KD vill sänka den övre abortgränsen från 18 till 12 veckor. Och jag kan hålla med om att visst, har man inte kommit på efter 4,5 månader om man är gravid eller vill behålla fostret så får man skylla sig själv. Men 12 veckor? På vissa syns det inte ens att de är gravida då. Själv äter jag mini-piller som gör att jag inte får mens över huvudtaget, så hur ska jag kunna få reda på om jag råkat bli gravid på annat sätt än om det syns?
Bla bla urmoder, känna din kropp och "du vet" bla bla, men tänk om det inte blir så då?
Nu är detta en rent hypotetisk fråga emedan jag inte idkat sexuellt umgänge sen.. *räknar* vecka 8, och nu är det vecka..? Hur som helst! Poängen är att jag inte är gravid, för jag får ändå inte knulla.
Men JAG tycker att så länge fostret inte är livsdugligt så är det inget barn, och då ska man kunna abortera precis som man vill. KD's argument att fostret i vecka 12 är så väl utvecklat att hjärtat börjat slå osv faller ju alltså på att oavsett hur utvecklat det än är så är det bara några centimeter långt och kan omöjligtvis leva utanför livmodern - ergo inget barn.
Jag förstår att om man som mamma bestämt sig för att skaffa barn så är även ett 12 veckors foster ett barn, men för mig går gränsen vid egen livsduglighet.
Jag anser även att det på något vis är groteskt detta att till varje pris rädda barnet, oavsett hur utvecklat det än är, då risken för dödsfall, hjärnskador och sen utveckling är så stor - liv till varje ris på bekostnad av ett sämre liv? Ett kortare liv?
Jag kan återkomma i frågan när jag själv är gravid. Jag har säkert ändrat åsikt om det då *förekommer alla mammors kommentar*
En annan nyhet är SL's val att sänka priset för studenter - på terminskortet. Jag har inga åsikter om rabattens vara eller icke vara, men Christer G Wennerholm som citeras i artikeln svarar såhär på frågan om varför inte även månadskortet subventioneras (jag menar, ett terminskort är ändå rätt dyrt och en rätt saftig utgift sådär i början av varje termin då säkert kurslitteratur och annat skräp ska införskaffas, fan vet jag, jag har sluppit plugga):
"Vi vill ha trogna kunder som stannar hos oss (...)"
Eh okej? Kunder? Som stannar hos er? Har de något annat jävla val? Det är liksom inte så att Stockholm, eller för den delen det övriga landet kryllar med aktörer som tillhandahåller lokaltrafik...
Christer G Wennerholm är som namnet antyder mycket riktigt moderat, men jag tror inte riktigt han har uppfattat hela den här grejen med marknadsekonomi.
Så var det med det.
I huset nedanför mitt bor det en familj med två små pojkar. Väluppfostrade i övrigt efter vad jag har sett. de skriker i alla fall inte i sina lekar. Men, vår gata går som i två backar, där mitt hus är det enda som ligger plant, och där min tomt slutar och deras tar vid fortsätter alltså nästa backe. Som är ganska brant och trevlig för små barn på vintern, (fast inte för de med bilar som bor där och är puckade idioter som kommer från lägenhetsboende och som inte har någon jävla aning om hur man kör uppför en backe i halka och därmed polerar resten av gatan till glansis) i alla fall när jag var barn och här inte bodde särskilt många människor, och gatan var av grus med lite gräs i mitten och man kunde leka precis som man ville *blir nostalgisk* *och sen förbannad på den jävla utvecklingen* *och funderar ännu en gång på att flytta till något mer lantligt*
Jag kom som vanligt ifrån ämnet.
Kidsen kommer hem vid tre varje dag och då gör de ofelbart samma sak: leker med sina bilar. Det är alltså såna här bilar som man sitter på och åker med.. med plasthjul.. nerför backen.. i timmar.. varenda jävla dag. Jag är färdig att ordna rituellt bål med bilbrännande vid det här laget. Det låter så högt att tom. mina öronproppar stänger ute det, och att sova middag är nu ett minne blott.
Nä. Fram för min barndoms dagar..
PS. Jag vet att man skriver tal från ett till tolv med bokstäver. So sue me.
-----
"En sak som barn gillar är att bli lurade. Till exempel, en gång skulle jag ta med min brorson till Disneyland, men i stället tog jag med honom till en gammal nedbrunnen fabrik. "Oh nej," sa jag, "Disneyland har brunnit ner!" Han grät och grät, men jag tänkte att djupt inom sig tänkte han att det var ett himla bra skämt. Jag körde då iväg mot det riktiga Disneyland, men det började bli sent."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar