Har precis haft ett flera timmars långt samtal med en 19-åring om livet, universum och allting (fast mest om sex). Åh, var man sådär underbar när man var 19? Så fräsch och ny, men ändå så mogen och bärig i sina åsikter? Och så kom han med så underbara komplimanger, som att jag var otroligt intelligent och att livet hade blivit lättare sen jag flyttade hit. Sötnos.

Men det får mig att känna mig som en gammal tant. Att säga att jag har åldersnoja är att underdriva det hela, jag har full frontal ålderspanik. Vad hände med mitt 20-tal? Jag vet logiskt sett att jag gjorde massor med saker som var fantastiska och spännande, men var tog det vägen? Jag är 31, och inget tal i världen har någonsin låtit lika uråldrigt som 31.

Jag hade knappt börjat förlika mig med att vara 30, när 31 kom och drämde till mig i bakhuvudet.

Jag är grymt nöjd med mitt liv just nu, ändå vill jag bryta upp, komma vidare, resa mer, göra mer, lämna allt.

Jag framstår inte som ett dugg nöjd i mina senaste inlägg, det vet jag, men det är jag. Jag vill bara ha... annat, OCKSÅ. Jag vet inte ens riktigt vad det är jag vill, det är ju det här jag vill, det känner jag varje dag som jag får leva såhär, men vad fattas då?