Idag är en dag att glädjas över, ty idag är det exakt två år nu jag har klarat av att inte mörda min blomma, istället för att som vanligt ta livet av dem efter två veckor. Denna lilla blomma har alltså överlevt två års vanvård, och det är i sanning något att glädjas över. Jag vet inte ens vad det är för någon, men den är pytteliten och luddig, med grågröna blad, och en och en annan liten lila blomma då och då. Den står fortfarande kvar i sin tumnagelsstora kruka, och jag vågar inte plantera om den, eftersom jag då garanterat skulle ha ihjäl den på något sätt.
Ju fler människor jag känner irl som läser min db, desto mindre kan jag skriva om allt jag verkligen känner och tycker, och desto mer av det ytliga blir det. För om jag skulle skriva precis allt jag tänker på så skulle folk antagligen bli sårade, eftersom sina innersta tankar säger man inte till någon, av just de anledningarna. Och då skulle jag dessutom lika bra kunna skriva i en pappersdagbok, och sen skicka runt den bland mina vänner till allmän beskådan. Det är tråkigt på ett sätt, för det som jag verkligen funderar över och skulle behöva skriva av mig om, kommer aldrig på pränt, eftersom jag inte orkar skriva i min analoga db efter att ha skrivit här. Tekniskt sett förlorar jag en del av min ungdom, som jag annars skulle haft nedskriven. Så, då har jag ett par saker att välja på. Antingen tar jag mig tid att även skriva i min riktiga db, eller så tar jag den eller de som db:n skulle handla om från min ”får läsa db-lista”. Vad tycker ni?
Jag hoppas att livet inte är ett stort skämt, för jag fattar det inte.
Jag fick just höra en sak av en person som står mig rätt nära, som sårade mig rätt mycket. Det är strunt samma vad det var, för jag vet att det var hur fel som helst. Men varför blir man mer ledsen när det är någon man känner som säger något dumt till en? Borde man inte bli mer ledsen när det är någon utomstående? För de man känner, känner ju i gengäld en själv också, och alltså borde man tänka på att de vet att det de sa är helt fel, och således inte ta åt sig av det? Medan utomstående människor kan se saker objektivt, och alltså borde vara mer värda att lyssna på? Motsatsen gäller förstås när det handlar om berättigad kritik. Där vet ingen utomstående ett skit, förutsatt att det handlar om personliga anmärkningar.
Jag har alltid hatat skolan. Förmodligen har det gått för lätt från början, och i Sverige satsas det ju bara på folk med svårigheter, och då blev det förmodligen för tråkigt. Jag minns ju inte den tiden, men jag minns i alla fall att jag tyckte att skolan var pest redan i sexan. Samma sak med högstadiet. Jag var så trött på hela alltet att jag mest skolkade och inte orkade engagera mig för att få bättre betyg. Att jag sen insett redan då att betygen inte spelar någon som helst jävla roll gjorde väl sitt till. Allt du behöver är tillräckliga betyg för att klara dig till den linje du vill in på, sen kan man skita i resten. Det finns inte en arbetsgivare i världen som kommer ge ett piss för dina grundskolebetyg, så varför ska man då slita ut sig redan i åttan, nian? Sen åkte jag till USA och pluggade, och det var en helt annan utmaning, vilket givetvis var bra för mig. Väl hemma igen lyckades jag välja helt fel gymnasieutbildning, varpå jag gick och led och var deprimerad i tre år till. International Baccalaureate är världen bästa gymnasieutbildning, och räknas därefter, i alla länder utom Sverige. Såklart. Alltså kunde jag ge fan i betygen där också, och fixa bra poäng på högskoleprovet istället, så var den vägen till högre utbildning kirrad. För att göra en jämförelse med hur lite man får sticka ut och vara bra i Sverige så kan påpekas, att med motsvarande skala skulle mina IB-betyg räknas som 4,4 i alla andra länder, men räknas som 3,9 i Sverige. Med en skillnad på 0,5 i betyg kan ni ge er fan på att jag inte söker på de jävla betygen i Sverige.
Eftersom jag hela tiden tänker på skolan med vämjelse så känns det liksom inte som någon ide att plugga vidare än. När jag sen dessutom har ett välbetalt, ansvarsfullt jobb, så ser jag inte riktigt poängen i att hoppa av det, för att skaffa mig en massa studieskulder, för att sen bara skaffa mig ett likadant jobb igen. Jag provade att plugga på universitetet ett tag, med något jag verkligen är intresserad av, men när jag inte ens orkade med det så insåg jag att det nog inte var en bra ide att fortsätta plugga direkt. Sen när jag jobbat ett tag provade jag igen, med en annan grej jag är intresserad av, men det kändes lika likgiltigt det. Dock har jag alltid haft i bakhuvudet att jag ska plugga vidare senare, och eftersom jag inte kommer plugga ekonomi, så känns det samtidigt dumt att jobba med ekonomi. Men nu vet jag inte. Visst, det är ”jättefint” att ha en examen, men vafan ger det mig? Studieskulder, och förmodligen fler depressioner, eftersom jag egentligen inte vill plugga. Jag ska inte säga att jag inte vill göra det om fem år, men just nu känns det fortfarande som att jag bara vill kräkas på allt som har med studerande att göra. Jag har ju ett jobb. Jag har fast lön, och jag har råd att skaffa mig alla de saker som studenter bara drömmer om att få. Nästa jobb jag tar kommer ge mig mer pengar och nästa och nästa, så varför ska jag plugga alls? För att folk tycker att man är mer värd om man har en utbildning? Måste man ha den på handels då? Om jag läser samma saker efter jobbet som jag skulle gjort på handels, varför är de då inte lika mycket värda? Borde jag själv tycka att det är mer värt med en utbildning än med pengar? Borde jag själv tycka att jag ska plugga för att få högre status?
Jag vet att jag framstår som en imbecill latmask när jag skriver sånt där, men så är inte alls fallet. Jag har bra betyg, och jag vet att jag är intelligent. Jag vet att jag är duktig på det jag gör, och jag vet att jag har talang för att skriva. Vad jag däremot inte vet är vart jag vill komma, så jag lägger ner den här diskussionen.
Fan då så jag svär.
Sitt ner tills det ringer, och glöm inte att ni har kapitel tre i läxa till på fredag.
------------
Jag har inga trosor på mig idag heller.
Separerande sopsorti
- Nämen, stopp där! Du kan väl för bövelen inte kasta moröttena i ”brännbart”!
- Va?
- Morötter är komposterbara, alltså ska du lägga dem i kompostlådan.
- Vilka då?
- Morötterna.. du la dem i ”brännbart”. Det är fel serru. Very felaktigt beteende.
- Jösses. Det spelar väl för fanken ingen roll..
- Spelar ingen roll?! Varför skulle vi annars ha en ”komposterbar” och en ”brännbar” sopbunke tror du, om det inte spelade någon roll!?
- Alltså vaddå, morötter brinner väl dom också, eller hur?
- Ha! Har du hört talas om morotkraftverk, kanske? Hörrudu, jag ska tala om för dig att morätter är fankenemej nästintill omöjliga att få fjutt på.
- Jajaja, jag flyttar väl på dom eländiga morötterna då. Sådär, nöjd nu? Apropå kompostering så borde du faktiskt använda tandtråd ibland..
- Tandtråd, är du galen?! Varför i hela fridens namn skulle jag göra det?
- För att det är smidigare än förmultning. Ibland är du rent brandfarlig hörru.
- Nä nu jäklar.. vad är det du antyder?
- Ingenting. Andas inte på öppna lågor bara
- Det var det värsta! Jag ska..
- Lugna ner dig, du är lite joxig mellan tänderna bara.
- Joxig? Tycker du att jag har grums mellan tänderna?!
- Vissa morgnar har du hela Sydsverige.. Ta inte illa upp nu, men ibland är en puss från dig som ett mindre men mättande mellanmål.
- Jaså du? Men nåt tandtrådstrixande blir det inte av med i alla fall, ska du veta.
- Äsch, så hemskt kan det väl inte vara.
- Hemskt?! Det är ju stört och skärt lebensgefärlich! Du vet väl vad som hände med min farbror Oskar?
- Suck.. Nej, vad hände med honom?
- Ingen vet. En dag var han bara färvunnen.. Poff! Och han använde tandtråd varje dag, sörru!
- Ursäkta, men vad fagerlund pratar du om? Vi träffade ju honom på B&W igår.
- Gjorde vi?
-------------
Jag har pluggat ekonomi, ekonomi, ekonomi och ekonomi, och litteraturvetenskap. Nån som ser obalans i det?
Imorgon kommer min voffe hem. Yey! Jag saknar honom till vansinne, och att han sen blir en fetknopp hos pappa gör att jag ännu hellre vill ha hem honom. Nu får jag ha med honom på jobbet, så nu ska han få kissa på chefens matta igen. Det ska bli roligt :)
Och ikväll ska jag ha min middag, och det enda jag har hemma förutom vin är klassiken Peach Schnapps. Vad ska jag göra för fördrink?
PS. Det är bara ca nio månader kvar till julafton *vara uppmuntrande, glad och skojig*
- ”Ya know what? 100 million people went to see a movie about what I do. I wonder how many people would go see a movie called Jurassic Parka”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar