Alltså, vilket eländigt jävla tröstlöst väder. Har hällregnat sen två igår em (incidentally, exakt precis i samma ögonblick som jag tog ut hästen på stallplan för att rida ut).

Ni kan ju gissa er till hur hagarna ser ut. Dessutom ligger stallet i en sluttning, och det finns inga dörrar till huvudingången. You do the math.

Hur som helst, igår skulle jag transportera hästen till sadelprovaren eftersom han (igen) vuxit ur de sadlar han har (angenämt problem, men dock ett problem). Det hällde ner hela tiden medan jag hämtade häst, lastade på honom, packade sadelkammaren osv. Det sista jag gjorde var att i stallet byta från gummistövlar till sneakers, eftersom det är så svårt att köra i gummistövlar. Rättelse: det sista jag gjorde var att kliva rakt i världens vattenpöl, i mina sneakers.

Så där sitter jag, blöt, kall, ganska förbannad, i en igenimmad bil, trött, och på väg till något jag egentligen inte har ork till. Och så inser jag plötsligt hur destruktiv det är att vara så negativ, och att jag borde fokusera på det positiva istället.

Så istället för att muttra över regnet tänkte jag att det var ju HIMLA tur att allt det där möget inte kom ner som snö istället. Och istället för att svära över att vägen var HELT sönderregnad, valde jag att fokusera på att hästen stod exceptionellt fint i släpet ändå.

Sen kom jag fram. Släpade ut sadlar och allt annat ur sadelkammaren, kånkade iväg med det till ridhuset, lassade av allt, och blev informerad om att sadelprovningen faktiskt var imorgon (idag) istället.

Åt HELVETE med positivitet.