För varje bra sak som händer i mitt liv, har Murphy minst tre dåliga att kasta på mig när jag minst av allt anar det.
Jag har precis upplevt en av de värsta nätterna i hela mitt liv, och återigen har en natts sömn gått förlorad till förmån (?) för ett alltför intensivt tänkande på världen, livet, universum och allting. Slutar aldrig förvånas över hur mycket som finns i mitt huvud, och hur jag kan förvränga och analysera det mesta så att det i slutänden visar sig att allt är negativt.
Denna natt ägnades mestadels åt att fundera över svek och brutna löften. Hur folk kan säga en sak, men mena/göra en annan. Hur folk lovar att göra saker för en, men ändå svika i slutänden. Hur folk lovar att vara där för en, men går sin väg när det blir svårt.
Jag har legat och analyserat mitt eget miserabla liv och kommit fram till att det nog ändå inte vore lättare om världen inte såg ut som den gör.
Visst, jag skulle inte bli lika ledsen när jag blev sviken. Men de orsaker som finns där, som gör att jag inte kan njuta av livet lika mycket som det förefaller att man ska göra skulle fortfarande finnas där. Jag skulle fortfarande hata det faktum att jag inte kan leva ett normalt liv på vintern. Jag skulle fortfarande hata det faktum att jag finner ett sorts perverst nöje i att tycka illa om folk.
Jaja, jag vet om mina brister. Men de gör dem inte mindre. Det gör inte mitt liv lättare att uthärda. Jag kanske inte är ensam om detta, det är jag väl garanterat inte. Men jag vet inte hur ni känner. Allt jag vet är att jag inte kan leva mitt liv i två månader ens utan att genomgå minst en depression på vägen. Det kanske ska vara så. Livet kanske är så hela vägen.
Men jag finner ingen tröst i det. Hur skulle jag kunna? Hur skulle det faktum att hela livet antagligen blir ungefär lika tröstlöst kunna vara en uppmuntrande tanke?
Anledningen till detta plötsliga djupdykande i depressionens härliga värld, är min ex-pojkvän. Jag ringde honom igår kväll, som jag lovat, och sen spenderade jag den närmaste timmen med att gräla och bråka med honom. Vårt problem har varit att han inte accepterat att det är slut. Han har sagt och trott att det kommer vi bli två igen ändå, och ingenting jag sagt har liksom gått igenom. Men nu trodde jag att han hade fattat, och vi lade på som vänner. Trodde jag. När jag lättad släckte lampan för att sova, så ringde mobilen igen och David frågade “Är du säker på att det är riktigt kört?” Jag blev så trött. Här har jag spenderat de senaste tre månaderna med att försöka få honom att inse att jag inte är kär i honom längre, att allt han gjort har förstört de känslor som en gång fanns där, och att det aldrig någonsin kommer bli “vi” igen. När jag så sa nej, och vi la på så bröt ett veritabelt helvete ut. Jag fick så många fruktansvärda och sårande sms att jag inte kunde göra annat än gråta. Jag vet att jag hade möjligheten att stänga av mobilen, eller att radera meddelandena så fort de kom in, men en liten sadistisk självplågargen inom mig drev mig att fortsätta läsa dem. Mitt i röran kommer det så fram att han varit otrogen tre gånger under vårt dryga år tillsammans. Jag blev så chockad att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Inte över att han varit otrogen, för eftersom jag inte är kär i honom spelar sånt ingen roll längre, men för själva svekets skull.. Inte sen det som hände med Johan har jag blivit så chockad och sårad. Jag var så head over heels, upp över öronen, himlastormande kär i Johan, och så gick han och var otrogen. Det tog två och ett halvt år innan jag träffade David efter det, och trots att han raserat vissa delar inom mig, så hade han ändå återuppbyggt min förtroende för det manliga könet, och fått mig att tro att det kanske kanske fanns killar som inte av hävd nödvändigtvis behövde vara otrogna. Jag trodde verkligen att han var ärlig när han sa att han aldrig skulle kunna vara otrogen mot mig, att han inte hade några såna behov när han träffat mig, och att jag faktiskt var den enda för honom.. Jag VAR så dum som trodde på honom! Jag var så DUM som faktiskt trodde att man kanske kunde lita på killar. Jag var så DUM som sänkte garden för en kille igen.
Och nu? Vad ska jag göra nu? När hela min tillit blivit raserad, och jag känner mig som en idiot igen. När jag än en gång blivit sårad för att jag litade på någon. Hur ska jag kunna hantera mina känslor inför förhållanden nu? Det har hittills tagit tre års bearbetning av Johan, hur lång tid kommer detta nu ta..?
Missförstå mig inte. Jag är inte sårad för att jag har känslor för David. Jag är bara fullkomligt förkrossad över det faktum att jag vågade lita på någon igen, och fick förtroendet slängt tillbaka på mig.
Jag vet att det är orättvist och fel att tro att alla killar kommer bete sig likadant nu. Men hur skulle jag kunna tro annat när jag blivit så grymt besviken igen..
Jag får väl kämpa på antar jag. Det känns bara så hopplöst. Mitt i allt det ledsna, mitt i alla tårar är jag också förbannad. David förstör inte bara psykiskt för mig med ett sån här grej, han kan mycket väl riskera min fysiska hälsa genom att ha sex med andra.
Kan någon tala om för mig vad jag ska göra och tänka nu? Jag orkar knappt existera just nu, än mindre tänka eller jobba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar