Är äntligen äntligen hemma igen. Jag kände sig rätt otacksam där på sjukhuset, när allt jag ville var bara hem hem hem, för de ÄR verkligen super inom svensk sjukvård. Rara och snälla nästan hela bunten, utom en enda manlig sköterska som bara var botten. Men jag känner mig sjukare än vad jag är på sjukhuset, instängd och ligger bara och känner efter symptom och biverkningar.

Nu vill jag bara landa lite, och pynta hela huset inför jul. För första gången på väldigt många år ser jag fram emot julen, vill göra ombonat och laga massa mat. Måste bero på att det blir första gången på väldigt länge som vi kommer ha en sån där riktig jul, med familjen hemma, som det ska vara.

Jag, som är den officiella julfascisten, kan tom tänka mig att sätta upp julpyntet för tidigt i år (för tidigt är givetvis innan den 23e), bara för att få den där känslan av trygghet.

Mitt största problem just nu är att ingenting smakar gott. Det är cellgifterna som gör det. Allting jag stoppar i munnen smakar antingen ingenting, eller så smakar det som att jag inte borstat tänderna på hela dagen. Alternativt så smakar första tuggan gott, och resten smakar oborstade tänder.

Fick på allvar något panikigt anfall på ICA idag, skulle egentligen bara in och köpa bröd, men kom ut med halva affären - köpte i stort sett allt jag någonsin tyckt om bara för att se om NÅGOT skulle smaka. Resultat: allt salt = äckligt (fast jag är så saltsugen), det mesta sött = ingenting, och hallonbakelse = gott. Jag borde verkligen ha köpt fler hallonbakelser, spelar ju inte så väldigt stor roll vad jag livnär mig på just nu de närmaste dagarna.

Jag hoppas vid gud att detta tillstånd går över snart, mat är ju typ det viktigaste som finns.

För övrigt ligger jag och ska sova för öppet fönster just nu. Mycket märklig vinter detta. All hail plusgrader i och för sig, men leran.. leran kunde både jag, hunden och min stackars hästs ben vara utan.

"Jag ska försöka ta mig upp nu" annonserade Gnälla nyss.

Väntar med spänning på (fejk)dunsen. Se de nöjen man har på sjukhuset.

Är fortfarande inte hemma. Herregud.

Okej, jag ger mig, jag är kanhända gnällig, men jag är slagen med hästlängder nu av tanten som bölar.

Oh My God.

Gnälligare människa har jag faktiskt aldrig lyssnat på. Inte bara är alla meningar levererade i en den mest självömkande ton jag hört, men ALLT hon säger är gnäll. Hon mår så himla dåligt, allt är mycket sämre än igår, och GUD hon kan minsann inte äta något för hon mår så dåligt, men när sköterskan går ur rummet proppade hon i sig all mat på två minuter och skrapade noggrannt ur yoghurtburken.

Nyss måste hon kissa, och det ville hon absolut inte göra i sängen, och gå kunde hon rakt inte, så då körde de henne i rullstol istället, och då fejksvimmade hon efter tio meter. Herregud, det var så jäkla uppenbart, men sköterskorna måste ju ta det på allvar.

Klart underhållande i väntan på ronden dock, men jag har lust att säga otrevliga saker till henne också. Ska dock nöja mig med att tänka dem.

Och i Avdelningen Annat Irriterande hittar vi att innanför mitt draperi, som givetvis inte går hela vägen ut till väggarna, finns rummets handfat, så alla springer där konstant, och TROR ni de stänger draperiet efter sig va va va??

Nu vill jag fucking gå hem, om det inte framkommit tidigare.

Jag vill gå hem!

NU är de minsann tysta och SOVER, alla tre kärringarna från helvetet.

Oj vilken otrevlig person jag är när jag är sjuk.

Nej, nu vaknade de igen, och började klaga. De får FAN inte klaga, de har förverkat sin jävla rätt att klaga, efter den här jävla natten.

Seriously, sjukt otrevlig.

Och jag BRYR mig inte. Jag TÄNKER vara otrevlig och grinig. Har jag någonsin rätt till det är det nu.

Världens längsta natt är äntligen till ända. När jag äntligen lyckats somna tog det en timme innan den enda otrevliga manliga sköterskan stormade in i mitt rum vid tolvtiden och sa att jag måste flytta från mitt rum till en sal med tre tanter, "men det skulle nog inte göra något, det var en TYST sal". Var helt nyvaken och fattade knappt vad han sa med öronproppar i öronen, men de lyfte upp alla mina saker i sängen, och flyttade in mig i en sal där två tanter låg och hostade rakt ut och den tredje låg och grät av sina lungors fulla kraft i fem-minutersintervaller.

Efter en timmes sömnlöshet, som klockan ett på natten leder till nästintill panik eftersom man ligger där helt ensam och gnällig och bara kan inse att det är fucking SEX timmar kvar att ligga här och stirra sig blå utan att få en blund i ögonen, så smsade mamma och sa att hon och syster satt nere på akuten på samma sjukhus, stackars syster med uvi.

Så ner genom kulvertar till dem, och det "slog ihjäl" några timmar, så jag la mig igen vid fyra. JAG är tyst som en mus, och lyckades somna till, eftersom jag ju var dödstrött. Efter tio minuter började de två hostiga tanterna PRATA med varandra. Klockan fyra på natten. Inte viska heller, utan tanter-på-bussen-toner. Efter ytterligare tio minuter sa jag till dem att de fick vara tysta, och så fortsatte det så, de började igen, och jag sa mer och mer uppgivet åt dem att hålla klaffen, osv, fram till sex då de tystnade och jag somnade om i tjugo minuter, tills kärring nummer tre började böla igen.

Jag VET att det är synd om dem, de mår också dåligt, men jag skiter tamejfan i det.

Så när sköterskan kom nu på morgonen för att ge spruta sa jag att jag tänkte gå hem nu. Att jag kunde komma tillbaka klockan åtta och klockan tjugo för att få sprutor och piller, och få blodprov dragna, men att jag inte tänkte sova här mer. Eftersom det inte gick. Så hon blev skitsur och sa att då fick jag minsann inte gå än klockan åtta som jag egentligen skulle fått, utan fick lov att vänta på ronden.

Seriously? Jag fyller snart 32. Det känns faktiskt liiite grann som att jag är kapabel att ta ett sånt beslut själv, särskilt som det inte fyller någon praktisk funktion att sova över här, jag får inte dropp längre och ska startas på flytande föda idag, och ärligt talat, soppa och kräm kan jag mycket väl peta i mig själv hemma.

Men fine, jag väntar på ronden. Jag kommer inte ändra mig dock. Och jag kommer INTE stanna i Stockholm längre än till på måndag, jag är även ganska övertygad om att de är minst lika bra på att ge sprutor och ta blodprov på min lokala vårdcentral, och bryta ett piller i två är jag faktiskt förmögen till själv.

Jag sover INTE här en natt till. Vägrar ligga på delad, smittspridande sal med nedsatt immunförsvar när det är helt i onödan.

Gubbjäveln på andra sidan korridoren har övergått från "Sonja!" till "Halloj!?".

En gång var femtonde sekund, jag skämtar inte. Är det något fel på att använda larmknappen?

Jag hatar honom.

Och det gör mig till en lite mindre värdig människa.

Har för övrigt inte mycket annat för mig än att surfa, så kan ju lyfta min bloggstatistik då? Tack och lov för sånt där Comviq kontantsurf, visserligen mer än lovligt långsamt, och kopplar ner en gång i timmen, men ändå, the internetz.

Och så har jag ju alla mina otaliga serier att kolla ikapp på. Får dessutom permission på söndag för att gå på redan bokade Horse Show.

Och imorgon kommer Nitton.

Ursäkta eventuella stavfel för övigt, har bara med mig lilla minidatorn, med krångligt tangentbord. Orkade inte rätta i första ledsna inlägget nedan, och det får stå kvar så, man fattar ju i alla falll vad där står.

Ligger just nu och känner efter illamående. De går runt med matvagnarna här utanför, och jag är lika vansinnigt hungrig som jag varit hela tiden (totalt sen i tisdags morse har jag fått i mig ungefär 2000 kalorier), men jag vill inte ha någon äcklig näringsdryck.. Är faktiskt hellre hungrig, men det är ju jävla korkat.

Jag vill ha mat!

Tonfiskmacka eller inkokt lax ligger högst på listan. Annars fisksoppa med saffran, grillat kött, kyckling i vitt vin, tjälknöl, broccoligratäng, hemgjorda köttbullar, rårakor med bacon, italienska charkuterier (oh vad skulle jag inte ge för en bit salami eller serrano)...

Inga efterrätter längre. Socker känns äckligt. Beror nog på sockerdroppet jag får och att alla näringsdrycker är fyllda med snuskiga sockerersättningar ooch smakar apa. APA!