Tidskriften Foreign Policy (amerikansk, givetvis), har sammanställt en lista över världens topp hundra smartaste tänkare.

Efter (amerikanerna) Warren Buffet och Bill Gates kommer (amerikanen) Barack Obama.

Och utan att ha någon egentlig åsikt om just Obama, så kan jag tycka att för att vara just amerikansk president så krävs väl ingen direkt hjärna? Jag menar, det gick ju alldeles utmärkt att inneha posten HELT utan hjärnfunktion mellan 2001 och 2009? Kan inte tänka mig att Obama på något sätt skulle vara unik i det avseendet, snarare tvärtom.

Drevsnö. Kanske världens sämsta snö. Näst efter kramsnö och såna där elaka vassa små flingor.

Om man säger att det inte är så lätt att köra bil här, eftersom det aldrig plogas (när SKA han som har ansvaret bytas ut, jag bara undrar?), så kan man säga att då ska man försöka köra bil här när det inte är plogat, OCH det ligger tre decimeter drevsnö ovanpå det.

Lägg sen till transport av två hästar till nytt stall, med bil med bara framhjulsdrift på det. Samt blåst.

Tjoho.

Nu är klockan tjugo i tre. Och det är mörkt ute.

Wo-fucking-ho.

Varför tror sossarna på allvar att deras bottenval har något att göra med vem som ledde partiet? Säga vad man säga vill om Sahlin (i korta drag: "bläh"), men det var knappast hon som orsakade den massiva förlusten. Hon är/var faktiskt populär bland sossarnas kärnväljare - (idioterna ville jag skriva, men okej då), arbetarklass, särskilt kvinnor.

För jag menar, det är liksom inte så att Alliansen ställde upp med ett gäng charmknuttar. Man kan inte med den godaste vilja i världen påstå att någon av deras frontfigurer är särskilt karismatiska, eller ens särskilt sympatiska. Mest en hög tråkiga gubbar (ja, ursäkta Maud, men du är faktiskt mer manhaftig än Borg).

Det handlade givetvis om politiken. Alliansen gick till val på att presentera sin politik, den röda röran gick till val på att klaga på Alliansens politik, och att låta sin tvehågsenhet avseende sin egen politik och sitt eget samarbete lysa igenom. Miljöpartiet föll på att liera sig med dem, och jag hoppas de insett det till nästa val.

Så om sossarna vill göra ett bättre val 2014 så gör de bäst i att sluta tjafsa om styret, sluta tjafsa om Alliansens politik, och istället presentera sin egen. Och eftersom inget av det där kommer att hända är det nog safe to say att även nästa val kommer gå dåligt. Veronica Palm kommer hinna få framgrävt ex antal lik ur garderoben, och deras mediahantering kommer vara under all kritik.

Så nästa val ska jag tamejtusan släppa sargen och rösta blankt.

Dag 06 – Min dag:

Idag har ju inte gått än, så vi tar gårdagen:

Den startade strax efter sex med uppstigning, påklädning av ett antal kläder stort nog att fylla en UFF-container, nerhaltandes till stallet (hälspricka, typ aj, hur fan blir man av med skiten?) för utsläpp av hästar. Därefter mockning i vanlig ordning, och denna dag slapp jag hämta vatten, för det fanns kvar sen gårdagen (mitt hatmoment varje dag, så jävla tungt), fixande av dagens hästmat, och så hämta tidningen på vägen hem till värme och frukost.

Efter frukost inloggning på diverse sajter och program, och så lite jobbande. Den pratsamma VDn ringde bara två gånger innan lunch, vilket får betecknas som utmärkt. Strax innan tio ringer en spekulant på min häst, pratar med henne ett tag och bokar sen tid senare under dagen för provridning.

Jobbar lite till, och strax innan tolv gör jag i ordning några mackor för intag vid datorn innan det är dags att gå ner och preppa hästen. Hinner äta en halv innan spekulanten ringer och meddelar att hon är halvvägs, så då är det bara att släppa allt, klä på sig containerinnehållet igen, åka ner till stallet och hetsfixa hästen.

Lasta och åka iväg. Snorhalka och stormblåst gör backarna minst sagt... intressanta att åka uppför. Som tur är är hästen på bra humör idag och står relativt still, och bidrar därför inte till det allmänna vinglandet.

Rida lite framför spekulant innan hon hoppar upp och ger hästen en (välbehövlig, och från min sida mycket tacksam) genomkörare. Dra fram ett hinder, försäkra spekulant om att han är superschysst i hoppningen, hoppa upp och demonstrera spekulant om detta genom att låta häst vägra två gånger på ett 80-räcke.

Förvånas över att spekulant trots allt vill ha hästen (and that makes two!) om hästen går igenom besiktningen (som sker på tisdag, och som hästen ICKE kommer gå igenom, för det har han aldrig gjort). Åka hem igen, nu med något färre uppförsbackar, och lite annan attityd till dem, lasta av hästen, frysa häcken av sig på stallplan, resolut meddela sig själv att häst nummer två fanimej får gå kvar i hagen idag.

Åka hemåt, hitta Nitton tidigt hemma, sätta sig vid datorn och jobbfixa lite, vara aphungrig, äta gammal macka kvar sen lunch, sitta lite i soffan med Nitton, konstatera extremt ökad blåst, bege sig ner för att ta in hästarna tidigare än planerat. Börja med en av dem, gå tillbaka till hagen för de andra två bara för att inse att shettisen sprängt grinden och redan gått in. Konstatera att det är apkallt och att trasig grind är morgondagens problem.Ta in nummer tre, hitta shettis i nummer tres box, sparka ut shettis, åka hem igen.

Sitta lite mer i soffan, lite mer framför datorn. Laga mat. Äta mat. Ringa ytterligare en spekulant, prata med spekulant, inte fatta vad spekulant säger på köttig värmländska, mm:a och ah:a ändå.

Dra sig för att gå ner till stallet igen för kvällsfodring. Tvinga sig ut igen. Tycka att det trots allt är väldigt mysigt i kvällsstallet när jag väl är där. Gosa lite med Tilly. Ge shettisen onda ögat. Åka hem igen.

Vägra att duscha. Borsta tänderna. Gå och lägga sig och läsa bok. Somna med bok i handen. Vakna och ha ont i nacken. Somna om.

Min pojkvän är halvdöv. Selektivt, that is. Låt mig illustrera:

Ett vanligt samtal mellan oss innehåller minst fem va, och tre tystnader som svar på vad jag säger eller frågar. Han hör inte, åh eller så kan han "inte göra två saker samtidigt" (prata och något annat alltså).

Pojkvän: Påminn mig imorgon bitti om att jag lovat pappa mata vildsvinen innan jag åker till jobbet.

Jag: Det kan jag göra (jag ska ju ändå dit ner liksom).

Tror ni han svarade "va" den här gången?!

Har just en maildiskussion med en anställd som precis fått tjänstebil, som inte alls fattar varför hon inte längre får 18,5 kr/milen utan bara 9,5/milen (Skatteverkets stipulerade belopp).

"Bensinen kostar ju 12 kr, ska jag gå back på att åka bilen nu då?"

Jag vill vinna på Lotto.

I avdelningen Saker Här I Livet Jag Inte Är Så Vansinnigt Förtjust I, Faktiskt hittar vi:

När hunden - efter att ha varit med i stallet, upp på gödselstacken, ner i bäcken, och i diket grävandes efter sork - går och lägger sig i min säng.

Hittat nytt! Roligt! Delar med mig.

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärlek är att slippa hämta ved själv, eller "jag köpte fyra paket av de där kakorna du gillar", eller när hunden tvärvägrar att ligga på andra sidan soffan utan promt ska ligga precis bredvid matte, eller när någon tar in hästarna åt en trots att han jobbat en lång slitig dag, eller när någon dammsuger trots att man inte sagt till (okej, det är kanske inte kärlek, utan mest bara självklart, men ändå), eller när någon tvättar en på ryggen, eller en rosa tårta på namnsdagen, eller en självklar säng i systers lägenhet, eller någon som klappar när man är ledsen, eller någon som byter däck på ens bil, eller en varm hundkropp som värmt upp precis där man tänkt ligga i sängen, eller How I Met Your Mother-maraton i soffan, eller att få den största avokadohalvan, eller sällskap ner till hästarna på mörka kvällen trots att det är skitväder, eller en hemskickad klänning från mamma "bara för att", ja och för all del en diamantring också vet du vad.

Dag 04 – Det här åt jag i dag:

Sju rutor Marabou Polka.
Tre glas päronsaft.
En handfull (resten i påsen) såna där ost-tvist-saker från Estrella (har eldat påsen, orkar icke googla).
Två glas avslagen Cola.
En rostmacka med ost och gurka.
En Riesenkola.

Nu är klockan förvisso bara tjugo i åtta, så jag kanske ska klämma i mig något mer innan läggdags. Ryktet säger grönsaker och dip. Inte hungrig dock, är inte det väldigt märkligt? KAN bero på att jag gick upp klockan tolv (eller, jag gick upp tjugo i sex, och åkte ner och släppte ut hästarna, men det minns jag knappt, så det gills inte).

Väntar på Nitton som ska komma hem från snöjobbande snart, dit han blev purrad klockan åtta imorse. Så gick det med vår dag i sängen. Imorgon ska det ju vara sol.

Snö. Igen. Jag fattar mig kort och hänvisar hit.

Jag går upp sex på morgonen, och är tillbaka från stallet mellan halv åtta och åtta. Om jag är tillbaka tidigt brukar jag logga in på jobbmailen innan jag äter frukost, kolla om det finns några mail jag kan svara enkelt på, och så göra det. Presto, tidig svarstid.

Sen passar jag på att kolla mailen sent på kvällen också, samma där, finns det enkla svar skickar jag iväg dem (resterande får vänta), och voila, sen svarstid.

Med andra ord tror mina kunder att jag jobbar jämt. Det kan de gärna få tro.

Nu kommer Nitton med pizza, tjoho!

Dag 3: Mina föräldrar.

Jag har två. De bor på Cypern. Mamma kommer dock hem snart för att syster ska få barn i februari (!!!). Oklart varför det kräver närvaro redan i november dock.

Deras hobby är att hitta halvdöda hundar, skeppa hem dem till Sverige och lämpa över dem på mig.

Mina föräldrar skaffade barn sent, något som gjorde att de alltid varit tio år äldre än andras föräldrar. Nackdelen med det är att de redan är omkring 70 år, och därmed kommer press på mig att hinna få barn själv "i tid", så att mina barn kan få en relation till sina morföräldrar. Känner inte så mycket press att just FÅ barn dock, eftersom syster redan klarat av det där med första barnbarnet (!!!).

Fördelen är också det där med pressen, jag vet att jag kan vänta tio år till med att själv skaffa barn, och det kommer gå utmärkt.

Pappa har alltid lekt med oss barn, mamma endast under protest. Pappa har gått i skogen och lekt, lagat supergod söndagsmat och läst sagor. Mamma har hämtat på dagis, absolut inte lekt och lagat supertråkig vardagsmat. Hon drog definitivt det kortaste strået vad gäller barndomsminnen I tell you.

När jag var två år köpte mamma och pappa det hus jag äger idag. De köpte det för alla sina pengar, och när alla räkningar var betalade hade de exakt 300 kr över per månad. När de hade bott i huset i ett halvår gick räntan upp med exakt 300 kr per månad.
Mina föräldrar tycker om att påpeka att innan jag var sex år gick de inte på bio en enda gång.

Jag minns dock inte min barndom som särskilt fattig, tvärtom. Vi åkte inte på utlandssemestrar, men vi hade en sommarstuga (där jag bor idag - recycling är modeordet här tydligen). Vi fick aldrig märkeskläder eller de senaste leksakerna, men pappa jobbade på testlabb och vi fick mängder med testade kläder, skor och leksaker som det bara var lite lite grann hål i.

Min pappa jobbade för samma företag i hela sitt yrkesliv, trots låg lön och att han hatade sin chef. I deras generation bytte man liksom inte från ett fast jobb. Mamma har jobbat halvtid till stora delar, för att inte vi skulle få långa dagar på dagis, och utbildat sig till/jobbat med det abf tyckte hon skulle jobba med. Därför ståtar hon med den gigantiska pensionen 7000 kr/månad.

En annan hobby mina föräldrar har är att köpa/byta bilar. Har man haft en bil i två år har man haft den för länge är pappas motto, och man visste att de ALLTID skulle komma hem med en ny bil när de "bara skulle åka iväg och provköra lite" på lördagar. Trots detta säger pappa vid varje bilköp "Den här bilen ska vi ha tills vi dör". Det började han säga när jag var tretton år.
Eftersom de bor på Cypern nu för tiden så nöjer de sig med att byta bil varje sommar. Visst, den kanske bara går 300 mil om året, men den är fanimej NY.

Mamma roar sig med att titta på TV och spela datorspel om dagarna, pappa med att ta "tupplurar" i sex timmar i sträck. När han inte sover så klagar han på alla andra som sover (tupplurar man i sex timmar så vaknar man halv fyra), alternativt klagar på att det "bara är han som gör allt här hemma". Mamma tycker inte om att städa, och slipper oftast också, eftersom pappa har väldigt tråkigt när han går upp halv fyra.
Pappa tycker också om att spela datorspel, men han får oftast inte eftersom mamma redan sitter där. Om pappa får välja TV-program så blir det Snooker arton timmar i rad. Mamma är inte lika enkelspårig, men allt med sugiga brittiska skådespelare eller inslag om apor går hem.

Och något måste de ju gjort rätt eftersom de skapat MIG.

Personer inom sossarna har föreslagit att de ska ha två partiledare som ska dela på jobbet. Det låter ju... fint. Och jämställt. Och lagom på alla sätt och vis.

Någon som tror att det beror på något annat än möjligheten att välja den de verkligen vill ha som partiledare - någon av de vita gubbarna - och samtidigt kunna vara finurliga och välja en kvinna eller en invandrare också? Snacka om att slå två flugor i en smäll. Någon de faktiskt har användning för, OCH historieskrivande.

Mkt skarptänkt för att komma från sossar methinks.

Dag 2: Min första kärlek.

Meen, vilka jobbiga ämnen det var! Varför tittade jag inte efter bättre innan jag bestämde mig. Visst, jag behöver ju inte, men med den bloggtorka jag har är det väl bäst att krypa till korset.

Jag har bara haft två kärlekar. Jag har tyckt om andra pojkar, förvisso älskat någon här och där på sitt sätt, men KÄRLEK har det inte varit.

Min första kärlek träffade jag i trean på gymnasiet. Han hette Johan, var ett år äldre och jag träffade honom hemma hos en kompis. När han kom in genom dörren så tittade jag upp, mötte hans blick och... det var minsann inga stjärnor, men däremot en lycklig förvissning om att jag nu mött den jag skulle gifta mig med. Det var inget nytt möte, det var som att jag vetat att det var han, känt honom förut, och bara väntat på att få träffa honom igen.

Jag visste ju att han kände likadant, något annat var otänkbart, och den trygga vetskapen ändrade mig lite grann som människa.

Det fanns bara ett problem. Vännen som tagit med mig till den andra vännen där vi möttes, var kär i honom. Hon drömde också om att gifta sig med Johan, hon ville också vara med honom, och hade tom pratat med honom om det här, jo, för de två var KK förstår ni.

Den här vännen var en av mina närmaste kompisar på gymnasiet, vi var sju flickor som umgicks jämt. Givetvis kunde jag inte såra henne genom att sno hennes kärlek mitt framför ögonen på henne. Men jag var ju ämnad för honom, hur löser man en sån sak när man är nitton och upp över öronen kär?

Man inleder ett hemligt förhållande.

Hur vi lyckades hålla allt hemligt så länge begriper jag inte. Det fanns folk på hans sida som visste om det, och en människa på min sida - min syster, och hon skulle ju aldrig sagt något, men att ingen såg oss, att ingen fattade?

Gud, jag var SÅ kär i Johan, så galet kär att det fortfarande gör lite ont att skriva det här. Det bästa av allt var ju att det var besvarad kärlek, även om jag i backspegeln insåg att han naturligtvis inte hade några som helst intentioner att gifta sig med mig, jösses liksom, han var tjugo år, och helt inställd på att ha roligt.

Vi HADE det roligt. Och bra, och fint och romantiskt och allt det där.

Tills en dag i slutet av gymnasiet, i april, mitt under våra tentaveckor (jag gick en engelskspråkig linje där vi inte hade prov och blev betygsatta av våra lärare, utan tentade av alla ämnen efter tre år, under tre hysteriska veckor, som sen rättades centralt). Vi hade precis skrivit en tre-timmars tenta i matte i aulan, hade haft lunch och satt nu i sofforna vid våra skåp och väntade på en lika lång tenta i biologi.

(Ja, det gick åt en hel del koffeintabletter de veckorna...)

Jag sitter med flickorna när en annan tjej i klassen kommer fram, sätter sig ner och börjar prata med den här andra också-kära vännen (nej, hon hade inte gett upp än). Och de börjar prata om Johan, jo, för den andra tjejen hade nyheter, som hon - skadeglatt, eftersom hon också visste om vännens faiblesse - ville dela med sig av.

För hade hon hört att Johan hade träffat en annan? Någon tjej från Södermalm, som han tydligen träffat ett tag nu, som han träffat ute på krogen?

Jag minns INTE vad vännen svarade, eller något annat som sades efter det, minns inte heller ett ord av biologitentan, som jag dock klarade med näst högsta betyg. Det har ALDRIG, vare sig förr eller senare, gjort så ont i mig som det gjorde de där timmarna innan jag tagit mig hem och ringt honom.

Fast nu ljög jag, det gjorde precis lika ont i dagar, veckor, månader efteråt, när jag fått bekräftat att han träffat någon annan, som "doftade smultron", och var helt inställd på att välja henne före mig.

Det tog mig sex år att komma över honom. På allvar. Efter att vi haft det där samtalet träffade jag honom inte igen på tre år, och då endast kort ute på krogen. Att lyssna på "vår sång" var otänkbart, om den kom på radion kastade jag mig fram och bytte kanal, om vännerna pratade om honom gick jag därifrån, att bli kär igen helt omöjligt. I tio år efter så ansåg jag att män var svin, som alltid tog de chanser de fick att vara otrogna, tills jag faktiskt träffade en trevlig kille som fick mig att inse att det kanske inte var så svart-vitt.

Jag tror att det fortfarande sitter en liten tagg i mig angående Johan, som aldrig kommer gå bort. Det är förvisso till det bästa att få den lektionen i livet, så man inte tror att kärlek bara är rosenrött, men jag hade kanske önskat att det skedde lite senare, och inte fullt så brutalt. Jag vet inte vad han gör idag, jag HAR sökt på honom men utan träffar, och om jag träffade honom skulle magin garanterat vara borta, men DÅ var jag så kär att jag inte idag fattar hur jag kunde hålla det inom mig.

NU däremot, HAR jag faktiskt träffat han som jag har alla intentioner att gifta mig med. Bara han frågar ;)

Oj, jag glömde visst listan. Är det något som säger att alla de där dagarna måste komma i ett sträck? jag tänkte mig lite grann kanske bara att jag skulle få portionera ut dem när jag kände för det.

Vi kör på dag 1, "Om mig". För DET vet ni ju inget om vi det här laget, eller hur?

Jag är en vacker och välbyggd flicka i sina bästa år, dvs 27. Jag har inte längre rött hår, men jag är fortfarande en bitterfitta. Jag tycker att ordet "kvinna" och alla ord som börjar på B är fula. Till frukost brukade jag äta gröt, men just nu äter jag fil och flingor, för jag köpte två filpaket sist jag var och handlade, och det måste ju ätas upp. Tyvärr har mina choklad-och-jordgubbs-flingor tagit slut, och i ett anfall av sparsamhet köpte jag sist ICAs egna flingor, och dem har jag inte vågat pröva än.

Om en kvart ska jag ta grannens lastbil och åka iväg och köpa silage, något som jag egentligen inte ser fram emot ett endaste dugg, men som ändå måste göras. Jag tillhör nämligen den grupp människor som gör allt tråkigt under protest, men som ändå gör det.

Jag svarar inte i telefon när det är dolt nummer som ringer, och efter klockan ett - då mina jobbtelefon-tider är slut - så svarar jag helst inte alls. Jag kan skicka sms utan att titta på displayen, och medan jag rider eller kör bil. Det ska man inte göra, men det gör jag ändå, sue me.

Jag jobbar hemifrån med ekonomi, något jag under bra dagar tycker är helt uthärdligt, och under dåliga dagar tycker är döden. Trots att de dåliga dagarna (on account of vara en bitterfitta) överväger de bra, så inser jag dock ändå att jag har det förbannat bra. Därtill är jag en riktigt bra ekonom, objektivt sett naturligtvis.

Just nu har jag magont över min ekonomi, eftersom höst/vinter är min sämsta årstid vad beträffar inkommande kapital. Det ontet bedövar jag på Tradera och genom att skaffa mig fler utgifter i form av en lånehäst. Jag har ofta magont över saker, för jag är en person som oroar mig mycket. När jag oroar mig så tänker jag oavbrutet (eller i alla fall 30% av tiden) på det som oroar mig, får andningssvårigheter och ont i magen, tills jag klurat ut en lösning. Oftast kommer lösningen fort, men ibland är magontet återkommande. Kombineras företrädesvis med sömnsvårigheter.

På plussidan så är jag snygg, lättpratad och lagar god mat. Och innehar mellansveriges läckraste rumpa.

Nu har jag jobbat i två timmar i sträck med den mest urtråkiga bokföring man kan tänka sig. Det måste väl vara värt en kvarts bloggläsande, eh?

Ser på yr.no att minusgraderna kommer med besked i nästa vecka. Hoppas hoppas att jag fått klartecken att flytta mina två till inackorderingsstallet innan dess... orkar bara inte MED fruset vatten och genomkallt stall känner jag... Ponnierna får gå kvar här, men i lösdriften. Till dem har jag thermobar och silagebal i hagen, så där blir ansträngningen minimal tack och lov.

Nu är jag urledsen och besviken och förbannad på dåliga, usla, icke serviceinriktade Kia. För två år sen köpte jag en Ceed, största modellen med drag, för att kunna dra min transport. Har egentligen varit nöjd med den, och bortsett från alla små fel bara för att jag tänkt att sånt får man ju acceptera när man köper koreansk plastskit.

De tre sakerna som säljaren använde för att sälja in bilen till mig var: hög dragvikt, långa servicetider och sju års nybilsgaranti.

Hög dragvikt stämmer, det andra är falskt.

Säljaren sa att det var två års serviceintervall, eller 3000 mil, vilket som kom först. Visst, jag får skylla mig själv som tog hans ord på det, och inte tittade i handboken och kollade själv, men tydligen är det 2000 mil eller ett års intervall. Inte så jävla generöst som det lät när jag skulle köpa den med andra ord.

Och TYDLIGEN, så kan man se sig i månen efter de där årens nybilsgaranti när man - som jag - missat en service (i det här fallet, den första, den lilla). Den garantin slutar tydligen HELT att gälla. Därav följer att jag inte ens har haft ett och ett halvt års nybilsgaranti på denna bil, vilket är sämre än SAMTLIGA märken på marknaden, skräpmärken som Dacia och Skoda inräknat.

Så radion och farthållaren gav båda upp från och till efter typ ett år, men jag har inte fått det åtgärdat förrän nu (första gången jag var inne och bad om reparation av dem så funkade de magiskt när bilkillen tittade på dem, och det faktum att de inte funkade ANNARS hade ingen som helst betydelse, för han kunde ju inte fixa något "som inte var trasigt", och sa att jag skulle komma in igen när den inte funkade igen, men då var jag på väg till Stockholm, och så fan om jag vänder då och kör tio mil åt fel håll bara för att han ska kunna se att lampan visst inte lyser som jag sa iaf?). Detta faktum spelar dock ingen roll för Kias usla kundservice, inte heller den högst troliga misstanken att det inte hade spelat någon som helst roll om jag verkligen tagit in bilen på den där första servicen, för inte FAN kollar de på att radion eller farthållaren fungerar under lilla servicen, man får vara glad om de då byter olja.

Så här står jag med en nu rätt värdelös bil, där saker måste bytas hej vilt, där jag måste stå för allt själv, tom saker som inte fungerat på ett år, tom saker som jag KLAGAT på i ett år men inte fått fixade.

Det är liksom inte så att radion och farthållaren är det ENDA som inte fungerar...

Jävla skit-Kia. Ni förlorade just en kund.

Köp ingen Kia! Kia är värdelösa! Usla skitbilar från Kia! Skräpservice från Kia! (Ju mer jag skriver det, desto större chans att det hamnar högt upp på listorna, yes?)

Fick ett glas vin av Nitton. Sött, dessertvin. Var tvungen att hälla lime i det för att det skulle bli drickbart.

Har druckit sju klunkar, är typ full nu. Alltså, det är BARA tragiskt.

Oh men det HÄR låter ju kul. Temabloggning. Det kör vi på, sa hon som totalt saknar blogginspiration.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Vad skiljer mig från alla andra?
Dag 31 – En vana som jag önskar att jag inte hade
Dag 32 – Den här typen av killar faller jag för
Dag 33 – Varför började jag blogga?
Dag 34 – Nio sanningar och en lögn
Dag 35 – Den här personen vill jag byta liv med för en dag
Dag 36 – Det här skrämmer mig
Dag 37 – Ett sista ögonblick

Jag börjar.. imorgon.

Jag glömde en nackdel. Nitton, som jobbar extra i snösvängen såhär på vintern, har varit igång sen klockan sju.

Igår kväll.

I morse gick jag ner till stallet strax innan sex, och kom hem igen strax efter åtta. Med andra ord tog det en timme extra mot vad det brular göra. Så låt oss tala lite om snö.

Fördelar (motståndarsidan, dvs de som bor i lägenhet och kliver utanför porten klockan halv åtta på morgonen till en nyplogad trottoar):

Det är så vackert med all snö. Förvisso. Men frost är också vackert, ja faktiskt vackrare.

Det blir så ljust av snön. Really? För när jag gick ner nu i morse så var det mörkare ute än normalt, on account av alla snöfyllda moln som hängde så lågt att jag slog huvudet i dem.

Det är så mysigt att sitta inne framför TV'n när det snöar ute. Just det. INNE. Nuff said.

Hunden blir glad av all snö. Javisst. Men hans prioriteringar här i livet är rätt skeva som det är, så låt oss inte räkna med hans åsikt.

Man får mer motion av att pulsa i snö. Ackurat. Men är det verkligen något positivt..?

Sen kommer jag inte på några fler fördelar.

Nackdelar då? (brace yourselves)

Det tog mig en timme extra i morse, nämnde jag det? Har ni försökt köra 50 liter vatten i en skottkärra ut i hagen i oplogad snö? Har ni försökt köra samma skottkärra fylld med gödsel till gödselstacken? För att inte tala om drivorna som blåst upp mot stallet under natten, drivor av våt, tung blötsnö jag var tvungen att skotta bort för att över huvudtaget komma in i stallet.

Elen slutar funka. Kan iofs vara rätt positivt om man ser till att jag slipper få elstötar av staketet tre gånger om dagen.

Allt blir blött.

Det går inte att köra bil, därmed inte heller transport, därmed heller ingen hoppträning ikväll. Och hoppträning är det roligaste som finns här i livet. Om idioten till plogkille som har jobbet just nu insåg att han måste vara klar med plogningen INNAN folk börjar jobba, istället för att sätta igång med det just nu, så skulle folk även komma till jobbet.

Allt blir blött.

Höet jag lägger ut snöas över och äts sen inte upp = dyrt.

Där det faktiskt är plogat är det snorhalt.

Allt blir blött.

Mobiltelefontäckningen blir (om möjligt) ännu kassare när det snöar.

Vattnet fryser.

Taken rasar in, bussar ställs in, folk åker i diket och dör, kaniner kläms till döds, folk kommer inte till jobb/skola (iofs heller ingen direkt nackdel), telefonledningarna rivs ner, träd faller över vägen, veden tar slut och jorden går under.

Och hunden kommer in och ser ut såhär:

Om jag vore en person som svor mycket skulle jag ha kunnat sprida mängder av invektiv omkring mig just nu.

Som det är nu så nöjer jag mig med att konstatera att jag i alla fall fått väldigt mycket jobb gjort idag.

Och att alla löv garanterat är av träden nu.

Men de landade mjukt. Satans mjukt.

Mantrat nu när jag, trots mycket ambitiöst eldande, sitter och hackar tänder medan jag jobbar, är "Jag vet att man vänjer sig, jag VET att man vänjer sig!". Förra vintern hade jag nämligen bara omkring 14-15 grader inomhus under dagarna, och det gick alldeles utmärkt.

Möjligtvis hade jag mer kläder på mig då. Tycker mig minnas vissa svårigheter med att röra armarna.

Om de av mina läsare som är intresserade av hästar ville ha godheten att gå in på min hästblogg och läsa om mitt nuvarande hästdilemma (i ett förskräckligt långt inlägg), och helst lämna några av era goda råd, så skulle jag bli väldigt tacksam.

Imorse var det elva minus vid sex-tiden när jag gick ner till stallet. När jag gick hem efter att ha släppt ut och fixat klart så kunde jag inte känna mina lår längre. Det fick mig att tro att det är dags att byta ut mina jeans med hål i, mot termobyxor och långkalsonger.

Imorgon ryktas det om att det ska snöa.

Jag behöver inte utveckla närmare vad jag tycker om allt detta i november huh?

PS. På tvättfronten intet nytt. De hänger där de hänger. Stelfrusna. Har hört sägas saker som "Åh så bra med linor ute när det är minusgrader, sakerna frystorkar ju på ett litet kick".

Fryser gör de, ja. Torkar, not so much.

Åh det underbara med att jobba hemifrån är att möten sker per telefon, vilket innebär mjukisbyxor, och att kunna fisa under tiden.

Kvinnlig multitasking är att sitta i telefonmöte (och hänga med, dvs svara på frågor och uppdatera material när man blir ombedd), jobba med att göra fakturor, svara på mail, surfa och blogga samtidigt.

Alltså okej, inte samtidigt samtidigt, jag kan bara ha ett fönster aktivt i taget, men principen people.

OCH, jag är uttråkad.

Den där tvätten ni minns, som började torka? Den är frusen nu.

Jo, för jag anser att det är viktigt att ni får löpande, relevant uppdatering avseende mina tvättframsteg. Eller bakslag.

Därför tror jag ni samtliga är intresserade av att få veta att jag idag valt att leva ut min vilda sida och tvätta en maskin till.

Jag hängde ut tvätt i måndags. Jag ville bara meddela att den börjat torka nu.

Göran Hägglund citeras i dagens pappersversion av SvD, med anledning av att SD har varit med om sin första partiledardebatt:

"Alla människor har samma värde i det samhälle vi vill bygga"

...

...wait for it...


HAHAHAHAHAHAHAHA!!!!

Alltså, vilket eländigt jävla tröstlöst väder. Har hällregnat sen två igår em (incidentally, exakt precis i samma ögonblick som jag tog ut hästen på stallplan för att rida ut).

Ni kan ju gissa er till hur hagarna ser ut. Dessutom ligger stallet i en sluttning, och det finns inga dörrar till huvudingången. You do the math.

Hur som helst, igår skulle jag transportera hästen till sadelprovaren eftersom han (igen) vuxit ur de sadlar han har (angenämt problem, men dock ett problem). Det hällde ner hela tiden medan jag hämtade häst, lastade på honom, packade sadelkammaren osv. Det sista jag gjorde var att i stallet byta från gummistövlar till sneakers, eftersom det är så svårt att köra i gummistövlar. Rättelse: det sista jag gjorde var att kliva rakt i världens vattenpöl, i mina sneakers.

Så där sitter jag, blöt, kall, ganska förbannad, i en igenimmad bil, trött, och på väg till något jag egentligen inte har ork till. Och så inser jag plötsligt hur destruktiv det är att vara så negativ, och att jag borde fokusera på det positiva istället.

Så istället för att muttra över regnet tänkte jag att det var ju HIMLA tur att allt det där möget inte kom ner som snö istället. Och istället för att svära över att vägen var HELT sönderregnad, valde jag att fokusera på att hästen stod exceptionellt fint i släpet ändå.

Sen kom jag fram. Släpade ut sadlar och allt annat ur sadelkammaren, kånkade iväg med det till ridhuset, lassade av allt, och blev informerad om att sadelprovningen faktiskt var imorgon (idag) istället.

Åt HELVETE med positivitet.

Den lilla hunden har fått skabb (igen). Räven har bosatt sig i andra delen av stallet, och jag har låtit den hållas. Jag tycker OM rävar. Det är SÅ tråkigt att alla rävar här blir utsatta för skabb, det är en gräslig sjukdom, och de lider verkligen. Men på denna har det inte synts något, så därför har den fått vara.

Hunden satte igång och klia i torsdags, och eftersom han är vad snälla människor kallar känslig, och vad mindre snälla människor kallar mesig, och som en katt vad beträffar renlighet, så satte jag på en tratt direkt. Eftersom han fick kli på baksidan av låret så visade det sig dock på fredag morgon att han nått ändå, och hade slickat upp fula sår. Jag var i Stockholm, så jag begränsade det hela till att åka till vetten och införskaffa en ny, längre tratt, och när jag kom hem fick han en dos av den skabbkur jag hade kvar sen förra gången.

Såren blev dock ett problem, och han mådde skitdåligt under helgen. 95% beror dock på just tratten, han är sååå eländig iförd den. Så besök hos vet imorse resulterade i sövning, rakning, rengöring och kortisonkur. Ska vi gissa på... 2000 kr? Till mattehjärtats lättnad hade jag gjort helt rätt under helgen, med rengöring, insmörjning av anti-kli-gel och små doser smärtstillande, och såren hade redan börjat läka ihop.

Eländigare hund än vad han var på hemvägen har jag sällan träffat. Halvsövd fortfarande, ont i de uppskrubbade såren, kli av skabben, och kli där tre sprutor getts borgade för störttjut tills han kollapsade i min famn och resten av sömnmedlet kickade in.

Han är lika eländig fortfarande, det enda som hjälper (tycker han) är att jag sitter med honom halvt i knät i sängen och kliar honom överallt. Så, förutom att jag hämtat hö en sväng, är det det enda jag gjort idag.

Tillbaka till räven då, som låg mitt på uppfarten när jag kom med lastbilen på väg för att hämta hö. Troligtvis har han blivit påkörd, för han flyttade knappt på sig, och när han gjorde det gick han två meter med släpande ben och la sig på en vedstapel. Han var fortfarande vacker dock, och jag grät lite medan jag ringde runt för att hitta en jägare som kunde avsluta lidandet.

Igen, SÅ trist att de måste råka ut för det. Lite önskade jag att han skulle hunnit iväg innan jägaren kommit, men jag vet ju ändå att det "liv" han hade nu inte var något liv. Ångrar också lite att jag inte la ut mat medan han fortfarande var kry, fånigt kanske, men antingen hade han åtminstone varit ordentligt mätt på slutet, och i något rosenrött skimmer tänkte jag också att om han blev någorlunda tam hade jag kunnat skicka på honom också en dos skabbmedel. Å andra sidan vill jag inte att den lilla hunden har en räv som lekkamrat, är rädd att hunden skulle anses som middag i såna fall.

Men vet ni vad, det HÄR verkar ju lovande.