Det blir en kort dagbok idag. Jag har, faktiskt, massor att göra.
Folk som inte kan hantera ironi är värdelösa. Att jag kan bli på så ruggigt dåligt humör efter bara en ynka liten petitess-kommentar i min gb förvånar mig. Jag borde ju inte bry mig om folk som inte förstår sig på ironi, eftersom de ju då rimligtvis ändå är lägre stående varelser. Ja uschiamej.
Jag har årets handsvett. Det har jag aldrig haft förut. Har jag hamnat i klimakteriet?
Ikväll är det valborg. Tillsammans med Lucia är detta fjortisarnas heliga dag. Aldrig ser man så många fulla småglin på ett och samma ställe. Det skulle iofs vara en fredag i Älta utanför Krysset. Där hänger alla coolingar, de med moppe och för mycket smink. Där hänger även alla som vill vara coola. Och resten av byket också för den delen. Jag försöker köra över dem så ofta jag kan när jag är på väg hem med bilen, med det är en jäkla rondell i vägen.
Jag ska ut med flickorna, enligt uppgift till en fest med en massa brandmän. Jag är måttligt road, men hänger ändå med för att få umgås med mina tjejer. Jag var ju lagom roligt sällskap i fredags, eftersom jag höll på att trilla av stolen redan vid halv nio. Inte av sprit, av trötthet. Jag funderar på att ha på mig min t-shirt, för att slippa all eventuell, eller garanterad om man så vill, uppvaktning, men det känns på något sätt bortkastat i Sverige, där folk ändå inte förstår ironi. Inte för att jag på något sätt är ironisk med den tröjan, eftersom jag till fullo håller med om vad som står tryckt på den, men jag låtsas som att jag bär den i ironiskt syfte, eftersom folk ändå inte förstår skillnaden.
Och nu ska jag gå hem. Adios.
- ”Wait, no, look at this! ”Two bedroom, two bath, must be non-smoker, Satan worshippers okay...” Oh yeah, but it’s on the ground floor.”
måndag 30 april 2001
lördag 28 april 2001
Funderingar i kassakön
Idag har jag ägnat mig åt följande saker:
Jag har varit och ridit på en liten (eller rätt så stor) häst. Det var skoj. Han kan nästan ingenting, för han är så ung, så vi vinglade lite fram och tillbaka hur som helst i skogen. Och så stannade vi och tittade på saker. Träd till exempel. Träd var mycket intressanta. Särskilt granar. Så dem tittade vi mycket på. Sen gick vi vidare, men stannade givetvis med jämna mellanrum. Han får göra så, för han är så ung att han måste få ta in saker och ting just nu. Men sen när han bli äldre och mer utbildad måste han skärpa till sig. Och nu har jag ont i sittbenet.
Det kan vara på sin plats med en liten utredning om ridningen och dess utövare nu. Jag vet att ni som tittar på porrfilm (alla NI, ja) eller överhuvudtaget film med ridning i har en bild av hur ryttarinnor ser ut. Den är fel. Oh yes. Er bild ser ut någonting såhär: Blond, snygg, helst rik flicka, med håret i flätor, iklädd svarta tajta byxor, med tillhörande skinande stövlar, ridpiska och en svart kavaj, kall, fräsch och högdragen. Oj så fel ni har.
Den riktiga bilden lutar mer åt det här hållet:
Arg tjej med rufsigt hår, en aning för stora ridbyxor (det är skönare så), som är läderskodda över baken och insidan av låren, iförd en skjorta som övervintrat sen första världskriget, och kängor lerigare än man trodde var möjligt, springer efter glad häst som försvinner längst bort i hagen. Arg tjej hämtar ett äpple och får fast häst. Arg tjej svär på häst på väg till stallet. Häst gör sitt bästa för att se ut som om han skäms. Lite mindre arg tjej borstar häst som även den är lerigare än någon trodde möjligt. Lite mindre arg tjej får träningsvärk i armar och handleder. Lite mindre arg tjej gör sitt bästa för att dra åt sadelgjorden (remmen som går under magen) på glad häst som blåser upp magen så mycket som det bara går. Lite mindre arg tjej ger upp och rider iväg ändå. Häst försöker vända och gå tillbaka till stall i hundra meter. Lite mindre arg tjej kämpar emot med redan trötta muskler. Häst ger upp och vankar snällt in i skogen. Nu ganska nöjd tjej sitter lojt på hästs rygg och njuter av naturen. Nu ganska nöjd tjej åker raskt i backen när häst låtsas bli rädd för en gran. Arg tjej springer efter häst som försvinner i fjärran.
Och så håller det på. Glöm alla illusioner om snygga tjejer med välborstade hästar. Inse att kalla fakta är tant i fyrtioårsåldern med en fet ponny.
Fast jag ramlade inte av idag. Det där är rätt konstigt, det är som en ketchupeffekt. När jag var liten och red ungefär jämt, då trillade jag nästan aldrig av. De få gånger jag faktiskt trillade av så var det dock lite värre smällar, som rakt ner i ett dike, eller rätt in i ridhusväggen. Jag minns en sommar som gick förbi utan att jag satt en enda gång, bara för att jag hamnat mellan två hästar som bråkade och en av dem sparkat sönder min svanskota. Hur som helst. För något år sen lånade jag en häst en sommar, som verkligen var det snällaste och lugnaste man kunde hitta, och jag har aldrig ramlat av så mycket som jag gjorde på den hästen. Jag lovar att jag trillade i backen minst tre gånger i veckan. Fast han stod iaf kvar när man dråsade av.
Nog om det.
Sen lekte jag vuxen och åkte till ICA Maxi och införskaffade diverse torr- och grundvaror till mitt egna skafferi. Jag hade lust, okej? Det gjorde alla andra i Haninge också. Medan jag står där och filosoferar i kassakön, så roade jag mig med att titta på alla par som tycker att det är höjden av lördagsnöje att åka och veckohandla. (Jag tyckte inte att det var höjden av lördagsnöje. Det var bara ganska kul). Jag låter måhända kontoversiell här, men de var fula allihop. Paren alltså. Då slog det mig att de alla såg lyckliga ut. Vart jag än tittade var det bara glada miner och nöjda småbarn. Vilket osökt ledde mig in på resonemanget att tomtebolycka uppnår man bara om båda parterna är fula (Nu definierar jag ”fula” som människor som inte tillhör det fåtal som kallas ”snygga”. För det behöver de ju inte se ut som idioter, men de är inte vackra i alla fall).
Alltså. Ful + ful = tomtebolycka. Ful + snygg är inte = tomtebolycka, eftersom komponenterna inte är kompatibla. Bespara mig resonemanget om att kärleken finns inuti och utseendet inte spelar någon roll, för ni vet lika bra som jag att det bara stämmer till viss del. Men fine, jag kan komma till det senare också. Snygg + snygg kan däremot få en varierad summa. Om båda parterna är säkra i sig själva så fungerar det. Men risken finns att det inte går ändå, för att de är så vana att få/söka bekräftelse. Slutsats. Fula, eller ickevackra om ni så vill, människor är lyckligare. De vet vad de får, och är nöjda med det. Poängtera inte att jag generaliserar, för det vet jag redan. Det gör jag i alla resonemang. Dessutom har jag alltid rätt.
Jag har inte ätit mat sen frukost, så jag tänker inte utveckla mer idag.
Resterande del av dagen fram till nu har jag ägnat åt att städa/packa/rensa. Jag flyttar om en månad. Jag har mycket grejer. Det blir mycket packning. Men framförallt blir det mycket slängt. Jag har dessutom roat mig med att läsa gamla kärleksbrev, så rensandet gick inte fort. Jag hann bara med en låda. Det är ungefär tre procent av allt jag måste gå igenom. Och jag måste vara klar den tjugonde, för då har vi visning på villan. Det bådar inte gott. Antingen får jag rensa i speedofart, och riskera att slänga saker jag vill ha kvar, eller så får jag köra Flippa-tricket och häva ner allt osorterat i flyttlådor och rensa när jag packar upp dem. Jag har iofs aldrig kört det tricket när jag flyttat, eftersom jag aldrig flyttat förut, utan det brukar jag mest göra när jag ska städa, a.k.a. ”skjuta in allt skräp under sängen”. Men det platsar i samma kategori.
Enough of this, jag måste ha mat.
---------------
Jag skulle egentligen ha skrivit en hel massa om tjejmiddagen igår, och om en totalt helkonstig dröm jag hade inatt, men jag orkar inte just nu. För en gångs skull är jag helt ensam, och jag borde tycka att det är helt underbart, för jag får ALDRIG vara ensam annars, men jag känner mig faktiskt.. ensam.
------------
Jag har en liten vän som jag brukar hälsa på. Han säger inte så mycket, men han för väldigt bra resonemang, och jag känner mig alltid på bättre humör när han och jag har pratats vid. Jag tror att jag ska gå och titta till honom lite ikväll.
PS. Jag ska lägga ut en bild av min bil här, så att ni alla kan bli jääätteavundsjuka *sneglar på Phreaq*
- ”Could I be more desperate?”
Jag har varit och ridit på en liten (eller rätt så stor) häst. Det var skoj. Han kan nästan ingenting, för han är så ung, så vi vinglade lite fram och tillbaka hur som helst i skogen. Och så stannade vi och tittade på saker. Träd till exempel. Träd var mycket intressanta. Särskilt granar. Så dem tittade vi mycket på. Sen gick vi vidare, men stannade givetvis med jämna mellanrum. Han får göra så, för han är så ung att han måste få ta in saker och ting just nu. Men sen när han bli äldre och mer utbildad måste han skärpa till sig. Och nu har jag ont i sittbenet.
Det kan vara på sin plats med en liten utredning om ridningen och dess utövare nu. Jag vet att ni som tittar på porrfilm (alla NI, ja) eller överhuvudtaget film med ridning i har en bild av hur ryttarinnor ser ut. Den är fel. Oh yes. Er bild ser ut någonting såhär: Blond, snygg, helst rik flicka, med håret i flätor, iklädd svarta tajta byxor, med tillhörande skinande stövlar, ridpiska och en svart kavaj, kall, fräsch och högdragen. Oj så fel ni har.
Den riktiga bilden lutar mer åt det här hållet:
Arg tjej med rufsigt hår, en aning för stora ridbyxor (det är skönare så), som är läderskodda över baken och insidan av låren, iförd en skjorta som övervintrat sen första världskriget, och kängor lerigare än man trodde var möjligt, springer efter glad häst som försvinner längst bort i hagen. Arg tjej hämtar ett äpple och får fast häst. Arg tjej svär på häst på väg till stallet. Häst gör sitt bästa för att se ut som om han skäms. Lite mindre arg tjej borstar häst som även den är lerigare än någon trodde möjligt. Lite mindre arg tjej får träningsvärk i armar och handleder. Lite mindre arg tjej gör sitt bästa för att dra åt sadelgjorden (remmen som går under magen) på glad häst som blåser upp magen så mycket som det bara går. Lite mindre arg tjej ger upp och rider iväg ändå. Häst försöker vända och gå tillbaka till stall i hundra meter. Lite mindre arg tjej kämpar emot med redan trötta muskler. Häst ger upp och vankar snällt in i skogen. Nu ganska nöjd tjej sitter lojt på hästs rygg och njuter av naturen. Nu ganska nöjd tjej åker raskt i backen när häst låtsas bli rädd för en gran. Arg tjej springer efter häst som försvinner i fjärran.
Och så håller det på. Glöm alla illusioner om snygga tjejer med välborstade hästar. Inse att kalla fakta är tant i fyrtioårsåldern med en fet ponny.
Fast jag ramlade inte av idag. Det där är rätt konstigt, det är som en ketchupeffekt. När jag var liten och red ungefär jämt, då trillade jag nästan aldrig av. De få gånger jag faktiskt trillade av så var det dock lite värre smällar, som rakt ner i ett dike, eller rätt in i ridhusväggen. Jag minns en sommar som gick förbi utan att jag satt en enda gång, bara för att jag hamnat mellan två hästar som bråkade och en av dem sparkat sönder min svanskota. Hur som helst. För något år sen lånade jag en häst en sommar, som verkligen var det snällaste och lugnaste man kunde hitta, och jag har aldrig ramlat av så mycket som jag gjorde på den hästen. Jag lovar att jag trillade i backen minst tre gånger i veckan. Fast han stod iaf kvar när man dråsade av.
Nog om det.
Sen lekte jag vuxen och åkte till ICA Maxi och införskaffade diverse torr- och grundvaror till mitt egna skafferi. Jag hade lust, okej? Det gjorde alla andra i Haninge också. Medan jag står där och filosoferar i kassakön, så roade jag mig med att titta på alla par som tycker att det är höjden av lördagsnöje att åka och veckohandla. (Jag tyckte inte att det var höjden av lördagsnöje. Det var bara ganska kul). Jag låter måhända kontoversiell här, men de var fula allihop. Paren alltså. Då slog det mig att de alla såg lyckliga ut. Vart jag än tittade var det bara glada miner och nöjda småbarn. Vilket osökt ledde mig in på resonemanget att tomtebolycka uppnår man bara om båda parterna är fula (Nu definierar jag ”fula” som människor som inte tillhör det fåtal som kallas ”snygga”. För det behöver de ju inte se ut som idioter, men de är inte vackra i alla fall).
Alltså. Ful + ful = tomtebolycka. Ful + snygg är inte = tomtebolycka, eftersom komponenterna inte är kompatibla. Bespara mig resonemanget om att kärleken finns inuti och utseendet inte spelar någon roll, för ni vet lika bra som jag att det bara stämmer till viss del. Men fine, jag kan komma till det senare också. Snygg + snygg kan däremot få en varierad summa. Om båda parterna är säkra i sig själva så fungerar det. Men risken finns att det inte går ändå, för att de är så vana att få/söka bekräftelse. Slutsats. Fula, eller ickevackra om ni så vill, människor är lyckligare. De vet vad de får, och är nöjda med det. Poängtera inte att jag generaliserar, för det vet jag redan. Det gör jag i alla resonemang. Dessutom har jag alltid rätt.
Jag har inte ätit mat sen frukost, så jag tänker inte utveckla mer idag.
Resterande del av dagen fram till nu har jag ägnat åt att städa/packa/rensa. Jag flyttar om en månad. Jag har mycket grejer. Det blir mycket packning. Men framförallt blir det mycket slängt. Jag har dessutom roat mig med att läsa gamla kärleksbrev, så rensandet gick inte fort. Jag hann bara med en låda. Det är ungefär tre procent av allt jag måste gå igenom. Och jag måste vara klar den tjugonde, för då har vi visning på villan. Det bådar inte gott. Antingen får jag rensa i speedofart, och riskera att slänga saker jag vill ha kvar, eller så får jag köra Flippa-tricket och häva ner allt osorterat i flyttlådor och rensa när jag packar upp dem. Jag har iofs aldrig kört det tricket när jag flyttat, eftersom jag aldrig flyttat förut, utan det brukar jag mest göra när jag ska städa, a.k.a. ”skjuta in allt skräp under sängen”. Men det platsar i samma kategori.
Enough of this, jag måste ha mat.
---------------
Jag skulle egentligen ha skrivit en hel massa om tjejmiddagen igår, och om en totalt helkonstig dröm jag hade inatt, men jag orkar inte just nu. För en gångs skull är jag helt ensam, och jag borde tycka att det är helt underbart, för jag får ALDRIG vara ensam annars, men jag känner mig faktiskt.. ensam.
------------
Jag har en liten vän som jag brukar hälsa på. Han säger inte så mycket, men han för väldigt bra resonemang, och jag känner mig alltid på bättre humör när han och jag har pratats vid. Jag tror att jag ska gå och titta till honom lite ikväll.
PS. Jag ska lägga ut en bild av min bil här, så att ni alla kan bli jääätteavundsjuka *sneglar på Phreaq*
- ”Could I be more desperate?”
fredag 27 april 2001
Sänk värmen Britta
Jaha. Var det solen som lyste? Eftersom jag åkte senare till jobbet idag fick jag chansen att faktiskt njuta av solen. Det är ju skönt ute! Dessutom var jag alldeles vansinnigt frän i mina solglajjer, och alla tittade på mig, just för att jag är så snygg. Och så såg jag vitsippor för första gången i år. Tre minuters lycka. Vitsippor är tillsammans med maskrosor min absoluta favoritblomma i hela världen. Det blir dock svårt att få in dem i min brudbukett.
Men när jag kom på bussen var det inte lika kul längre. Chaffisen hade nämligen på värmen för full volym, för att han tyckte att det var en bra idé. Det är förvisso inte lika jobbigt med full värme på bussen såhär på våren, eftersom man då har mindre kläder på sig under jackan, jämfört med hur vansinnigt jobbigt och idiotiskt det är att ha på full värme på vintern. Där kommer alla människor rakt från kylan, iklädda ungefär allt de har i garderoben, och så är det 28 grader varmt i bussen. På en skala ett till tio _hur_ smart är det?
Igår var jag ute med jobbet på en vårKick-off. Först spelade vi Laserdome. Uj vad jag krossade. Eftersom jag var en av de få som spelat förut var jag ruskigt bra. Det hade jag iofs varit annars också. Jag var taggad till tusen, enbart klädd i svart, plus keps, och så hamnade jag i laget där alla andra hade vita tröjor. Smart drag.
Förutom Carolina jobbar här en kvinna till, en säljare som heter Kerstin. Hon hade då aldrig spelat förut, så när jag raskt drog en strategi som jag tyckte lät okej så bestämde hon sig tydligen för att jag visste vad jag gjorde, så då var det bäst att följa efter mig. Och det gjorde hon. Precis hela tiden. Vart jag än vände mig var hon där. Sprid ut er, någon? Till slut tröttnade jag, så då sköt jag henne istället. Men sen kom jag på att det var bra, för hon stod upp hela tiden, så då sköt folk på henne istället för mig. Oh yes. Gissa vem som hade högst träffprocent? Åh vad jag är bra.
Sen åt vi på Tranan, och är inte DET en överskattad restaurang så vet jag inte vad som är det. Dit hade vi bjudit in tre killar från det företag som vi snart kommer samarbeta med, och varav två kommer flytta till våra lokaler. En tjej och en kille kommer det bli, det var det enda jag visste. Två av de tre var med och spelade Laserdome, och de var riktigt söta, så jag hoppades på lite mer ögonfröjd på jobbet. Peter har ju skaffat sig skägg nu, så honom kan jag inte titta på längre. Men när jag frågade Carro vem av dem som skulle sitta med oss, vänder hon sig om och pekar på en kille som precis kommer in genom dörren. Det var Lokets yngre bror, I’m telling you. Hade han fått sitta på två stolar hade han gjort det. Aldrig får man ha något kul *surar*
Det kommer bli så jobbigt! Han var en sån där typisk Göran Persson, halvbuffel, som tror att han är rolig, och jag vet att han kommer vara så överdespo på att komma in i gänget, och så skrattade han så fruktansvärt irriterande. Jag kommer dö på honom.
Chryslers nya är nog den fulaste cab jag någonsin sett. Dessutom är designen en total (men misslyckad) rip-off från Peugeot. Den ser bara dum ut. Jag påstår inte att min cab kommer vara den mest praktiska bilen i världen, men den kommer iaf vara snygg. Stil före funktion har aldrig passat in så bra som nu.
Miss_Behavin skrev i sin db att hon tänkt skicka iväg en dagbok med en massa fula ord i, men att hon då fick upp en varningsruta om att den hade tvivelaktigt innehåll. Det lät kul tyckte jag, så jag måste också prova. Håll för öronen nu.
Pitt, kuk, knulla, penetrera, fan i helvetes jävla skit.
Det var iofs nästan bara coola ord. Penetrera är ett jämra bra ord.
Jag har för tillfället 105 låtar på min Winamp, som den så sött ska välja på måfå mellan. Jag tyckte att 105 stycken skulle vara ett lagom tal för att slippa Energy-känslan av att höra samma låt om och om igen (Come along är inte bra längre bara för det). Så varför envisas mina högtalare med att pytsa ut ”Gunilla är ganska ful..” sisådär var tionde minut då? Gillar Winamp just den låten eller? Okej att den är skoj, men SÅ skoj är den tamejfan inte.
Jag börjar faktiskt tro att det finns en gud. För det första:
Igår när jag skulle åka hem så visste jag inte alls hur bussarna gick, eftersom det var år sen jag åkte nattbuss en vardag. Så jag åkte till Slussen på måfå, och istället för att då komma dit två minuter efter att bussen åkt, så kom jag dit två minuter före. Till nästa buss var det 45 minuter.
För det andra: Jag försov mig imorse. Visserligen med flit, men ändå. Och när jag då kom till jobbet visade det sig att nätverket hade klappat ihop totalt, och att ingen kunnat jobba ändå. Det fixade sig fem minuter efter att jag kommit hit.
Var inte det här den rörigaste db ni någonsin läst så vet jag inte hur jag ska göra för att åstadkomma något rörigare. Jag är ruskans bra på det här. Handlar min db om någonting? Nej. Är den på något sätt organiserad och lättfattlig? Nej. Nå där ser ni.
-----------
Jag fick ingen liten ruta. Damn.
----------------
Nämen? En glatt leende Filippa? Was ist los? Bäst att ta kort på henne när hon ändå håller på.
Jag har nyss skrattat så mycket att jag har ont i magen. För en gångs skull gick hela gänget ut och åt, och allt killarna kunde prata om var hur duktiga de varit igår. Eller, rättare sagt, mitt lag pratade om hur duktiga de varit, det andra (förlorande) laget pratade mest om hur de låtit oss vinna. De här killarna är så dåliga förlorare hela bunten att det blir komiskt bara det. Gud så jag skrattade :) Claudio tjatade hela tiden om att Janne ju är jägare och således borde kunna hantera ett vapen, Thomas gnällde om att det varit fel på hans vapen, Peter drog snabbt upp när Claudio förlorade i bowlingen, och mitt i alltihop sitter Carolina och jag och skrattar så vi håller på att gå åt. Det roligaste av allt var att INGEN av grabbarna fattade vad vi skrattade åt.
Nu är det Gunilla igen. Jag blir vansinnig.
-------------
Gunilla IGEN!? *letar efter något hårt*
--------------
Måste bara lägga till ett citat som jag läste i någons prez. Okej att jag är trött, men JAG skrattade i alla fall.
”Jag gymnastiserar inte. Om det hade varit guds mening att vi
skulle göra knäböjningar skulle han ha lagt diamanter på golvet.”
Joan Rivers
--------------
Nu ska jag strax resa mig upp från stolen, för att därefter mekaniskt träda in mina armar i jackan, lika mekaniskt gå till tunnelbanan och sitta på densamma, för att efter en färd ut till Saltis förmodligen vara färdig för sängen redan innan jag kliver av. E fyllde år i onsdags. Det kom inte jag ihåg, eftersom hon har middagen idag. Det kommer jag få fan för. Sen ska jag spendera resten av helgen med att förmodligen göra ingenting, mer än att störa mig på den del av familjen som finns hemma, oroa mig för min ekonomi, mitt liv och min framtid, samt än en gång förbanna det faktum att gud gjorde mig till kvinna så att jag inte kan bete mig som en skit.
PS. Jag kanske inte nämnde det, men uj vad jag krossade i Laserdome igår.
PS2. Bara så att ingen glömmer det, lägger jag till att jag krossade i Laserdome igår.
PS3. För att vara helt på den säkra sidan kan jag än en gång lägga till att jag krossade i Laserdome igår.
- ”C’mon, I’ll show you to my room. That sounds so weird when it’s not followed by, ”No thanks, it’s late.”
Men när jag kom på bussen var det inte lika kul längre. Chaffisen hade nämligen på värmen för full volym, för att han tyckte att det var en bra idé. Det är förvisso inte lika jobbigt med full värme på bussen såhär på våren, eftersom man då har mindre kläder på sig under jackan, jämfört med hur vansinnigt jobbigt och idiotiskt det är att ha på full värme på vintern. Där kommer alla människor rakt från kylan, iklädda ungefär allt de har i garderoben, och så är det 28 grader varmt i bussen. På en skala ett till tio _hur_ smart är det?
Igår var jag ute med jobbet på en vårKick-off. Först spelade vi Laserdome. Uj vad jag krossade. Eftersom jag var en av de få som spelat förut var jag ruskigt bra. Det hade jag iofs varit annars också. Jag var taggad till tusen, enbart klädd i svart, plus keps, och så hamnade jag i laget där alla andra hade vita tröjor. Smart drag.
Förutom Carolina jobbar här en kvinna till, en säljare som heter Kerstin. Hon hade då aldrig spelat förut, så när jag raskt drog en strategi som jag tyckte lät okej så bestämde hon sig tydligen för att jag visste vad jag gjorde, så då var det bäst att följa efter mig. Och det gjorde hon. Precis hela tiden. Vart jag än vände mig var hon där. Sprid ut er, någon? Till slut tröttnade jag, så då sköt jag henne istället. Men sen kom jag på att det var bra, för hon stod upp hela tiden, så då sköt folk på henne istället för mig. Oh yes. Gissa vem som hade högst träffprocent? Åh vad jag är bra.
Sen åt vi på Tranan, och är inte DET en överskattad restaurang så vet jag inte vad som är det. Dit hade vi bjudit in tre killar från det företag som vi snart kommer samarbeta med, och varav två kommer flytta till våra lokaler. En tjej och en kille kommer det bli, det var det enda jag visste. Två av de tre var med och spelade Laserdome, och de var riktigt söta, så jag hoppades på lite mer ögonfröjd på jobbet. Peter har ju skaffat sig skägg nu, så honom kan jag inte titta på längre. Men när jag frågade Carro vem av dem som skulle sitta med oss, vänder hon sig om och pekar på en kille som precis kommer in genom dörren. Det var Lokets yngre bror, I’m telling you. Hade han fått sitta på två stolar hade han gjort det. Aldrig får man ha något kul *surar*
Det kommer bli så jobbigt! Han var en sån där typisk Göran Persson, halvbuffel, som tror att han är rolig, och jag vet att han kommer vara så överdespo på att komma in i gänget, och så skrattade han så fruktansvärt irriterande. Jag kommer dö på honom.
Chryslers nya är nog den fulaste cab jag någonsin sett. Dessutom är designen en total (men misslyckad) rip-off från Peugeot. Den ser bara dum ut. Jag påstår inte att min cab kommer vara den mest praktiska bilen i världen, men den kommer iaf vara snygg. Stil före funktion har aldrig passat in så bra som nu.
Miss_Behavin skrev i sin db att hon tänkt skicka iväg en dagbok med en massa fula ord i, men att hon då fick upp en varningsruta om att den hade tvivelaktigt innehåll. Det lät kul tyckte jag, så jag måste också prova. Håll för öronen nu.
Pitt, kuk, knulla, penetrera, fan i helvetes jävla skit.
Det var iofs nästan bara coola ord. Penetrera är ett jämra bra ord.
Jag har för tillfället 105 låtar på min Winamp, som den så sött ska välja på måfå mellan. Jag tyckte att 105 stycken skulle vara ett lagom tal för att slippa Energy-känslan av att höra samma låt om och om igen (Come along är inte bra längre bara för det). Så varför envisas mina högtalare med att pytsa ut ”Gunilla är ganska ful..” sisådär var tionde minut då? Gillar Winamp just den låten eller? Okej att den är skoj, men SÅ skoj är den tamejfan inte.
Jag börjar faktiskt tro att det finns en gud. För det första:
Igår när jag skulle åka hem så visste jag inte alls hur bussarna gick, eftersom det var år sen jag åkte nattbuss en vardag. Så jag åkte till Slussen på måfå, och istället för att då komma dit två minuter efter att bussen åkt, så kom jag dit två minuter före. Till nästa buss var det 45 minuter.
För det andra: Jag försov mig imorse. Visserligen med flit, men ändå. Och när jag då kom till jobbet visade det sig att nätverket hade klappat ihop totalt, och att ingen kunnat jobba ändå. Det fixade sig fem minuter efter att jag kommit hit.
Var inte det här den rörigaste db ni någonsin läst så vet jag inte hur jag ska göra för att åstadkomma något rörigare. Jag är ruskans bra på det här. Handlar min db om någonting? Nej. Är den på något sätt organiserad och lättfattlig? Nej. Nå där ser ni.
-----------
Jag fick ingen liten ruta. Damn.
----------------
Nämen? En glatt leende Filippa? Was ist los? Bäst att ta kort på henne när hon ändå håller på.
Jag har nyss skrattat så mycket att jag har ont i magen. För en gångs skull gick hela gänget ut och åt, och allt killarna kunde prata om var hur duktiga de varit igår. Eller, rättare sagt, mitt lag pratade om hur duktiga de varit, det andra (förlorande) laget pratade mest om hur de låtit oss vinna. De här killarna är så dåliga förlorare hela bunten att det blir komiskt bara det. Gud så jag skrattade :) Claudio tjatade hela tiden om att Janne ju är jägare och således borde kunna hantera ett vapen, Thomas gnällde om att det varit fel på hans vapen, Peter drog snabbt upp när Claudio förlorade i bowlingen, och mitt i alltihop sitter Carolina och jag och skrattar så vi håller på att gå åt. Det roligaste av allt var att INGEN av grabbarna fattade vad vi skrattade åt.
Nu är det Gunilla igen. Jag blir vansinnig.
-------------
Gunilla IGEN!? *letar efter något hårt*
--------------
Måste bara lägga till ett citat som jag läste i någons prez. Okej att jag är trött, men JAG skrattade i alla fall.
”Jag gymnastiserar inte. Om det hade varit guds mening att vi
skulle göra knäböjningar skulle han ha lagt diamanter på golvet.”
Joan Rivers
--------------
Nu ska jag strax resa mig upp från stolen, för att därefter mekaniskt träda in mina armar i jackan, lika mekaniskt gå till tunnelbanan och sitta på densamma, för att efter en färd ut till Saltis förmodligen vara färdig för sängen redan innan jag kliver av. E fyllde år i onsdags. Det kom inte jag ihåg, eftersom hon har middagen idag. Det kommer jag få fan för. Sen ska jag spendera resten av helgen med att förmodligen göra ingenting, mer än att störa mig på den del av familjen som finns hemma, oroa mig för min ekonomi, mitt liv och min framtid, samt än en gång förbanna det faktum att gud gjorde mig till kvinna så att jag inte kan bete mig som en skit.
PS. Jag kanske inte nämnde det, men uj vad jag krossade i Laserdome igår.
PS2. Bara så att ingen glömmer det, lägger jag till att jag krossade i Laserdome igår.
PS3. För att vara helt på den säkra sidan kan jag än en gång lägga till att jag krossade i Laserdome igår.
- ”C’mon, I’ll show you to my room. That sounds so weird when it’s not followed by, ”No thanks, it’s late.”
torsdag 26 april 2001
Knulla mer gott folk!
Jag är så trött att ögonen svider. Usch vad trött jag är. Isch vad trött jag är. Äsch vad trött jag är. Varför, frågar ni. Jo, det beror på detta gissel vi kvinnor måste dras med som kallas mens. Mellan två och halv fem inatt låg jag vaken, med smärtor som måste fått tortyren under inkvisitionen att framstå som lekar i sandlådan. Nej, det hjälper inte med tabletter om man inte tar dem innan det börjar göra ont, vilket är rätt svårt att åstadkomma om man vid den tidpunkten ligger och sover och inte har några särskilda anlag för att gå i sömnen.
Denna kroppsfunktion måste ju vara en av kroppens mest korkade och oanvändbara. Rent djuriskt sett finns vi människor här på jorden för att föröka oss. Varför utvecklar då kvinnokroppen – källan till snorungarna – en funktion som i praktiken innebär att en vecka kan man inte ha sex för att då är man så inihelvete förbannad på den man då skulle ha sex med, den nästföljande (ibland en och en halv) veckan kan man inte ha sex, för då är det en massa blod överallt, och kvinnan ligger och vrider sig i plågor hälften av tiden, och den tredje veckan kan man inte ha sex, för då är kvinnan så uttröttad av de två föregående veckorna att hon inte orkar ändå, och vad mannen beträffar funderar han ändå på att bli bög, för just nu är han trött på allt vad kvinnor och mens heter. Det lämnar en vecka kvar att ha sex. Om man då någon gång under den veckan kanske har ont i huvudet, sover borta eller på annat sätt är förhindrad att ha sex (eller kanske inte vill heller för den delen), så försvinner ytterligare någon dag.
Slutsats: Om äckelGöran vill att vi ska pippa mer måste han först avskaffa mensen.
Jag vill inte vara singel. Jag vill vara en del av en tvåsamhet. Men jag vill inte ha ett förhållande. Och alla ni freaks därute som förutsätter att jag vill ha ett KK-förhållande, ni kan gå och dränka er lika mycket nu som ni kan när ni frågar per mail. Era äckel. Jag vill ha någon att älska, någon att vara romantisk med, någon att sova med, någon som sitter bredvid när jag kör bilen, men inte hela tiden. För jag vill vara ensam hälften av tiden. Går det överhuvudtaget att ha ett sånt förhållande? Jag vill ha någon som tycker att jag är det mest underbara som hänt världen sen skivat bröd, någon som inte nödvändigtvis tycker att jag är vacker på morgonen, men som ändå tycker om mig tillräckligt för att inte bry sig om ifall jag har påsar under ögonen på tisdagsmorgonen. Någon som tycker att jag är intelligent och tycker om att lyssna till mina utläggningar om hur korkade folk på tunnelbanan är. Någon som uppskattar att jag lagar mat och säger det också. Men också någon som accepterar att jag måste få vara ifred ibland. Någon som inte nödvändigtvis måste följa med när jag åker någonstans. Någon som förstår att jag inte ogillar hans vänner bara för att jag inte känner för att följa med på alla deras parmiddagar. Någon som jag är så attraherad av att jag fortfarande efter ett år eller två känner att det finns något där när jag ser på honom tvärs över ett rum med folk. Någon som förstår att jag kanske ibland vill ha en smekning över kinden, men som också förstår att jag inte alltid vill hålla handen. Någon som förstår att jag har ett ruskigt morgonhumör, men att det inte betyder att jag tycker mindre om honom för det. Någon som jag känner att jag vill tala om att jag älskar, nästan hela tiden. Men också någon som jag kan bråka med, och bli sams med efteråt.
Jag tror inte att han finns.
Jag vill inte behöva känna att det kommer gå åt helvete om jag träffar någon ny. Jag vill inte behöva vara rädd för att lita på någon igen.
-------------
Phreaq har utvecklat min pusselbitsteori. Jag är inte säker på om jag gillar den riktning händelserna tar. Han införde en tredje dimension i det hela. I den konstaterade vi att trots att den tvådimensionella pusselbiten passar utmärkt, så kan det i den tredje dimensionen spela in saker som alkohol, andra människor, och svartsjuka. Jag tror inte att jag gillar den teorin, för den rör till mina begrepp. Jag baserar det mesta i mitt relationsmässiga liv på min pusselbitsteori, eftersom den är enkel att förstå. Jag behöver inget mer som rör till mitt liv.. jag ska fundera mer på den tredje dimensionen. I will get back to you on that one.
Jag måste även uppmärksamma folk på att jag inte är ensam om att ha uppfunnit teorin. Jag har finslipat den, visst, men den kom till världen en sen natt för ett antal år sen, fylld med te och hundhår, tillsammans med min bästaste bästa vän Chia, som inte finns på Lunar.
---------------
Carolina är så snygg att man får komplex för mindre. Min näste pojkvän ska ALDRIG få följa med på personalfester. Hur kan hon se så jämra fräsch ut, trots att det är en fucking jävla kuk-torsdag?
---------------
Alltså, jag är givetvis snyggare än hon. Fattas bara annat.
Kilerian påstår att jag är förblindad av åtrå av Westlife-Shane. Kanske jag e’rå, än sen dårå?
----------------
När jag skriver Knulla mer gott folk, menar jag inte att Du ska knulla goda människor. Jag skriver det som ett citat utan citattecken, för det är det Göran kan tänkas ha sagt för sig själv, dagen innan han planerade kuppen mot ett sjukhus, och ett stackars oskyldigt nyfött barn, som endast några timmar efter födseln blev utsatt för världens ignorans, dumhet och okunnighet, i detta fall i form av en fet, fryntlig Göran. Med dollartecken (=väljartal) i ögonen och hjärtat.
PS. Ringde just och kollade mitt saldo, och det var som ljuv musik i mina öron ;) Pengar GÖR dig gladare.
- ”Hey, Janice. It’s me. Um, yeah, I... I just wanna apologize in advance for having chased you down the street. ”
Denna kroppsfunktion måste ju vara en av kroppens mest korkade och oanvändbara. Rent djuriskt sett finns vi människor här på jorden för att föröka oss. Varför utvecklar då kvinnokroppen – källan till snorungarna – en funktion som i praktiken innebär att en vecka kan man inte ha sex för att då är man så inihelvete förbannad på den man då skulle ha sex med, den nästföljande (ibland en och en halv) veckan kan man inte ha sex, för då är det en massa blod överallt, och kvinnan ligger och vrider sig i plågor hälften av tiden, och den tredje veckan kan man inte ha sex, för då är kvinnan så uttröttad av de två föregående veckorna att hon inte orkar ändå, och vad mannen beträffar funderar han ändå på att bli bög, för just nu är han trött på allt vad kvinnor och mens heter. Det lämnar en vecka kvar att ha sex. Om man då någon gång under den veckan kanske har ont i huvudet, sover borta eller på annat sätt är förhindrad att ha sex (eller kanske inte vill heller för den delen), så försvinner ytterligare någon dag.
Slutsats: Om äckelGöran vill att vi ska pippa mer måste han först avskaffa mensen.
Jag vill inte vara singel. Jag vill vara en del av en tvåsamhet. Men jag vill inte ha ett förhållande. Och alla ni freaks därute som förutsätter att jag vill ha ett KK-förhållande, ni kan gå och dränka er lika mycket nu som ni kan när ni frågar per mail. Era äckel. Jag vill ha någon att älska, någon att vara romantisk med, någon att sova med, någon som sitter bredvid när jag kör bilen, men inte hela tiden. För jag vill vara ensam hälften av tiden. Går det överhuvudtaget att ha ett sånt förhållande? Jag vill ha någon som tycker att jag är det mest underbara som hänt världen sen skivat bröd, någon som inte nödvändigtvis tycker att jag är vacker på morgonen, men som ändå tycker om mig tillräckligt för att inte bry sig om ifall jag har påsar under ögonen på tisdagsmorgonen. Någon som tycker att jag är intelligent och tycker om att lyssna till mina utläggningar om hur korkade folk på tunnelbanan är. Någon som uppskattar att jag lagar mat och säger det också. Men också någon som accepterar att jag måste få vara ifred ibland. Någon som inte nödvändigtvis måste följa med när jag åker någonstans. Någon som förstår att jag inte ogillar hans vänner bara för att jag inte känner för att följa med på alla deras parmiddagar. Någon som jag är så attraherad av att jag fortfarande efter ett år eller två känner att det finns något där när jag ser på honom tvärs över ett rum med folk. Någon som förstår att jag kanske ibland vill ha en smekning över kinden, men som också förstår att jag inte alltid vill hålla handen. Någon som förstår att jag har ett ruskigt morgonhumör, men att det inte betyder att jag tycker mindre om honom för det. Någon som jag känner att jag vill tala om att jag älskar, nästan hela tiden. Men också någon som jag kan bråka med, och bli sams med efteråt.
Jag tror inte att han finns.
Jag vill inte behöva känna att det kommer gå åt helvete om jag träffar någon ny. Jag vill inte behöva vara rädd för att lita på någon igen.
-------------
Phreaq har utvecklat min pusselbitsteori. Jag är inte säker på om jag gillar den riktning händelserna tar. Han införde en tredje dimension i det hela. I den konstaterade vi att trots att den tvådimensionella pusselbiten passar utmärkt, så kan det i den tredje dimensionen spela in saker som alkohol, andra människor, och svartsjuka. Jag tror inte att jag gillar den teorin, för den rör till mina begrepp. Jag baserar det mesta i mitt relationsmässiga liv på min pusselbitsteori, eftersom den är enkel att förstå. Jag behöver inget mer som rör till mitt liv.. jag ska fundera mer på den tredje dimensionen. I will get back to you on that one.
Jag måste även uppmärksamma folk på att jag inte är ensam om att ha uppfunnit teorin. Jag har finslipat den, visst, men den kom till världen en sen natt för ett antal år sen, fylld med te och hundhår, tillsammans med min bästaste bästa vän Chia, som inte finns på Lunar.
---------------
Carolina är så snygg att man får komplex för mindre. Min näste pojkvän ska ALDRIG få följa med på personalfester. Hur kan hon se så jämra fräsch ut, trots att det är en fucking jävla kuk-torsdag?
---------------
Alltså, jag är givetvis snyggare än hon. Fattas bara annat.
Kilerian påstår att jag är förblindad av åtrå av Westlife-Shane. Kanske jag e’rå, än sen dårå?
----------------
När jag skriver Knulla mer gott folk, menar jag inte att Du ska knulla goda människor. Jag skriver det som ett citat utan citattecken, för det är det Göran kan tänkas ha sagt för sig själv, dagen innan han planerade kuppen mot ett sjukhus, och ett stackars oskyldigt nyfött barn, som endast några timmar efter födseln blev utsatt för världens ignorans, dumhet och okunnighet, i detta fall i form av en fet, fryntlig Göran. Med dollartecken (=väljartal) i ögonen och hjärtat.
PS. Ringde just och kollade mitt saldo, och det var som ljuv musik i mina öron ;) Pengar GÖR dig gladare.
- ”Hey, Janice. It’s me. Um, yeah, I... I just wanna apologize in advance for having chased you down the street. ”
onsdag 25 april 2001
Vem kan älska som vi
Det ska bli intressant, rent vetenskapligt sett alltså, att se vem av oss som kommer över detta först. Personligen tror jag att det är han. Varför? Jo, för han har inte blivit sviken, han har svikit. För den som blivit sviken kan såren sitta kvar länge länge. Men för den som sviker.. ja, vad finns det att göra? Man kan be om förlåtelse, och sen är det bra liksom. När man bett om ursäkt har man klarat av sin del i det hela, och kan gå vidare med, om inte gott, så i alla fall bättre samvete. Whereas den som blivit sviken finns inne i sin lilla värld, och undrar och ältar och tänker, och funderar på varför, och vad man själv gjort för fel för att framkalla sveket, och vad man borde gjort istället, och vad man ska göra nästa gång, och vad man inte ska göra nästa gång.. you name it.
Usch. Jag mår dåligt av ledsenhet. Då har jag två val. Antingen skriver jag om det, och skriver av mig, men samtidigt får det mig att gräva ner mig i mina problem, och problem ska man ju ignorera så mycket man bara kan. Eller, så skriver jag inte om det, slipper därmed älta problemen, men får inte heller utlopp för känslorna.
Jag har kommit på ännu en bra sak med att köpa ny bil varje år. Man slipper besiktningarna.
--------------------
Dagens mest tragiska: ”LunarmatrixBoys dagbok Idag 10:00
Söker nya lunarvänner.....
Om du vill.........vilket jag hoppas så kan vi bli LUNARVÄNNER......Ålder eller kön har ingen betydning........hoppas du vill........vi hörs :)/LMB”
Tragiken i det hela är att killen ifråga är 27 år. TJUGOSJU år. *suckar*
Usch vad jag är trött på vardagen. Det är tur att vi ska åka ner och jobba någonstans där det är varmt i sommar iaf, så att man åtminstone får något avbrott. Jag vill inte ha det tråkigt, jag vill dessutom vara brun. Det är jag INTE nu.
När jag är på det här humöret är jag märkligt håglös. Jag orkar liksom inte ta itu med saker. Jag vet att det hjälper om jag arbetar häcken av mig, bokar upp mig på olika aktiviteter, och tröttar ut mig så att jag stupar i säng på kvällarna. Men ändå så orkar jag inte. Allt känns oöverstigligt, och allt jag kan tänka på är mitt miserabla liv. Det går inte ens att beskriva hur det känns. Man vill att det ska hända något, men om det skulle göra det skulle man ändå inte orka ta tag i det. Man vill ändra saker i sitt liv, men man orkar inte ens försöka.
----------------
Jag har just fått reda på att min morfar är jättesjuk och har hamnat på sjukhus. Jag vill inte förlora den ende av mina mor- och farföräldrar jag har kvar i livet.
Ooh.. vad trist allt är. Jag vill ju bara ha lite kärlek. Jag vill hitta någon som tycker att jag är fantastisk, och som älskar hela mig, oavsett om jag är på dåligt humör på morgnarna. Jag vill hitta någon som jag connectar med, och som jag faktiskt kan tro att jag skulle kunna leva med i resten av livet. Jag vill veta att någon därhemma älskar mig, och bara mig, och jag vill veta att han bara kommer älska mig i resten av sitt liv.
Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att ovanstående är en illusion, att jag förmodligen aldrig mer kommer hitta någon pusselbit, och att jag ska akta mig för förhållanden en låångt tid framöver.
Och här följer nu äntligen min pusselbitsteori:
Jag tror att man kan se på världen som ett gigantiskt pussel. I den stora helheten passar vi alla ihop och bildar vårt universum. Men tittar du närmare på pusslet ser du att det består av separata bitar, som alla är länkade till varandra på ett eller ett annat sätt. Du själv är en pusselbit, och runt omkring dig finns de pusselbitar som passar ihop med dig. De är inte många, men en fem sex stycken är det väl i alla fall. Alla människor har pusselbitar som passar ihop med just dem, de sociala bitarna som ligger i mitten av pusslet har fler, och kant- och hörnbitarna har färre. Helt naturligt. Allt du behöver göra är att hitta en av de pusselbitar som är förutbestämd att passa ihop med just dig. När du träffar din pusselbit och ni passar ihop kommer du känna det, för det kommer komma naturligt. De bitar som passar ihop med dig är mycket lika dig, kanske inte helt lika dig, men i ”hopsättningsytorna” är ni det. Men ibland händer det ju att två människor som inte alls passar ihop försöker göra det ändå. De knuffas och stretar, och till slut lyckas de lägga ihop sina pusselbitar. Men det är inte helt rätt, och kanterna passar alltså inte perfekt ihop. Ni kan försöka pussla ihop det, men får aldrig riktigt till det. Förhoppningsvis tar det slut, men du går ur det förhållandet som en ändrad pusselbit. De ytor som legat och skavt mot den andra har ändrats, blivit avskavda, och kanske okänsliga. Eftersom du inte ser likadan ut längre, passar du inte längre ihop med de pusselbitar du först borde passat ihop med, utan du har fått en ny uppsättning att passa med. Det behöver inte vara något dåligt att den felaktiga pusselbiten ändrat dig, din nya pusselbit har lärt sig något och försöker förhoppningsvis inte passa ihop med fler felaktiga bitar längre. Man kan pressa och trycka på två pusselbitar som inte passar ihop, och till slut går de ihop, men det blir aldrig bra. Det finns hela tiden glipor mellan kanterna, och ställen där det är för trångt. Om man däremot lägger två rätta pusselbitar mot varandra ser man hur de glider intill varann och passar ihop perfekt. Jag är alltså ute och letar efter min pusselbit. Jag har hittat en redan, så jag vet vad jag ska leta efter, men däremot tror jag inte som många andra gör att det bara finns en enda Mr Right därute. Det finns flera stycken. Svårigheten ligger bara i att hitta dem.
Vilket jag alltså nu inte längre tror är möjligt, och svårigheten ligger således mer i att hitta en pusselbit som passar minst illa ihop med dig.
-------------
Jävla kuklunar. Jag har försökt få in det här 18 gånger nu. Skam den som ger sig.
--------------
Jag vet att följande har varit med i db:n en gång förut, men jag vill hitta någon som skulle kunna skriva en sån sak om mig. Och mena det.
Hur ska jag kunna fånga
ljuset i ditt ansikte
och skälvningen kring din mun
så att om hundra år
människorna skola sörja
att de inte levde nu
-------------
Varför finns det ingen funktion som gör att man kan skicka med ett meddelande när man tackar Nej till en relationsförfrågan?
PS. Det borde vara förbjudet för fjortisar att ändra sin ålder till över 22 *morrar*
PS2. Jag önskar att jag kunde vara arg istället.
- ”Over the line? You... you.. you’re so far past the line that you can’t even see the line! The line is a dot to you!”
Usch. Jag mår dåligt av ledsenhet. Då har jag två val. Antingen skriver jag om det, och skriver av mig, men samtidigt får det mig att gräva ner mig i mina problem, och problem ska man ju ignorera så mycket man bara kan. Eller, så skriver jag inte om det, slipper därmed älta problemen, men får inte heller utlopp för känslorna.
Jag har kommit på ännu en bra sak med att köpa ny bil varje år. Man slipper besiktningarna.
--------------------
Dagens mest tragiska: ”LunarmatrixBoys dagbok Idag 10:00
Söker nya lunarvänner.....
Om du vill.........vilket jag hoppas så kan vi bli LUNARVÄNNER......Ålder eller kön har ingen betydning........hoppas du vill........vi hörs :)/LMB”
Tragiken i det hela är att killen ifråga är 27 år. TJUGOSJU år. *suckar*
Usch vad jag är trött på vardagen. Det är tur att vi ska åka ner och jobba någonstans där det är varmt i sommar iaf, så att man åtminstone får något avbrott. Jag vill inte ha det tråkigt, jag vill dessutom vara brun. Det är jag INTE nu.
När jag är på det här humöret är jag märkligt håglös. Jag orkar liksom inte ta itu med saker. Jag vet att det hjälper om jag arbetar häcken av mig, bokar upp mig på olika aktiviteter, och tröttar ut mig så att jag stupar i säng på kvällarna. Men ändå så orkar jag inte. Allt känns oöverstigligt, och allt jag kan tänka på är mitt miserabla liv. Det går inte ens att beskriva hur det känns. Man vill att det ska hända något, men om det skulle göra det skulle man ändå inte orka ta tag i det. Man vill ändra saker i sitt liv, men man orkar inte ens försöka.
----------------
Jag har just fått reda på att min morfar är jättesjuk och har hamnat på sjukhus. Jag vill inte förlora den ende av mina mor- och farföräldrar jag har kvar i livet.
Ooh.. vad trist allt är. Jag vill ju bara ha lite kärlek. Jag vill hitta någon som tycker att jag är fantastisk, och som älskar hela mig, oavsett om jag är på dåligt humör på morgnarna. Jag vill hitta någon som jag connectar med, och som jag faktiskt kan tro att jag skulle kunna leva med i resten av livet. Jag vill veta att någon därhemma älskar mig, och bara mig, och jag vill veta att han bara kommer älska mig i resten av sitt liv.
Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att ovanstående är en illusion, att jag förmodligen aldrig mer kommer hitta någon pusselbit, och att jag ska akta mig för förhållanden en låångt tid framöver.
Och här följer nu äntligen min pusselbitsteori:
Jag tror att man kan se på världen som ett gigantiskt pussel. I den stora helheten passar vi alla ihop och bildar vårt universum. Men tittar du närmare på pusslet ser du att det består av separata bitar, som alla är länkade till varandra på ett eller ett annat sätt. Du själv är en pusselbit, och runt omkring dig finns de pusselbitar som passar ihop med dig. De är inte många, men en fem sex stycken är det väl i alla fall. Alla människor har pusselbitar som passar ihop med just dem, de sociala bitarna som ligger i mitten av pusslet har fler, och kant- och hörnbitarna har färre. Helt naturligt. Allt du behöver göra är att hitta en av de pusselbitar som är förutbestämd att passa ihop med just dig. När du träffar din pusselbit och ni passar ihop kommer du känna det, för det kommer komma naturligt. De bitar som passar ihop med dig är mycket lika dig, kanske inte helt lika dig, men i ”hopsättningsytorna” är ni det. Men ibland händer det ju att två människor som inte alls passar ihop försöker göra det ändå. De knuffas och stretar, och till slut lyckas de lägga ihop sina pusselbitar. Men det är inte helt rätt, och kanterna passar alltså inte perfekt ihop. Ni kan försöka pussla ihop det, men får aldrig riktigt till det. Förhoppningsvis tar det slut, men du går ur det förhållandet som en ändrad pusselbit. De ytor som legat och skavt mot den andra har ändrats, blivit avskavda, och kanske okänsliga. Eftersom du inte ser likadan ut längre, passar du inte längre ihop med de pusselbitar du först borde passat ihop med, utan du har fått en ny uppsättning att passa med. Det behöver inte vara något dåligt att den felaktiga pusselbiten ändrat dig, din nya pusselbit har lärt sig något och försöker förhoppningsvis inte passa ihop med fler felaktiga bitar längre. Man kan pressa och trycka på två pusselbitar som inte passar ihop, och till slut går de ihop, men det blir aldrig bra. Det finns hela tiden glipor mellan kanterna, och ställen där det är för trångt. Om man däremot lägger två rätta pusselbitar mot varandra ser man hur de glider intill varann och passar ihop perfekt. Jag är alltså ute och letar efter min pusselbit. Jag har hittat en redan, så jag vet vad jag ska leta efter, men däremot tror jag inte som många andra gör att det bara finns en enda Mr Right därute. Det finns flera stycken. Svårigheten ligger bara i att hitta dem.
Vilket jag alltså nu inte längre tror är möjligt, och svårigheten ligger således mer i att hitta en pusselbit som passar minst illa ihop med dig.
-------------
Jävla kuklunar. Jag har försökt få in det här 18 gånger nu. Skam den som ger sig.
--------------
Jag vet att följande har varit med i db:n en gång förut, men jag vill hitta någon som skulle kunna skriva en sån sak om mig. Och mena det.
Hur ska jag kunna fånga
ljuset i ditt ansikte
och skälvningen kring din mun
så att om hundra år
människorna skola sörja
att de inte levde nu
-------------
Varför finns det ingen funktion som gör att man kan skicka med ett meddelande när man tackar Nej till en relationsförfrågan?
PS. Det borde vara förbjudet för fjortisar att ändra sin ålder till över 22 *morrar*
PS2. Jag önskar att jag kunde vara arg istället.
- ”Over the line? You... you.. you’re so far past the line that you can’t even see the line! The line is a dot to you!”
tisdag 24 april 2001
”- Oh for fuck’s sake..
.. will ya’ll stop the bloody screaming. Jag hör för fan inte vad de sjunger.
- Filippa, de är fjortisar, de låter sådär.
- Aha..”
<--- Meningsutbyte mellan E och mig igår på Westlife.
Jag var på riktigt bra humör när jag kom till jobbet imorse, trots det faktum att min hund satt och gnisslade i skuffen hela vägen, vilket annars är ungefär det mest irriterande ljud jag vet i hela världen. Det gick dock över förvånansvärt snabbt när jag vid samtal med det ¤&##!!”# Bankgirot förstod att de screwat mina löneutbetalningar (Om ni någonsin skickar något till BGC och får kvitto på att det kommit fram, TRO inte på det då, ring alltid och dubbelkolla. Var säker på att du ringer minst ett par gånger i veckan, säg alltid ditt namn, låt hemskt grinig, och trakassera dem i allmänhet så mycket du kan. Du kan hälsa från mig).
Detta resulterar i att lönerna blir försenade med minst en dag, och det har jag inte sagt till chefen än, för det _kommer_ ju vara mitt fel. Jävla sugprogram. Då säger tjejen på BGC att jag måste skicka om filerna, varpå jag säger att, ”Nej, det går inte, för programmet accepterar inte att man gör något med en bokförd fil, och jag ju inte dubbelbokföra” varpå hon fortsätter att hävda att det kan jag visst det, varpå jag lägger på luren. Så nu sitter jag i telefonkö till supporten, och eftersom jag är ny på den här posten vet jag inte vart jag ska skicka, vad vi har för kundnummer, eller alls några andra nödvändiga saker att veta. Men det är lugnt. Jag är nummer 22 i kön. Riight..
Dagens db går i Westlife’s tecken, bara för.. att. Jag vet inte ens vad killarna heter (utom den söte brunhårige, för det tog jag raskt reda på, och han heter Shane och är dögullig, och jag är typ käär i honom *vara fjortis*), men det är ju bra underhållning oavsett vilket.
Kvällens roligaste: E var (som äkta fan, trots åldern 22 år) helt trollbunden av pojksen, och då speciellt en av dem, vad-han-nu-hette, som imho såg ut som en rakad gorilla. Och så körde de den obligatoriska allsången, varpå E vänder sig mot mig med ett saligt uttryck i ansiktet och utbrister ”Åh, det här är precis som på Skansen, med han den där Bosse Ringholm!” Det kunde jag skratta åt i säkert en kvart efteråt. Notera att detta kom från samma flicka som inför sin födelsedagsmiddag förra året skickade ut ett mail till alla tjejerna där hon skrev att vi var ”hjärtligt inventerade” till hennes middag. =)
Kvällens nördigaste: Förbandet. Oh. My. God. Jag visste inte ens om att det var TILLÅTET att göra musik från 1992 längre. Och särskilt inte framföra den iklädda hattar, med tillhörande promenadkäppar.
Kvällens pinsammaste: Jag hade lånat Westlife-skivan av E, och lyssnat på den i bilen på morgonen, och nu hade jag den i väskan för att ge den tillbaka. Nåväl, det glömde jag att jag hade. Sen visiterar de ju alla innan man får gå in (och om de som visiterar en vore snyggare skulle det vara rätt sexigt), och kollar i väskan. Okej. Jag är 23 år. För det första går man inte på Westlife när man är 23. För det andra har man DEFINITIVT inte med sig skivan till konserten. Det sa i alla fall killens min.
Angående nummer två debatten igen då. Någonstans, jag minns inte var, läste jag om den ständigt återkommande frågan hur pinsamt det var att göra det hemma hos den nye pojkvännen, eller överhuvudtaget hemma hos andra. Det fanns ett otal strategier, allt från den hederliga ”Stoppa toan full med papper” till den för mig nya ”Dra med toaborsten i dess hållare längs med golvet för att överrösta eventuella ljud”. Och det var den sista jag hakade upp mig på. Jag menar, om man hör extremt mysko, svårplacerade skrapande ljud inifrån toan där ens flickvän är, är det då inte MER troligt att man lyssnar till lite extra för att få reda på vafan det är som pågår där inne, alternativt rycker upp dörren med våld för att rädda henne från att kvävas på den uppfantiserade legobit man nu tror att man glömt därinne?
Min chef Magnus hävdar att den man i hans bekantskapskrets som gjort tre tjejer med barn, varav två av dessa tjejers (den tredje är hans egen) egentliga pojkvänner inte har en aning om att det inte är DE som är de verkliga fäderna.. puh.. den mannen är inte rutten, vilket jag dock bestämt hävdade. I would like to prove him wrong. Mina argument biter inte. Hjälp.
Igår såg jag ett ruskigt nick: Isa_89. Åh herregud.
Nu hällde jag precis vitlöksdressing på golvet. Uschiamej. Om jag smetar ut det lite med foten kanske ingen märker det.
--------------
Jag var glatt överraskad av det faktum att alla pojkarna (utom den skallige gorillan som lät så hemskt att inte ens mina öronproppar hindrade mina tår från att krulla sig) faktiskt KUNDE sjunga. Vad lyckliga producenterna måste blivit när de upptäckte en kille som inte BARA var söt, utan som kunde sjunga OCKSÅ. För det var givetvis i den ordningen kriterierna kom.
--------------
Jag funderar på att sluta skriva db här och hitta något annat ställe att skriva på. Kan man kanske ta med sig sina stammisar? Packa ner dem i en väska och släppa ut dem på det nya stället? Jag vill ju skriva FÖR folk, och få viss respons, men jag vet inte om jag vill att alla människor här ska kunna läsa det jag skriver längre. My hands are tied numer om man säger så. Sen finns det också folk vars dagböcker jag egentligen inte heller vill läsa något mer, och om jag finns på Lunar så kommer jag göra det i alla fall, och det kommer vara jobbigt. Nån som har något bra tips på en site?
Egentligen skulle jag ha gift mig med River Phoenix, men så gick han och dog. Slight change of plans med andra ord. Nu ska jag gifta mig med den söte brunhårige i Westlife. Han är mörkhårig, söt, sjunger okej, och ler fint, det duger för mig. Och så har han ju pengar också, krävs det något mer för ett lyckat förhållande? Nu måste jag bara skriva ett brev till honom också och tala om för honom att vi är officiellt tillsammans från och med nu, bara så att han vet.
-----------------
Usch vilket ledset humör jag är på. Jag är inte deprimerad, för det tänker jag inte tillåta mig vara något mer i mitt liv, men jag är liksom.. ledsen. Melankolisk. Eller nåt.
-------------
Ingen har gett mig något alternativplace till Lunar. Är jag dömd till denna site för all evighet?
Säg att ni står på morgonen och fixar till er för att bli vackra och charma världen. Säg sen att ni tänker spruta på lite parfym, för den extra touchen. Då har jag ett och ett annat råd till er. För det första, om ni ska spruta parfymen på halsen, se då till att hålet i munstycket är riktat mot just halsen, och helst inte mot munnen. Och om ni då misslyckas med att sikta, och istället träffar munnen, se då för allt i världen till att ni INTE pratar med er hund samtidigt. För det gjorde jag.
-------------
Jag lade nyss upp mina samlade dagböcker på Prylar. Hur kan 77 sidor i Word bli 1,6 jädra meg??
---------------
Fick just reda på att den söte mörkhårige är yngre än jag. Jag är en patetisk gammal nucka!! I hela mitt liv har pojkbandsidolerna varit äldre och ouppnåeliga, såna som man bara drömmer om, och nu är jag äldre än dem! Panik
----------------
Nu ska jag åka hem, eller rättare sagt åka och rida på ett styck häst som jag ska få låna ett par gånger i veckan framöver. Om han är snäll vill säga. Annars sparkar jag honom. Fast mitt liv är fortfarande skit.
PS. Nu har jag lyckats skicka om de jämra filerna. Om de gick igenom vill jag dock inte sätta något på.
PS2. Saker är fortfarande blä.
- ”And when you have a second later, I wanna show you why we don’t just trap spiders under coffee mugs and leave them there. ”
- Filippa, de är fjortisar, de låter sådär.
- Aha..”
<--- Meningsutbyte mellan E och mig igår på Westlife.
Jag var på riktigt bra humör när jag kom till jobbet imorse, trots det faktum att min hund satt och gnisslade i skuffen hela vägen, vilket annars är ungefär det mest irriterande ljud jag vet i hela världen. Det gick dock över förvånansvärt snabbt när jag vid samtal med det ¤&##!!”# Bankgirot förstod att de screwat mina löneutbetalningar (Om ni någonsin skickar något till BGC och får kvitto på att det kommit fram, TRO inte på det då, ring alltid och dubbelkolla. Var säker på att du ringer minst ett par gånger i veckan, säg alltid ditt namn, låt hemskt grinig, och trakassera dem i allmänhet så mycket du kan. Du kan hälsa från mig).
Detta resulterar i att lönerna blir försenade med minst en dag, och det har jag inte sagt till chefen än, för det _kommer_ ju vara mitt fel. Jävla sugprogram. Då säger tjejen på BGC att jag måste skicka om filerna, varpå jag säger att, ”Nej, det går inte, för programmet accepterar inte att man gör något med en bokförd fil, och jag ju inte dubbelbokföra” varpå hon fortsätter att hävda att det kan jag visst det, varpå jag lägger på luren. Så nu sitter jag i telefonkö till supporten, och eftersom jag är ny på den här posten vet jag inte vart jag ska skicka, vad vi har för kundnummer, eller alls några andra nödvändiga saker att veta. Men det är lugnt. Jag är nummer 22 i kön. Riight..
Dagens db går i Westlife’s tecken, bara för.. att. Jag vet inte ens vad killarna heter (utom den söte brunhårige, för det tog jag raskt reda på, och han heter Shane och är dögullig, och jag är typ käär i honom *vara fjortis*), men det är ju bra underhållning oavsett vilket.
Kvällens roligaste: E var (som äkta fan, trots åldern 22 år) helt trollbunden av pojksen, och då speciellt en av dem, vad-han-nu-hette, som imho såg ut som en rakad gorilla. Och så körde de den obligatoriska allsången, varpå E vänder sig mot mig med ett saligt uttryck i ansiktet och utbrister ”Åh, det här är precis som på Skansen, med han den där Bosse Ringholm!” Det kunde jag skratta åt i säkert en kvart efteråt. Notera att detta kom från samma flicka som inför sin födelsedagsmiddag förra året skickade ut ett mail till alla tjejerna där hon skrev att vi var ”hjärtligt inventerade” till hennes middag. =)
Kvällens nördigaste: Förbandet. Oh. My. God. Jag visste inte ens om att det var TILLÅTET att göra musik från 1992 längre. Och särskilt inte framföra den iklädda hattar, med tillhörande promenadkäppar.
Kvällens pinsammaste: Jag hade lånat Westlife-skivan av E, och lyssnat på den i bilen på morgonen, och nu hade jag den i väskan för att ge den tillbaka. Nåväl, det glömde jag att jag hade. Sen visiterar de ju alla innan man får gå in (och om de som visiterar en vore snyggare skulle det vara rätt sexigt), och kollar i väskan. Okej. Jag är 23 år. För det första går man inte på Westlife när man är 23. För det andra har man DEFINITIVT inte med sig skivan till konserten. Det sa i alla fall killens min.
Angående nummer två debatten igen då. Någonstans, jag minns inte var, läste jag om den ständigt återkommande frågan hur pinsamt det var att göra det hemma hos den nye pojkvännen, eller överhuvudtaget hemma hos andra. Det fanns ett otal strategier, allt från den hederliga ”Stoppa toan full med papper” till den för mig nya ”Dra med toaborsten i dess hållare längs med golvet för att överrösta eventuella ljud”. Och det var den sista jag hakade upp mig på. Jag menar, om man hör extremt mysko, svårplacerade skrapande ljud inifrån toan där ens flickvän är, är det då inte MER troligt att man lyssnar till lite extra för att få reda på vafan det är som pågår där inne, alternativt rycker upp dörren med våld för att rädda henne från att kvävas på den uppfantiserade legobit man nu tror att man glömt därinne?
Min chef Magnus hävdar att den man i hans bekantskapskrets som gjort tre tjejer med barn, varav två av dessa tjejers (den tredje är hans egen) egentliga pojkvänner inte har en aning om att det inte är DE som är de verkliga fäderna.. puh.. den mannen är inte rutten, vilket jag dock bestämt hävdade. I would like to prove him wrong. Mina argument biter inte. Hjälp.
Igår såg jag ett ruskigt nick: Isa_89. Åh herregud.
Nu hällde jag precis vitlöksdressing på golvet. Uschiamej. Om jag smetar ut det lite med foten kanske ingen märker det.
--------------
Jag var glatt överraskad av det faktum att alla pojkarna (utom den skallige gorillan som lät så hemskt att inte ens mina öronproppar hindrade mina tår från att krulla sig) faktiskt KUNDE sjunga. Vad lyckliga producenterna måste blivit när de upptäckte en kille som inte BARA var söt, utan som kunde sjunga OCKSÅ. För det var givetvis i den ordningen kriterierna kom.
--------------
Jag funderar på att sluta skriva db här och hitta något annat ställe att skriva på. Kan man kanske ta med sig sina stammisar? Packa ner dem i en väska och släppa ut dem på det nya stället? Jag vill ju skriva FÖR folk, och få viss respons, men jag vet inte om jag vill att alla människor här ska kunna läsa det jag skriver längre. My hands are tied numer om man säger så. Sen finns det också folk vars dagböcker jag egentligen inte heller vill läsa något mer, och om jag finns på Lunar så kommer jag göra det i alla fall, och det kommer vara jobbigt. Nån som har något bra tips på en site?
Egentligen skulle jag ha gift mig med River Phoenix, men så gick han och dog. Slight change of plans med andra ord. Nu ska jag gifta mig med den söte brunhårige i Westlife. Han är mörkhårig, söt, sjunger okej, och ler fint, det duger för mig. Och så har han ju pengar också, krävs det något mer för ett lyckat förhållande? Nu måste jag bara skriva ett brev till honom också och tala om för honom att vi är officiellt tillsammans från och med nu, bara så att han vet.
-----------------
Usch vilket ledset humör jag är på. Jag är inte deprimerad, för det tänker jag inte tillåta mig vara något mer i mitt liv, men jag är liksom.. ledsen. Melankolisk. Eller nåt.
-------------
Ingen har gett mig något alternativplace till Lunar. Är jag dömd till denna site för all evighet?
Säg att ni står på morgonen och fixar till er för att bli vackra och charma världen. Säg sen att ni tänker spruta på lite parfym, för den extra touchen. Då har jag ett och ett annat råd till er. För det första, om ni ska spruta parfymen på halsen, se då till att hålet i munstycket är riktat mot just halsen, och helst inte mot munnen. Och om ni då misslyckas med att sikta, och istället träffar munnen, se då för allt i världen till att ni INTE pratar med er hund samtidigt. För det gjorde jag.
-------------
Jag lade nyss upp mina samlade dagböcker på Prylar. Hur kan 77 sidor i Word bli 1,6 jädra meg??
---------------
Fick just reda på att den söte mörkhårige är yngre än jag. Jag är en patetisk gammal nucka!! I hela mitt liv har pojkbandsidolerna varit äldre och ouppnåeliga, såna som man bara drömmer om, och nu är jag äldre än dem! Panik
----------------
Nu ska jag åka hem, eller rättare sagt åka och rida på ett styck häst som jag ska få låna ett par gånger i veckan framöver. Om han är snäll vill säga. Annars sparkar jag honom. Fast mitt liv är fortfarande skit.
PS. Nu har jag lyckats skicka om de jämra filerna. Om de gick igenom vill jag dock inte sätta något på.
PS2. Saker är fortfarande blä.
- ”And when you have a second later, I wanna show you why we don’t just trap spiders under coffee mugs and leave them there. ”
måndag 23 april 2001
Inkompatibla drömmar
Åter vid skärmen (för datorn står visst på golvet), för en hård veckas arbete. Idag är det löner som gäller, och det är inte kul. Det är ett sånt jämra meck med utläggsersättningarna, för gud förbjude att vi skulle ha ett enkelt system. Jag ska införa ett.. snart.. men jag orkar inte just nu.
Sen är jag arg på min chef för att jag tycker att han är gnidig. Jag jobbade två veckor i mars, för vilka jag inte tog ut någon lön, eftersom jag ändå fick lön från mitt gamla jobb den månaden. Så jag räknade rakt av att två veckor = en halv månad = en halv månadslön extra denna månad, varpå han ville att jag skulle räkna antalet dagar i månaden istället, vilket ledde till att jag får ut 818 kronor mindre än om vi räknat på mitt sätt. Och visst, hans sätt är ju det korrekta, men jag tycker att det är så småsint, vad spelar det honom för roll om jag får 818 kronor mer? Det är kattskit för företaget, men det gör ju viss skillnad för mig. Löjligt tycker jag. Blä. *arg*
Jag känner mig.. konstig.. All and all borde jag vara nöjd och glad och lycklig, för jag är ju en sån lyckad person med lägenhet, cab och nytt jobb och allt, men något gnager mig. Jag vet ju vad det är, men samtidigt är det ju inte det. Samtidigt som det är en viss specifik sak som är dålig, så är det en hel livssituation, och jag kan inte sätta fingret på det.. Är det bara jag som är bortskämd med att saker går mig i händerna, eller har jag rätt i min negativitet? Borde jag vara glad över det jag faktiskt har, eller borde jag känna denna.. längtan efter något bättre, denna vilja att få.. något mer..?
Ibland vill jag bara ge mig en smäll och säga åt mig själv att rycka upp mig, säga åt mig själv att jag är så oerhört självisk som inte gläds åt de bra saker som faktiskt finns i mitt liv, och alla de bra saker jag åstadkommit, men det är inte lätt när det samtidigt finns en liten röst i mitt huvud som säger ”Det här är inte allt, hur kan du nöja dig med detta när du vet att den mest vitala delen saknas?” Tyvärr talar denna lilla röst inte om för mig exakt vad denna vitala del är, annars kanske jag skulle sökt efter den. Som det är nu söker jag efter något obestämt, och det som skrämmer mig mest är att jag kanske inte ens vet att det är det jag hittat om jag nu hittar det. Eller så har jag det redan, men det är ofullständigt.. nej, jag har det inte. Vad det nu än är så fattas det något, jag känner det.
Är det bara jag som är oförmögen att inse att jag har det bra, eller finns denna längtan inom alla människor? Är definitionen på lycka att man faktiskt är glad och nöjd över det man har? Eller ligger lyckan i själva sökandet efter lycka? Är man lycklig om man är förnöjd? Eller är man lycklig om man vet vad lycka är? Om jag visste vad som saknades, skulle det per automatik innebära att jag uppnådde det, eller krävs det strävan för att bli nöjd?
Jag vill.. vara nöjd. Jag vill känna mig tillfreds med livet, med min livssituation, med mina ambitioner. Jag vill veta att jag är på väg efter det jag strävar efter, och att jag har det mest vitala just när jag behöver det. Men jag har inte ens någon att älska, för att jag inte ens är kapabel att välja ut någon som är bra för mig.
Tänk om det inte varit några fel på motparterna i mina förhållanden. Tänk om de bara varit fel på mig, som har för höga krav, som inte sett det bra utan bara det dåliga. Tänk om jag kommer leva mitt liv i små korta förhållande utan mening bara för att jag själv är ofömögen att inse mina tillkortakommanden. Är jag dömd till ett liv i ensamhet, för att jag inte klarar av att älska någon som inte är perfekt?
Mina drömmar kanske inte alls är kompatibla med verkligheten. I själva verket har jag kanske en helt felaktig syn på livet, kärleken, universum och allting. Men om det är så jag tycker, är det då inte det som är rätt för mig?
------------
Min hund är inte tjock.
------------
Hur kan jag vara gråtfärdig över något som inte ens är mitt fel? Hur kan jag vara så ledsen över att bli anklagad för att vara den jag är? Varför blir jag inte arg istället? Hur kan jag känna att det är mitt eget fel att jag inte fick det enda jag begärde - tid. Varför tar jag åt mig personligen av sårande kommentarer när jag vet att de endast kommer ur en vilja att ge igen?
Jag vill inte vara ledsen över det här. Jag vill inte behöva må dåligt av att en annan person inte förstått mig. Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna för att en annan person vägrat acceptera mig för den jag är.
Jag vill inte förändra på mig i förhållanden. Det kanske är fel utgångspunkt, vad vet jag. Men jag vet att om jag skulle göra saker bara för att motparten vill det så blir allt bara fel. För så har jag gjort hittills, och se hur lyckat det varit. Men när jag nu för en gångs skull stått upp för mig själv och hävdat mina behov, så gick det om möjligt ännu mer fel. Vad ska jag dra för slutsats av det? Var inte dig själv, för det har bevisats vara minst dåligt i det långa loppet?
Så fan om jag tänker vara ledsen över detta. Så fan om han ska få mig att ha dåligt samvete bara för att jag för en gångs skull försökte tänka på mig själv. Så fan om hans melodramatiska övningar ska få mig att känna medlidande med honom och avsky över mig själv. Screw him. Jag klarar mig alltid bäst själv.
---------------
Förmodligen borde jag ge upp nu, eftersom alla förhållanden jag haft kraschat, och jag farit illa av dem, men jag längtar ju så desperat efter Honom. Jag vill hitta Honom nu, och slippa gå igenom detta en gång till. Jag vill slippa bli sviken, besviken, sårad och chockad en gång till, jag orkar helt enkelt inte mer.
---------------
Jag har lovat att jag inte ska skriva dagböcker som denna, och det löftet får jag väl hålla. Inga mer dagböcker som väcker tankar hos folk, den dumma massan mår ändå bäst i sin okunnighet. Inga fler dagböcker som visar känslor, utan enbart dagböcker om ingenting. Känslor och åsikter sparar jag till mitt alias.
-------------
Okej, såhärerealltså. Jag är förbannat lyckad. Jo, jo, men hear me out. Jag är en lyckad person. Så är det ju. Jag har en massa saker. Nej, bortsett från flatlöss. Jag har en massa andra saker. Jag har en liten hund som älskar mig över allt annat. Jag fick ut 20 papp efter skatt den här månaden. Jag ska på Westlife ikväll (vilket också är ett tecken på att jag är himlarns cool). Jag har en torktumlarfrisyr (eller hur var det?). Och så är jag chef. Jag är inte särskilt bra på att vara chef, men what the heck. Ser ni nu, ser ni hur lyckad jag är?
------------
Den här db:n är min terapi. Nej, fel, skrivandet är min terapi. Utan det skulle jag vara i full färd med att ångestvråla in i kuddtäckta väggar vid det här laget. Att skriva gör mig hel igen. Jag var nyss väldigt pretentiös, men det skiter jag i. Jag får vara pretentiös, för jag är ju så lyckad.
Nu har jag lagt upp mitt visitkort här på Lunar. God damn.
- ”Oh, I know. This must be so hard. ”Oh, no! Two women love me. They’re both gorgeous and sexy. My wallet’s too small for my fifties, and my diamond shoes are too tight!”
Sen är jag arg på min chef för att jag tycker att han är gnidig. Jag jobbade två veckor i mars, för vilka jag inte tog ut någon lön, eftersom jag ändå fick lön från mitt gamla jobb den månaden. Så jag räknade rakt av att två veckor = en halv månad = en halv månadslön extra denna månad, varpå han ville att jag skulle räkna antalet dagar i månaden istället, vilket ledde till att jag får ut 818 kronor mindre än om vi räknat på mitt sätt. Och visst, hans sätt är ju det korrekta, men jag tycker att det är så småsint, vad spelar det honom för roll om jag får 818 kronor mer? Det är kattskit för företaget, men det gör ju viss skillnad för mig. Löjligt tycker jag. Blä. *arg*
Jag känner mig.. konstig.. All and all borde jag vara nöjd och glad och lycklig, för jag är ju en sån lyckad person med lägenhet, cab och nytt jobb och allt, men något gnager mig. Jag vet ju vad det är, men samtidigt är det ju inte det. Samtidigt som det är en viss specifik sak som är dålig, så är det en hel livssituation, och jag kan inte sätta fingret på det.. Är det bara jag som är bortskämd med att saker går mig i händerna, eller har jag rätt i min negativitet? Borde jag vara glad över det jag faktiskt har, eller borde jag känna denna.. längtan efter något bättre, denna vilja att få.. något mer..?
Ibland vill jag bara ge mig en smäll och säga åt mig själv att rycka upp mig, säga åt mig själv att jag är så oerhört självisk som inte gläds åt de bra saker som faktiskt finns i mitt liv, och alla de bra saker jag åstadkommit, men det är inte lätt när det samtidigt finns en liten röst i mitt huvud som säger ”Det här är inte allt, hur kan du nöja dig med detta när du vet att den mest vitala delen saknas?” Tyvärr talar denna lilla röst inte om för mig exakt vad denna vitala del är, annars kanske jag skulle sökt efter den. Som det är nu söker jag efter något obestämt, och det som skrämmer mig mest är att jag kanske inte ens vet att det är det jag hittat om jag nu hittar det. Eller så har jag det redan, men det är ofullständigt.. nej, jag har det inte. Vad det nu än är så fattas det något, jag känner det.
Är det bara jag som är oförmögen att inse att jag har det bra, eller finns denna längtan inom alla människor? Är definitionen på lycka att man faktiskt är glad och nöjd över det man har? Eller ligger lyckan i själva sökandet efter lycka? Är man lycklig om man är förnöjd? Eller är man lycklig om man vet vad lycka är? Om jag visste vad som saknades, skulle det per automatik innebära att jag uppnådde det, eller krävs det strävan för att bli nöjd?
Jag vill.. vara nöjd. Jag vill känna mig tillfreds med livet, med min livssituation, med mina ambitioner. Jag vill veta att jag är på väg efter det jag strävar efter, och att jag har det mest vitala just när jag behöver det. Men jag har inte ens någon att älska, för att jag inte ens är kapabel att välja ut någon som är bra för mig.
Tänk om det inte varit några fel på motparterna i mina förhållanden. Tänk om de bara varit fel på mig, som har för höga krav, som inte sett det bra utan bara det dåliga. Tänk om jag kommer leva mitt liv i små korta förhållande utan mening bara för att jag själv är ofömögen att inse mina tillkortakommanden. Är jag dömd till ett liv i ensamhet, för att jag inte klarar av att älska någon som inte är perfekt?
Mina drömmar kanske inte alls är kompatibla med verkligheten. I själva verket har jag kanske en helt felaktig syn på livet, kärleken, universum och allting. Men om det är så jag tycker, är det då inte det som är rätt för mig?
------------
Min hund är inte tjock.
------------
Hur kan jag vara gråtfärdig över något som inte ens är mitt fel? Hur kan jag vara så ledsen över att bli anklagad för att vara den jag är? Varför blir jag inte arg istället? Hur kan jag känna att det är mitt eget fel att jag inte fick det enda jag begärde - tid. Varför tar jag åt mig personligen av sårande kommentarer när jag vet att de endast kommer ur en vilja att ge igen?
Jag vill inte vara ledsen över det här. Jag vill inte behöva må dåligt av att en annan person inte förstått mig. Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna för att en annan person vägrat acceptera mig för den jag är.
Jag vill inte förändra på mig i förhållanden. Det kanske är fel utgångspunkt, vad vet jag. Men jag vet att om jag skulle göra saker bara för att motparten vill det så blir allt bara fel. För så har jag gjort hittills, och se hur lyckat det varit. Men när jag nu för en gångs skull stått upp för mig själv och hävdat mina behov, så gick det om möjligt ännu mer fel. Vad ska jag dra för slutsats av det? Var inte dig själv, för det har bevisats vara minst dåligt i det långa loppet?
Så fan om jag tänker vara ledsen över detta. Så fan om han ska få mig att ha dåligt samvete bara för att jag för en gångs skull försökte tänka på mig själv. Så fan om hans melodramatiska övningar ska få mig att känna medlidande med honom och avsky över mig själv. Screw him. Jag klarar mig alltid bäst själv.
---------------
Förmodligen borde jag ge upp nu, eftersom alla förhållanden jag haft kraschat, och jag farit illa av dem, men jag längtar ju så desperat efter Honom. Jag vill hitta Honom nu, och slippa gå igenom detta en gång till. Jag vill slippa bli sviken, besviken, sårad och chockad en gång till, jag orkar helt enkelt inte mer.
---------------
Jag har lovat att jag inte ska skriva dagböcker som denna, och det löftet får jag väl hålla. Inga mer dagböcker som väcker tankar hos folk, den dumma massan mår ändå bäst i sin okunnighet. Inga fler dagböcker som visar känslor, utan enbart dagböcker om ingenting. Känslor och åsikter sparar jag till mitt alias.
-------------
Okej, såhärerealltså. Jag är förbannat lyckad. Jo, jo, men hear me out. Jag är en lyckad person. Så är det ju. Jag har en massa saker. Nej, bortsett från flatlöss. Jag har en massa andra saker. Jag har en liten hund som älskar mig över allt annat. Jag fick ut 20 papp efter skatt den här månaden. Jag ska på Westlife ikväll (vilket också är ett tecken på att jag är himlarns cool). Jag har en torktumlarfrisyr (eller hur var det?). Och så är jag chef. Jag är inte särskilt bra på att vara chef, men what the heck. Ser ni nu, ser ni hur lyckad jag är?
------------
Den här db:n är min terapi. Nej, fel, skrivandet är min terapi. Utan det skulle jag vara i full färd med att ångestvråla in i kuddtäckta väggar vid det här laget. Att skriva gör mig hel igen. Jag var nyss väldigt pretentiös, men det skiter jag i. Jag får vara pretentiös, för jag är ju så lyckad.
Nu har jag lagt upp mitt visitkort här på Lunar. God damn.
- ”Oh, I know. This must be so hard. ”Oh, no! Two women love me. They’re both gorgeous and sexy. My wallet’s too small for my fifties, and my diamond shoes are too tight!”
söndag 22 april 2001
Nattligt yrande
01.05
Fem över ett på natten innebär natt-Alfapet, med Djungelns lag-regler. Det längsta ordet hittills är ”GOSPIDDEGKÅLRYTMIJN” (47 poäng). Det handlar om en hög göteborgare. Fråga inte mer så slipper jag svara. Fortsättning följer.
----------------
14.23
Akta er för lyftkranarna.
----------------
16.02
Nästa anhalt McDonald’s. Jag har inget att säga till om i frågan, det förefaller vara uppenbart.
----------------
16.28
Ordet för dagen är sug. Har jag tyckt så förut? *tänker* Nej då, jag som är så positiv och utåtriktad jämt. Att jag alltid bli syndabock för allting, och att allt jämt är mitt fel, det har heller aldrig hänt förut.
Dags att återanträda riksväg 70, för dödsföraktande körning hemåt mot Stockholmia.
----------
21.41
Det blev inte McD, för även jag har en skyddsängel. Det blev 47:ans kiosk i hjärtat av Falun, med galna värmlänningar från Turkiet.
Jag har haft en mucho mysig helg, tillsammans med folk jag tycker om, och jag har sluppit tänka på andra jobbiga saker, som fanns i mitt huvud vid ovanstående inlägg.
Jag glömde dessutom att nämna att jag (givetvis) vann TP. Oh yes. Segern var inte så förkrossande som man skulle kunnat tro, men jag mötte hårt motstånd. Dennis var på väg ett bra tag, men stötte på patrull vid den bruna pluppen, som för övrigt är mitt paradnummer. Sen vann jag dessutom inofficiella Alfapet, med att slutföra ordet som nämns i början, och det är för att jag är så jämra bra.
Efter en lång bilfärd i en Honda, med en fjortonkilos tax i knät hela vägen är min bakdel nu lika nersutten som min morfars gamla soffa från 1963. Slutsats: jag har ont.
- ”That’s not even a word!”
Fem över ett på natten innebär natt-Alfapet, med Djungelns lag-regler. Det längsta ordet hittills är ”GOSPIDDEGKÅLRYTMIJN” (47 poäng). Det handlar om en hög göteborgare. Fråga inte mer så slipper jag svara. Fortsättning följer.
----------------
14.23
Akta er för lyftkranarna.
----------------
16.02
Nästa anhalt McDonald’s. Jag har inget att säga till om i frågan, det förefaller vara uppenbart.
----------------
16.28
Ordet för dagen är sug. Har jag tyckt så förut? *tänker* Nej då, jag som är så positiv och utåtriktad jämt. Att jag alltid bli syndabock för allting, och att allt jämt är mitt fel, det har heller aldrig hänt förut.
Dags att återanträda riksväg 70, för dödsföraktande körning hemåt mot Stockholmia.
----------
21.41
Det blev inte McD, för även jag har en skyddsängel. Det blev 47:ans kiosk i hjärtat av Falun, med galna värmlänningar från Turkiet.
Jag har haft en mucho mysig helg, tillsammans med folk jag tycker om, och jag har sluppit tänka på andra jobbiga saker, som fanns i mitt huvud vid ovanstående inlägg.
Jag glömde dessutom att nämna att jag (givetvis) vann TP. Oh yes. Segern var inte så förkrossande som man skulle kunnat tro, men jag mötte hårt motstånd. Dennis var på väg ett bra tag, men stötte på patrull vid den bruna pluppen, som för övrigt är mitt paradnummer. Sen vann jag dessutom inofficiella Alfapet, med att slutföra ordet som nämns i början, och det är för att jag är så jämra bra.
Efter en lång bilfärd i en Honda, med en fjortonkilos tax i knät hela vägen är min bakdel nu lika nersutten som min morfars gamla soffa från 1963. Slutsats: jag har ont.
- ”That’s not even a word!”
fredag 20 april 2001
Mogen, jag?
Idag har jag jobbat hela dagen. Kors i taket, ta i trä osv osv. Så jag har inte hunnit skriva så mycket, för jag har varit busy. Kors så seriöst det låter. Om ett tag kanske jag tom lyckats växa i min chefsroll. Gud förbjude, men även jag måste väl mogna någon gång.
I helgen ska jag dock inte vara mogen. Inte för att jag ÄR det annars heller. Jag kom på att jag har ett till vapen gentemot pojkarnas eventuella plupptillgångar - mina bröst. Om det går illa för mig så flashar jag dem, ifall de lovar att ge mig en plupp var. Det här kommer gå finfint.
Här följer det lilla jag lyckats krama ur mina sinande fantasitillgångar:
”Villaskatten chockhöjs nästa år” säger Aftonbladet. Ehm.. vad är det som hänt nu i år då? Upp 87% för vår villa kallar jag nog chockhöjning om något. Nästa år blir det ”bara” 26% till.. Hur förväntar sig staten att folk ska kunna betala skatt på fiktiva pengar? Fastighetsskatten är en av de mest korkade påfund som finns. Förstå att för tex vår villa är den största kostnaden inte underhåll eller dylikt, nej, 60% av boendekostnaden står straffet för att vilja äga sin bostad för. Sjukt sjukt sjukt.
En annan debatt i AB, om onani. Jag ska bespara er mina åsikter om att överhuvudtaget ta upp ämnet till diskussion, men.. På bild finns tre unga (nåja) människor ur Philadelfia-församlingen som säger saker som ”sexualiteten tillhör äktenskapet” och ”onani är skamligt”. Efter att ha tittat på dessa tre människor hoppas jag bara att de ÄR skenheliga, för som de ser ut är nog tyvärr onani det enda sättet för dem att få komma (till).
”Onani ska bekämpas med vänskap, arbete och bön.” *skrattar* Vad TROR de att singlar gör efter en hård dags arbete?
Anyway, nu ska jag och min hund bege oss mot Kista, för att där medelst ett styck Honda och ett styck Dennis anträda vägen för vidare transport mot Falun. Bara jag inte blir åksjuk.
PS. Om jag har en röd skjorta på mig, hur kan då luddet i naveln vara blått?
- ”Okay, okay! But if she doesn’t call, it is definitely over! No, wait, wait. Unless eventually I call her, you know, just to see what’s going on, and she says she’ll call me back, but then she doesn’t. THEN it’s over.”
I helgen ska jag dock inte vara mogen. Inte för att jag ÄR det annars heller. Jag kom på att jag har ett till vapen gentemot pojkarnas eventuella plupptillgångar - mina bröst. Om det går illa för mig så flashar jag dem, ifall de lovar att ge mig en plupp var. Det här kommer gå finfint.
Här följer det lilla jag lyckats krama ur mina sinande fantasitillgångar:
”Villaskatten chockhöjs nästa år” säger Aftonbladet. Ehm.. vad är det som hänt nu i år då? Upp 87% för vår villa kallar jag nog chockhöjning om något. Nästa år blir det ”bara” 26% till.. Hur förväntar sig staten att folk ska kunna betala skatt på fiktiva pengar? Fastighetsskatten är en av de mest korkade påfund som finns. Förstå att för tex vår villa är den största kostnaden inte underhåll eller dylikt, nej, 60% av boendekostnaden står straffet för att vilja äga sin bostad för. Sjukt sjukt sjukt.
En annan debatt i AB, om onani. Jag ska bespara er mina åsikter om att överhuvudtaget ta upp ämnet till diskussion, men.. På bild finns tre unga (nåja) människor ur Philadelfia-församlingen som säger saker som ”sexualiteten tillhör äktenskapet” och ”onani är skamligt”. Efter att ha tittat på dessa tre människor hoppas jag bara att de ÄR skenheliga, för som de ser ut är nog tyvärr onani det enda sättet för dem att få komma (till).
”Onani ska bekämpas med vänskap, arbete och bön.” *skrattar* Vad TROR de att singlar gör efter en hård dags arbete?
Anyway, nu ska jag och min hund bege oss mot Kista, för att där medelst ett styck Honda och ett styck Dennis anträda vägen för vidare transport mot Falun. Bara jag inte blir åksjuk.
PS. Om jag har en röd skjorta på mig, hur kan då luddet i naveln vara blått?
- ”Okay, okay! But if she doesn’t call, it is definitely over! No, wait, wait. Unless eventually I call her, you know, just to see what’s going on, and she says she’ll call me back, but then she doesn’t. THEN it’s over.”
torsdag 19 april 2001
Titanernas kamp
Igår gick Therese och jag äntligen på step-up, eftersom det av diverse anledningar blivit uppskjutet hittills. ”Äntligen” säger jag. Det var lögn. Det var fruktansvärt. Jag trodde jag skulle dö. Efter tio minuter ville jag bara lägga mig ner på den äckliga lådan och gråta. Men jag bet ihop, och viskade mellan tänderna till Therese att de här påhittet skulle hon minsann få ångra senare. Och det fick hon, för hon tog i så att hon nästan svimmade igen. Somliga straffar gud med detsamma. Ahaha.
För övrigt tycker jag att tilltaget mot Bosse Ringholm var ytterst lågt och fånigt. Jag avskyr förvisso den lilla råttan, men det är bara barnsligt att uppträda på det där viset. Samma sak med de två ”feminister” som hoppade upp på scen under Fröken Sverige. Dessa människor är så korkade att de inte fattar att uppmärksamheten dras enbart till förlöjligandet, och inte till deras eventuella budskap (som även det i alla såna här sammanhang är löjligt).
Igår var jag på momskurs hela dagen, och det var ungefär lika kul som det låter, dvs inte alls. Dessutom hade de namnskyltar som alla deltagare skulle ha på sig.. vilket jag raskt vägrade. Aldrig i livet. ”Hej, jag heter Filippa och jobbar för. Bääää.”
Sen gick hälften av inehållet förlorat för mig, eftersom det bredvid mig satt fem käcka tjejer och pladdrade, alldeles oberörda av de smält-genom-stolen-i-en-pöl-av-geggamoja-och-dö-blickar jag gav dem. Konstigt. Jag måste ha veknat.
Jag skulle hört bättre, om det inte vore så att jag har haft lock för höger öra i en månad nu. Det ilar multum. Men det underlättar när man ska sova. Det enda problemet är att man inte hör hunden snarka på nätterna, utan endast hör/uppfattar vibrationerna han åstadkommer, och då drömmer mardrömmar om onda maskiner (exempelvis lyftkranar och grävskopor) på tomgång hela natten.
Världen hukar sig för titanernas kamp i helgen. Om ni känner jorden skaka någongång under säg, lördagen, så oroa er inte, det är bara TP-planen som vikts ut på ett bord, och de stålgrå blickarna som mötts mellan Andreas, Per, Dennis och mig. Bör inte orsaka så mycket mer än 9,5 på Richterskalan.
Han som myntade uttrycket ”Det går fler tåg”, kan knappast haft någon erfarenhet av Stockholms tunnelbana. För en stockholmare är ALLA tåg det sista, vilket under den rådande situationen med signalsystemet är en ytterst rationell åsikt. I sin iver att hinna ner till perrongen IFALL ett tåg står där, och IFALL det är rätt anslutning, rusar den genomsnittlige stockholmaren (ni vet han med äckligt fett hår och färdigsmutsade äckliga jeans i trettioårssåldern) i ilfart nerför rulltrapporna, fullständigt obeveklig gentemot det faktum att pensionärerna faller som käglor i hans spår.
Det är rätt åt de jävlarna.
--------------
Jag glömde ju att berätta nyheten för er: Flippan har (äntligen!) blivit med lägenhet. Yey! Det är en tvåa på 60 kvm i Farsta Strand, vilket är bra och naturnära med tanke på Rasmus. Hade jag inte haft honom så hade jag nog flyttat lite närmare stan.. tror jag. Jag vill ju inte bo I Stockholm. I lägenheten har det bott en gammal dam, vars hjärna slutade fungera någon gång på 70-talet, vilket lett till att de storblommiga röda heltäckningsmattorna, och de fula gröngula tapeterna sitter kvar, men det är smällar man får ta, och pappa kommer få så roligt när han renoverar så. Och så ligger den på gaveln, med sovrummet så långt från hissen som det bara går, så jag kanske kommer kunna sova iaf.
Jag skrev under igår, och var glad ända tills jag insåg att underskriften var steget in i ett liv fyllt av skulder och att jag nu är skyldig diverse instanser mer än 800 papp om man räknar ihop alla mina skulder. Det är ju fan att det enda sättet att få lägenhet i Sthlm är att KÖPA den.
Nu ska jag åka med min hund till trimmet, och när han kommer tillbaka kommer han vara vacker som en dager, precis som matte.
PS. Idag har jag så mycket att göra att jag inte ens orkar börja med det.
- ”No, no. Oh, I’m fine with the age thing, ya know, until it starts sticking it’s tongue down my little brother’s throat. ”
För övrigt tycker jag att tilltaget mot Bosse Ringholm var ytterst lågt och fånigt. Jag avskyr förvisso den lilla råttan, men det är bara barnsligt att uppträda på det där viset. Samma sak med de två ”feminister” som hoppade upp på scen under Fröken Sverige. Dessa människor är så korkade att de inte fattar att uppmärksamheten dras enbart till förlöjligandet, och inte till deras eventuella budskap (som även det i alla såna här sammanhang är löjligt).
Igår var jag på momskurs hela dagen, och det var ungefär lika kul som det låter, dvs inte alls. Dessutom hade de namnskyltar som alla deltagare skulle ha på sig.. vilket jag raskt vägrade. Aldrig i livet. ”Hej, jag heter Filippa och jobbar för
Sen gick hälften av inehållet förlorat för mig, eftersom det bredvid mig satt fem käcka tjejer och pladdrade, alldeles oberörda av de smält-genom-stolen-i-en-pöl-av-geggamoja-och-dö-blickar jag gav dem. Konstigt. Jag måste ha veknat.
Jag skulle hört bättre, om det inte vore så att jag har haft lock för höger öra i en månad nu. Det ilar multum. Men det underlättar när man ska sova. Det enda problemet är att man inte hör hunden snarka på nätterna, utan endast hör/uppfattar vibrationerna han åstadkommer, och då drömmer mardrömmar om onda maskiner (exempelvis lyftkranar och grävskopor) på tomgång hela natten.
Världen hukar sig för titanernas kamp i helgen. Om ni känner jorden skaka någongång under säg, lördagen, så oroa er inte, det är bara TP-planen som vikts ut på ett bord, och de stålgrå blickarna som mötts mellan Andreas, Per, Dennis och mig. Bör inte orsaka så mycket mer än 9,5 på Richterskalan.
Han som myntade uttrycket ”Det går fler tåg”, kan knappast haft någon erfarenhet av Stockholms tunnelbana. För en stockholmare är ALLA tåg det sista, vilket under den rådande situationen med signalsystemet är en ytterst rationell åsikt. I sin iver att hinna ner till perrongen IFALL ett tåg står där, och IFALL det är rätt anslutning, rusar den genomsnittlige stockholmaren (ni vet han med äckligt fett hår och färdigsmutsade äckliga jeans i trettioårssåldern) i ilfart nerför rulltrapporna, fullständigt obeveklig gentemot det faktum att pensionärerna faller som käglor i hans spår.
Det är rätt åt de jävlarna.
--------------
Jag glömde ju att berätta nyheten för er: Flippan har (äntligen!) blivit med lägenhet. Yey! Det är en tvåa på 60 kvm i Farsta Strand, vilket är bra och naturnära med tanke på Rasmus. Hade jag inte haft honom så hade jag nog flyttat lite närmare stan.. tror jag. Jag vill ju inte bo I Stockholm. I lägenheten har det bott en gammal dam, vars hjärna slutade fungera någon gång på 70-talet, vilket lett till att de storblommiga röda heltäckningsmattorna, och de fula gröngula tapeterna sitter kvar, men det är smällar man får ta, och pappa kommer få så roligt när han renoverar så. Och så ligger den på gaveln, med sovrummet så långt från hissen som det bara går, så jag kanske kommer kunna sova iaf.
Jag skrev under igår, och var glad ända tills jag insåg att underskriften var steget in i ett liv fyllt av skulder och att jag nu är skyldig diverse instanser mer än 800 papp om man räknar ihop alla mina skulder. Det är ju fan att det enda sättet att få lägenhet i Sthlm är att KÖPA den.
Nu ska jag åka med min hund till trimmet, och när han kommer tillbaka kommer han vara vacker som en dager, precis som matte.
PS. Idag har jag så mycket att göra att jag inte ens orkar börja med det.
- ”No, no. Oh, I’m fine with the age thing, ya know, until it starts sticking it’s tongue down my little brother’s throat. ”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)