Har precis kört hem från landet, där jag ägnat tiden åt att tillsammans med min 14-åriga granne bygga om och ut stallet. Det är fantastiskt vad två "svaga" tjejer kan åstadkomma ihop. Helt allvarligt alltså, jag är grymt stolt över vad vi gjort hittills, och det kommer bli helt galet bra när vi är klara. Just nu kan jag iofs knappt röra axlarna, och går hopkrupen för att skona ryggen, men vad kan man förvänta sig av en 27-årig kropp?

Den stora hunden har alltid gått i band däruppe på landet förut, eftersom han stuckit annars. Nu det senaste året har jag dock haft honom lös, och så även denna helg, varpå han i rask takt tog lillebror med sig på timslånga äventyr runtom i skogarna, där det samtidigt pågick full älgjakt, eller vafan de nu jagar så här års.

Inte så himla populärt bland jägarna kan jag säga. Så jag trädde reflexvästar på dem och hoppades på bättre lycka nästa gång, och ja, då drog han åtminstone iväg själv. Man får vara glad för det lilla.

Jag SKULLE även kunna ha honom i band, men det vill jag inte. Han bor också där. Och om deras jakthundar får springa över gården och mucka gräl med mina två, så är mina två hjärtligt välkomna att ställa sig och jaga sork i ett dike och överrösta deras stövare under drevet. Sådeså.

Men hur som helst, när jag åkte hem för ett par timmar sen så var månen framme, och den är nästan full, och gav ett väldigt klart lysande sken över vägen, som till skillnad från när jag åkte upp i söndags i hällsnö, var väldigt lätt att följa. När det inte var dimma över vägen. För då såg jag verkligen ingenting. Så jag gladde mig åt skenet och åt stämningen det gav, och så körde jag förbi en sex, sju granar vid vägen som skymde månen för någon sekund, och under den sekunden hann jag tänka "Jaha, så slocknade DEN också, vafan, underhållet av våra vägar är verkligen under ALL kritik".

Sen kom den fram igen, och jag, jag skyller på att jag är väldigt, väldigt trött.