Jag är så bra på att fickparkera att jag förvånar mig själv. Och ändå är jag tjej, och tjejer kör, som bekant, som krattor. Den enda gången jag inte fickparkerar bra är då jag har någon annan i bilen. Är denne andre en kille så blir det ännu värre. Då kan jag hälsa på trottoarkanten både en och två gånger. I bilköerna i morse roade jag mig med att titta in i alla mötande taxibilar och se vilka som satt i dem. Det var mest taxichaufförer. Konstigt va? (Jag ÄR så rolig, och ändå är det så tidigt på morgonen..) Förutom alla chaffisar fanns det bara slipsnissar i dem. Eftersom alla taxibilar jag mötte naturligtvis var på väg söderut kan man fråga sig vart alla skulle. De skulle ju uppenbarligen inte till någon flygplats eftersom det inte finns några slipsnissar som flyger från Skavsta. Och vem har möte halv åtta på morgonen? Ännu en av livets djupa frågor, seriöst presenterad av the Filippa.
Jag har märkt att nu på sista tiden så använder folk sina förnamn mer och mer. Jag syftar då på de dagböcker jag har på bevakning. Av någon anledning så brukar ju folk använda sina nicks på nätet (och jag brukar INTE vara foreverbabe, men mitt vanliga nick var taget). Är det mer seriöst att använda sitt riktiganamn? Blir dagboken mer ärlig då? På något vis så kanske man kan fabulera ihop mer saker om det inte är ens ”riktiga” jag som skriver.
Utredning alltså: Jag heter Filippa, jag är 22 år och fyller 18 på måndag. Men det visste ni ju alla iofs, eftersom ni antecknat det redan. Jag är blond och snygg och smart och otrevlig.
Efter den där självutlämnande livsberättelsen måste jag nog övergå till något mindre allvarligt.
Jag chattar med min mamma när jag har tråkigt. Eller rättare sagt, hon chattar med mig. För att hon har tråkigt. Och det lustiga är att - förutom de stunder hon faktiskt
är rolig - så blir jag lika irriterad på henne som jag bli när vi träffas hemma. Hon säger så dumma saker! Och hon säger framförallt så uppenbara saker. En mammas öde antar jag. Men jag har faktiskt bara revolterat mot pappa när jag var yngre, och det är först nu jag inte står ut med min kära mor. Kan bero på att hon bor hemma med oss just för tillfället, och vi har bott ensamma i två år innan dess. Tänk er att er mamma skulle flytta in i er lägenhet och bo där i ett halvår *rysa*
Åter till faktureringen. Vad GÖR jag inom ekonomin egentligen..?
--------
Det är lätt att ta lite timmer och spikar och en såg och sedan försöka bygga något. Vem som helst kan göra det. Men vad som är svårt är att ta en tupplur medan någon håller på och hamrar och sågar.
Imorse sov jag i 25 minuter medan väckarklockan härjade. De av er som verkligen känner mig vet att det har aldrig tidigare hänt. Det kan bero på att jag sov med täcket över huvudet (och drömde hemska drömmar om kvävning, som jag för övrigt har hört förhöjer orgasmiska känslor. Jag tänker dock aldrig prova, eftersom det redan är rätt kört för mig på den orgasmiska punkten). Jag är ungefär världens mest lättväckta människa och fasar seriöst för den dagen jag ska försöka sova i en egen lägenhet, bara för att upptäcka att folk ovanför låter för mycket. Jag _kommer_ få panik. Mitt rum ligger i källaren, och är i det närmaste ljudisolerat. Fatta hur svårt jag har att sova med Rasmus, som snarkar. Jag brukar lägga honom i garderoben, där dämpas ljudet något, men inte helt. En bunt trosor över honom avhjälper oftast det lilla problemet.
Nu ska jag gå och äta lunch med Emelie, och sen ska jag åka till vårdcentralen och ta vuxna prover. Det kan ni klura på till imorgon, och den som vinner får en date med mig.
PS. Jag antar att jag har varit drottning i ett tidigare liv, för jag tycker om att folk gör vad jag säger till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar