattägare. Helt plötsligt är du 30, din kropp revolterar med svåruttalade krämpor, håret ramlar av och närminnet är puts väck.

SEN går det utför.

Jag sitter och ska göra årets i särklass tristaste fakturering - ca 100 fakturor som alla ska se likadana ut, bara namn och adressuppgifter som ska ändras genom att klistra in från ett Excel-ark. Ctrl +C... byta fönster... Ctrl + V... byta fönster... osv.

Så det var nästan med glädje jag avbröt eländet (efter hela TVÅ fakturor gjorda!) för att ta emot samtal från den snacksalige VD:n. 45 minuter senare var jag dock inte lika glad, eftersom samtalet mest gick ut på att han satt och räknade högt för sig själv, och jag skulle bekräfta hans slutsatser.

Jag påtalade då att jag saknade lite orderbekräftelser, samtidigt som jag mailade ut samma sak till honom plus samtliga säljare. Han sa då att han skulle gå in i deras mail och se om där låg något som jag efterfrågade. När vi väl lagt på och jag gick in i mailen så hade han vidarebefordrat ett gäng mail från en av säljarna innehållandes orderbekräftelser, samtliga med frågan "Har du fått dessa?"

Samtliga mail var också mycket riktigt ursprungligen adresserade till mig. Så ja, jag har fått dem.

Hunden fick ett baconben för ett par dagar sen, som han motvilligt gnagt lite på i kanten, men mest släpat runt i hela huset och lagt på olika, olämpliga, ställen (fattar inte varför, det luktar ljuvligt, JAG vill äta det).

Nyss satt vi i köket och hörde hur han började dra runt med det igen, så jag ropade ironiskt in till honom att "dra iväg med det igen du, lägg det gärna där man kliver på det igen, helst på ett stycke blankt golv så att man halkar lite också!"

En halv minut senare går Nitton in i vardagsrummet och skriker aj och fan, och väldigt fula ord om hunden. LYSSNADE han inte på mig?

Just nu dricker jag lite trevligt vin, som kostade 180 kr för en halvflaska. Jag har sparat det till ett särskilt tillfälle, och julen är väl rätt särskild, inte sant? Gott? Yes.

Snälla, snälla, snälla tomten...?

(är liksom TÄCKT i Swarovski!)

Knäcken är kokad, skinkan precis ur ugnen, och nu står där revbensspjäll istället. SATAN vad gott det luktar.

/Vill inte åka till stallet, bara stanna hemma och moffa_78

Det värsta med att det är närmare 30 minus ute, samt 13 grader i sovrummet och 8 grader i resten av huset är inte att det är kallt när man sover. Det är ju bara att häva på lite extra täcken och se till så att inga armar eller fötter råkar hänga utanför. Nej, under täckena är det varmt och skönt, och det ska ju vara svalt i sovrummet sägs det.

Det är att gå upp som är vidrigt.

Och nu sitter jag vid min arbetsplats, framför ett fönster, under vilket finns ett element, som jag inte har någon som helst glädje av, eftersom det inte kan stå på då alla mina datorsaker och tillbehör inte tål den sortens värme. Mina fingrar är så kalla att jag knappt kan känna mina fingertoppar längre.

En liten tröst i det hela är att det i alla fall är satans varmt på toaletten så att jag kan värma mig där, för där står det en bilkupé-värmare på högsta volym och blåser varmluft på rören. Eftersom toaletten har fryst igen.

Här är 25 minus och på väg neråt, och det var 25 minus för några veckor sen också, men det här är KALLA 25 minus. Inte så att det blåser eller så, men kylan kryper in överallt, det tar knappt en minut innan fingrarna domnar bort trots thermovantar, och hakan och näsan är så kalla att det gör ont.

Vackert är det dock, stjärnklart, nästan fullmåne och gnistrande snö, en jul ur barnboken med andra ord.

Hur som helst är det jävligt kallt inne också. Det går inte att elda för mycket, för då kokar vattnet i elementen, men det blir bara precis uthärdligt inne medan man eldar, sen blir det snabbt kyligt igen. Följaktligen har jag byltat på mig röda tjocka mjukisbyxor, en illgrön tröja, ovanpå den en orange dunväst, och på fötterna såna där grå flufftofflor. Jag ser alltså PRECIS ut som en av jultomtens små uppassare.

Dag 20 – Den här månaden
Ja, nu är det december, gnistrande snö och tindrande barnaögon och allt det där. December är rätt okej. Kort månad, med ledighet och godsaker i slutet. November, å andra sidan, är en gräslig månad. Kanske årets gräsligaste, bara hårfint slagen av februari. Slagen, bara för att det oftast är varmare i november, och man är ännu inte lika vintertrött.

Fast nu var det ju inte för februari jag är här.

Jag är här för att skriva något intressant och sprituellt om "den här månaden".

Vilket jag - clearly - är oförmögen till.

Dag 19 – Detta ångrar jag

Jag kan faktiskt inte komma på sådär särskilt många saker jag ångrar. Visst finns det småsaker här och där som jag kanske kan komma på om jag anstränger mig, men ingen större sak faktiskt.

Alla mina val som jag gjort i mitt liv har lett mig hit där jag är just nu och format mig till den person jag är just nu. Båda delarna är jag nöjd med, alltså kan jag inte ångra så mycket.

Men om jag nu måste skriva en sak så ångrar jag ganska mycket att jag (i ilska) valde att skrapa rutan med en tom burk Red Bull när jag inte hittade isskrapan förra vintern. Resultatet kan sammanfattas med ett ord: Repigt.

Jag: Och när du kommer hem sen sak jag visa dig en häftig grej med lådan vi har bestick i!

Nitton: Vadå?

Jag: Att den går att stänga!!

Nitton: Äsch. Det går fortare nästa gång såhär.

(Djupa andetag, och tänk på att allt annat är perfekt.)

Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Jag har ingen. Jag HATAR att fylla år. Jag har åldersångest de luxe så bra även utan att bli regelbundet påmind om den, thank you very much.

Okej, kanske den när jag fyllde 23 (på riktigt då alltså), den var ganska bra. Tjejmiddag med ALLA mina tjejkompisar från alla olika grupperingarna först, massor med vin och udda presenter (vad sägs om en gigantisk snopp i geléråtta-gelé?). Sen utgång på favoritkrogen, dit ALLA följde med, och där jag hade en fling med bartendern och fick gratis drinkar och champagne hela kvällen, samt Stevie Wonders Happy Birthday spelad minst tjugo gånger under kvällen. Sen hemgång med sagda bartender (japp, mycket sen kväll).

Jo, det var fan lyckat.

Dag 17 – Mitt favoritminne
Jag har inte bara ett favoritminne, och det skriver nog alla som gör den här listan. Det är nog mest för att jag faktiskt börjar bli gammal och gaggig och mestadels har glömt bort saker som varit bra. Det är de hemska, upprörande sakerna som man minns bäst. Men jag kan ju försöka i alla fall.

Jag minns sommaren när jag var tio, och grannen hade två hästar i hagen. Två ponnier var det nog egentligen, två unga pojkar, säkert hingstar, tre år var de båda två. Syster och jag var där varje dag, kliade, klappade, kelade. Hästarna kom direkt när vi ropade, alltid, i full galopp, och ställde sig sen och gosade.

Jag minns ett disco när jag var tretton, Marky Mark and the Funky Bunch var superheta, och jag hade kollat på Pops på TV och lärt mig lite sköna moves. Jag gick tillsammans med mina tjejer upp på dansgolvet och försökte lite nonchalant prova dem, men vågade väl inte direkt ta ut svängarna. Helt plötsligt la alla av med dansandet och gick av golvet, och jag hängde inte riktigt med i svängarna utan blev efter. Vad jag än gjorde nu blev det pinsamt, stod jag kvar själv var det pinsamt, och avbröt jag och följde efter helt abrupt så blev det också pinsamt. Jag tog ett djupt andetag, stod kvar och körde igenom ALLA danssteg jag lärt mig framför TVn. När jag var klar... fick jag applåder. RIKTIGA, ärliga applåder.

Jag minns en jul, jag kan ha varit fjorton kanske. Hela släkten var samlad hemma hos oss under en mellandag, och pappa som alltid stod för julmaten jäktade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket. I hallen där emellan låg en lång trasmatta, som skrynklade till sig ibland, och som pappa ofelbart rättade till med foten i förbifarten varje gång han gick åt endera hållet. Och jag stod i dörröppningen, och varje gång han rättat till den så skrynklade jag till den igen. Till slut stod varenda människa och sneglade på den där mattan och pappas frenetiska petande med foten, alla skrattade och pappa fattade ingenting.

Jag minns sommaren när jag precis fyllt sexton, sommaren innan jag åkte till USA, och hade en lånehäst. Hon var fem år, kom från travet och var givetvis inte ALLS något för mig, och blev mycket riktigt odräglig också, men bara känslan var helt oslagbar.

Jag minns ögonblicket när Johan klev innanför dörren första gången.

Jag minns när jag fick mitt första riktiga jobb, och hur chockad jag blev när jag insåg att jag skulle få en (helt galet maxad) lön på 14 000 i månaden.

Jag minns när jag skrev under köpeavtalet för min första egna lägenhet. Och jag minns känslan av att se mig omkring i samma lägenhet ett par månader senare när den blivit helt renoverad precis som jag ville ha den, och inse att detta var MITT. Och jag minns känslan av att sitta med hunden i soffan och kolla på TV varje VARJE kväll, alldeles ensamma, och så galet nöjda.

Jag minns känslan första gången jag fick en häst att faktiskt ärligt gå på tygeln.

Jag minns galna festkvällar med Carro och syster sommaren innan syster och jag åkte till Australien. Det var en lång, het, berusad (i ordets rätta bemärkelse), alldeles underbar sommar.

Jag minns första gången jag satt på en galopphäst och gjorde ett riktigt snabbjobb. Jag minns också när jag åkte av samma galopphäst två gånger under samma pass.

Jag minns när jag jobbat 14-15 timmar om dygnet i nästan ett helt år, och insåg att jag hade så mycket pengar på kontot att jag inte behövde bry mig om jag förlorade jobbet eller inte.

Jag minns första gången jag insåg att jag var DUKTIG på det jag gjorde, att jag inte längre var rädd för att folk skulle genomskåda min bluff, utan att jag faktiskt kunde det här.

Jag minns känslan den första vintern här på torpet, när jag kom upp kalla och mörka kvällar efter att ha kvällsfodrat och gick där alldeles själv i mörkret utan att vara rädd. Jag minns hur det kändes när ljusen från huset började synas och att jag länge inte kunde fatta att jag var så lyckligt lottad att jag faktiskt BODDE här.

Jag minns den första tiden med Nitton, innan det var vi på riktigt, allt det där pirret och förväntan.

Jag minns den första tiden med Nitton, när det faktiskt var vi på riktigt, allt det där pirret och den där ångesten.

Jag minns första gången jag satt på Bellman när det faktiskt slog mig att det här var MIN häst.

Jag minns första gången jag talade om för Nitton att jag älskade honom (fast jag minns inte när var hur han sa det?)

Jag minns när syster talade om för mig att hon var gravid.

Dag 16 – Min första kyss
Hahaha. Vilket fiasko DET var. Hahaha.

Såhär: Jag gick igenom högstadiet övertygad om att jag var ful och fet. Let me tell you, det var jag ICKE. Men jag trodde det, så då var det så. Inga pojkvänner här inte, inte ens ett litet hångel på någon fest, jag gick nämligen inte på fester. Det gjorde nu ingen, så jag var på intet sätt unik. I min skola hängde man på ungdomsgården, alternativt nere vid "Krysset", den lokala grillkiosken (nej, jag växte inte upp i Dalarna, men man kan tro det). Inget av dessa ställen var någon direkt romantisk grogrund för kyss-tillfällen.

Sen åkte jag till New York som utbytesstudent på High School ett år. Jag var svensk, 16 år, blond och oerhört naiv. Och SÅ SNYGG i amerikanarnas ögon. Holy crap, the attention. Helt plötsligt gick det upp ett ljus för mig - jag var ju HET!

Man kan tro att med all den här uppmärksamheten, och med killar till höger och vänster, så skulle jag ta och utnyttja situationen, kanske välja en eller en annan jock och hamna i det coola gänget?

Ni minns att jag skrev naiv va? Det tog ett par månader nämligen innan jag fattade att all uppmärksamhet JAG fick inte berodde på att jag var utbytesstudent, eller ens egentligen att jag var från Sverige, utan på något helt annat. Killarna (och tjejerna) var nämligen inte alls lika vänliga och intresserade av min utbytesstudentbror från Ungern. Men innan jag fattat det så hade jag - i min tro om att det var bäst att grabba tag i det jag kunde få - fallit till föga för den av killarna som var mest enträgen; dock alls inte vare sig snyggast eller populärast.

Bara det att han hette Allan, vilket inte ens i USA räknas som tillnärmelsevis okej.

Men men, misstag är till för att göras, och så vidare. Han blev hur som helst min första kyss, i hallen "hemma" efter vår första date. Han var helt vansinnigt horribelt dålig på att kyssas, tungan gick som en elvisp och jag var blöt långt ner på hakan. Att kunna matcha honom var inte att tänka på, det var bara att blunda och försöka följa med.

Jag blir lite grann äcklad bara jag tänker på det faktiskt.

Hur som helst så dumpades han relativt omgående, tror inte det tog mer än någon månad innan jag insett misstaget, men eftersom han kommit dit han kommit genom att vara enträgen så fortsatte han att vara just det under hela resten av mitt år där. Min fostermamma brukade vänligast meddela mig att min stalker var på ingång nu igen, och så gömde jag mig i TV-rummet i källaren ett tag. I skolan var det svårare, i alla fall innan jag skaffat mig en ny pojkvän, men min fosterbror gjorde vad han kunde för att hålla honom ifrån mig. Stackars kille.

Min första BÄSTA kyss, var faktiskt med Nitton, och det skriver jag inte bara för att han läser det här. Jag var helt övertygad om att han skulle vara rätt tafflig innan det faktiskt hände, och när vi sen kysstes första gången så förvånade han mig genom att ge mig den perfekta kyssen - mjuk, följsam och alldeles perfekt mycket (lite) tunga.

Så kan det gå!

Filmer är för långa. Jag kan hålla koncentrationen uppe i max en timme, sen tröttnar jag och vill stänga av. Alternativt somnar. Varför görs det inte fler kortfilmer? Visst, det finns ju serier, men då måste man ju följa dem, vilket i och för sig inte är något problem, men man ska ju hitta ett gäng som är bra då, och som framförallt inte läggs ner efter en säsong.

Imorgon ska jag till Sthlm igen (blä), för att slippa åka dit i nästa vecka. Passar också på att klämma in en kunds julbord, vilket jag enbart ser fram emot av två anledningar:

1. Laxröran på stället dit vi ska (to die for, seriously).
2. Jag får klä mig i något annat än stallkläder eller jobbkläder, OCH kan maxa accessoarerna (hey, du säger julfest, I say potato...)

Morgondagens tema är guld, glitter och hjärtform. På samtliga smycken; halsband, armband, örhängen och liten brosch.

VET ni vad som skulle matchat temat snyggt? En diamantring. Just saying...

Jag släppte ut hunden för ganska länge sen. Jag kan se på spåren i snön att han knallade direkt mot vägen, och att han inte kommit åter än. Grannen slaktade vildsvin igår. Undrar var hunden är?

------

Nu kom han hem. Krafsade vilt på dörren och slängde sig in (täckt av snö), ungefär som att han stått där "huur länge som heelst och väntat!" Mmm, säkert.

Dag 15 – Mina drömmar

Jag har väldigt svårt att komma ihåg mina drömmar. En fjäderlätt bild här, och en känsla där, men annars sällan. Samma sak med mardrömmar - jag vaknar och minns allt, och tror att det ska sitta kvar, men fem minuter senare är det borta. De få drömmar jag trots allt minns, kommer jag dock ihåg för alltid vad det verkar.

Fast det var väl inte den sortens drömmar rubriken syftade på?

Jag drömmer om att köra hem genom det här:

Att komma hem till det här:

Att kliva in i det här:

Att ha den här utsikten:

Och det här stallet:

Där det ska stå en sån här:

Och en sån här:

Jag drömmer om att köra en sån här:

Och kanske en sån här:

Sen drömmer jag om ett friskt, lyckligt liv med de jag älskar. Ett tillfredsställande arbete och tillräckligt med fritid. Jag vill resa mer, mycket mer. Och sluta oroa mig så mycket.

Idag köpte jag ny bil. Slut med halkandet och växlandet, för nu blev det en fyrhjulsdriven automatbil med hög markfrigång. Och det var väl på tiden. En sån här blev det, fast röd:

OERHÖRT ful, men vad ska man göra när man har vissa krav som måste fyllas, och bara B-kort. Hade jag haft E-kort hade långt fler möjligheter öppnat sig. Nu orkar jag dock inte skriva det där idiotiska provet igen (45 B-frågor och 5 E-frågor, varför varför, jag bara undrar, jag har ju för fan bevisligen redan B-kort).

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Denna har vi ju redan kört? Jag fattar inte varför den är med två gånger på den här listan. Ingen direkt förändring från förra gången, annat än att mjukisbyxorna är röda.

Dag 13 – Den här veckan:

Blir förmodligen precis samma som alla andra veckor. Uppstigning vid sju, lite jobbande, frukost, mera jobbande, iväg till stallet, laga mat, kolla TV, sova.

Ikväll ska jag åkalla skyddsänglarna och ha hopplektion på en lånad treåring, imorgon ska jag iväg med hästen till klinik, på onsdag förhoppningsvis sadelprovning och på fredag julbord med en kund, och kanske passa på att ta ett Sthlms-möte samtidigt; dessa är de enda avvikelserna från programmet. Tänkte försöka åka iväg till en bilhandlare här i närheten och byta in min bil mot en med fyrhjulsdrift också om jag hinner.

Roligare än så blir det inte. Ibland tänker jag att det ju faktiskt BORDE vara alldeles outhärdligt långtråkigt och ensamt, men det är det inte. De veckor (varannan) som jag slipper åka till Sthlm för jobb är de bästa veckorna, för de är så mycket enklare att lägga upp schemat för. Jag gör ju det jag trivs med och bor där jag trivs. När jag jobbar så jobbar jag på och tiden går oftast riktigt fort, och vips är det dags att åka till stallet, och sen är typ dagen slut. Just nu är det inte så mycket hästlektioner eftersom jag ju inte har någon häst att rida, men i vanliga fall är det sånt, och tävlingar, och massa annat med hästarna, så dagarna går. För ovanlighetens skull för denna årstid har jag dessutom rätt mycket jobb, och det är väl bra för likviditeten, men mindre bra för latmasken i mig.

Det är heller inte konstigt att det inte blir särskilt intressant eller roligt bloggande (hemska ord) när alla dagar ser i stort sett likadana ut. När jag bodde i Sthlm, åkte tunnelbana (gah), träffade kunder (usch) och på det stora hela var lite mer... ska vi säga social? så fanns det ju fler uppslag, men när jag inte ens kan beskriva en hel vecka på mer än två rader, så finns det ju inte så mycket att skriva om. Allt hästande skriver jag om i hästbloggen, och då blir det inte mycket över här.

Jag har dock inga intentioner att stänga ner denna blogg, eller ens ha dåligt samvete över att mitt bloggande sträcker sig till fåradiga inlägg var tredje dag. Det kanske ändras framöver, vad vet jag?

Dag 12 – I min handväska
Jag har ingen handväska. Jag har en vinterjacka. I den får allt nödvändigt plats: nycklar, mobil, plånbok och lypsyl.

På sommaren har jag ingen vinterjacka, så då måste jag ha en handväska. Jag har flera, men inte på en gång. Gick nyss och vände uppochner på en av dem och hittade följande:

Reseförpackning handkräm, nagelfil, läppglans, jättegammal godisklubba, två förpackningar våtservetter, en nyckel, oklart till var, rabattstämpelkort på Hööks, två pennor, en ögonbrynspenna, ett hårspänne, en fickspegel, ett hårspänne till, en tia, ett batteri, två hoptrasslade örhängen, ett lypsyl, lite toapapper och fyra alvedon.

Allt detta har jag med andra ord klarat mig alldeles utmärkt utan sen september.

Jag hatar verkligen kedjebrev. Dito kedjemail och sms. Detta vet mina vänner om, och således slipper jag skiten från dem. Men ibland får jag ju såna ändå, från personer i periferin i bekantskapskretsen, som nyss, något fånigt med hot om en allmän förbannelse i slutet. Så då undrar jag, kära läsare, vad är etiketten i dessa fall, när man vill markera sin ståndpunkt?

Tutta på deras bil medelst bensin och eldkastare? Too much?

Den - vad det verkar - allmänna beskrivningen i bröllopsklänning säljes-annonserna:

"Endast använd en gång."

NÄHE!!?

Dag 11 – Mina syskon:

Jag har bara ett - en lillasyster. Hon är gravid (!). Det är lika ofattbart fortfarande, till och med när vi träffas och jag SER att hon de facto är rätt rund om magen (sjunde månaden, så kanske lite mer än rund, men jag har hört att man blir knäpp av gravidhormoner, så jag vill inte säga något fel). Kan kanske bero på att den därinne vägrat hälsa på mig än.

Men när den kommer ut, då jäklar! (Jag skriver "den" fast jag vet vad det är, pappan vet nämligen inte och vill heller inte veta, och jag vill inte råka försäga mig. Igen).

Fast nu skulle det här ju inte handla om mitt efterlängtade syskonbarn, som kommer komma i slutet av februari, och förmodligen vara världens vackraste bebis, sådär rent objektivt sett menar jag.

Var var jag?

Syster ja. Eh. Just det. Syster är yngre än jag, men har hunnit förlova sig, skaffa hem och bli gravid (!) innan jag, och hinner med största sannolikhet gifta sig före mig också. Med tanke på att hon haft klockspel och vita rosor i blicken sen hon var tjugo så kommer detta faktum heller inte som någon direkt överraskning.

Syster brukade vara stolt över att folk trodde hon var den äldsta (trots att hon är en halv decimeter kortare), fast det tror jag inte hon blir så glad av att höra längre. Vi kan ha samma kläder, vilket öppnat för oändliga garderobsbyten. Tyvärr har hon 37 i skor, vilket kombinerat med hennes skointresse inte är så kul för mig.

Syster anser att skoaffärer är till för att gå in i, oavsett om man tidigare under dagen råkat gå in i 73 andra skoaffärer. Syster har ungefär samma inställning till provhytter; om man inte dignar under tyngden av provmaterial har man bara inte letat tillräckligt noga.

Syster har hemsk smak vad beträffar pojknamn, emedan samtliga hennes pojknamnsförslag ligger på topp tio i Sverige (och vi vet ju alla att inget säger wt mer än ett topp tio namn). Avsevärt bättre smak i flicknamn, trots att barnet förmodligen inte kommer heta Trasselkvast någonstans.

När syster var yngre var hon förskräckligt envis och tjurskallig (det är hon fortfarande, men ni vet, hormonerna...). När hon en gång bestämt sig för att jag var dum så pratade vi inte med varandra på tre månader, till våra föräldrars förtvivlan (fast mest pappas tror jag, mammas var nog spelad, hon tyckte säkert det var rätt lugnt och skönt).

Rätt söt är hon också.

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag:

Rosa tofflor, svarta mjukisbyxor, svarta tjocksockor med Hello Kitty-tryck på, rosa mjukiströja, svarta trosor (som omväxlings skull, annars struntar jag i dem, men just nu är jag hemsökt). Och en ful brun ridväst, bara för att det är så satans kallt och veden håller på att ta slut, och det finns ingen mer att köpa.

Idag hade jag för mycket jobb och hann inte med stallet innan det blev mörkt, och då kan man lika bra strunta i det. Annars hade jag haft på mig containerinnehållet igen, fast idag var det förvisso bara 9 minus - rena sommardagen.

När jag följde med mamma till vårdcentralen var jag tvungen att sätta på mig ordentliga byxor och skor, samt en ren jacka. Det kändes väldigt märkligt.

Imorgon ska jag till Stockholm, och då kan jag inte gå i för stora ridbyxor tyvärr. Då blir det svarta stövlar och strumpbyxor, svart kofta över en 60-talsinspirerad klänning med svart-vitt mönster, en svart parkas och... wait for it... en svart/silvrig scarf. Rena FÄRGEXPLOSIONEN!!

CHARLES-DIDRIK, FØR HELVEDE!!

I svenskans serie om klimatförändringar intervjuades häromdagen ett yngre par, som satt på en bänk med sin son Charles-Didrik.

Charles-Didrik.

CHARLES-DIDRIK?!

For real?!

-----

Nu har jag gått omkring här hemma och vrålat "Charles-Didrik" cirka 77 gånger, inklusive med dansk accent. Låter fan inte bättre för det.

-----

Hahaha, om man googlar Charles-Didrik kommer min blogg upp som tredje val. Jag var helt övertygad om att jag skulle komma först. Nåja, kanske bättre än Cevin eller Melizza i alla fall?

-----

Och Charles-Didrik finns även på Wikipedia!

------

Det är väl inte onormalt att spendera såhär lång tid på en enda sak istället för att jobba...?

Mer än en gång har jag förbannat att jag har 39/40 i skor...

Dag 09 – Min tro:

Jag tror fanimej inte på gud i alla fall.

Det är nog lättare att skriva vad jag INTE tror på.

Jag tror INTE på människans inneboende godhet.
Jag tror INTE på kärlek vid första ögonkastet.
Jag tror INTE att kärleken övervinner allt.
Jag tror INTE på människor som säger "jag är ju bara ärlig".

Jag tror att människor gör det som gagnar dem själva och ingen annan om de får välja fritt. Jag tror att människor väljer att fuska och ta den breda vägen om de kan. Jag tror att makt korrumperar och att män faller snabbare än kvinnor. Jag tror att den generation som växer upp nu och på allvar tror att de kan göra allt de vill, kommer bli det farligaste denna jord sett sen big bang. Jag tror inte den globala uppvärmningen kommer kunna stoppas. Jag tror att inställningen till pengar och prylar i Sverige kommer bli vårt lands fall.

Jag tror att villkorslös kärlek bara kommer från barn och djur.
Jag tror att ett förhållande bara fungerar om båda till fullo förstått ordet kompromiss.
Jag tror inte att monogami är människans ultimata levnadssätt.

Jag tror att man kan vara lycklig ändå.

Jag tror på heder och ansvar och respekt. Men det jag tror på, och litar på, krymper och blir mindre och mindre för varje år som går, för varje födelsedag som kommer och går. Jag tror att den utvecklingen inte kommer vända, jag tror min cynism bara kommer bli större och större.

Jag tror på mig själv. DET blir större och större för varje år som går. Och det VET jag.

Andra bloggen. Det gamla vanliga.

Nitton skär upp bröd:

"Kolla vilka raka skivor det blev!"

Eh.. grattis?

Dag 08 – Ett ögonblick:

Hunden tycker om betfor.

När det står fyra hinkar på rad blir det lite svårt att välja.

Bäst att ge sig upp i hyllan och jaga möss istället.

HÄR kanske det finns några?!

Nitton och jag tittade på Despicable Me för några kvällar sen och fastnade båda för när den minsta tjejen får ett mjukdjur i form av en enhörning och blir helt till sig över hur fluffigt det är. Klippet spelades fram och tillbaka, upp och ner, på tvären och extra långsamt. Och nu hittade jag det på Youtube, så NI också ska få se det ;)

Nitton har just ägnat de senaste minuterna åt att recitera ett (urtråkigt) skämt från Anders och Måns, punkterat av skrattattacker och fnissande. Jag förstod inte poängen, ens efter att han, fortfarande fnissande, dragit poängen hundrafjorton gånger. Efter över ett och ett halvt år är det okej att sluta skratta åt sin partners skämt va?

Och där frös vattnet till toaletten igen, jaha, men så bra då.

Ett stående inslag i Nittons och mina samtal är meningen "När vi bygger hus, då ska vi ha/göra [insert normal funktion i normalt hus, exempelvis fungerande toalett].

Dag 7 - Min bästa vän (Jag sa aldrig att dagarna skulle komma i ordning):

När jag började ettan så placerades vi av fröken (en vidrig, snooty sak som hette Vanja) i grupper om fyra vid varsin bänk. Därefter fick vi i uppgift att skriva våra namn på ett A4 som sen skulle dekoreras med blommor och blader (någonstans där började jag inse att tre år med Vanja inte skulle bli någon lätt resa) och sättas upp på bänken så vi kunde lära oss varandras namn.

Jag sneglade på min bänkkamrat som med långt brunt hår uppenbarligen var av kvinnligt kön, och sen på hennes namnskylt som sa motsatsen. Lutade mig fram och väste "Heter du verkligen Christer?"

Det gjorde hon inte. Hon hette Christel. Och hon blev min första bästa vän, den som följde mig genom hela grundskolan, ibland närmare, ibland längre ifrån, men som ändå är den jag hade mest roligt med då, och som jag har galna minnen från. Galna minnen för en tioåring, mind you.

Sen tog våra liv olika riktningar och vi har inte längre kontakt, men om någon frågar vem min bästa vän är så dyker hennes namn ändå först upp i huvudet.

Sen slirade jag mig genom gymnasiet utan att ha någon bästis, men ändå en grupp med tjejer, och in på mitt första och andra jobb, nya bekantskaper men ingen bästa vän. Tills en natt då jag var ute och.. ja, slirade, på krogen och möts av en blondin som säger "Hej, vi ska jobba ihop, och ursäkta min kompis som just nu eh.. svingar din kompis ovanför huvudet!"

Hade någon vecka tidigare sökt jobb, men inte blivit meddelad om att jag fått det än, men alla sätt är bra antar jag. Jag hade bara träffat Carro som hastigast efter intervjun, och hon hade raskt bestämt sig för att hon tyckte mycket bättre om en annan tjej som också blivit intervjuad.

Fast från det gick det bara uppåt. Vi hade hundar, vänner och matintresse gemensamt. Både hade vi hund med till jobbet, och dagen startade med varsin noggrann genomgång av vad som fanns i respektive matlåda, för att sen på lunchen dissekera kvällsmatsplanerna. Därefter promenad med hundarna, och på kvällen fortsatte vi ofta umgänget.

Jag har aldrig festat så mycket med någon, och haft så roligt med någon som jag haft med Carro. Sommaren innan syster och jag åkte till Australien går till historien som den bästa i mitt liv (näst efter den när jag var tio och det gick två ponnier runt knuten på landet). Dagarna spenderades på stranden, och kvällarna på krogen.

Carro känner mig utan och innan, och trots lite hicka där i två år, pga knasiga pojkvänner och annat mög, så är hon fortfarande den som jag kan träffa när som helst, efter hur lång tid som helst, och det känns inte som att det gått någon tid sen vi sågs sist. Det är MYCKET värt när man sitter mestadels ensam i en stuga på landet, mil ifrån civilisationen.

Jag tycker ICKE att 23 minus är godtagbart i november. Fine, det är december NU ja, men det var 23 minus för åtta timmar sen också. Var överklagar man?

Tidskriften Foreign Policy (amerikansk, givetvis), har sammanställt en lista över världens topp hundra smartaste tänkare.

Efter (amerikanerna) Warren Buffet och Bill Gates kommer (amerikanen) Barack Obama.

Och utan att ha någon egentlig åsikt om just Obama, så kan jag tycka att för att vara just amerikansk president så krävs väl ingen direkt hjärna? Jag menar, det gick ju alldeles utmärkt att inneha posten HELT utan hjärnfunktion mellan 2001 och 2009? Kan inte tänka mig att Obama på något sätt skulle vara unik i det avseendet, snarare tvärtom.

Drevsnö. Kanske världens sämsta snö. Näst efter kramsnö och såna där elaka vassa små flingor.

Om man säger att det inte är så lätt att köra bil här, eftersom det aldrig plogas (när SKA han som har ansvaret bytas ut, jag bara undrar?), så kan man säga att då ska man försöka köra bil här när det inte är plogat, OCH det ligger tre decimeter drevsnö ovanpå det.

Lägg sen till transport av två hästar till nytt stall, med bil med bara framhjulsdrift på det. Samt blåst.

Tjoho.

Nu är klockan tjugo i tre. Och det är mörkt ute.

Wo-fucking-ho.

Varför tror sossarna på allvar att deras bottenval har något att göra med vem som ledde partiet? Säga vad man säga vill om Sahlin (i korta drag: "bläh"), men det var knappast hon som orsakade den massiva förlusten. Hon är/var faktiskt populär bland sossarnas kärnväljare - (idioterna ville jag skriva, men okej då), arbetarklass, särskilt kvinnor.

För jag menar, det är liksom inte så att Alliansen ställde upp med ett gäng charmknuttar. Man kan inte med den godaste vilja i världen påstå att någon av deras frontfigurer är särskilt karismatiska, eller ens särskilt sympatiska. Mest en hög tråkiga gubbar (ja, ursäkta Maud, men du är faktiskt mer manhaftig än Borg).

Det handlade givetvis om politiken. Alliansen gick till val på att presentera sin politik, den röda röran gick till val på att klaga på Alliansens politik, och att låta sin tvehågsenhet avseende sin egen politik och sitt eget samarbete lysa igenom. Miljöpartiet föll på att liera sig med dem, och jag hoppas de insett det till nästa val.

Så om sossarna vill göra ett bättre val 2014 så gör de bäst i att sluta tjafsa om styret, sluta tjafsa om Alliansens politik, och istället presentera sin egen. Och eftersom inget av det där kommer att hända är det nog safe to say att även nästa val kommer gå dåligt. Veronica Palm kommer hinna få framgrävt ex antal lik ur garderoben, och deras mediahantering kommer vara under all kritik.

Så nästa val ska jag tamejtusan släppa sargen och rösta blankt.

Dag 06 – Min dag:

Idag har ju inte gått än, så vi tar gårdagen:

Den startade strax efter sex med uppstigning, påklädning av ett antal kläder stort nog att fylla en UFF-container, nerhaltandes till stallet (hälspricka, typ aj, hur fan blir man av med skiten?) för utsläpp av hästar. Därefter mockning i vanlig ordning, och denna dag slapp jag hämta vatten, för det fanns kvar sen gårdagen (mitt hatmoment varje dag, så jävla tungt), fixande av dagens hästmat, och så hämta tidningen på vägen hem till värme och frukost.

Efter frukost inloggning på diverse sajter och program, och så lite jobbande. Den pratsamma VDn ringde bara två gånger innan lunch, vilket får betecknas som utmärkt. Strax innan tio ringer en spekulant på min häst, pratar med henne ett tag och bokar sen tid senare under dagen för provridning.

Jobbar lite till, och strax innan tolv gör jag i ordning några mackor för intag vid datorn innan det är dags att gå ner och preppa hästen. Hinner äta en halv innan spekulanten ringer och meddelar att hon är halvvägs, så då är det bara att släppa allt, klä på sig containerinnehållet igen, åka ner till stallet och hetsfixa hästen.

Lasta och åka iväg. Snorhalka och stormblåst gör backarna minst sagt... intressanta att åka uppför. Som tur är är hästen på bra humör idag och står relativt still, och bidrar därför inte till det allmänna vinglandet.

Rida lite framför spekulant innan hon hoppar upp och ger hästen en (välbehövlig, och från min sida mycket tacksam) genomkörare. Dra fram ett hinder, försäkra spekulant om att han är superschysst i hoppningen, hoppa upp och demonstrera spekulant om detta genom att låta häst vägra två gånger på ett 80-räcke.

Förvånas över att spekulant trots allt vill ha hästen (and that makes two!) om hästen går igenom besiktningen (som sker på tisdag, och som hästen ICKE kommer gå igenom, för det har han aldrig gjort). Åka hem igen, nu med något färre uppförsbackar, och lite annan attityd till dem, lasta av hästen, frysa häcken av sig på stallplan, resolut meddela sig själv att häst nummer två fanimej får gå kvar i hagen idag.

Åka hemåt, hitta Nitton tidigt hemma, sätta sig vid datorn och jobbfixa lite, vara aphungrig, äta gammal macka kvar sen lunch, sitta lite i soffan med Nitton, konstatera extremt ökad blåst, bege sig ner för att ta in hästarna tidigare än planerat. Börja med en av dem, gå tillbaka till hagen för de andra två bara för att inse att shettisen sprängt grinden och redan gått in. Konstatera att det är apkallt och att trasig grind är morgondagens problem.Ta in nummer tre, hitta shettis i nummer tres box, sparka ut shettis, åka hem igen.

Sitta lite mer i soffan, lite mer framför datorn. Laga mat. Äta mat. Ringa ytterligare en spekulant, prata med spekulant, inte fatta vad spekulant säger på köttig värmländska, mm:a och ah:a ändå.

Dra sig för att gå ner till stallet igen för kvällsfodring. Tvinga sig ut igen. Tycka att det trots allt är väldigt mysigt i kvällsstallet när jag väl är där. Gosa lite med Tilly. Ge shettisen onda ögat. Åka hem igen.

Vägra att duscha. Borsta tänderna. Gå och lägga sig och läsa bok. Somna med bok i handen. Vakna och ha ont i nacken. Somna om.

Min pojkvän är halvdöv. Selektivt, that is. Låt mig illustrera:

Ett vanligt samtal mellan oss innehåller minst fem va, och tre tystnader som svar på vad jag säger eller frågar. Han hör inte, åh eller så kan han "inte göra två saker samtidigt" (prata och något annat alltså).

Pojkvän: Påminn mig imorgon bitti om att jag lovat pappa mata vildsvinen innan jag åker till jobbet.

Jag: Det kan jag göra (jag ska ju ändå dit ner liksom).

Tror ni han svarade "va" den här gången?!

Har just en maildiskussion med en anställd som precis fått tjänstebil, som inte alls fattar varför hon inte längre får 18,5 kr/milen utan bara 9,5/milen (Skatteverkets stipulerade belopp).

"Bensinen kostar ju 12 kr, ska jag gå back på att åka bilen nu då?"

Jag vill vinna på Lotto.

I avdelningen Saker Här I Livet Jag Inte Är Så Vansinnigt Förtjust I, Faktiskt hittar vi:

När hunden - efter att ha varit med i stallet, upp på gödselstacken, ner i bäcken, och i diket grävandes efter sork - går och lägger sig i min säng.

Hittat nytt! Roligt! Delar med mig.

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärlek är att slippa hämta ved själv, eller "jag köpte fyra paket av de där kakorna du gillar", eller när hunden tvärvägrar att ligga på andra sidan soffan utan promt ska ligga precis bredvid matte, eller när någon tar in hästarna åt en trots att han jobbat en lång slitig dag, eller när någon dammsuger trots att man inte sagt till (okej, det är kanske inte kärlek, utan mest bara självklart, men ändå), eller när någon tvättar en på ryggen, eller en rosa tårta på namnsdagen, eller en självklar säng i systers lägenhet, eller någon som klappar när man är ledsen, eller någon som byter däck på ens bil, eller en varm hundkropp som värmt upp precis där man tänkt ligga i sängen, eller How I Met Your Mother-maraton i soffan, eller att få den största avokadohalvan, eller sällskap ner till hästarna på mörka kvällen trots att det är skitväder, eller en hemskickad klänning från mamma "bara för att", ja och för all del en diamantring också vet du vad.

Dag 04 – Det här åt jag i dag:

Sju rutor Marabou Polka.
Tre glas päronsaft.
En handfull (resten i påsen) såna där ost-tvist-saker från Estrella (har eldat påsen, orkar icke googla).
Två glas avslagen Cola.
En rostmacka med ost och gurka.
En Riesenkola.

Nu är klockan förvisso bara tjugo i åtta, så jag kanske ska klämma i mig något mer innan läggdags. Ryktet säger grönsaker och dip. Inte hungrig dock, är inte det väldigt märkligt? KAN bero på att jag gick upp klockan tolv (eller, jag gick upp tjugo i sex, och åkte ner och släppte ut hästarna, men det minns jag knappt, så det gills inte).

Väntar på Nitton som ska komma hem från snöjobbande snart, dit han blev purrad klockan åtta imorse. Så gick det med vår dag i sängen. Imorgon ska det ju vara sol.

Snö. Igen. Jag fattar mig kort och hänvisar hit.

Jag går upp sex på morgonen, och är tillbaka från stallet mellan halv åtta och åtta. Om jag är tillbaka tidigt brukar jag logga in på jobbmailen innan jag äter frukost, kolla om det finns några mail jag kan svara enkelt på, och så göra det. Presto, tidig svarstid.

Sen passar jag på att kolla mailen sent på kvällen också, samma där, finns det enkla svar skickar jag iväg dem (resterande får vänta), och voila, sen svarstid.

Med andra ord tror mina kunder att jag jobbar jämt. Det kan de gärna få tro.

Nu kommer Nitton med pizza, tjoho!

Dag 3: Mina föräldrar.

Jag har två. De bor på Cypern. Mamma kommer dock hem snart för att syster ska få barn i februari (!!!). Oklart varför det kräver närvaro redan i november dock.

Deras hobby är att hitta halvdöda hundar, skeppa hem dem till Sverige och lämpa över dem på mig.

Mina föräldrar skaffade barn sent, något som gjorde att de alltid varit tio år äldre än andras föräldrar. Nackdelen med det är att de redan är omkring 70 år, och därmed kommer press på mig att hinna få barn själv "i tid", så att mina barn kan få en relation till sina morföräldrar. Känner inte så mycket press att just FÅ barn dock, eftersom syster redan klarat av det där med första barnbarnet (!!!).

Fördelen är också det där med pressen, jag vet att jag kan vänta tio år till med att själv skaffa barn, och det kommer gå utmärkt.

Pappa har alltid lekt med oss barn, mamma endast under protest. Pappa har gått i skogen och lekt, lagat supergod söndagsmat och läst sagor. Mamma har hämtat på dagis, absolut inte lekt och lagat supertråkig vardagsmat. Hon drog definitivt det kortaste strået vad gäller barndomsminnen I tell you.

När jag var två år köpte mamma och pappa det hus jag äger idag. De köpte det för alla sina pengar, och när alla räkningar var betalade hade de exakt 300 kr över per månad. När de hade bott i huset i ett halvår gick räntan upp med exakt 300 kr per månad.
Mina föräldrar tycker om att påpeka att innan jag var sex år gick de inte på bio en enda gång.

Jag minns dock inte min barndom som särskilt fattig, tvärtom. Vi åkte inte på utlandssemestrar, men vi hade en sommarstuga (där jag bor idag - recycling är modeordet här tydligen). Vi fick aldrig märkeskläder eller de senaste leksakerna, men pappa jobbade på testlabb och vi fick mängder med testade kläder, skor och leksaker som det bara var lite lite grann hål i.

Min pappa jobbade för samma företag i hela sitt yrkesliv, trots låg lön och att han hatade sin chef. I deras generation bytte man liksom inte från ett fast jobb. Mamma har jobbat halvtid till stora delar, för att inte vi skulle få långa dagar på dagis, och utbildat sig till/jobbat med det abf tyckte hon skulle jobba med. Därför ståtar hon med den gigantiska pensionen 7000 kr/månad.

En annan hobby mina föräldrar har är att köpa/byta bilar. Har man haft en bil i två år har man haft den för länge är pappas motto, och man visste att de ALLTID skulle komma hem med en ny bil när de "bara skulle åka iväg och provköra lite" på lördagar. Trots detta säger pappa vid varje bilköp "Den här bilen ska vi ha tills vi dör". Det började han säga när jag var tretton år.
Eftersom de bor på Cypern nu för tiden så nöjer de sig med att byta bil varje sommar. Visst, den kanske bara går 300 mil om året, men den är fanimej NY.

Mamma roar sig med att titta på TV och spela datorspel om dagarna, pappa med att ta "tupplurar" i sex timmar i sträck. När han inte sover så klagar han på alla andra som sover (tupplurar man i sex timmar så vaknar man halv fyra), alternativt klagar på att det "bara är han som gör allt här hemma". Mamma tycker inte om att städa, och slipper oftast också, eftersom pappa har väldigt tråkigt när han går upp halv fyra.
Pappa tycker också om att spela datorspel, men han får oftast inte eftersom mamma redan sitter där. Om pappa får välja TV-program så blir det Snooker arton timmar i rad. Mamma är inte lika enkelspårig, men allt med sugiga brittiska skådespelare eller inslag om apor går hem.

Och något måste de ju gjort rätt eftersom de skapat MIG.

Personer inom sossarna har föreslagit att de ska ha två partiledare som ska dela på jobbet. Det låter ju... fint. Och jämställt. Och lagom på alla sätt och vis.

Någon som tror att det beror på något annat än möjligheten att välja den de verkligen vill ha som partiledare - någon av de vita gubbarna - och samtidigt kunna vara finurliga och välja en kvinna eller en invandrare också? Snacka om att slå två flugor i en smäll. Någon de faktiskt har användning för, OCH historieskrivande.

Mkt skarptänkt för att komma från sossar methinks.

Dag 2: Min första kärlek.

Meen, vilka jobbiga ämnen det var! Varför tittade jag inte efter bättre innan jag bestämde mig. Visst, jag behöver ju inte, men med den bloggtorka jag har är det väl bäst att krypa till korset.

Jag har bara haft två kärlekar. Jag har tyckt om andra pojkar, förvisso älskat någon här och där på sitt sätt, men KÄRLEK har det inte varit.

Min första kärlek träffade jag i trean på gymnasiet. Han hette Johan, var ett år äldre och jag träffade honom hemma hos en kompis. När han kom in genom dörren så tittade jag upp, mötte hans blick och... det var minsann inga stjärnor, men däremot en lycklig förvissning om att jag nu mött den jag skulle gifta mig med. Det var inget nytt möte, det var som att jag vetat att det var han, känt honom förut, och bara väntat på att få träffa honom igen.

Jag visste ju att han kände likadant, något annat var otänkbart, och den trygga vetskapen ändrade mig lite grann som människa.

Det fanns bara ett problem. Vännen som tagit med mig till den andra vännen där vi möttes, var kär i honom. Hon drömde också om att gifta sig med Johan, hon ville också vara med honom, och hade tom pratat med honom om det här, jo, för de två var KK förstår ni.

Den här vännen var en av mina närmaste kompisar på gymnasiet, vi var sju flickor som umgicks jämt. Givetvis kunde jag inte såra henne genom att sno hennes kärlek mitt framför ögonen på henne. Men jag var ju ämnad för honom, hur löser man en sån sak när man är nitton och upp över öronen kär?

Man inleder ett hemligt förhållande.

Hur vi lyckades hålla allt hemligt så länge begriper jag inte. Det fanns folk på hans sida som visste om det, och en människa på min sida - min syster, och hon skulle ju aldrig sagt något, men att ingen såg oss, att ingen fattade?

Gud, jag var SÅ kär i Johan, så galet kär att det fortfarande gör lite ont att skriva det här. Det bästa av allt var ju att det var besvarad kärlek, även om jag i backspegeln insåg att han naturligtvis inte hade några som helst intentioner att gifta sig med mig, jösses liksom, han var tjugo år, och helt inställd på att ha roligt.

Vi HADE det roligt. Och bra, och fint och romantiskt och allt det där.

Tills en dag i slutet av gymnasiet, i april, mitt under våra tentaveckor (jag gick en engelskspråkig linje där vi inte hade prov och blev betygsatta av våra lärare, utan tentade av alla ämnen efter tre år, under tre hysteriska veckor, som sen rättades centralt). Vi hade precis skrivit en tre-timmars tenta i matte i aulan, hade haft lunch och satt nu i sofforna vid våra skåp och väntade på en lika lång tenta i biologi.

(Ja, det gick åt en hel del koffeintabletter de veckorna...)

Jag sitter med flickorna när en annan tjej i klassen kommer fram, sätter sig ner och börjar prata med den här andra också-kära vännen (nej, hon hade inte gett upp än). Och de börjar prata om Johan, jo, för den andra tjejen hade nyheter, som hon - skadeglatt, eftersom hon också visste om vännens faiblesse - ville dela med sig av.

För hade hon hört att Johan hade träffat en annan? Någon tjej från Södermalm, som han tydligen träffat ett tag nu, som han träffat ute på krogen?

Jag minns INTE vad vännen svarade, eller något annat som sades efter det, minns inte heller ett ord av biologitentan, som jag dock klarade med näst högsta betyg. Det har ALDRIG, vare sig förr eller senare, gjort så ont i mig som det gjorde de där timmarna innan jag tagit mig hem och ringt honom.

Fast nu ljög jag, det gjorde precis lika ont i dagar, veckor, månader efteråt, när jag fått bekräftat att han träffat någon annan, som "doftade smultron", och var helt inställd på att välja henne före mig.

Det tog mig sex år att komma över honom. På allvar. Efter att vi haft det där samtalet träffade jag honom inte igen på tre år, och då endast kort ute på krogen. Att lyssna på "vår sång" var otänkbart, om den kom på radion kastade jag mig fram och bytte kanal, om vännerna pratade om honom gick jag därifrån, att bli kär igen helt omöjligt. I tio år efter så ansåg jag att män var svin, som alltid tog de chanser de fick att vara otrogna, tills jag faktiskt träffade en trevlig kille som fick mig att inse att det kanske inte var så svart-vitt.

Jag tror att det fortfarande sitter en liten tagg i mig angående Johan, som aldrig kommer gå bort. Det är förvisso till det bästa att få den lektionen i livet, så man inte tror att kärlek bara är rosenrött, men jag hade kanske önskat att det skedde lite senare, och inte fullt så brutalt. Jag vet inte vad han gör idag, jag HAR sökt på honom men utan träffar, och om jag träffade honom skulle magin garanterat vara borta, men DÅ var jag så kär att jag inte idag fattar hur jag kunde hålla det inom mig.

NU däremot, HAR jag faktiskt träffat han som jag har alla intentioner att gifta mig med. Bara han frågar ;)

Oj, jag glömde visst listan. Är det något som säger att alla de där dagarna måste komma i ett sträck? jag tänkte mig lite grann kanske bara att jag skulle få portionera ut dem när jag kände för det.

Vi kör på dag 1, "Om mig". För DET vet ni ju inget om vi det här laget, eller hur?

Jag är en vacker och välbyggd flicka i sina bästa år, dvs 27. Jag har inte längre rött hår, men jag är fortfarande en bitterfitta. Jag tycker att ordet "kvinna" och alla ord som börjar på B är fula. Till frukost brukade jag äta gröt, men just nu äter jag fil och flingor, för jag köpte två filpaket sist jag var och handlade, och det måste ju ätas upp. Tyvärr har mina choklad-och-jordgubbs-flingor tagit slut, och i ett anfall av sparsamhet köpte jag sist ICAs egna flingor, och dem har jag inte vågat pröva än.

Om en kvart ska jag ta grannens lastbil och åka iväg och köpa silage, något som jag egentligen inte ser fram emot ett endaste dugg, men som ändå måste göras. Jag tillhör nämligen den grupp människor som gör allt tråkigt under protest, men som ändå gör det.

Jag svarar inte i telefon när det är dolt nummer som ringer, och efter klockan ett - då mina jobbtelefon-tider är slut - så svarar jag helst inte alls. Jag kan skicka sms utan att titta på displayen, och medan jag rider eller kör bil. Det ska man inte göra, men det gör jag ändå, sue me.

Jag jobbar hemifrån med ekonomi, något jag under bra dagar tycker är helt uthärdligt, och under dåliga dagar tycker är döden. Trots att de dåliga dagarna (on account of vara en bitterfitta) överväger de bra, så inser jag dock ändå att jag har det förbannat bra. Därtill är jag en riktigt bra ekonom, objektivt sett naturligtvis.

Just nu har jag magont över min ekonomi, eftersom höst/vinter är min sämsta årstid vad beträffar inkommande kapital. Det ontet bedövar jag på Tradera och genom att skaffa mig fler utgifter i form av en lånehäst. Jag har ofta magont över saker, för jag är en person som oroar mig mycket. När jag oroar mig så tänker jag oavbrutet (eller i alla fall 30% av tiden) på det som oroar mig, får andningssvårigheter och ont i magen, tills jag klurat ut en lösning. Oftast kommer lösningen fort, men ibland är magontet återkommande. Kombineras företrädesvis med sömnsvårigheter.

På plussidan så är jag snygg, lättpratad och lagar god mat. Och innehar mellansveriges läckraste rumpa.

Nu har jag jobbat i två timmar i sträck med den mest urtråkiga bokföring man kan tänka sig. Det måste väl vara värt en kvarts bloggläsande, eh?

Ser på yr.no att minusgraderna kommer med besked i nästa vecka. Hoppas hoppas att jag fått klartecken att flytta mina två till inackorderingsstallet innan dess... orkar bara inte MED fruset vatten och genomkallt stall känner jag... Ponnierna får gå kvar här, men i lösdriften. Till dem har jag thermobar och silagebal i hagen, så där blir ansträngningen minimal tack och lov.

Nu är jag urledsen och besviken och förbannad på dåliga, usla, icke serviceinriktade Kia. För två år sen köpte jag en Ceed, största modellen med drag, för att kunna dra min transport. Har egentligen varit nöjd med den, och bortsett från alla små fel bara för att jag tänkt att sånt får man ju acceptera när man köper koreansk plastskit.

De tre sakerna som säljaren använde för att sälja in bilen till mig var: hög dragvikt, långa servicetider och sju års nybilsgaranti.

Hög dragvikt stämmer, det andra är falskt.

Säljaren sa att det var två års serviceintervall, eller 3000 mil, vilket som kom först. Visst, jag får skylla mig själv som tog hans ord på det, och inte tittade i handboken och kollade själv, men tydligen är det 2000 mil eller ett års intervall. Inte så jävla generöst som det lät när jag skulle köpa den med andra ord.

Och TYDLIGEN, så kan man se sig i månen efter de där årens nybilsgaranti när man - som jag - missat en service (i det här fallet, den första, den lilla). Den garantin slutar tydligen HELT att gälla. Därav följer att jag inte ens har haft ett och ett halvt års nybilsgaranti på denna bil, vilket är sämre än SAMTLIGA märken på marknaden, skräpmärken som Dacia och Skoda inräknat.

Så radion och farthållaren gav båda upp från och till efter typ ett år, men jag har inte fått det åtgärdat förrän nu (första gången jag var inne och bad om reparation av dem så funkade de magiskt när bilkillen tittade på dem, och det faktum att de inte funkade ANNARS hade ingen som helst betydelse, för han kunde ju inte fixa något "som inte var trasigt", och sa att jag skulle komma in igen när den inte funkade igen, men då var jag på väg till Stockholm, och så fan om jag vänder då och kör tio mil åt fel håll bara för att han ska kunna se att lampan visst inte lyser som jag sa iaf?). Detta faktum spelar dock ingen roll för Kias usla kundservice, inte heller den högst troliga misstanken att det inte hade spelat någon som helst roll om jag verkligen tagit in bilen på den där första servicen, för inte FAN kollar de på att radion eller farthållaren fungerar under lilla servicen, man får vara glad om de då byter olja.

Så här står jag med en nu rätt värdelös bil, där saker måste bytas hej vilt, där jag måste stå för allt själv, tom saker som inte fungerat på ett år, tom saker som jag KLAGAT på i ett år men inte fått fixade.

Det är liksom inte så att radion och farthållaren är det ENDA som inte fungerar...

Jävla skit-Kia. Ni förlorade just en kund.

Köp ingen Kia! Kia är värdelösa! Usla skitbilar från Kia! Skräpservice från Kia! (Ju mer jag skriver det, desto större chans att det hamnar högt upp på listorna, yes?)

Fick ett glas vin av Nitton. Sött, dessertvin. Var tvungen att hälla lime i det för att det skulle bli drickbart.

Har druckit sju klunkar, är typ full nu. Alltså, det är BARA tragiskt.

Oh men det HÄR låter ju kul. Temabloggning. Det kör vi på, sa hon som totalt saknar blogginspiration.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Vad skiljer mig från alla andra?
Dag 31 – En vana som jag önskar att jag inte hade
Dag 32 – Den här typen av killar faller jag för
Dag 33 – Varför började jag blogga?
Dag 34 – Nio sanningar och en lögn
Dag 35 – Den här personen vill jag byta liv med för en dag
Dag 36 – Det här skrämmer mig
Dag 37 – Ett sista ögonblick

Jag börjar.. imorgon.

Jag glömde en nackdel. Nitton, som jobbar extra i snösvängen såhär på vintern, har varit igång sen klockan sju.

Igår kväll.

I morse gick jag ner till stallet strax innan sex, och kom hem igen strax efter åtta. Med andra ord tog det en timme extra mot vad det brular göra. Så låt oss tala lite om snö.

Fördelar (motståndarsidan, dvs de som bor i lägenhet och kliver utanför porten klockan halv åtta på morgonen till en nyplogad trottoar):

Det är så vackert med all snö. Förvisso. Men frost är också vackert, ja faktiskt vackrare.

Det blir så ljust av snön. Really? För när jag gick ner nu i morse så var det mörkare ute än normalt, on account av alla snöfyllda moln som hängde så lågt att jag slog huvudet i dem.

Det är så mysigt att sitta inne framför TV'n när det snöar ute. Just det. INNE. Nuff said.

Hunden blir glad av all snö. Javisst. Men hans prioriteringar här i livet är rätt skeva som det är, så låt oss inte räkna med hans åsikt.

Man får mer motion av att pulsa i snö. Ackurat. Men är det verkligen något positivt..?

Sen kommer jag inte på några fler fördelar.

Nackdelar då? (brace yourselves)

Det tog mig en timme extra i morse, nämnde jag det? Har ni försökt köra 50 liter vatten i en skottkärra ut i hagen i oplogad snö? Har ni försökt köra samma skottkärra fylld med gödsel till gödselstacken? För att inte tala om drivorna som blåst upp mot stallet under natten, drivor av våt, tung blötsnö jag var tvungen att skotta bort för att över huvudtaget komma in i stallet.

Elen slutar funka. Kan iofs vara rätt positivt om man ser till att jag slipper få elstötar av staketet tre gånger om dagen.

Allt blir blött.

Det går inte att köra bil, därmed inte heller transport, därmed heller ingen hoppträning ikväll. Och hoppträning är det roligaste som finns här i livet. Om idioten till plogkille som har jobbet just nu insåg att han måste vara klar med plogningen INNAN folk börjar jobba, istället för att sätta igång med det just nu, så skulle folk även komma till jobbet.

Allt blir blött.

Höet jag lägger ut snöas över och äts sen inte upp = dyrt.

Där det faktiskt är plogat är det snorhalt.

Allt blir blött.

Mobiltelefontäckningen blir (om möjligt) ännu kassare när det snöar.

Vattnet fryser.

Taken rasar in, bussar ställs in, folk åker i diket och dör, kaniner kläms till döds, folk kommer inte till jobb/skola (iofs heller ingen direkt nackdel), telefonledningarna rivs ner, träd faller över vägen, veden tar slut och jorden går under.

Och hunden kommer in och ser ut såhär:

Om jag vore en person som svor mycket skulle jag ha kunnat sprida mängder av invektiv omkring mig just nu.

Som det är nu så nöjer jag mig med att konstatera att jag i alla fall fått väldigt mycket jobb gjort idag.

Och att alla löv garanterat är av träden nu.

Men de landade mjukt. Satans mjukt.

Mantrat nu när jag, trots mycket ambitiöst eldande, sitter och hackar tänder medan jag jobbar, är "Jag vet att man vänjer sig, jag VET att man vänjer sig!". Förra vintern hade jag nämligen bara omkring 14-15 grader inomhus under dagarna, och det gick alldeles utmärkt.

Möjligtvis hade jag mer kläder på mig då. Tycker mig minnas vissa svårigheter med att röra armarna.

Om de av mina läsare som är intresserade av hästar ville ha godheten att gå in på min hästblogg och läsa om mitt nuvarande hästdilemma (i ett förskräckligt långt inlägg), och helst lämna några av era goda råd, så skulle jag bli väldigt tacksam.

Imorse var det elva minus vid sex-tiden när jag gick ner till stallet. När jag gick hem efter att ha släppt ut och fixat klart så kunde jag inte känna mina lår längre. Det fick mig att tro att det är dags att byta ut mina jeans med hål i, mot termobyxor och långkalsonger.

Imorgon ryktas det om att det ska snöa.

Jag behöver inte utveckla närmare vad jag tycker om allt detta i november huh?

PS. På tvättfronten intet nytt. De hänger där de hänger. Stelfrusna. Har hört sägas saker som "Åh så bra med linor ute när det är minusgrader, sakerna frystorkar ju på ett litet kick".

Fryser gör de, ja. Torkar, not so much.

Åh det underbara med att jobba hemifrån är att möten sker per telefon, vilket innebär mjukisbyxor, och att kunna fisa under tiden.

Kvinnlig multitasking är att sitta i telefonmöte (och hänga med, dvs svara på frågor och uppdatera material när man blir ombedd), jobba med att göra fakturor, svara på mail, surfa och blogga samtidigt.

Alltså okej, inte samtidigt samtidigt, jag kan bara ha ett fönster aktivt i taget, men principen people.

OCH, jag är uttråkad.

Den där tvätten ni minns, som började torka? Den är frusen nu.

Jo, för jag anser att det är viktigt att ni får löpande, relevant uppdatering avseende mina tvättframsteg. Eller bakslag.

Därför tror jag ni samtliga är intresserade av att få veta att jag idag valt att leva ut min vilda sida och tvätta en maskin till.

Jag hängde ut tvätt i måndags. Jag ville bara meddela att den börjat torka nu.

Göran Hägglund citeras i dagens pappersversion av SvD, med anledning av att SD har varit med om sin första partiledardebatt:

"Alla människor har samma värde i det samhälle vi vill bygga"

...

...wait for it...


HAHAHAHAHAHAHAHA!!!!

Alltså, vilket eländigt jävla tröstlöst väder. Har hällregnat sen två igår em (incidentally, exakt precis i samma ögonblick som jag tog ut hästen på stallplan för att rida ut).

Ni kan ju gissa er till hur hagarna ser ut. Dessutom ligger stallet i en sluttning, och det finns inga dörrar till huvudingången. You do the math.

Hur som helst, igår skulle jag transportera hästen till sadelprovaren eftersom han (igen) vuxit ur de sadlar han har (angenämt problem, men dock ett problem). Det hällde ner hela tiden medan jag hämtade häst, lastade på honom, packade sadelkammaren osv. Det sista jag gjorde var att i stallet byta från gummistövlar till sneakers, eftersom det är så svårt att köra i gummistövlar. Rättelse: det sista jag gjorde var att kliva rakt i världens vattenpöl, i mina sneakers.

Så där sitter jag, blöt, kall, ganska förbannad, i en igenimmad bil, trött, och på väg till något jag egentligen inte har ork till. Och så inser jag plötsligt hur destruktiv det är att vara så negativ, och att jag borde fokusera på det positiva istället.

Så istället för att muttra över regnet tänkte jag att det var ju HIMLA tur att allt det där möget inte kom ner som snö istället. Och istället för att svära över att vägen var HELT sönderregnad, valde jag att fokusera på att hästen stod exceptionellt fint i släpet ändå.

Sen kom jag fram. Släpade ut sadlar och allt annat ur sadelkammaren, kånkade iväg med det till ridhuset, lassade av allt, och blev informerad om att sadelprovningen faktiskt var imorgon (idag) istället.

Åt HELVETE med positivitet.

Den lilla hunden har fått skabb (igen). Räven har bosatt sig i andra delen av stallet, och jag har låtit den hållas. Jag tycker OM rävar. Det är SÅ tråkigt att alla rävar här blir utsatta för skabb, det är en gräslig sjukdom, och de lider verkligen. Men på denna har det inte synts något, så därför har den fått vara.

Hunden satte igång och klia i torsdags, och eftersom han är vad snälla människor kallar känslig, och vad mindre snälla människor kallar mesig, och som en katt vad beträffar renlighet, så satte jag på en tratt direkt. Eftersom han fick kli på baksidan av låret så visade det sig dock på fredag morgon att han nått ändå, och hade slickat upp fula sår. Jag var i Stockholm, så jag begränsade det hela till att åka till vetten och införskaffa en ny, längre tratt, och när jag kom hem fick han en dos av den skabbkur jag hade kvar sen förra gången.

Såren blev dock ett problem, och han mådde skitdåligt under helgen. 95% beror dock på just tratten, han är sååå eländig iförd den. Så besök hos vet imorse resulterade i sövning, rakning, rengöring och kortisonkur. Ska vi gissa på... 2000 kr? Till mattehjärtats lättnad hade jag gjort helt rätt under helgen, med rengöring, insmörjning av anti-kli-gel och små doser smärtstillande, och såren hade redan börjat läka ihop.

Eländigare hund än vad han var på hemvägen har jag sällan träffat. Halvsövd fortfarande, ont i de uppskrubbade såren, kli av skabben, och kli där tre sprutor getts borgade för störttjut tills han kollapsade i min famn och resten av sömnmedlet kickade in.

Han är lika eländig fortfarande, det enda som hjälper (tycker han) är att jag sitter med honom halvt i knät i sängen och kliar honom överallt. Så, förutom att jag hämtat hö en sväng, är det det enda jag gjort idag.

Tillbaka till räven då, som låg mitt på uppfarten när jag kom med lastbilen på väg för att hämta hö. Troligtvis har han blivit påkörd, för han flyttade knappt på sig, och när han gjorde det gick han två meter med släpande ben och la sig på en vedstapel. Han var fortfarande vacker dock, och jag grät lite medan jag ringde runt för att hitta en jägare som kunde avsluta lidandet.

Igen, SÅ trist att de måste råka ut för det. Lite önskade jag att han skulle hunnit iväg innan jägaren kommit, men jag vet ju ändå att det "liv" han hade nu inte var något liv. Ångrar också lite att jag inte la ut mat medan han fortfarande var kry, fånigt kanske, men antingen hade han åtminstone varit ordentligt mätt på slutet, och i något rosenrött skimmer tänkte jag också att om han blev någorlunda tam hade jag kunnat skicka på honom också en dos skabbmedel. Å andra sidan vill jag inte att den lilla hunden har en räv som lekkamrat, är rädd att hunden skulle anses som middag i såna fall.

Men vet ni vad, det HÄR verkar ju lovande.

Jag hatar verkligen vintertid. Fatta att jag GLÖMDE bort hela fenomenet i år, och tänkte happy thoughts om hur ljust det var länge, och hur trevligt det var att kunna rida på em, utan att behöva stressa ihjäl sig med jobb och annat innan dess.

Och sen bara "ahjajuste!" PANG rakt i nyllet. Och nu är klockan halv fem, och det är mörkt.

Det är inte någon förbannad vintertid vi behöver här i Sverige. Vi behöver dubbel sommartid, dvs FRAM med klockeländena en timme TILL i november. DET skulle göra någon nytta, inte lite extra ljus på morgonen i.. låt mig se... knappa två veckor till.

För mig är det så att, eftersom jag har en blogg, så är min första tanke när det hänt något, stort eller smått, att skriva av mig. Bearbeta alla känslor genom att skriva om dem. Oftast hjälper det, ibland inte. Att se alla känslor i skrift, menar jag, hjälper till att bearbeta dem. Oftast att se att det inte spelade så stor roll. I andra fall, att det faktiskt spelade stor roll och att man måste fundera på varför. Oavsett vilket så är skrivande, skriften, oerhört betydelsefull för mig. Är det samma för er?

<-- tänk er enorma mängder stavfel on account of being more than tipsy, however, inte överskuggat av min anala känsla för stavfel, hence rättat.

Här bredvid min arbetsplats finns en fåtölj från nittonhundrafrösihjäl och en dito soffsäng. Fåtöljen är så impregnerad med hår från generationer av hundar att den snart kan resa sig och gå. Sängen har tvättbart överkast som tvättas MINST vart fjärde år, så den är inte lika illa. I sängen ligger även fyra stycken sladdriga kuddar utan överdrag från när vi bytte ut alla kuddar i soffan, som jag tänkte att hundarna kunde gosa in sig i tills de också kan gå själv. Eller ramlar sönder, vilket som än infaller först.

Så, stor säng, med massor av kuddar, eller hopkrullad i stickig fåtölj? Valet är ju glasklart för hundarna, och varje kväll är det strid på kniven över vem som ska få fåtöljen (läs: först uppför trappan efter kvällskissen vinner).

Ungefär såhär brukar det gå till om dagarna: Vizslan har intagit fåtöljen medan DLH springer ut med mig och hämtar ved (efter att vi kommit tillbaka från stallet alla tre). DLH springer uppför trapporna med mig när jag ska börja jobba, tvärstannar framför fåtöljen, går bort till sovrumsdörren och blänger på mig (som tittar på hans smutsiga tassar och tvärnekar). DLH hoppar upp i sängen, knallar suckandes runt femton varv och lägger sig sen som en pascha på kuddarna.

Lugn och frid tills jag går ner för att kissa. Vizslan hoppar raskt ner från fåtöljen, lägger krokben för mig i trappan, DLH dunsar över i fåtöljen, vizslan inser att det inte blir någon mat (den här gången HELLER!!!?), går upp för trappan, och vimsar runt på golvet framför fåtöljen tills jag kommer upp och beordrar henne upp i sängen, där hon ligger still på den enda plats där det INTE finns kuddar och suckar en gång i minuten ungefär.

Upprepa valfritt antal gånger, beroende på hur många gånger jag måste kissa.

Går ner för att hämta lunch, båda hundarna följer med. DLH är alltid snabbast upp igen och snor glatt fåtöljen. Vizslan brukar nu i sin förtvivlan (hon får inte tigga och hon får inte traska omkring bakom mig) hoppa upp PÅ den lilla hunden, som irriterat morrar till och hoppar ner (HAN får tigga, för han gör det snyggt, dvs jag märker det inte).

Jag sätter ner tallriken på golvet för renslickning, den som ligger i sängen just då vinner alltid, då den andra förlorar värdefulla tiondelar i övervägandet om just dagens mat är värt besväret.

Osv. Osv. Just nu ser det ut såhär, och vilket ser skönast ut, jag bara undrar?

Vad gjorde ni i helgen då? Själv gjorde jag det här:


För jag tycker det är så himla roligt att mocka.

Musen som dött ligger med 99,9% sannolikhet i en vägg (eftersom jag inte hittar den). Planen är nu att de närmaste veckorna elda upp en värme av bastumått i huset varje dag, så att den mumifieras snabbare. För här luktar det för närvarande rumpa.

PS: Blev mycket riktigt kylslaget igår. Jag hade fyra lager kläder, sätesvärmaren på max, och AC:n på 28,5 grader efter träningen. Frös ändå. Men hade du frågat mig i slutet av februari i år, om jag tyckte att 3 minus var kallt hade jag sagt HELL NO!

Satte ut råttgift för ett par veckor sen. Nu ligger det en död mus någonstans i någon vägg. This I KNOW.

Evig ära till den som kan gissa vad Nitton gav mig idag. Ledtråd: är ätbart.

Ååhh, det är så kaaallt..! Jag fryser bara jag TÄNKER på att klä på mig ridkläder (vilket ju innebär att ta AV mig mina mjukisar och stå naken i flera SEKUNDER) och sen sätta mig i bilen, åka ner till hästarna och åka på hoppträning.

Fyyy vaaad kaaallt det kommer bliiii!

Socialminister Göran Hägglund från KD hävdar att det är att förgripa sig på grundläggande etiska principer att ge fortsatt vård till vissa döende för att bevara organ, så att man i förlängningen ska kunna rädda andra döende med dessa organ.
Han kan däremot tänka sig att ändra reglerna så att läkarna i ett tidigare stadium av vården kan få gå in i donationsregistret och se om deras patient har sagt ja eller nej till donation (nu får de bara det om patienten är konstaterat hjärndöd).

Det ska KD till för att försvara sånt bakvänt tänkande. Lite reflektioner?

1. Är det inte mer etiskt försvarbart att vårda en människa så länge man kan, och därmed öppna för andras räddande, än att bara "strunta" i saken?

2. Hävdandet att "varje patient ska vårdas för sin egen skull" har väl i viss mån redan upphört att gälla i den sekund som man som enskild person säger ja till donation?

3. Att då tillåta läkare att redan tidigt i vården gå in och se om patienten har sagt ja till donation öppnar väl om NÅGOT för oetiskt tänkande i stil med att kanske inte försöka så hårt med just denna patient för att kunna använda dennes organ till andra?

Jag har sagt ja till donation av allt som går att donera. För mig är det så självklart att jag knappt ens kan argumentera för det. Jag respekterar människors beslut att INTE donera, men jag kan aldrig förstå det. Vad ska jag med det till när jag är död? Däremot har jag INTE lust med risken att kanske få sämre vård, och mindre engagemang bara för den sakens skull. Ja, jag vet att läkare ska arbeta efter grundläggande etiska värderingar, men när man tycker sig behöva lagstifta om samma regler så indikerar väl det om något att dessa inte litas på?

För att komma tillrätta med Nittons och mitt osynkade liv (han går upp strax innan sex, jobbar från sju till fyra, kommer hem och är död och vill sova vid typ kvart i sju), så har jag bestämt mig för att försöka samköra mina vanor med hans. Det innebär att jag kommer gå upp när han åker till jobbet, så att jag blir trött ungefär samtidigt som han. Eller inte. Kvart i sju tänker jag inte lägga mig OAVSETT.

Fördelar: Får mycket gjort på jobbet på fm. Har därför mycket tid över till annat på em, bra nu när jag kommer flytta hästen till annat ställe över vintern (och eftersom jag har funderingar på att låna en häst till). Kan kanske tom börja med att rida på morgonen, och ha hela dagarna fria därefter.

Nackdelar: Är inte morgonpigg. Är för den delen inte kvällspigg heller.

Men really, är jag typ awesome flickvän of the year eller vad?

Vizslan har nu valt ut och charmat sin nya familj. Känns superbra, kändes bra redan första gången jag träffade dem. Familj med två nästan-vuxna barn, har tidigare haft samma ras. Stuga i Norge, jaktintresserade, lugna, trevliga personer. Hon kommer få det toppen, och jag är så himla glad att jag lyckats hitta det perfekta hemmet även till denna hund.

Så kul att se också att HON valt dem, och gjort dem alla störtförälskade. Detta är en hund som äter-lever-andas uppmärksamhet och ömhet, och de är fyra personer, så hon kommer nog få sitt lystmäte av kelande.

En vecka till är hon kvar, sen flyttar hon, på dotterns födelsedag dessutom. Den lilla hunden kommer bli SÅ nöjd över att bli ensamhund igen.

Jag är också nöjd!

Tillägg: Viszlan ser naturligtvis bättre ut idag. Såhär!

Mammas hundar ser typ likadana ut båda två, små, vita och trassliga. Här är bild på den yngsta från i vintras, när hon bestämt sig för att hon ville VISST ligga i knät trots att det redan var upptaget (notera den lilla hundens uppgivna min).

PS. Vizslan heter Tekla. Den bortgångna hunden hette Hilda. De nuvarande heter Elsa och Fanny. Någon som ser ett fantasilöst mönster här?

På förekommen anledning: Vizslan är alltså en omplaceringshund som jag "fått" av mina föräldrar, för att sedermera hitta nytt hem åt. Har de senaste tre åren blivit en hund om året som jag hittat nytt hem åt.

Den första hette Emma och var en liten gul sak som såg ut som en smalare variant av Tollare. Den har jag ingen bild på, men hon hittade sin person ganska snabbt, en kusin till Nitton som blev kär, och hon har det toppen.

Nummer två hette Oskar och var en lite större variant, grå och lurvig. Kan bara spekulera om vilka raser som finns i honom, men någon form av polarhund fanns där definitivt. Han hittades som valp, och var i princip död när mamma tog honom. Han såg ut som en mini-yorkie som valp, men växte en del om man säger så, och ser ut såhär idag.

Nummer tre är alltså den ungerska viszlan, som säkert har någon till ras i sig, fast det syns inte. Hon var också i princip död när mamma tog henne, och då såg hon ut såhär:

Liggsår, livmoderframfall och mindre än halva den vikt hon skulle ha. Det är en enormt trevlig hund, vizslan är en väldigt speciell ras. Glad och trevlig, mån om att vara till lags och väldigt lättlärd. Skulle mycket väl kunna tänka mig att behålla henne om jag hade tid och ork, men för det första så saknas just den tiden, för det andra är hon för stor för min smak, och för det tredje kommer jag ju inte ha plats för fler omplaceringar om jag behåller dem jag får. Förhoppningsvis har hon redan hittat sin familj som hon träffat en gång i förra veckan, och som kommer en gång till och hälsar på nu i kväll.

Mina föräldrar gör inte det här "med flit" att de hittar hundar, men ramlar de på en sjuk och utsatt hund kan de knappast bara gå förbi. De har två egna hundar som de också hittat, plus att de haft en tik tidigare som tyvärr inte finns längre. Och så är min egen lilla hund också från Cypern såklart!

Jag (nyss till den lilla hunden): Ska du inte äta lite? Du är ju mager som en sticka och har inte ätit sen igår fm?

Den lilla hunden (med nosen i vädret): Pffft.

Jag (vädjande): Bara lite? Titta, det är helt ny mat, känn vad gott det luktar?

DLH (likgiltigt): Blä.

Jag: Nehej, men då kommer vizlan äta upp den (ropar på vizslan som kommer rusande).

DLH (surt): Men vafan då (börjar motvilligt peta i sig lite mat).

Jag släpper ut vizslan när jag ser att han fått upp farten i ätande. Den lilla hunden tittar blixtsnabbt upp, konstaterar vizslans frånvaro, muttrar lite och överger maten.

DLH: Men vad är det HÄR??! (Går fram till vattnet, där det ligger fyra äckliga uppblötta matbitar som vizslan har skvätt dit när hon åt.)

Ägnar sen TIO MINUTER åt att fiska sagda äckliga blöta bollar ur vattnet, och med tydlig förtjusning äta upp dem.

Jag längtar tills vizslan hittar hem så jag kan ha fri tillgång på maten igen...

Är en av de där dagarna då det är kallt att vakna, man måste tända skrivbordslampan för att kunna jobba, och inte ens kan stalla med att jobba eftersom det liksom faktiskt inte finns något annat att göra. Givetvis är jobbet on hand urtrist. Regnar gör det också, så dagens planerade ridning (hoppning) kan jag förmodligen glömma (blir för blött = halt på gärdet).

Jag tror vi kan kalla det här för höst va?

Om man är väldigt, väldigt, väldigt, VÄLDIGT trött hela tiden, till och med på en helg när man ändå får sova så länge som man behöver, fast man äter och lever som man ska och allt det där, och egentligen inte är sömnig (eftersom man blir ping klarvaken så fort man ser på en säng och tänker "powernap?")... VAD har man brist på då?

Har kommit på att det är sjukt skönt att rida på förmiddagen, så jag har det "överstökat". Inte för att det inte är kul, utan för om jag inte har det gjort så blir jag handlingsförlamad vad gäller övrigt, eftersom jag ju ändå "ska gå hemifrån snart".

Nu väntar sängen, min laptop och Remember Me.

Jag hade en liten fundering nyss om att jag skulle ta och ge detta med Bibeln en andra chans. Jag menar, mycket av det man hör citeras ur den är ju hemskt och så, men jag antog att det möjligen var överdrivet, och ville bilda mig en egen uppfattning. Så jag gick till bokhyllan, hämtade en bibel och slog upp den på ett par random ställen. Tredje stycket jag läste löd, ungefär, såhär: De ska genomborras med spjut, deras spädbarn ska krossas framför deras ögon och deras kvinnor vanäras.

Jag tyckte det räckte med egna efterforskningar någonstans där, och slog igen boken.

Fräls oss ifrån ondo, my ass. Religion är ondo.

Edit: Första och andra stycket handlade förvisso inte om våld mot alla andra. Jag skulle gärna återge vad de handlade om, men det var fullständigt obegripligt, så tyvärr.

Tiotusenkronorsfrågan: Varför får ponnyer alltid kolik en mörk och kall helgkväll?

På torsdag ska det snöa. I oktober. Jag DÖR allvarligt talat om denna vinter blir likadan som föregående vinter. Det var något så ohyggligt jobbigt, och komplicerat med all den där snön vi hade, jag vill, faktiskt, aldrig mer uppleva det. Minusgraderna kan jag ta, lite snö också, men jag ser ju helst barmark och några minusgrader, bara så det fryser på. Jag inser ju att denna veklagan är slöseri med tid, emedan inget jag skriver kan ändra på något, men jag blir matt bara jag tänker på att gå upp på taken och skotta i år igen.

Det blåser rejält mycket just nu. Fördel: tvätten torkar fort. Nackdel: alla mina rena stringtrosor har blåst bort.

EDIT: Och ett par av Nittons kalsonger.

I förrgår lagade min kille typ något jox med kyckling och bacon, och klyftpotatis och lök i ugnen med fläderjox, och igår gjorde han pannkakor en masse. OCH han hade torkat av bordet. OCH diskat. OCH det var liksom skitgott också.

Kan leva så, jajamen.

Det finns helt sjukt mycket trattkantareller i skogarna i år, det fullständigt dräller av dem på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag var ute och plockade häromdagen, och hade lätt kunnat plockat en sån där svart sopsäck full om jag velat. Nu är jag inte så förtjust i trattisar utan föredrar vanliga gula, men plockade en liter i alla fall, bara för att det gick. Den literna plockade jag å andra sidan på under 30 sekunder. Så om det är någon som är ute efter just trattisar så vet ni var ni ska leta.

.

Mamma, den lilla högen framför är plockad precis utanför knuten, på andra sidan diket. Så de finns kvar även här.

Att rensa svampen är det värsta med hela eländet, jag plockar inte så himla noga från början heller, allt från löv till små djur får följa med i påsen. Och varje gång jag rensar tänker jag att "fan, nästa gång MÅSTE jag ta med kniv och borste och rensa redan vid plock"... för att sen nästa gång jag plockar tänka "ah, rensa, det är ju trist, det kan jag lika bra göra hemma".

PS. Har ni tänkt på att egentligen borde stjärna och kärna uttalas tvärtom? Stjärna uttalas bak i munnen, där man annars lägger K, och kärna uttalas långt fram i munnen, där man annars lägger S.

PS2. Ja, jag är uttråkad, och har gått vägen fram och tillbaka till hästarna fler gånger än vad som är nyttigt för en enda människa.

Om jag ändå hade tio miljoner...

Jo, så jag var ju på vad jag trodde var träningstävling i dressyr idag, men som vid min ankomst (och stora förskräckelse) visade sig vara riktig tävling. Så red jag ju två klasser dårå. Så kanske jag vann båda klasserna dårå.

Ville bara säga det. Dårå.

Låt oss säga såhär. Att få sköta all tvätt, all städning, all disk, i stort sett all matlagning, hålla koll på allt som har med huset att göra, allt plockande själv... främjar inte direkt ett aktivt sexliv.

Varför? Jo, för jag är inte så sexsugen när jag är arg och less.

Att därtill få ett sms som lyder "Vad ska jag handla?" blir i sammanhanget bara lilla tuvan.

Jag hatar hatar hatar hundgnäll. Den stora hunden var expert på meningslöst gnäll och kunde driva mig till vansinne inom 30 sekunder, alla goda föresatser till trots.

Idag har den lilla hunden gnällt HELA DAGEN. Jag har försökt lista ut varför, mat, kräkas, kissnödig, något av det vanliga, but to no avail.

Är det okej om jag bara slänger in honom i väggen lite grann?

Jag ska aldrig mer tävla dressyr. Förutom programridningar. Hata dressyrfolk, jävla tråkiga idioter.

Pappan till en kompis hade fotat även mig på hopptävlingen sist, och nu fick jag ett gäng bilder av honom igår. Den här tyckte jag av någon anledning väldigt mycket om.

Det var liv och rörelse i den på något sätt. Lite grann som hopptävlingar är överlag. Folk hejar, framförallt är de faktiskt DÄR. Klasserna går fort, när en är klar börjar nästa hoppa, hästarna tycker det är kul, folk tycker det är kul, det är serveringar, fotografer osv.

I söndags på dressyrtävlingen ösregnade det, vilket det förvisso även gör på hopptävlingar, men det var liksom symboliskt för det hela. Inte en enda person tittade på, eftersom jag startade som nr två, och domaren orkade knappt lyfta handen till hälsning. Ingen servering, dåliga högtalare, sura människor på framridningen... blä.

Någon som kan Photoshop och kan tänka sig försöka redigera bort tidsmätarutrustningen i förgrunden på bilden?