Med risk för att bli långrandig så vill jag nu kräkas lite över två irriterande personer i min närhet som stjäl min energi.

Ett: Mitt ex.

Vi har ju varit tillsammans lite till och från även under det här året som gått. Men till slut så insåg jag att inget gott kunde komma av det här hattandet, och avslutade det helt och hållet, med det nya tillägget att jag inte ville ha någon kontakt, för det har vi haft tidigare gånger, och hur bra har det gått med slutandet då? Och med ingen kontakt så menade jag verkligen ingen kontakt. I det inbegreps att inte svara på sms eller mail ens. Och så ville jag ha det åtminstone till en början, för när man haft det så hattigt som vi haft det, och är så uppe i beslutsångesten så måste man få tid ifrån varandra för att hinna tänka efter och framförallt för att hinna känna efter och inte bara låta det ena leda till det andra och trilla dit igen. Särskilt som det ju inte var något bra förhållande, för då hade jag ju aldrig velat göra slut to begin with.

Men den här nollkontakten var tydligen extremt svår att smälta, för herregud vilken ond, elak och kall människa jag är numer. Jag får mail som är än ironiska, än överlägsna, och än rent ut sagt elaka. Och det som smärtar mig är inte tonen, utan det faktum att jag inte trodde att han var sådan. Jag trodde faktiskt att han var en hyvens kille. Och det får mig att undra - om vi hade fortsatt att vara tillsammans, när hade han visat den här sidan då?

Vi kan ta ett litet exempel. Och varför inte då ta det exemplet som just nu irriterar mig mest, trots att jag försöker låta bli att ta åt mig.

I somras köpte han en x-box till mig, för 500 kr. Begagnad, av en privatperson alltså. I min värld, så är en sån sak en gåva. I min värld, om jag hade vetat att han ville ha något, och hittade det för en billig penning, så hade han helt enkelt fått den av mig, utan någon baktanke eller krav på återgäldning alls. Att han dessutom sa att den "bara kostade 500 kr" och att det var billigt osv fick mig ännu mer att tycka att det var en gåva. Någon gång sa han att han ville ha 500 kr av mig, men det tog jag faktiskt helt ärligt som ett skämt.
Men sen när det tog slut var det helt plötsligt väldigt viktigt med de där 500 kronorna. Och att få tillbaka den gamla digitalkamera som jag också fått (för att han köpte en ny). Det var så viktigt med de där 500 kronorna att han tjatade om dem nästan dagligen. I början var jag helt inställd på att betala honom de där jäkla 500 kronorna, men hans ton, och hans tjat fick mig att inte ha någon lust med det. Vafan, jag hade ju FÅTT den!

Men till slut så hade han tjatat så mycket att jag inte orkade mer utan tänkte att jag sätter väl in skiten då. Till saken hör att vi haft/har ett gemensamt konto för matinköp, och det kontot ser jag varje gång jag loggar in på mitt vanliga personkonto, och det kontot kostar x antal kronor i månaden, som JAG betalat under hela tiden eftersom det är jag som ser att det måste dit pengar för att täcka kostnaden, och de kostnaderna är säkert uppe i vad boxen kostade by now. Så då drog jag av 250 kr från de där 500 som han ville ha. Skitbarnsligt kanske, men ska han vara så himla gnidig behöver väl inte jag vara Santa Maria.

Och då blev det liv i luckan, och han skulle minsann hämta tillbaka x-boxen (som by the way gick sönder efter två veckor, och har varit på verkstad och kostat 400 kr att reparera, som JAG givetvis betalade...), och vad VAR det för fel på mig egentligen, och han VISSTE ju att jag inte var snål, så varför var jag så jävla otrevlig mot honom för?

Nej, jag är INTE snål. Far from it, och det vet alla mina vänner och hela min familj. Men HAN är. Tex när vi bodde ihop och hade gemensamt matkonto, och jag var deprimerad och bara jobbade 50% och fick ut 7500 i månaden, och han fick ut mellan 15 och 20 - tror ni vi hade någon som helst procentuell uppdelning av kostnaden, eller tror ni att jag betalade precis hälften utan att knota? Eller tex det faktum att han alltid höll koll på vem som betalade vad sist, eller att han höll koll på allt han betalade mer (när det hände), eller att han säkert än idag kan räkna upp summan av allt han köpt till mig?

En annan sak (ja jag vet att det börjar bli långt). Han är mästaren på att säga saker till hälften, och sen låta bli att säga resten och få den första delen att låta så anklagande som det bara är möjligt (tex har han sen det tog slut konstant anklagat mig för att ha varit otrogen - jag som inte ens tittat åt en annan kille under vår tid ihop). Då skickade han ett mail där han skrev att bara så jag visste så skulle han spendera tid i trakterna runt mig, så om jag såg hans bil så var det inte för att han stalkade mig eller något (och DET kommer sig av att jag blev så förbannad på att han läste min blogg (hemska ord) flera gånger utan att be om lov och trots att han lovat att låta bli - han har säkert på något sätt letat upp denna nya blogg (hemska ord) också), och sen skrev han inget mer. Jaha? Och? Vad vill han att jag ska tro om det? Att han träffat någon ny här i krokarna, eller varför skulle han annars nämna det?

Nej, då är hans pappa sjuk och ligger på sjukhem här ute i skogarna, fick jag också reda på via mail. Och det är ju jättetråkigt, inte för att jag någonsin gillat hans pappa, men sjukdom önskar man ju inte på folk (inte så många iaf). Så då skrev jag det i mitt svar till honom, att jag var ledsen för hans skull, men eftersom jag inte ville ha någon kontakt så höll jag svaret väldigt kort, och skrev därför inget mer om det. Det är jag OCKSÅ en kall och hård människa för, för jag har inte ringt honom, och pratat med honom om det i telefon.
Men jag fick ju REDA på det via tre rader i ett mail. Är det då min skyldighet att ringa upp och ha en konversation om det, eller räcker det inte med att beklaga det på tre rader i ett mail? Det får ni gärna svara på, för jag är nyfiken på om jag kanske är kall och hård och har störtfel i detta.

Nä, det blir för långt. Men jag behövde skriva av mig. Finns flera saker som jag skulle vilja skriva av mig om, bla de där insinuationerna om otrohet som faktiskt sårar mig, men ni har väl annat att göra än att läsa sjukt långa bloggar (hemska ord) såhär på tisdagskvällen. House börjar ju snart.

Så människa nummer två får jag skriva om en annan gång. Där VET jag att jag har rätt.