Idag är det synd om mig. Och idag har jag bestämt mig.

Jag ska säga upp min största kund (ni vet han som ringer och mailar och är allmänt otrevlig?).

Idag har jag - på jobb-jobbet - jobbat med den där nya kunden. Idag var det dags för månadens avstämningar. Jag ska inte gå in på det rent tekniska, men jag satt i åtta timmar i sträck, utan lunch och utan rast för att få det klart. Nu är jag helt skakig, har ont i huvudet och mår illa.

Och visst, jag kan jobba så, någon gång ibland, när det behövs. Just nu är det extremt mycket att göra på jobb-jobbet, det här är vår stressigaste tid. Och det vore okej... om jag bara slapp fortsätta jobba när jag kom hem. Det vore okej, om jag kunde slänga mig i soffan och tycka synd om mig själv när jag kom hem. Det vore okej, om jag någon gång blev FÄRDIG.

Men det är jag inte, aldrig. Aldrig klar, alltid nya mail, alltid nya frågor. Och jag orkar faktiskt inte längre. It's just not worth it. Pengarna i all ära, men det finns en anledning till att jag bara jobbar 75% på jobb-jobbet, och det är INTE för att jobba vid sidan av. Det är för att jag, nu medan jag kan och är helt allena, ska kunna leva också.

Så, idag, har jag tagit ett beslut. Om, när och hur är dock en smula oklart. Jag ska skaffa mig lite andra kunder istället, mindre kunder, såna som inte kräver svar direkt, som inte blir sura när jag inte svarar i telefonen (geez, såna som inte ringer på helgerna!), såna som jag bara måste jobba med någon eller några gånger i månaden. För, let's face it - alla de där pengarna använder jag faktiskt inte, så om jag får lite mindre intäkter så må det vara hänt.

För om det vore så nu, så skulle jag vara ledig nu. Jag skulle hinna duscha innan Samuel och syster kom, jag skulle hinna gå ut med hundarna, och kanske äta något.

Fine, jag sitter här och bloggar (hemska ord), men cut me some slack liksom. Jag är helt enkelt ingen karriärmänniska. Jag finner inget nöje i mitt jobb, ingen tillfredsställelse heller (utom när betalningarna kommer in), och jag drivs inte av att jobba hårt. Jag är helt enkelt en lat jävel som vill ligga på soffan, käka chips och kolla på TV.

Edit:

Iofs känns beslutet lite mindre självklart när jag ser att det nyss kommit in 27 544 på kontot (av vilka merparten är moms och skatt, men det ska inte dras förrän oktober 2009) - men så tänker jag hur jag mådde när jag skulle sätta mig på t-banan för att åka tillbaka på kontoret och fick ett samtal av kunden angående vad jag måste göra när jag kom hem (jag tänkte "herregud, jag dör jag dör, jag kommer aldrig klara mig hem, jag måste ta en taxi NU"), och då blir det genast mer självklart.

Edit 2: Eller är jag knäpp som säger upp så mycket pengar? Vad tycker ni?