Pratade med Nitton om det här igår (Sidospår: vet ni hur mkt vi faktiskt PRATAR med varandra? Typ hela tiden, om ALLT, inte bara om dagen, utan helt nya ämnen, det är rätt fantastiskt), och med det här menar jag lekkamrater från barndomen.

Vi konstaterade att båda hade likartade minnen från de här påtvingade konstellationerna under lov och annan ledighet. Ni vet. Man var på landet eller på semester eller vafan, och föräldrarna fick för sig att man SKULLE ha annat umgänge (det är två år mellan syster och mig och vi lekte JÄMT - känns inte det som att det borde räckt?), varpå de raskt vaskade fram någon grannes mosters svärfars barnbarn som så behändigt också råkade vara på samma ställe under en begränsad tidsrymd, och så skulle man leka med dem, hopfösta, bara sådär, bara för att vi råkade vara ungefär samma ålder, och oftast samma kön?

Fan jag hatade de där andra jävla ungarna! Idioter eller små stroppar, något jäkla fel var det fan alltid på dem. Inte fattade de hur man (läs syster och jag) skulle leka heller. Minns att det var någon tjej från ridskolan som jag umgåtts med tidigare bara för att.. ja jag vet fan inte varför, hon var väl i samma ålder typ, och jag avskydde henne redan då - lillgammal och dryg var hon, nej då bestämde mamma och pappa att hon skulle komma och hälsa på i en hel vecka.

En vecka! Fatta LÅNGT en vecka är när man är elva?!

Ett annat minne: grannens dotters barn, två flickor i vad jag minns samma ålder som syster och jag. Ålder fem och sju eller liknande. Lillasystern var det inget fel på som jag kommer ihåg det, men storasystern var en riktig ragata. Minns att vi satt ute på gräsmattan någon gång medan alla föräldrar var inne och drack kaffe hos nämnda granne - riktigt tryckt stämning mellan oss ska ni veta, oviljan var ömsesidig. Så skulle jag göra någon dans eller något, och lyckas floppa av mig träskon (fråga inte, pappas idé om "härda fötter" eller "behändiga skor" eller annat mög), och sula den från foten rakt i pannan på storasystern.

Som givetvis fick psykbryt och sprang in till mamma och kom inte ut igen, och jag blev självklart LIVRÄDD för det var ju inte meningen att SKADA henne (så mycket), men min första känsla var ändå:

HAHA, DÄR SATT DEN!!

Lovar mina framtida barn att de ska få välja lekkamrater alldeles själva. Och nej mamma, du behöver inte ta åt dig, ni gjorde säkert detta för att vara snälla, och jag förefaller inte tagit för mycket skada.