Min personliga köttleverantör (Nittons pappa), styckade upp ett helt vildsvin till mig häromdagen. Det kommer bli bra mycket grilla så fort temperaturen tillåter, för även om det var ett väldigt litet och magert vildsvin så gav hon en hel back kött ändå.

Den lilla hunden har således levt livets glada dagar med obegränsad tillgång till ben och senor, så när jag var tvungen att lämna honom ensam nu på eftermiddagen så fick han ett gammalt hederligt torkat grisöra som sällskap, som omväxling bara. Omväxling, och om han får köttiga ben så är han hänvisad till bara köket, vars mattor är tvättbara, och det måste vara tråkigt att tvingas sitta i köket i flera timmar. Tycker blödiga matte (bara blödig när det kommer till djuren, mind you).

Det hade tydligen bara dugit ett litet tag, för nu kom han rantandes med det halvätet, gnällande som besatt (ett gnällande jag lärt mig tolka som "Kolla här vilket fint öra jag sparat men inte riktigt orkar bry mig om att äta upp, vad ska jag göra med det matte, kan du inte hålla det i handen tills jag vill ha det igen?" Det vill dock inte jag, för det kan ta ett par dagar).

Då blev han tvungen att "gömma" det i soffan. Så nu har han stått i soffan i fem minuter, tryckt in örat in i ett hörn, och sen "skyfflat sand" över det som en besatt. Tydligen tog "sanden" slut precis vid örat efter ett tag, för då tog han sats 50 cm ifrån istället och hämtade mer "sand" ett tag. Sen blev det bra.

Örat? Jodå, ser det härifrån.