Dag 30 – Vad skiljer mig från alla andra?
Jag skulle tro att alla människor har någon egenskap som de har gemensam med åtminstone någon annan människa. Det finns därmed knappast någon som är helt unik. Men det var väl knappast den sortens kvasi-filosofiska svar som avsågs. Även om det är sant. Jag menar, Hitler gillade visst katter också, förutom random folkmord sådär. Det gör min mamma också.

Så, för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad jag ska svara på frågan. Det finns ju inget som skiljer mig från alla andra, och då blir det väl bara ett allmänt uppräknande av egenskaper?

Möjligtvis kan jag vara unik ifråga om antal använda svordomar, versaler och paranteser instoppade i samma mening. Fan vet.

Pratade med Nitton om det här igår (Sidospår: vet ni hur mkt vi faktiskt PRATAR med varandra? Typ hela tiden, om ALLT, inte bara om dagen, utan helt nya ämnen, det är rätt fantastiskt), och med det här menar jag lekkamrater från barndomen.

Vi konstaterade att båda hade likartade minnen från de här påtvingade konstellationerna under lov och annan ledighet. Ni vet. Man var på landet eller på semester eller vafan, och föräldrarna fick för sig att man SKULLE ha annat umgänge (det är två år mellan syster och mig och vi lekte JÄMT - känns inte det som att det borde räckt?), varpå de raskt vaskade fram någon grannes mosters svärfars barnbarn som så behändigt också råkade vara på samma ställe under en begränsad tidsrymd, och så skulle man leka med dem, hopfösta, bara sådär, bara för att vi råkade vara ungefär samma ålder, och oftast samma kön?

Fan jag hatade de där andra jävla ungarna! Idioter eller små stroppar, något jäkla fel var det fan alltid på dem. Inte fattade de hur man (läs syster och jag) skulle leka heller. Minns att det var någon tjej från ridskolan som jag umgåtts med tidigare bara för att.. ja jag vet fan inte varför, hon var väl i samma ålder typ, och jag avskydde henne redan då - lillgammal och dryg var hon, nej då bestämde mamma och pappa att hon skulle komma och hälsa på i en hel vecka.

En vecka! Fatta LÅNGT en vecka är när man är elva?!

Ett annat minne: grannens dotters barn, två flickor i vad jag minns samma ålder som syster och jag. Ålder fem och sju eller liknande. Lillasystern var det inget fel på som jag kommer ihåg det, men storasystern var en riktig ragata. Minns att vi satt ute på gräsmattan någon gång medan alla föräldrar var inne och drack kaffe hos nämnda granne - riktigt tryckt stämning mellan oss ska ni veta, oviljan var ömsesidig. Så skulle jag göra någon dans eller något, och lyckas floppa av mig träskon (fråga inte, pappas idé om "härda fötter" eller "behändiga skor" eller annat mög), och sula den från foten rakt i pannan på storasystern.

Som givetvis fick psykbryt och sprang in till mamma och kom inte ut igen, och jag blev självklart LIVRÄDD för det var ju inte meningen att SKADA henne (så mycket), men min första känsla var ändå:

HAHA, DÄR SATT DEN!!

Lovar mina framtida barn att de ska få välja lekkamrater alldeles själva. Och nej mamma, du behöver inte ta åt dig, ni gjorde säkert detta för att vara snälla, och jag förefaller inte tagit för mycket skada.

På vilken planet är det ok att hälla i massa saltlakrits i en godispåse som heter Choco Favourite?!

Sitter och övar på att hålla koncentrationen uppe TROTS att jag spelar musik samtidigt (=ganska omöjligt för mig, men måste härda mig inför förestående lägenhetsflytt).

Går ganska bra. Skulle möjligtvis a; gå sämre, och b; mer uppfylla sitt syfte om jag spelade musik samtidigt som jag jobbade och inte som nu medan jag läser bloggar.

Det är någon liten jävel som sitter och skriver en blogg (hemska ord) om/som sin västgötaspets Sverker. Och det får han väl göra om han vill, to each their own liksom. Om det bara inte vore för att han är inne och kommenterar alla bloggar.

Och när jag säger alla bloggar så menar jag alla helvetes bloggar som EXISTERAR. Vilken blogg jag än går in på så nog fan är han där och tassar (haha) och skriver någon fånig kommentar som bara syftar till att ragga läsare, på såna där uppenbara och irriterande sätt. Han har inte hittat den här än, men det är väl fan bara en tidsfråga. Var är avlivningsvätskan?

JAG däremot är ju som bekant nåt så förbannat rolig. Så häromdagen när F och jag var nere i stallet och borstade på varsin häst så sa hon något om Göran (min ponny), typ "Göran gillar när man borstar honom här" eller något sånt. Och vet ni vad jag svarade, vet ni vet ni?!

"Gör'an?"

Att F inte dog av skratt på stubben!

Dagen, hittills: Vakna halv sex, vara överjävligt trött. Vägra gå upp. Väckas sex av pojkvän man faktiskt sagt TILL om att väcka. Ändå hata pojkvän för väckning lite grann.

Konstatera åska ute. Dra ut alla sladdar. Stappla ner till stall. Slänga täcke på frusnast häst ifall det blir regn. Fixa ordning i stall. Gå ut från stall för att fylla på vatten. Gå in i stall igen eftersom himlen bestämt sig för att kan-själv.

Glo på regn. Hitta på saker i stall att göra. Konstatera slut regn. Gå ut från stall och fixa allt utomhus, inklusive dra av täcke från torr och glad häst eftersom solen kommit fram.

Gå hem. Sätta i alla sladdar. Jobba i en halvtimme. Få sol i ögonen. Fundera på slänga in en tvätt. Konstatera åska. Dra ur alla sladdar. Konstatera tvätt är uteslutet.

Konstatera slut åska. Sätta i alla sladdar. Jobba lite. Få mer sol i ögonen. Vara nöjd med beslut att ta täcke av häst.

Konstatera åska. Dra ut alla sladdar. Konstatera hällregn. Konstatera blöt häst. Skita i blöt häst (härdas!).

Nån tvätt blir det fan inte tal om.

Och i avdelningen Dagens Serietips hittar vi ännu en brittisk serie, nämligen Misfits, som handlar om ett gäng ungdomsbrottslingar som blir träffade av blixten och får "superkrafter". Låt inte det halvkassa första avsnittet avskräcka er, för det här är en LYSANDE serie och alldeles lysande spelad därtill. Säga vad man vill om britterna, men de kan fan agera alltså.

Robert Sheehan som spelar Nathan skådespelar i en egen liten stjärnliga, och lika mycket som man avskyr hans rollfigur i början, lika mycket ÄLSKAR man honom till slut. Killen är helt enkelt så jävla cool att jag blir avundsjuk.

Fick ju en fin smäll i ansiktet av hästen i förra veckan. Ganska precis förra tisdagen. Jag undrar mest ganska precis när svullnaden ska lägga sig, för den visar inga tecken på att vilja ge sig av. Den, tillsammans med sin familj av blåmärken i skiftande färger verkar ha bosatt sig under och runt min näsa, samt på överläppen.

Det är alltså en jävla stor svullnad för att prata franska. Denna svullnad, kombinerad med visst trasighet i brosket, kombinerad med pollenallergi, kombinerad med värre smärtor än efterspelet av mitt brutna ben makes Trasselkvast a dull girl.

Hur som helst så är det inte bara negativt. Svullnaden som hamnat mitt på överläppen, är -i all sin ankiga Linda Rosing-het - rätt så attraktiv faktiskt om jag får säga det själv. Jag är rätt nöjd med den hjärtform överläppen har tagit och funderar på att permanenta den. Förutsatt att den går ner någon gång vill säga.

Plus mycket coolt trick som skrämmer skiten ur Nitton: Svullnaden medför även en viss orörlighet i den centrala ansiktspartiet. Att le gör med andra ord rätt ont. Men NÄR jag ler är jag - förutom den gröna färgen - i princip identisk med Grinchen. MYCKET LIKT. MYCKET KUL. Om jag inte vore anonym skulle jag lägga upp färgskiftande vackra bilder så ni fick se roligheten.

Jag köpte ju lite böcker i februari, närmare bestämt 43 stycken. Hann såklart inte läsa ut alla medan jag satt instängd med brutet ben, men har hunnit igenom en del, och eftersom jag inte har ett dyft att göra så ämnar jag recensera dem för er. Jag köpte böcker baserat på två kriterier: 1, är det fantasy? ELLER 2, har den fått en bra läsarrecension?

Det var mina ENDA kriterier, så resultatet blev väldigt spretigt och ofokuserat. Jag BORDE möjligtvis ha vidgat mina vyer mer och beställt såna där fiina böcker av exempelvis japanska författare, men har smärtsamt dåliga erfarenheter av dylika, så det struntade jag mestadels i. Möjligen är jag för okultiverad för att uppskatta fiina böcker. Eller så är det så enkelt att fantasyläsare inte längre kan uppskatta "vanliga böcker" då fantasy oftast är både mer välskrivet och mer innehållsrikt än vanlig skönlitteratur.

I slumpmässig ordning:

Terry Pratchett Nation - Lysande, liksom alla hans böcker. Varje gång jag läser en ny bok av honom så tänker jag att "detta är hans bästa hittills", tills jag läser nästa.

Jasper FForde Var är Jane Eyre? - På baksidan står att den är fylld med smarta ordlekar och litterära anspelningar, vilket jag inte direkt kan hålla med om. Den utspelar sig på ett annat Jorden i ungefär vår tid, men där litteraturen är en stor skatt, och originalmanus utsatta för förfalskning och piratkopiering. Litterära karaktärer och folk i boken kan gå in och ut ur böcker och verklighet. Alltså inga litterära anspelningar per se eftersom hela boken är en litterär anspelning. Underhållande men förglömlig.

Sabina Strand Saker min sambo och jag tyckte olika om - Nitton fick spel när denna låg på toaletten och undrade om jag försökte säga honom något. Att det ständigt ligger olika böcker på toa tycks ha gått honom förbi. Den här boken är hur som helst ett mycket bra exempel på hur dåligt det kan bli när man tar en framgångsrik (?) blogg, och ger ut den i textform. Man förväntas känna med huvudpersonen antar jag, men jag vill mest sparka in skallen på henne för att hon är en mes.

Philip Pullman Guldkompassen - Har ett svagt minne av att jag kan ha sett denna som film, för den var bekant när jag läste den. Hur som helt mycket bra, men jag inser ju att jag är långt efter vad gäller att läsa denna serie.

Charlotte Roche Våtmarker - Jag läser, som jag tidigare nämnt, ALLTID ut böcker, oavsett hur dåliga jag tycker att de än må vara. Hittills är det bara tre böcker som varit FÖR dåliga för vidare läsning, men nu får de sällskap av den här. Jag PLÅGADE mig igenom halva, för att sen illamående ge upp. Detta är inte en bok, det är extrementer från en sjuk hjärna utspillda på boksidor. Vilket jävla skräp, och utgivaren borde fråntas rätten att handskas med böcker för evigt.

William Kowalski Blixt Jacksons öden och äventyr - Denna tyckte jag mycket om, främst på grund av det trevliga språket. Böcker som handlar om inget, eller något man inte har något intresse av, kan göras intressanta tack vare ett rikt språk. Den är tom. bra trots att den är i jag-form, något jag annars skyr som pesten.

Nick Perumov Diamantsvärdet och Trästenen 1 - Denna hade jag läst förut insåg jag när jag kommit en bit, men eftersom jag inte mindes den (och även hade köpt tvåan) så läste jag den igen. Välskriven fantasy om saker jag inte riktigt begriper.

Mian Lodalen Trekant - Sån där jag köpte för att jag skulle vidga mina vyer. Eftersom den är skräp så är de inte särskilt vidgade. Lesbisk roman, på baksidan står det "rapp och underhållande relationsroman", vilket är bullshit, för den är inte ens rapp kvart i tre en lördag på krogen.

Nick Cave Bunny Monroes död - Också en bok jag plågade mig igenom , vars baksidetext om "provocerande galghumor" inte stämmer. Läs inte.

Stephen King Magiker och glas (Det mörka tornet IV) - Eftersom jag läst de tidigare tre fortsatte jag nu med nummer fyra (och köpte även följande). Tegelstenar om en värld parallell och delvis inflätad i vår egen. Den här handlar mest om en historia i historien, en sån där historia som är bra men som man vill ska ta slut ändå för att man vet att den kommer slut olyckligt. Man får tycka vad man vill om Kings författarskap, men han skriver bra, det gör han.

Elisabeth Gilbert Lyckan, kärleken och meningen med livet - Jag hade läst alla andra böcker på pocketlistan när jag köpte denna, det är min enda ursäkt.

Elisabeth George Stråk av rött - George är en lysande brittisk deckarförfattare, som skriver tegelstenar om kommissarie Lynley. De kan läsas fristående, men det rekommenderas inte då man bör ha ett hum om huvudpersonernas relationer till varandra för att förstå dem. Denna är lika bra som hennes tidigare böcker.

Marjaneh Bakhtiari Kan du säga schibbolet? - Ännu ett vidga vyer-köp. Helt ok för stunden om iransk familjs strävan efter komplett integrering, dock snabbt glömd.

Alex Schulman Skynda att älska - Samma som med King, man får säga vad man vill om Schulman, men skriva kan han.

Sjón Skugga-Baldur - Belönad med Nordiska Rådets litteraturpris, och är precis lika märklig, pretentiös och ointressant som det låter.

Barney Stinson The Bro Kode - Legendary.

Erlend Loe Blåst - Köpte denna eftersom Loe tydligen är en författare man "ska" ha läst, och nu har jag iofs läst en tidigare bok av honom som jag tyckte rätt bra om (kan det ha varit Naiv Super?), men den här var mest tråkig och irriterande.

RJ Ellory 36 dagar - Om en dödsdömd man med 36 dagar kvar att leva och hans historia som leder fram till nuet. Minns den knappt, men den underhöll för stunden.

Siri Hustvedt Vad jag älskade - Ännu en "ska ha läst"-bok som jag läste bara för att jag öppnat den, men utan behållning. Vad är så stort med denna? Jag fattade det i alla fall inte.

Lian Hearn Över näktergalens golv - Något så ovanligt som japansk fantasy, därtill lysande exempel på genren.

Valerio Massimo Manfredi Drakarnas imperium - Om romerska soldater i Persien och Kina. Samma författare har även skrivit en trilogi om Alexander den Store som jag också läst. Underhållande och lärorikt om man kan ha överseende med författarens självgodhet.

Birgitta Andersson Blondie - Jag tycker oftast om biografier, men då ska de vara fullt sanningsenliga, samt skrivna med ödmjukhet. Denna är inget av dem. Skräp.

Just nu läser jag E.M. Forster Ett rum med utsikt, som filmats med Helena Bonham Carter. Här har det gjorts kardinalfelet att sätta en scen ur filmen som omslag, vilket är füü i mina ögon. Det är för tusan filmen som handlar om boken och inte tvärtom. Hur som helst är den tråkig och irriterande såhär långt. Jävla brittiska uppförandekoder.

Näst på tur står Hari Kunzru Transmission vars superlativer på baksidan knappast kommer uppfyllas, och därefter Pratchetts Unseen Academicals (längtar!)

Nackdelen med att gå upp halv sex (eller fördelen if you will): Är klar med dagens arbete och klockan är inte ens nio. Och nu då?