Dag 35 – Den här personen vill jag byta liv med för en dag
Ingen specifik person, men jag skulle gärna gärna vilja vara man för en dag, eller snarare kille. Random kille, vanlig, ingen konstig, bara för att veta hur det är, hur det känns, och om tankarna känns/går annorlunda hos män. Och för att prova att runka, obviously. Tror det är SÅ mycket skönare för tjejer.
Visar inlägg med etikett 30-dagarslistan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 30-dagarslistan. Visa alla inlägg
måndag 23 maj 2011
söndag 22 maj 2011
Dag 34 – Nio sanningar och en lögn
1. Jag kör bil bättre med knäna än du gör med händerna.
2. Jag avskyr att duscha och skulle med glädje låta det gå flera många dagar mellan gångerna om jag inte var tvungen.
3. Jag har aldrig haft en enda finne.
4. Jag äger världens charmigaste hus i en förort till Stockholm, en kvart från Stureplan (om man gasar lite och slipper rödljus).
5. Som jag lever nu är mitt perfekta liv.
6. Jag läser ut böcker fortare än du blinkar.
7. Den stora hunden är den innerligaste kärlek jag haft.
8. Jag köper frimärken för tusentals kronor i månaden.
9. Mina framtida barn ska heta Thindra och Melizza.
10. Jag älskar min pojkvän med kraften av tusen eldar och vill aldrig bli av med honom.
1. Jag kör bil bättre med knäna än du gör med händerna.
2. Jag avskyr att duscha och skulle med glädje låta det gå flera många dagar mellan gångerna om jag inte var tvungen.
3. Jag har aldrig haft en enda finne.
4. Jag äger världens charmigaste hus i en förort till Stockholm, en kvart från Stureplan (om man gasar lite och slipper rödljus).
5. Som jag lever nu är mitt perfekta liv.
6. Jag läser ut böcker fortare än du blinkar.
7. Den stora hunden är den innerligaste kärlek jag haft.
8. Jag köper frimärken för tusentals kronor i månaden.
9. Mina framtida barn ska heta Thindra och Melizza.
10. Jag älskar min pojkvän med kraften av tusen eldar och vill aldrig bli av med honom.
lördag 21 maj 2011
Dag 33 – Varför började jag blogga?
Det började när jag var runt 19. Jag hade fått mitt första riktiga jobb, som vikarierande ekonomiassistent (utan någon som helst kunskap om ekonomi, och med den svindlande lönen 14 000 kr). Och det var urtråkigt. DÖDEN. Jag gjorde samtliga dagens sysslor inom en timme på morgonen, och resterande tid fördrev jag bara (förlåt mig, men jag kom från gymnasiet och timjobb på McD - där vi fick lära oss att be om mer jobb när det vi gjorde inte var tillräckligt, även om det inte FANNS annat jobb så skapades jobb - menlösa jobb! - åt oss, och jag hade lärt mig min läxa).
Vad göra? Internet var ganska nytt, bloggar fanns egentligen inte, och IRC upptog mycket av mina dagar. Jag skrev mail helt enkelt. Massmail, långa låååånga massmail till samtliga av mina vänner. Ett om dagen, bom tjoff in i mailboxarna, utan att egentligen förvänta mig svar. Stackars mina vänner som inte bett om fem långa mail i veckan från mig, stackars ännu mer de av mina vänner som inte kollade sin mailbox så ofta.
Sen kom Lunarstorm, och dess dagböcker, och sen kom min första blogg som jag sedermera flyttade hit, och här är vi nu.
Det började när jag var runt 19. Jag hade fått mitt första riktiga jobb, som vikarierande ekonomiassistent (utan någon som helst kunskap om ekonomi, och med den svindlande lönen 14 000 kr). Och det var urtråkigt. DÖDEN. Jag gjorde samtliga dagens sysslor inom en timme på morgonen, och resterande tid fördrev jag bara (förlåt mig, men jag kom från gymnasiet och timjobb på McD - där vi fick lära oss att be om mer jobb när det vi gjorde inte var tillräckligt, även om det inte FANNS annat jobb så skapades jobb - menlösa jobb! - åt oss, och jag hade lärt mig min läxa).
Vad göra? Internet var ganska nytt, bloggar fanns egentligen inte, och IRC upptog mycket av mina dagar. Jag skrev mail helt enkelt. Massmail, långa låååånga massmail till samtliga av mina vänner. Ett om dagen, bom tjoff in i mailboxarna, utan att egentligen förvänta mig svar. Stackars mina vänner som inte bett om fem långa mail i veckan från mig, stackars ännu mer de av mina vänner som inte kollade sin mailbox så ofta.
Sen kom Lunarstorm, och dess dagböcker, och sen kom min första blogg som jag sedermera flyttade hit, och här är vi nu.
torsdag 19 maj 2011
Dag 31 – En vana som jag önskar att jag inte hade
Jag önskar att min första reaktion på många saker inte skulle vara ilska/irritation. Jag tror att livet skulle vara fan så mycket enklare om jag inte automatiskt utgick från att livet är en enda stor konspiration för att försvåra för mig. Det tror jag i och för sig inte, men var ett sk. litterärt grepp, aka. överdrift.
Hur som helst, så är jag rätt arg av mig. Nu ska sägas att jag hoppas och tror (vet faktiskt, en annan vana jag har är att ständigt ha rätt) att jag har vuxit och växer långsamt ifrån det där. Jag KAN numera möta en tutning i trafiken med en handviftning (med ALLA fingrar utfällda) istället för att hetsa upp mig i en kvart efteråt med tankar på "vad jag egentligen borde ha gjort" (liksom, egentligen borde ha gjort? Vad kunde jag gjort mer än att ge honom fingret? Jagat honom till hans slutdestination? Skrapat lacken på hans bil? Förföljt honom och försatt honom i kniviga trafiksituationer? Ja, det förstås, låtit bli att ge honom fingret kunde jag ju gjort).
Man är rätt effektiv och får mycket gjort när man är arg, det ska jag ge det. I övrigt inte särskilt positivt alls faktiskt. Dessutom blir det så himla jobbigt efteråt. Jag tror att det i stort beror på min (något) anala känsla att jag måste ha världen kategoriserad. Jag vill veta vad jag ska göra och när jag ska göra det, om det så bara gäller att pricka in dagens ridning efter att ha sett på senaste Grey's, och när folk eller världen i allmänhet har fräckheten att inte anpassa sig efter mitt högst personliga schema så reagerar jag med ilska.
Man kan säga såhär om man vill vara elak: om jag någonsin tillåter en diagnos att sättas på mig, så kommer det vara Aspbergers.
Jag önskar att min första reaktion på många saker inte skulle vara ilska/irritation. Jag tror att livet skulle vara fan så mycket enklare om jag inte automatiskt utgick från att livet är en enda stor konspiration för att försvåra för mig. Det tror jag i och för sig inte, men var ett sk. litterärt grepp, aka. överdrift.
Hur som helst, så är jag rätt arg av mig. Nu ska sägas att jag hoppas och tror (vet faktiskt, en annan vana jag har är att ständigt ha rätt) att jag har vuxit och växer långsamt ifrån det där. Jag KAN numera möta en tutning i trafiken med en handviftning (med ALLA fingrar utfällda) istället för att hetsa upp mig i en kvart efteråt med tankar på "vad jag egentligen borde ha gjort" (liksom, egentligen borde ha gjort? Vad kunde jag gjort mer än att ge honom fingret? Jagat honom till hans slutdestination? Skrapat lacken på hans bil? Förföljt honom och försatt honom i kniviga trafiksituationer? Ja, det förstås, låtit bli att ge honom fingret kunde jag ju gjort).
Man är rätt effektiv och får mycket gjort när man är arg, det ska jag ge det. I övrigt inte särskilt positivt alls faktiskt. Dessutom blir det så himla jobbigt efteråt. Jag tror att det i stort beror på min (något) anala känsla att jag måste ha världen kategoriserad. Jag vill veta vad jag ska göra och när jag ska göra det, om det så bara gäller att pricka in dagens ridning efter att ha sett på senaste Grey's, och när folk eller världen i allmänhet har fräckheten att inte anpassa sig efter mitt högst personliga schema så reagerar jag med ilska.
Man kan säga såhär om man vill vara elak: om jag någonsin tillåter en diagnos att sättas på mig, så kommer det vara Aspbergers.
onsdag 18 maj 2011
Dag 30 – Vad skiljer mig från alla andra?
Jag skulle tro att alla människor har någon egenskap som de har gemensam med åtminstone någon annan människa. Det finns därmed knappast någon som är helt unik. Men det var väl knappast den sortens kvasi-filosofiska svar som avsågs. Även om det är sant. Jag menar, Hitler gillade visst katter också, förutom random folkmord sådär. Det gör min mamma också.
Så, för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara på frågan. Det finns ju inget som skiljer mig från alla andra, och då blir det väl bara ett allmänt uppräknande av egenskaper?
Möjligtvis kan jag vara unik ifråga om antal använda svordomar, versaler och paranteser instoppade i samma mening. Fan vet.
Jag skulle tro att alla människor har någon egenskap som de har gemensam med åtminstone någon annan människa. Det finns därmed knappast någon som är helt unik. Men det var väl knappast den sortens kvasi-filosofiska svar som avsågs. Även om det är sant. Jag menar, Hitler gillade visst katter också, förutom random folkmord sådär. Det gör min mamma också.
Så, för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara på frågan. Det finns ju inget som skiljer mig från alla andra, och då blir det väl bara ett allmänt uppräknande av egenskaper?
Möjligtvis kan jag vara unik ifråga om antal använda svordomar, versaler och paranteser instoppade i samma mening. Fan vet.
onsdag 6 april 2011
torsdag 31 mars 2011
Dag 29 – Mina ambitioner
Alltså, det här är en rätt knepig fråga egentligen. Jag har inga direkta ambitioner sådär som man hade när man var tjugo och bara "jag ska bli..." och "jag ska göra...". Därmed inte sagt att jag saknar driv, det är en helt annan sak. Jag har satans mycket driv, och en av de sämsta egenskaper jag vet hos andra är just avsaknad av driv. Jag förväntar mig inte att alla ska vilja bli rika/kända/framgångsrika, men att inte vilja NÅGONTING, eller att göra saker halvdant retar skiten ur mig to be frank.
Med undantag för hur jag möjligtvis tänkte i tonåren i fråga om vad jag vill bli/åstadkomma, så har jag släppt hela den biten nu. Mitt liv har varit lite av en räkmacka om jag ska vara ärlig, och jag hyser inga direkta tvivel om att resten kommer utveckla sig liknande. Saker blir inte alltid som jag tänkt mig, men det har hittills alltid visat sig att det som blev istället är bättre eller lika bra.
Har aldrig haft någon tanke på att jobba med ekonomi exempelvis, eller vara egen företagare. Copy-delen är väl den som mest stämmer in på författardrömmarna. Tid och erfarenhet har dock visat sig att det man vill händer ändå, och allt det där andra gör man till sitt om man vill det.
Det jag gör nu, är perfekt nu. Men inte resten av livet. Det jag gör om ett år kommer möjligtvis inte vara likadant, men säkert bra det med.
Den värsta frågan som någon kan ge mig under en arbetsintervju är "Var ser du dig själv om tio år?". HUR ska jag kunna svara på det? Jag vet ju att det rätta svaret är något i stil med "Jobbat mig upp till chef på det här stället", men det är inte ärligt, och förmodligen inte heller sant. Har svårt att se mig själv göra samma sak i tio år, eller vara på samma ställe i tio år. Knappt i fem år ens faktiskt. Om tio år kanske jag gör samma sak som nu, fast jag har gjort annat mellan. Eller så gör jag något helt annat. Jag VET att jag inte kommer göra samma sak resten av livet, det ligger inte för mig. Men jag har inga ambitioner per se att ta mig ifrån just detta, eller aktivt söka efter något annat - det händer ändå.
Att noja över vad eller var man kommer vara om ett, fem, tio år är attgöra nuet en otjänst. Det du gör nu är nu, SEN är något annat.
Jag är medveten om att det är lite av en lyx att tänka såhär, och att det till stor del hänger ihop med mitt ohemula självförtroende; jag VET att jag alltid landar på fötterna. Undantaget olyckor och sjukdomar förvisso, men vem kan räkna med sånt?
Slutsats: inga ambitioner vad gäller arbete i alla fall. Jag har drömmar, en helt annan sak. Jag vill hitta hem vad beträffar boende, resa mer och klättra högre i ridningen. Men det är saker jag kommer åstadkomma, inget jag har ambitioner att lyckas med.
Alltså, det här är en rätt knepig fråga egentligen. Jag har inga direkta ambitioner sådär som man hade när man var tjugo och bara "jag ska bli..." och "jag ska göra...". Därmed inte sagt att jag saknar driv, det är en helt annan sak. Jag har satans mycket driv, och en av de sämsta egenskaper jag vet hos andra är just avsaknad av driv. Jag förväntar mig inte att alla ska vilja bli rika/kända/framgångsrika, men att inte vilja NÅGONTING, eller att göra saker halvdant retar skiten ur mig to be frank.
Med undantag för hur jag möjligtvis tänkte i tonåren i fråga om vad jag vill bli/åstadkomma, så har jag släppt hela den biten nu. Mitt liv har varit lite av en räkmacka om jag ska vara ärlig, och jag hyser inga direkta tvivel om att resten kommer utveckla sig liknande. Saker blir inte alltid som jag tänkt mig, men det har hittills alltid visat sig att det som blev istället är bättre eller lika bra.
Har aldrig haft någon tanke på att jobba med ekonomi exempelvis, eller vara egen företagare. Copy-delen är väl den som mest stämmer in på författardrömmarna. Tid och erfarenhet har dock visat sig att det man vill händer ändå, och allt det där andra gör man till sitt om man vill det.
Det jag gör nu, är perfekt nu. Men inte resten av livet. Det jag gör om ett år kommer möjligtvis inte vara likadant, men säkert bra det med.
Den värsta frågan som någon kan ge mig under en arbetsintervju är "Var ser du dig själv om tio år?". HUR ska jag kunna svara på det? Jag vet ju att det rätta svaret är något i stil med "Jobbat mig upp till chef på det här stället", men det är inte ärligt, och förmodligen inte heller sant. Har svårt att se mig själv göra samma sak i tio år, eller vara på samma ställe i tio år. Knappt i fem år ens faktiskt. Om tio år kanske jag gör samma sak som nu, fast jag har gjort annat mellan. Eller så gör jag något helt annat. Jag VET att jag inte kommer göra samma sak resten av livet, det ligger inte för mig. Men jag har inga ambitioner per se att ta mig ifrån just detta, eller aktivt söka efter något annat - det händer ändå.
Att noja över vad eller var man kommer vara om ett, fem, tio år är attgöra nuet en otjänst. Det du gör nu är nu, SEN är något annat.
Jag är medveten om att det är lite av en lyx att tänka såhär, och att det till stor del hänger ihop med mitt ohemula självförtroende; jag VET att jag alltid landar på fötterna. Undantaget olyckor och sjukdomar förvisso, men vem kan räkna med sånt?
Slutsats: inga ambitioner vad gäller arbete i alla fall. Jag har drömmar, en helt annan sak. Jag vill hitta hem vad beträffar boende, resa mer och klättra högre i ridningen. Men det är saker jag kommer åstadkomma, inget jag har ambitioner att lyckas med.
tisdag 22 mars 2011
Dag 28 – Det här saknar jag
Choklad.
I den här takten hinner jag skriva klart den eländiga listan innan ni hinner med att läsa den.
Nu spelar det förstås ingen roll att jag skriver choklad, emedan Nitton har en play-date, och med 99% sannolikhet INTE (förvånande nog!) kommer läsa min blogg (hemska ord) under tiden; således kommer chokladen även efter hans hemkomst lysa med sin frånvaro.
Choklad.
I den här takten hinner jag skriva klart den eländiga listan innan ni hinner med att läsa den.
Nu spelar det förstås ingen roll att jag skriver choklad, emedan Nitton har en play-date, och med 99% sannolikhet INTE (förvånande nog!) kommer läsa min blogg (hemska ord) under tiden; således kommer chokladen även efter hans hemkomst lysa med sin frånvaro.
tisdag 4 januari 2011
Dag 24 – Det här får mig att må bättre (bättre än NÄR undrar jag? Bättre än förra inlägget? För då är ju svaret typ "allt annat"):
* PRESENTER
* Ost
* Ensamtid med Grey's och choklad
* Stressfri tid i stallet
* En tom mailbox och dito post-inkorg
* Kärlek, omtanke och generositet
* Nya lakan
* Slippa duscha (jag HATAR att duscha)
* Hoppträningar
* Min hund
* God mat som någon annan lagat
* Ett renstädat hus
* How I met your mother-maraton
* So you think you can dance dito
I SANNING mäkta underligt att denna lista blev så oerhört mycket kortare än den tidigare. Jag som ÄR en så positiv person.
* PRESENTER
* Ost
* Ensamtid med Grey's och choklad
* Stressfri tid i stallet
* En tom mailbox och dito post-inkorg
* Kärlek, omtanke och generositet
* Nya lakan
* Slippa duscha (jag HATAR att duscha)
* Hoppträningar
* Min hund
* God mat som någon annan lagat
* Ett renstädat hus
* How I met your mother-maraton
* So you think you can dance dito
I SANNING mäkta underligt att denna lista blev så oerhört mycket kortare än den tidigare. Jag som ÄR en så positiv person.
måndag 3 januari 2011
Dag 23 – Det här upprör mig:
* Bilförare
* Cyklister
* Fotgängare
* Allmänna kommunikationer
* "Folk" (såna som läser Metro och handlar på Hemköp och tycker att han den där efterblivna i Ullareds-såpan är sååå rolig)
* "Journalister" på och ägare av kvällstidningar
* När hundfan tror att bara för att han inte ser mig behöver han inte lyda
* Dåligt underhållna vägar (nej, men jag tycker OM att vägarna ser ut som tvättbrädor, det rasslar så kul om bilen efter ett tag då)
* Självupptagna människor
* Ointelligenta människor (även sk. streetsmarta människor)
* Mens (efter att jag slutat med tabletterna hade jag ett halvårs respit från mensvärk innan den kom åter med full kraft. Jag trodde det skulle vara för evigt, så jag är rätt bitter)
* Hästmänniskor (jo men seriöst, de flesta är freaks)
* Rådjur
* Kyla
* Brevbärare (finns det NÅGON av dem med sunt förnuft?)
* Han som SKA ploga våra vägar (har sammanlagt några mil att klara av, det brukar dröja något dygn innan det blir gjort)
* Religion (världens ok)
* Folk som alltid ringer om allt istället för att inse att mailen uppfanns för att jag skulle slippa prata i telefon.
* Vänsterpartister. Ja för all del sossar också. Eller, låt oss säga politiker i största allmänhet.
* Skvallriga grannkärringar som tror man är intresserad av vad de har att tjata om (tex deras barnbarn, deras katt eller vad de anser i vargfrågan)
* Vargfrågan (HUR kan folk vara rädda för varg?)
* Folk som okritiskt accepterar allt de läser utan att tillämpa vare sig källkritik eller sunt förnuft (ja, det faller visserligen inom kategorin "folk", men det finns en särskild plats i helvetet reserverad för dessa).
* Folk som tror på helvetet (och som prackar på andra sin tro).
* Att duscha.
* Hämta ved.
* Människor som bara läser den första meningen i alla mail och sen mailar (eller ringer!) en motfråga, trots att jag besvarat den i raden under (ja pratsamme VD:n, jag pratar om DIG).
* När folk tar enkla frågor som kritik.
* Att jag inte ens är tillnärmelsevis i närheten att vara gift och få barn (eller ens förlovad, inte ens om man tittar med kikare. Det gör min framtid instabil, och när den är instabil blir jag instabil).
* Slask.
* Fruset slask.
* Tanka bilen.
* Betala räkningar.
* Ryan Air.
* Grannar, särskilt de med barn.
* Folk som går i bredd med kundvagnar tex på Ikea eller i mataffären.
* Göteborgare.
OBS! Kan kanske eventuellt möjligtvis komma att fyllas på!
* Bilförare
* Cyklister
* Fotgängare
* Allmänna kommunikationer
* "Folk" (såna som läser Metro och handlar på Hemköp och tycker att han den där efterblivna i Ullareds-såpan är sååå rolig)
* "Journalister" på och ägare av kvällstidningar
* När hundfan tror att bara för att han inte ser mig behöver han inte lyda
* Dåligt underhållna vägar (nej, men jag tycker OM att vägarna ser ut som tvättbrädor, det rasslar så kul om bilen efter ett tag då)
* Självupptagna människor
* Ointelligenta människor (även sk. streetsmarta människor)
* Mens (efter att jag slutat med tabletterna hade jag ett halvårs respit från mensvärk innan den kom åter med full kraft. Jag trodde det skulle vara för evigt, så jag är rätt bitter)
* Hästmänniskor (jo men seriöst, de flesta är freaks)
* Rådjur
* Kyla
* Brevbärare (finns det NÅGON av dem med sunt förnuft?)
* Han som SKA ploga våra vägar (har sammanlagt några mil att klara av, det brukar dröja något dygn innan det blir gjort)
* Religion (världens ok)
* Folk som alltid ringer om allt istället för att inse att mailen uppfanns för att jag skulle slippa prata i telefon.
* Vänsterpartister. Ja för all del sossar också. Eller, låt oss säga politiker i största allmänhet.
* Skvallriga grannkärringar som tror man är intresserad av vad de har att tjata om (tex deras barnbarn, deras katt eller vad de anser i vargfrågan)
* Vargfrågan (HUR kan folk vara rädda för varg?)
* Folk som okritiskt accepterar allt de läser utan att tillämpa vare sig källkritik eller sunt förnuft (ja, det faller visserligen inom kategorin "folk", men det finns en särskild plats i helvetet reserverad för dessa).
* Folk som tror på helvetet (och som prackar på andra sin tro).
* Att duscha.
* Hämta ved.
* Människor som bara läser den första meningen i alla mail och sen mailar (eller ringer!) en motfråga, trots att jag besvarat den i raden under (ja pratsamme VD:n, jag pratar om DIG).
* När folk tar enkla frågor som kritik.
* Att jag inte ens är tillnärmelsevis i närheten att vara gift och få barn (eller ens förlovad, inte ens om man tittar med kikare. Det gör min framtid instabil, och när den är instabil blir jag instabil).
* Slask.
* Fruset slask.
* Tanka bilen.
* Betala räkningar.
* Ryan Air.
* Grannar, särskilt de med barn.
* Folk som går i bredd med kundvagnar tex på Ikea eller i mataffären.
* Göteborgare.
OBS! Kan kanske eventuellt möjligtvis komma att fyllas på!
söndag 2 januari 2011
Dag 22 – Det här får mig att gråta:
Det här är ett inlägg som jag fasat för att skriva i över ett år nu. Som jag tidigare skrivit så bearbetar jag mina känslor genom att skriva om dem. För det mesta är det negativa saker som måste komma ut, och när jag då skrivit om dem så brukar saker lägga sig tillrätta i min hjärna. Jag vill inte skriva det, och jag tvingar mig själv att göra det, men nu är ett lika bra tillfälle som något.
Efter att det hänt så gjorde jag precis som jag skrev i inlägg nummer två, jag tog alla känslor och kapslade in dem inuti mig. Jag tog aldrig fram dem och tittade på dem, och om någon frågade mig om det så svarade jag så snabbt jag kunde och bytte sen ämne. Nu först har jag lyckats nämna honom själv någon gång ibland utan att det känns som att ett stort svart hål öppnas inom mig.
Alldeles nyss var första gången sen det hände som jag läste mitt inlägg om det, och jag hann inte mer än till första raden innan allt brast och jag fick tvinga mig själv att läsa vidare.
Jag har inte kunnat tänka på det överhuvudtaget sen det hände. Inte överhuvudtaget. Så fort hans namn eller någon minnesbild av honom, eller - allra värst - en minnesbild från hur det var, DÅ, har dykt upp i huvudet på mig så har jag, bokstavligt talat, SLAGIT bort tanken ur huvudet, TVINGAT mig själv att tänka på något annat för att inte det där svarta hålet ska kunna ta över.
Trots att jag faktiskt sitter här och ska skriva om det så slår jag bort minnesbilderna från hur det var, helt enkelt för att jag är så jävla rädd att om jag tillåter mig själv att faktiskt känna efter exakt hur oerhört ont det gör så kommer jag inte kunna sluta gråta.
Jag vill få bort den reflexmässiga instinkten att slå bort honom ur huvudet hela tiden, och jag hoppades på lite closure genom att skriva om det, men jag inser nu när jag sitter och skriver och gråter att jag inte tror att skrivandet kommer hjälpa, inte den här gången.
Jag känner mig så fruktansvärt skyldig. Och jag ångrar mig så, jag ångrar mig så vansinnigt mycket att det känns i varje fiber i min kropp, jag ångrar det så mycket att jag vill ta tillbaka det ta tillbaka det ta tillbaka det ta tillbaka det, jag önskar så mycket att jag kunde ha det ogjort och bara kunna ha honom kvar här hos mig, trots allt jobb och allt stök, jag önskar önskar önskar att jag inte gjort det så han fanns kvar här i mitt liv.
Det hade gått. Det gick ju så pass länge. Jag valde den fega vägen ut, jag föll för påtryckningar, för tanken på ett lättare liv, jag valde FEGT utan en tanke på hur det skulle kännas efteråt.
Han är inte ens begravd än, och det smärtar mig också, mer än jag kan beskriva i en jävla blogg. Jag fick hans aska för över ett och ett halvt år sen, och jag har inte ens kunnat visa honom den respekten att faktiskt begrava honom, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag klarar inte av tanken på att det faktiskt är slut, att det inte finns någon återvändo, att han aldrig kommer tillbaka.
Det låter helt vansinnigt, men jag har fortfarande inte riktigt fattat att det faktiskt är över. Jag satt där på veterinärmottagningen, höll i honom, kände honom dö, och det var så vidrigt att jag inte förstår hur jag kan skriva om det i detta nu, jag var helt ensam om det gräsliga i att se min mest älskade vän i detta liv försvinna bort, och jag kan inte ens skriva om det så att ni ska förstå hur fruktansvärt det var och fortfarande känns.
Jag gråter så att jag inte ser skärmen nu, men det är ingen förlösande gråt, det gör inte att det känns bättre, att sätta alla dessa känslor på pränt hjälper inte som jag trodde att det skulle göra, det gör inte att jag får distans till det hela. Någonstans tror jag heller inte att man kan tvinga sig själv till att sörja och få distans, det kommer av sig själv när det kommer, och jag får nog leva med att slå bort de här tankarna i flera år framöver.
Alternativet är att gråta ofta, för ofta för att jag ska orka med det. Jag löser inte det här genom ett enda blogginlägg, det tar inte bort smärtan, skulden, skammen. Under rubriken vad man mest ångrar i sitt liv kvalar det här in, långt före alla andra petitesser, och jag kan inte se att jag ska kunna komma över det på mycket mycket länge, om ens någonsin.
torsdag 30 december 2010
Dag 21 – Ett annat ögonblick:
Jag hade egentligen tänkt berätta om när min stora hund föddes, men låt oss - för all del - reflektera lite över något som hände för ganska precis tio minuter sen.
Jag - öppnar dörr till skafferi, tar två brödskivor ur påsen, lägger dem på hyllan ovanför, och sedan stänger jag påsen för att lägga tillbaka den på sin plats.
Fortfarande jag - Tittar på hyllan ovanför. "Men.. vafan.. VEM har lagt två mackor ute i det fria bara sådär, de kommer ju bli hur torra som helst!"
Endera dagen är du 29, fast övertygad om din ungdomlighet och att ålderdomen bara är något som drabbar kattägare. Helt plötsligt är du 30, din kropp revolterar med svåruttalade krämpor, håret ramlar av och närminnet är puts väck.
SEN går det utför.
Jag hade egentligen tänkt berätta om när min stora hund föddes, men låt oss - för all del - reflektera lite över något som hände för ganska precis tio minuter sen.
Jag - öppnar dörr till skafferi, tar två brödskivor ur påsen, lägger dem på hyllan ovanför, och sedan stänger jag påsen för att lägga tillbaka den på sin plats.
Fortfarande jag - Tittar på hyllan ovanför. "Men.. vafan.. VEM har lagt två mackor ute i det fria bara sådär, de kommer ju bli hur torra som helst!"
Endera dagen är du 29, fast övertygad om din ungdomlighet och att ålderdomen bara är något som drabbar kattägare. Helt plötsligt är du 30, din kropp revolterar med svåruttalade krämpor, håret ramlar av och närminnet är puts väck.
SEN går det utför.
tisdag 21 december 2010
Dag 20 – Den här månaden
Ja, nu är det december, gnistrande snö och tindrande barnaögon och allt det där. December är rätt okej. Kort månad, med ledighet och godsaker i slutet. November, å andra sidan, är en gräslig månad. Kanske årets gräsligaste, bara hårfint slagen av februari. Slagen, bara för att det oftast är varmare i november, och man är ännu inte lika vintertrött.
Fast nu var det ju inte för februari jag är här.
Jag är här för att skriva något intressant och sprituellt om "den här månaden".
Vilket jag - clearly - är oförmögen till.
Ja, nu är det december, gnistrande snö och tindrande barnaögon och allt det där. December är rätt okej. Kort månad, med ledighet och godsaker i slutet. November, å andra sidan, är en gräslig månad. Kanske årets gräsligaste, bara hårfint slagen av februari. Slagen, bara för att det oftast är varmare i november, och man är ännu inte lika vintertrött.
Fast nu var det ju inte för februari jag är här.
Jag är här för att skriva något intressant och sprituellt om "den här månaden".
Vilket jag - clearly - är oförmögen till.
måndag 20 december 2010
Dag 19 – Detta ångrar jag
Jag kan faktiskt inte komma på sådär särskilt många saker jag ångrar. Visst finns det småsaker här och där som jag kanske kan komma på om jag anstränger mig, men ingen större sak faktiskt.
Alla mina val som jag gjort i mitt liv har lett mig hit där jag är just nu och format mig till den person jag är just nu. Båda delarna är jag nöjd med, alltså kan jag inte ångra så mycket.
Men om jag nu måste skriva en sak så ångrar jag ganska mycket att jag (i ilska) valde att skrapa rutan med en tom burk Red Bull när jag inte hittade isskrapan förra vintern. Resultatet kan sammanfattas med ett ord: Repigt.
Jag kan faktiskt inte komma på sådär särskilt många saker jag ångrar. Visst finns det småsaker här och där som jag kanske kan komma på om jag anstränger mig, men ingen större sak faktiskt.
Alla mina val som jag gjort i mitt liv har lett mig hit där jag är just nu och format mig till den person jag är just nu. Båda delarna är jag nöjd med, alltså kan jag inte ångra så mycket.
Men om jag nu måste skriva en sak så ångrar jag ganska mycket att jag (i ilska) valde att skrapa rutan med en tom burk Red Bull när jag inte hittade isskrapan förra vintern. Resultatet kan sammanfattas med ett ord: Repigt.
söndag 19 december 2010
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Jag har ingen. Jag HATAR att fylla år. Jag har åldersångest de luxe så bra även utan att bli regelbundet påmind om den, thank you very much.
Okej, kanske den när jag fyllde 23 (på riktigt då alltså), den var ganska bra. Tjejmiddag med ALLA mina tjejkompisar från alla olika grupperingarna först, massor med vin och udda presenter (vad sägs om en gigantisk snopp i geléråtta-gelé?). Sen utgång på favoritkrogen, dit ALLA följde med, och där jag hade en fling med bartendern och fick gratis drinkar och champagne hela kvällen, samt Stevie Wonders Happy Birthday spelad minst tjugo gånger under kvällen. Sen hemgång med sagda bartender (japp, mycket sen kväll).
Jo, det var fan lyckat.
Jag har ingen. Jag HATAR att fylla år. Jag har åldersångest de luxe så bra även utan att bli regelbundet påmind om den, thank you very much.
Okej, kanske den när jag fyllde 23 (på riktigt då alltså), den var ganska bra. Tjejmiddag med ALLA mina tjejkompisar från alla olika grupperingarna först, massor med vin och udda presenter (vad sägs om en gigantisk snopp i geléråtta-gelé?). Sen utgång på favoritkrogen, dit ALLA följde med, och där jag hade en fling med bartendern och fick gratis drinkar och champagne hela kvällen, samt Stevie Wonders Happy Birthday spelad minst tjugo gånger under kvällen. Sen hemgång med sagda bartender (japp, mycket sen kväll).
Jo, det var fan lyckat.
lördag 18 december 2010
Dag 17 – Mitt favoritminne
Jag har inte bara ett favoritminne, och det skriver nog alla som gör den här listan. Det är nog mest för att jag faktiskt börjar bli gammal och gaggig och mestadels har glömt bort saker som varit bra. Det är de hemska, upprörande sakerna som man minns bäst. Men jag kan ju försöka i alla fall.
Jag minns sommaren när jag var tio, och grannen hade två hästar i hagen. Två ponnier var det nog egentligen, två unga pojkar, säkert hingstar, tre år var de båda två. Syster och jag var där varje dag, kliade, klappade, kelade. Hästarna kom direkt när vi ropade, alltid, i full galopp, och ställde sig sen och gosade.
Jag minns ett disco när jag var tretton, Marky Mark and the Funky Bunch var superheta, och jag hade kollat på Pops på TV och lärt mig lite sköna moves. Jag gick tillsammans med mina tjejer upp på dansgolvet och försökte lite nonchalant prova dem, men vågade väl inte direkt ta ut svängarna. Helt plötsligt la alla av med dansandet och gick av golvet, och jag hängde inte riktigt med i svängarna utan blev efter. Vad jag än gjorde nu blev det pinsamt, stod jag kvar själv var det pinsamt, och avbröt jag och följde efter helt abrupt så blev det också pinsamt. Jag tog ett djupt andetag, stod kvar och körde igenom ALLA danssteg jag lärt mig framför TVn. När jag var klar... fick jag applåder. RIKTIGA, ärliga applåder.
Jag minns en jul, jag kan ha varit fjorton kanske. Hela släkten var samlad hemma hos oss under en mellandag, och pappa som alltid stod för julmaten jäktade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket. I hallen där emellan låg en lång trasmatta, som skrynklade till sig ibland, och som pappa ofelbart rättade till med foten i förbifarten varje gång han gick åt endera hållet. Och jag stod i dörröppningen, och varje gång han rättat till den så skrynklade jag till den igen. Till slut stod varenda människa och sneglade på den där mattan och pappas frenetiska petande med foten, alla skrattade och pappa fattade ingenting.
Jag minns sommaren när jag precis fyllt sexton, sommaren innan jag åkte till USA, och hade en lånehäst. Hon var fem år, kom från travet och var givetvis inte ALLS något för mig, och blev mycket riktigt odräglig också, men bara känslan var helt oslagbar.
Jag minns ögonblicket när Johan klev innanför dörren första gången.
Jag minns när jag fick mitt första riktiga jobb, och hur chockad jag blev när jag insåg att jag skulle få en (helt galet maxad) lön på 14 000 i månaden.
Jag minns när jag skrev under köpeavtalet för min första egna lägenhet. Och jag minns känslan av att se mig omkring i samma lägenhet ett par månader senare när den blivit helt renoverad precis som jag ville ha den, och inse att detta var MITT. Och jag minns känslan av att sitta med hunden i soffan och kolla på TV varje VARJE kväll, alldeles ensamma, och så galet nöjda.
Jag minns känslan första gången jag fick en häst att faktiskt ärligt gå på tygeln.
Jag minns galna festkvällar med Carro och syster sommaren innan syster och jag åkte till Australien. Det var en lång, het, berusad (i ordets rätta bemärkelse), alldeles underbar sommar.
Jag minns första gången jag satt på en galopphäst och gjorde ett riktigt snabbjobb. Jag minns också när jag åkte av samma galopphäst två gånger under samma pass.
Jag minns när jag jobbat 14-15 timmar om dygnet i nästan ett helt år, och insåg att jag hade så mycket pengar på kontot att jag inte behövde bry mig om jag förlorade jobbet eller inte.
Jag minns första gången jag insåg att jag var DUKTIG på det jag gjorde, att jag inte längre var rädd för att folk skulle genomskåda min bluff, utan att jag faktiskt kunde det här.
Jag minns känslan den första vintern här på torpet, när jag kom upp kalla och mörka kvällar efter att ha kvällsfodrat och gick där alldeles själv i mörkret utan att vara rädd. Jag minns hur det kändes när ljusen från huset började synas och att jag länge inte kunde fatta att jag var så lyckligt lottad att jag faktiskt BODDE här.
Jag minns den första tiden med Nitton, innan det var vi på riktigt, allt det där pirret och förväntan.
Jag minns den första tiden med Nitton, när det faktiskt var vi på riktigt, allt det där pirret och den där ångesten.
Jag minns första gången jag satt på Bellman när det faktiskt slog mig att det här var MIN häst.
Jag minns första gången jag talade om för Nitton att jag älskade honom (fast jag minns inte när var hur han sa det?)
Jag minns när syster talade om för mig att hon var gravid.
Jag har inte bara ett favoritminne, och det skriver nog alla som gör den här listan. Det är nog mest för att jag faktiskt börjar bli gammal och gaggig och mestadels har glömt bort saker som varit bra. Det är de hemska, upprörande sakerna som man minns bäst. Men jag kan ju försöka i alla fall.
Jag minns sommaren när jag var tio, och grannen hade två hästar i hagen. Två ponnier var det nog egentligen, två unga pojkar, säkert hingstar, tre år var de båda två. Syster och jag var där varje dag, kliade, klappade, kelade. Hästarna kom direkt när vi ropade, alltid, i full galopp, och ställde sig sen och gosade.
Jag minns ett disco när jag var tretton, Marky Mark and the Funky Bunch var superheta, och jag hade kollat på Pops på TV och lärt mig lite sköna moves. Jag gick tillsammans med mina tjejer upp på dansgolvet och försökte lite nonchalant prova dem, men vågade väl inte direkt ta ut svängarna. Helt plötsligt la alla av med dansandet och gick av golvet, och jag hängde inte riktigt med i svängarna utan blev efter. Vad jag än gjorde nu blev det pinsamt, stod jag kvar själv var det pinsamt, och avbröt jag och följde efter helt abrupt så blev det också pinsamt. Jag tog ett djupt andetag, stod kvar och körde igenom ALLA danssteg jag lärt mig framför TVn. När jag var klar... fick jag applåder. RIKTIGA, ärliga applåder.
Jag minns en jul, jag kan ha varit fjorton kanske. Hela släkten var samlad hemma hos oss under en mellandag, och pappa som alltid stod för julmaten jäktade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket. I hallen där emellan låg en lång trasmatta, som skrynklade till sig ibland, och som pappa ofelbart rättade till med foten i förbifarten varje gång han gick åt endera hållet. Och jag stod i dörröppningen, och varje gång han rättat till den så skrynklade jag till den igen. Till slut stod varenda människa och sneglade på den där mattan och pappas frenetiska petande med foten, alla skrattade och pappa fattade ingenting.
Jag minns sommaren när jag precis fyllt sexton, sommaren innan jag åkte till USA, och hade en lånehäst. Hon var fem år, kom från travet och var givetvis inte ALLS något för mig, och blev mycket riktigt odräglig också, men bara känslan var helt oslagbar.
Jag minns ögonblicket när Johan klev innanför dörren första gången.
Jag minns när jag fick mitt första riktiga jobb, och hur chockad jag blev när jag insåg att jag skulle få en (helt galet maxad) lön på 14 000 i månaden.
Jag minns när jag skrev under köpeavtalet för min första egna lägenhet. Och jag minns känslan av att se mig omkring i samma lägenhet ett par månader senare när den blivit helt renoverad precis som jag ville ha den, och inse att detta var MITT. Och jag minns känslan av att sitta med hunden i soffan och kolla på TV varje VARJE kväll, alldeles ensamma, och så galet nöjda.
Jag minns känslan första gången jag fick en häst att faktiskt ärligt gå på tygeln.
Jag minns galna festkvällar med Carro och syster sommaren innan syster och jag åkte till Australien. Det var en lång, het, berusad (i ordets rätta bemärkelse), alldeles underbar sommar.
Jag minns första gången jag satt på en galopphäst och gjorde ett riktigt snabbjobb. Jag minns också när jag åkte av samma galopphäst två gånger under samma pass.
Jag minns när jag jobbat 14-15 timmar om dygnet i nästan ett helt år, och insåg att jag hade så mycket pengar på kontot att jag inte behövde bry mig om jag förlorade jobbet eller inte.
Jag minns första gången jag insåg att jag var DUKTIG på det jag gjorde, att jag inte längre var rädd för att folk skulle genomskåda min bluff, utan att jag faktiskt kunde det här.
Jag minns känslan den första vintern här på torpet, när jag kom upp kalla och mörka kvällar efter att ha kvällsfodrat och gick där alldeles själv i mörkret utan att vara rädd. Jag minns hur det kändes när ljusen från huset började synas och att jag länge inte kunde fatta att jag var så lyckligt lottad att jag faktiskt BODDE här.
Jag minns den första tiden med Nitton, innan det var vi på riktigt, allt det där pirret och förväntan.
Jag minns den första tiden med Nitton, när det faktiskt var vi på riktigt, allt det där pirret och den där ångesten.
Jag minns första gången jag satt på Bellman när det faktiskt slog mig att det här var MIN häst.
Jag minns första gången jag talade om för Nitton att jag älskade honom (fast jag minns inte när var hur han sa det?)
Jag minns när syster talade om för mig att hon var gravid.
fredag 17 december 2010
Dag 16 – Min första kyss
Hahaha. Vilket fiasko DET var. Hahaha.
Såhär: Jag gick igenom högstadiet övertygad om att jag var ful och fet. Let me tell you, det var jag ICKE. Men jag trodde det, så då var det så. Inga pojkvänner här inte, inte ens ett litet hångel på någon fest, jag gick nämligen inte på fester. Det gjorde nu ingen, så jag var på intet sätt unik. I min skola hängde man på ungdomsgården, alternativt nere vid "Krysset", den lokala grillkiosken (nej, jag växte inte upp i Dalarna, men man kan tro det). Inget av dessa ställen var någon direkt romantisk grogrund för kyss-tillfällen.
Sen åkte jag till New York som utbytesstudent på High School ett år. Jag var svensk, 16 år, blond och oerhört naiv. Och SÅ SNYGG i amerikanarnas ögon. Holy crap, the attention. Helt plötsligt gick det upp ett ljus för mig - jag var ju HET!
Man kan tro att med all den här uppmärksamheten, och med killar till höger och vänster, så skulle jag ta och utnyttja situationen, kanske välja en eller en annan jock och hamna i det coola gänget?
Ni minns att jag skrev naiv va? Det tog ett par månader nämligen innan jag fattade att all uppmärksamhet JAG fick inte berodde på att jag var utbytesstudent, eller ens egentligen att jag var från Sverige, utan på något helt annat. Killarna (och tjejerna) var nämligen inte alls lika vänliga och intresserade av min utbytesstudentbror från Ungern. Men innan jag fattat det så hade jag - i min tro om att det var bäst att grabba tag i det jag kunde få - fallit till föga för den av killarna som var mest enträgen; dock alls inte vare sig snyggast eller populärast.
Bara det att han hette Allan, vilket inte ens i USA räknas som tillnärmelsevis okej.
Men men, misstag är till för att göras, och så vidare. Han blev hur som helst min första kyss, i hallen "hemma" efter vår första date. Han var helt vansinnigt horribelt dålig på att kyssas, tungan gick som en elvisp och jag var blöt långt ner på hakan. Att kunna matcha honom var inte att tänka på, det var bara att blunda och försöka följa med.
Jag blir lite grann äcklad bara jag tänker på det faktiskt.
Hur som helst så dumpades han relativt omgående, tror inte det tog mer än någon månad innan jag insett misstaget, men eftersom han kommit dit han kommit genom att vara enträgen så fortsatte han att vara just det under hela resten av mitt år där. Min fostermamma brukade vänligast meddela mig att min stalker var på ingång nu igen, och så gömde jag mig i TV-rummet i källaren ett tag. I skolan var det svårare, i alla fall innan jag skaffat mig en ny pojkvän, men min fosterbror gjorde vad han kunde för att hålla honom ifrån mig. Stackars kille.
Min första BÄSTA kyss, var faktiskt med Nitton, och det skriver jag inte bara för att han läser det här. Jag var helt övertygad om att han skulle vara rätt tafflig innan det faktiskt hände, och när vi sen kysstes första gången så förvånade han mig genom att ge mig den perfekta kyssen - mjuk, följsam och alldeles perfekt mycket (lite) tunga.
Så kan det gå!
Hahaha. Vilket fiasko DET var. Hahaha.
Såhär: Jag gick igenom högstadiet övertygad om att jag var ful och fet. Let me tell you, det var jag ICKE. Men jag trodde det, så då var det så. Inga pojkvänner här inte, inte ens ett litet hångel på någon fest, jag gick nämligen inte på fester. Det gjorde nu ingen, så jag var på intet sätt unik. I min skola hängde man på ungdomsgården, alternativt nere vid "Krysset", den lokala grillkiosken (nej, jag växte inte upp i Dalarna, men man kan tro det). Inget av dessa ställen var någon direkt romantisk grogrund för kyss-tillfällen.
Sen åkte jag till New York som utbytesstudent på High School ett år. Jag var svensk, 16 år, blond och oerhört naiv. Och SÅ SNYGG i amerikanarnas ögon. Holy crap, the attention. Helt plötsligt gick det upp ett ljus för mig - jag var ju HET!
Man kan tro att med all den här uppmärksamheten, och med killar till höger och vänster, så skulle jag ta och utnyttja situationen, kanske välja en eller en annan jock och hamna i det coola gänget?
Ni minns att jag skrev naiv va? Det tog ett par månader nämligen innan jag fattade att all uppmärksamhet JAG fick inte berodde på att jag var utbytesstudent, eller ens egentligen att jag var från Sverige, utan på något helt annat. Killarna (och tjejerna) var nämligen inte alls lika vänliga och intresserade av min utbytesstudentbror från Ungern. Men innan jag fattat det så hade jag - i min tro om att det var bäst att grabba tag i det jag kunde få - fallit till föga för den av killarna som var mest enträgen; dock alls inte vare sig snyggast eller populärast.
Bara det att han hette Allan, vilket inte ens i USA räknas som tillnärmelsevis okej.
Men men, misstag är till för att göras, och så vidare. Han blev hur som helst min första kyss, i hallen "hemma" efter vår första date. Han var helt vansinnigt horribelt dålig på att kyssas, tungan gick som en elvisp och jag var blöt långt ner på hakan. Att kunna matcha honom var inte att tänka på, det var bara att blunda och försöka följa med.
Jag blir lite grann äcklad bara jag tänker på det faktiskt.
Hur som helst så dumpades han relativt omgående, tror inte det tog mer än någon månad innan jag insett misstaget, men eftersom han kommit dit han kommit genom att vara enträgen så fortsatte han att vara just det under hela resten av mitt år där. Min fostermamma brukade vänligast meddela mig att min stalker var på ingång nu igen, och så gömde jag mig i TV-rummet i källaren ett tag. I skolan var det svårare, i alla fall innan jag skaffat mig en ny pojkvän, men min fosterbror gjorde vad han kunde för att hålla honom ifrån mig. Stackars kille.
Min första BÄSTA kyss, var faktiskt med Nitton, och det skriver jag inte bara för att han läser det här. Jag var helt övertygad om att han skulle vara rätt tafflig innan det faktiskt hände, och när vi sen kysstes första gången så förvånade han mig genom att ge mig den perfekta kyssen - mjuk, följsam och alldeles perfekt mycket (lite) tunga.
Så kan det gå!
torsdag 16 december 2010
Dag 15 – Mina drömmar
Jag har väldigt svårt att komma ihåg mina drömmar. En fjäderlätt bild här, och en känsla där, men annars sällan. Samma sak med mardrömmar - jag vaknar och minns allt, och tror att det ska sitta kvar, men fem minuter senare är det borta. De få drömmar jag trots allt minns, kommer jag dock ihåg för alltid vad det verkar.
Fast det var väl inte den sortens drömmar rubriken syftade på?
Jag drömmer om att köra hem genom det här:
Att komma hem till det här:
Att kliva in i det här:
Att ha den här utsikten:
Och det här stallet:
Där det ska stå en sån här:
Och en sån här:
Jag drömmer om att köra en sån här:
Och kanske en sån här:
Sen drömmer jag om ett friskt, lyckligt liv med de jag älskar. Ett tillfredsställande arbete och tillräckligt med fritid. Jag vill resa mer, mycket mer. Och sluta oroa mig så mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)