Bakfylleångest

Precis när jag vant mig vid gårdagen så kom idag.

Jag är 23 år gammal, och har varit bakis en enda gång i hela mitt liv. Det var efter mösspåtagningsfesten, under vilken jag konsumerade ungefär hälften av barens förråd av tequila. Jag anser att efter ungefär tre stycken var jag inte längre ansvarig för mina egna handlingar, och att mina vänner således borde agerat. Men anyway. Nu har jag varit seriööst hungover de två sista gångerna vi varit ute. Knappt tagit mig ur sängen. Mamma har kommit ner till mig med te och oroligt frågat om jag blivit sjuk igen. Föräldrar ÄR väl godtrogna? Men hur som helst börjar jag bli riktigt orolig för att det alltid ska vara såhär. Anledningen till det är ju given - blir man bakfull.. är man gammal. Hemska tanke.

Jag läste en artikel som sa att typiska symptom av stress var: äta för mycket, impulsköp och köra för fort. Skojar de eller? Det är ju så jag tycker en perfekt dag ska vara.

Jag ska göra tre announcements och ett glädjeskutt:

1. Jag fick jobbet som ekonomiansvarig vilket är mäkta skoj, och dessutom så träffade jag tjejen jag ska jobba sida vid sida med när vi var ute i lördags, och eftersom jag har shottat med henne anser jag grunden för vänskap lagd.

2. Jag fick mitt banklån beviljat, så nu är det apartment baby!!

3. Efter påstötningar vill jag meddela att taxi-historien och föregående är helt och hållet lånade av den eminente Fredrik Brouneus på SvD, men han får ingen ersättning för det.

Och så glädjeskuttet. Jag tvivlar ju på att någon av er pojkar har möjlighet att se det fantastiska i det jag tänker berätta, men en hel del av er tjejer inser nog vidden av det hela, och det är att Cosmopolitan kommer komma ut med en svensk utgåva. Yey!! Det är ungefär den bästa tidningen som någonsin gjorts, och jag är väldigt nyfiken på om den kommer vara lika bra på svenska.

And now, dear friends, am I so utterly bored, that Brad Pitt even could not cheer me up. Or rather he could, however, this would not seem as chocking a statement, had I confessed his mere presence would bring joy to my office and its surroundings. Alas, I suppress my natural instincts, only in order to create for you exciting reading, and bring revolving thoughts into your heads. Ergo, I conclude of this that you will continue your day either in a state of chock, or, for those of you that cluster loving feelings for me to your chest, a shimmering translucent pink-cloudish sense of happiness.

PS. Min chef har med sig sina barn idag, gissningsvis fem och sju år gamla, så det är ett jäkla liv. Och en hel massa färgkritor. Men min hund som bara ligger och sover under mitt skrivbord får jag inte ha med mig..