Imorgon fyller jag år. Jag avskyr verkligen att fylla år. Jag tycker om presenter, det gör jag, men jag tycker MYCKET mer om spontana presenter som kommer baraföratt precis när som helst.

Födelsedagspresenter har en tendens att vara ett måste, har de inte? Och jag vill ha presenter som är för MIG, inte för att jag fyller år.

Att fylla år blir för övrigt värre och värre för varje år. Jag hör 50/60/75-åringar prata om hur de landat i sig själva, och insett att åldern spelar ingen roll, att de är glada för att bli gamla, för med åldern kommer en trygghet.

Jag är SATANS landad i mig själv, men för mig spelar åldern en jäkligt stor roll. Dvs jag tycker inte om den. Jag tycker inte om att jag - faktiskt - är för gammal för att göra vissa saker längre. Jag tycker inte om att kroppen förändras. Jag tycker inte om att jag förmodligen levt mer än en tredjedel av mitt liv redan.

Tycker om och tycker om, jag HATAR det.

Jag är glad att jag är den jag är, att jag känner mig själv, och jag vet att jag är den personen jag är idag för att jag gjort/upplevt alla de sakerna jag gjort. Men jag önskar att jag kunde stoppa tiden, för jag är så stressad av att åren går att det liknar ingenting. Givetvis har det att göra med det faktum att jag är tillsammans med en 21-åring, men jag hade åldersångest redan när jag var nitton.

Åldersskillnaden i sig spelar ingen roll för mig, för vi är likställda som människor ändå. Men det suddar inte ut det faktum att det ändå är elva år mellan oss och att jag är väldigt långt före honom vad avser vissa saker. Eller att han är långt efter mig för den delen. Just den biten tror jag spelar mycket större roll för honom än vad den gör för mig, men att han bryr sig om det ökar ju ändå pressen på mig.

När går åldersångesten över? Gör den det?

Jag läser Linnéa i USA, och hon är också tillsammans med en yngre kille, men de är gifta, och det gör givetvis deras förhållande till något helt annat, något mycket stabilare. Jag kan inte låta bli att längta efter den framtiden, den säkerheten som kommer av att man sagt de orden till varandra, trots att jag vet att det innebär ytterligare tid som går.

Skitsamma, det var ju födelsedagar jag skulle skriva om. Denna födelsedag kommer jag dessutom tillbringa ensam, av olika orsaker, och då känns den fullkomligt onödig. Bara all ångesten, och inget av det som kan väga upp den. Jag är ju vuxen nu och borde väl vara lite mognare ifråga om en dag som jag inte ens tycker om, men jag kan inte låta bli att vara ledsen ändå. Lite byggs det väl på att jag faktiskt är fast här fortfarande, ute är bara snö och is, och här inne kryckar jag fram och längtar bara efter våren. Då ännu mer tid i mitt liv kommer ha förslösats...