Det är ju hemskt vad med mycket engelska jag har i överskrifterna nu för tiden. Sverige har verkligen blivit amerikaniserat. Uj uj uj. Hujeda mig. Jag måste verkligen sluta med det. Att jag sen har pratat nästan bara engelska varenda dag sen jag var femton har absolut inget med saken att göra. Jag _borde_ skämmas.
I ivrig imititationsanda ska jag härmed (såg ni, tre i:n på raken) härma Kilerian. Dock inte med filmcitat, för där ligger jag i lä. Nej, utan med osvikligt rappa citat från den tv-serie ingen kan leva utan, med vilken jag andas och dör, den jag fortfarande skrattar åt trots att jag kan varenda avsnitt utantill, kort sagt från Friends. Er uppgift, kära läsare (låter det inte hyperseriöst att skriva ”kära läsare”?) är således att identifiera ursprunget till mitt senare nämnda citat, och ni har ju bara sex personer att välja på (för övrigt ett synnerligen trivsamt tal som jag stiftade närmare bekantskap med i helgen).
Nu har jag skrivit så mycket goja att jag borde kvala in till både journalistlinjen och regeringen.
Den som ändå kunde gå journalistlinjen.. *önska*
I lördags piercade jag naveln, vilket jag fått höra av ett flertal personer inte alls är min stil. Av ett större flertal människor fick jag även höra “Sååja, det blir nog inte så farligt.. jag tänker på dig så gör det inte så ont”. Varför förutsätter folk att man är rädd? I’m telling you, INGET kan göra så ont som när jag tog hål i brosket högst upp i örat, så jag var inte ens liite rädd. FYI gjorde det inte ont heller. Så mycket i alla fall. Det gjorde ondare att ta hål i örsnibbarna, och även det var en baggis. Men så himla kul var det inte att höra tjejen framför i kön fråga om det var normalt med en massa blod och var. Det var inte heller kul att höra killen bakom disken svara “Ja”.
I helgen ska jag krossa i TP. Oj oj oj, bäva månde omgivningen. Flippan ÄR på topp. Det är jag ju alltid, men nu är jag beväpnad med extra mycket kvinnlig charm, och ett överaskningsmoment, som kommer vara hemligt tills vidare. Jag har även ett distraheringsvapen, vid namn Rasmus, som vid eventuellt hotande situationer kommer äta upp motståndarnas pluppar.
Jag tror att jag ska ha en rubrik med sex i imorgon igen, just for the hell of it. Some of it may even be real.
I’m pretty much giving this away, med tanke på rubriken ovan.
“If I turn into my parents, I’ll either be an alcoholic blonde chasing after twenty-year-old boys, or... I’ll end up like my mom.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar