Hur ofta får man inte höra att blanda in svordomar och engelska uttryck är ett tecken på att man har ett fattigt språk? Hur kan något bli mer fel?

Jag förutsätter att ingen som läser här kan påstå att jag har ett fattigt språk, och ändå svär jag massor och blandar in ord från andra språk hej vilt.

Om vi tar engelskan som enklast exempel, och begrundar till exempel engelsk stå upp-komik, så är den största anledningen till att brittisk komik är bättre än svensk den enkla att de har ett vidare språk än vi. Briljansen i subtil (och även i icke-subtil) brittisk komik är dels förmågan att med underdrifter antyda skämt, och dels ha väldigt många olika ord med näääästan likvärdig betydelse att antyda dem med. Kort sagt, kan man exempelvis förolämpa någon på hundra fler olika sätt än i svenskan.

Till det här kommer att den engelsktalande världen är långt större och med tusentals fler referenser än den svenska. Skulle man bara citera på svenska skulle man inte komma långt. Hur fyndigt är  "Ta mig till sängen, eller förlora mig för alltid"? Mycket filmtittande och/eller mycket bokläsande gör underverk för ens referensramar, och för ens ordförråd. Även för en människas allmänbildning i stort, till vilket för övrigt citatminne hör.

Britterna kan också svära på ett annat sätt än svenskar, och är inte begränsade till skit och fan, utan i det brittiska språket kan många till synes ofarliga ord användas som svärord.

Jag är stolt över både mitt svenska och mitt engelska ordförråd, och vill kunna använda båda. När ett svenskt ord saknas med just det där, eller när ett engelskt ord bättre uttrycker det jag vill säga, så kommer jag fortsätta använda det engelska ordet.