(Har inte tid med detta, måste jobba, men du store tid...) Gaah! Jag står inte UT med den nya människan! Det är något med henne som gör att det bara kryper i mig.

Jag funkar bäst med killar, är oftast skeptisk mot tjejer, och dömer dem i stort sett omedelbart. Sen kan jag ändra mig, och gör oftast det också, ta bara min assistent T som jag var jätteskeptisk mot i början, men nu tycker jag att hon är guld värd. Här däremot... nä jag tror inte det va.

Som jag ser det finns det, grovt generaliserat, fyra sorters ekonomer (fast det passar säkert in på de flesta yrkesgrupper):

Ett - Ekonomitanten. Hon gör som hon alltid gjort, för det är så hon alltid gjort, och så kommer hon alltid göra. Vill INTE lära sig något nytt och tala med nostalgi om den tiden då man bokförde för hand. Glöm "vill" förresten, hon KAN inte lära sig något nytt. Och om man ändå försöker lära henne något så måste hon skriva upp varenda litet steg i processen, är oförmögen att tänka på egen hand och prova på egen hand, utan kommer komma och fråga dig om självklara saker i minst ett år därefter. Hittas företrädesvis i åldersgruppen 40-döden, men kan även vara yngre än så.

Två - Den seriösa ekonomen. Gillar den h-n gör, är välutbildad, och torr så att det dammar.

Tre - Den oerfarna men ambitiösa. Min assistent tillhör denna grupp. Så visst, hon kanske inte kan så mycket, men säger du en sak till henne så lyssnar hon och fattar oftast direkt. Provar sig fram på egen hand, blir det fel så rättar man och så är det inget mer med det.

Fyra - Jag. Kan, men vill inte, men är duktig när jag måste. Gör så lite jag kan utan att det ska märkas att jag maskar. Kompenserar med att överdebitera och ändå ligga i topp i intäktsligan. Jag har ju ett LIV också.

Having said that - åter till den nya.

Jag fattar för det första inte varför hon anställdes in the first place, eftersom hon inte ens kan göra en årsredovisning, och vad vi behöver precis just nu är en självgående ekonom som kan avlasta oss med bokslut och inkomstdeklarationer. Inte en tjej, som visserligen bara är ett par år äldre än jag, men som ändå ingår i kategori ett.

Inte en tjej som redan dag två hävdar att hon inte kaaaan. Inte en tjej som efter ett kundbesök hos den kund det är meningen att hon ska sköta själv senare deklarerar att dit tänker hon minsann inte hålla på och åka. Inte en tjej som när hon blir upplärd i ett nytt system ger upp efter tio minuter och säger "den här gången tittar jag bara på. Nästa gång kan jag ta anteckningar, och sen KANSKE jag kan försöka själv". Inte en tjej som under sina första tre veckor här har varit här sammanlagt fyra dagar (VAB och sjukdom, vilket ju visst kan hända, men till det kommer att hon jobbar 80% och ska vara ledig på fredagarna. Om man då är borta så himla mycket i den absolut värsta perioden precis när man är ny... TAR man den jävla fredagen ledig då eller anstränger man sig lite?).

Och, till det bästa av allt. Om du är ny på ett jobb, och inte känner alla än, och känner att allas personlighet inte riktigt passar ihop med din, låter du det då gå en tid och försöker komma underfund med hur alla funkar för att se om ni lär känna varandra bättre med tiden osv... eller låter du det gå fyra dagar innan du ber om ett personligt möte med chefen och hävdar att vissa personer är kyliga och ovälkomnande, så att chefen säger att sagda personer måste be om ursäkt (haven't, and fucking well WON'T)?

Jag bara undrar liksom. För om du känner att någon är distansierad, kanske det vore idé att närma sig den personen först? Kanske tom PRATA med den personen FÖRST? Och ur chefens synvinkel - HUR jävla bra stämning tror hon att det blir om människor som jobbat här i tre år måste be om ursäkt (för något som finns i någon annans huvud) till någon som knappt börjat här? Det gör ju knappast mig MER välvilligt inställd till personen.

Anledningen till att hon tyckte att jag (och T) var ovälkomnande är för övrigt skrattretande: Första dagen hon var här så kom hon en halvtimme innan chefen kom, så då kom hon in i T's och mitt rum (vi har tre rum, i ett sitter T, jag och den andre nyanställde, som är en norrländsk kille och i stort sett problemfri (med vilket jag menar att han gillar mig), i det andra sitter chefen och den nya, och i det tredje sitter surkärringen). Ja, och så satte hon sig och pratade med oss, och fördelen med att jobba med ekonomi är att man kan jobba samtidigt, för jag behöver ju inte fokusera så mycket för att skriva siffror med nummerpadden samtidigt. Jaha, då var vi otrevliga för att vi inte TITTADE på henne medan vi pratade. Dagen efter upprepades samma sak, för då åt hon sin frukost här inne. Men hon får faktiskt URSÄKTA, jag är här klockan sju för att JOBBA, och om hon vill käka sin frukost här så fine, men jag tänker liksom inte underhålla henne samtidigt.

Och sen hände ju allt det där med vill inte, kan inte, tänker inte. Är det så jävla konstigt då om jag inte är sprudlande entusiastisk när jag pratar med henne? Så nu har hon varit hemma i sjutusen år, och nu när hon är tillbaka KLARAR jag bara inte av att vara trevlig mot henne, utan säger bara precis det jag måste och är så neutral som jag bara orkar - och det är BARA VI TVÅ HÄR IDAG.

Sen så inser jag ju att detta är bara min version av det hela, samma sak ang exet, så ni får ju bara höra min version hela tiden, såklart. De två kanske tycker helt annorlunda om allt. Men vad gör väl det när det är jag som har rätt.