Apropå sjukgymnast så fick jag ju (till slut) en hel massa knark utskrivet av min läkare i Stockholm. Tyvärr var allt morfinbaserat, och som det visade sig så tål jag inte morfin. Det spelade nu ingen roll, för när jag väl kommit från sjukhuset så hade jag ju inte så himla ont att jag inte kunde stå ut med det av mig själv.
När jag nu sist var hos doktorn och blev av med skenan så frågade han om jag hade något smärtstillande kvar (eh ja, för jag fick nog för att göra minst tre missbrukare glada). Då sa att det hade jag, men jag tålde det inte, fast det spelade ingen roll för jag behöver hur som helst inget sånt, varpå han sa att jag behövde visst ha det om jag skulle gå hos sjukgymnast så behövde jag ta sånt om jag skulle klara av smärtan. Så då fick jag ännu mer knark.

Den som tyckte att det var svårt att få saker utskrivna har inte träffat mina läkare kan jag ju bara säga. Jag säger nej tack och får ändå.

Men hur som helst så tog jag en nu ändå innan jag åkte, säger han att det behövs så är det väl så tänkte jag. Det var väldigt onödigt, för den hann inte kicka in innan jag redan varit där, handlat mat och var på väg hem (två och en halv timme senare). Jag märkte det genom att det blev lite (väldigt) suddigt bakom ögonen, plus att jag inte kom ihåg orden till låtarna på radion (jag kan alla låtar). Världen blev liksom fluffig, och jag väldigt lycklig, och så satans mycket energi. Men det var ingen bra kombination att smsa och köra manuell låda samtidigt, jag glömde liksom bort hur man gjorde.

Kom inte uppför vägen eftersom jag hade Nittons bil, så plöjde genom alla drivor till fots, skottade alla gångar här hemma, hämtade massa ved, och var fortfarande uppe i varv. Inte gör det ett dugg ont längre heller. Man kanske ska bli knarkare?

Om det gjorde ont hos sjukgymnasten? Inte direkt. Antingen har jag väldigt hög smärttröskel, eller så är alla andra mesar.