Att jobba hemifrån när jag bodde på landet och hade trädgård, skog och hästar runt hörnet var helt ljuvligt. Ville jag ha en paus i jobbandet (och det ville jag), så fanns det alltid något (uppskattat) att göra.

Att jobba hemifrån när man sitter i en lägenhet på sjätte våningen i betongkomplex omgiven av asfalt, bilar och skrikande skolbarn är inte alls lika ljuvligt. Vill jag ha en paus i jobbandet (och det vill jag) finns det bara asfaltspromenader och städning att välja på.

Nej, det betyder inte att jag vill skaffa mig en anställning. Att bestämma över min egen tid väger fortfarande tyngst, och det är inte direkt kontakt med andra människor jag saknar. Jag saknar natur och tystnad, saknar att vara ute och röra på mig.

Just nu känns det extra hopplöst dessutom eftersom det är min absoluta favoritårstid ute, men det skulle ärligt talat lika bra kunna vara november. Hästen är halt, jobbet är trist, och det känns inte som att mina uppoffringar har något värde.

Could this blog BE any further från vad den var?