Berättelsen om hur Trasselkvast trillade ner från taket:

Det var en gång en jävla vinter, som aldrig ville ta slut. Det snöade, och snöade, och snöade, och snöade, och sen snöade det lite till. Och sen snöade det mycket till.

Det snöade till och med så mycket att självaste TÅGEN slutade gå!

Det snöade så mycket att hälften kunde varit nog.

All den där snön hamnade, som brukligt är för snö, på allt annat. Bilar, träd, vägar, kaniner, uteliggare, hus, och en och annan ishall (som raskt brakade ihop). Till slut hade det snöat så mycket att all den där snön fick ligga kvar. Det var ingen som brydde sig längre, eller rättare sagt, det fanns ingenstans att lägga den där det inte redan låg snö.

Kort sagt - det var MYCKET jävla snö.

Sen hände det sig att det kom en solig dag. Denna avvikelse följdes tätt inpå av ännu en solig dag. Inte för att snön smälte för det, eftersom det fortfarande var 15 minus ute, men den blev lite tyngre för var minut som gick.

Trasselkvast tittade bekymrat på sitt lilla hus där snön låg metertjock på taket och konstaterade att det gick alls inte an. Hon beväpnade sig med en skyffel och en (tung jävla) stege, och satte igång med att rensa taket från snö.

Problem 1: Trasselkvast är lite höjdrädd.
Problem 2: Skyffeln nådde inte upp hela vägen, inte ens halva, så Trasselkvast fick snällt klättra upp till nocken och fortsätta neråt.
Problem 3: Skyffeln nådde inte ner hela vägen heller, men det struntade Trasselkvast i, för det är ändå inte HENNES hus.

När Trasselkvast var klar med det lilla huset så gott hon kunde hade man ju kunnat tro att hon skulle få vila lite, kanske äta lite choklad och titta på porr, men se det fanns ju två hus till på gården. Trasselkvast konstaterade att vedboden hade minst tak, och om taket rasade in på ladan så skulle bilen som stod där inne förmodligen gå sönder, och det passade ju bra, för hon tänkte köpa en ny bil, så hon äntrade dystert vedboden.

Vedboden har tak som man kan gå på, om än halt och jävligt, så Trasselkvast gnetade fram och tillbaka på taket i den meterhöga fastfrysta snön och svor över sin far som i unga år tackade nej till ett arbetserbjudande i Australien, för hon hade mycket hellre bott i Australien på vintrarna, men så går det när man har en far utan någon som helst tanke på andra.

När taket på ena sidan var nästan rent från snö högst upp så halkade Trasselkvast och satte sig på sin ohemult läckra rumpa, och gled därpå raskt av taket. Som tur var fanns där all snö hon redan rakat av taket, och det nådde upp till en decimeter från takkanten, så fallet blev minst sagt kort. Men i alla fall. Ramla av taket är inget man vill göra varje dag, och Trasselkvast tyckte så synd om sig själv och sin värkande nacke att hon struntade i resten av snön, och gick in och satte sig vid datorn och författade århundradets mest intetsägande blogginlägg istället.

Slut.