Jag har två hundar. Den ene har funnits med mig i mer än en tredjedel av mitt liv. Det är den stora hunden. Den andre bara i drygt ett och ett halvt år. Det är den lilla hunden.
Den lilla hunden är egentligen större i storleken är den stora hunden, men han väger hälften så mycket eftersom han består mest av päls och ben, och därför är han ändå den lilla hunden.
Den stora hunden är mitt livs kärlek. Jag älskar och har älskat honom så det gjort ont. Jag var med när han föddes. Han har varit med mig överallt, i hela sitt liv. Jag var 20 år när han kom, och vet alltså egentligen inte om ett annat liv än när han är med. Han har följt med mig till jobbet, till stallet, till skidbacken, till vänner, till ovänner, i bilen, på kurser, på utställningar, och tom till krogen.
Jag var 20 år när han kom, resultatet av en för hög procent linjeavel, och kunde egentligen inget om hundar. Med facit i hand gjorde jag det mesta fel, utom att älska sönder honom. Med facit i hand borde jag gjort så mycket så annorlunda så mycket bättre.
För han blev också fel. Det enda han gjort rätt är att älska sönder mig. Han älskar mig över allt annat, följer mig överallt, och är mer än gärna med på allt jag kan hitta på.
Tills det blir elektriskt fel i hans felavlade hjärna. Tills en annan hund dyker upp. Tills fel människa dyker upp.
Jag har rannsakat, och klandrat mig själv för att den här hunden har blivit som han blivit så många gånger nu. I mina ljusa stunder så intalar jag mig själv att han har fel i huvudet, och att jag förmodligen bara kunnat göra det marginellt bättre. I mina mörka stunder så vet jag att med bättre och tydligare ledarskap så hade han blivit en tryggare, mer stabil hund.
I mina mörka stunder så ger jag honom "bara en chans till". När han flugit på en annan hund, morrat åt en människa, tjurrusat fram och skrämt en kund, ännu en gång fått mig att inse att trots att det kan gå lång tid mellan gångerna så kan jag inte lita på honom. När jag kopplar honom under skrivbordet på jobbet för att han inte ska flyga på någon om jag inte är där, när jag ständigt spanar hundra meter längre fram än han gör på hundpromenaderna, när det ryser i mig om vi möter en lös hund, när jag ständigt har uppsikt över grinden om han är lös och ensam i trädgården.
När jag ljuger för andra människor och säger att han inte är farlig bara för att de inte ska visa rädsla för honom. När jag vet att det bara är min erfarenhet av honom, och min järnkoll och min sinnesnärvaro som gör att det inte händer något.
Men när det kommer till kritan så kan jag inte. Jag kan bara inte. Jag kan inte ens skriva det utan att börja gråta.
Jag KAN inte ta beslutet. Jag kan bara inte. Jag kan inte se framför mig hur jag utför de faktiska handlingarna, ringer det nödvändiga samtalet - min hjärna sätter stopp innan tankarna kommit så långt.
Det är min HUND. Min prins. Min älskade groda, min hjärtevän, min lilla loppa. Min hund.
Min fysiskt friska, livsglada, supermysiga, kelsjuka älskade hund.
Om ni kunde se hur jag ser ut nu när jag skriver detta skulle ni tro att han redan dött.
Hur skulle jag kunna fortsätta leva samma liv utan honom? Hur skulle jag kunna fortsätta jobba, gå på promenader, gå och lägga mig att sova, utan honom? Jag skakar automatiskt på huvudet när jag skriver det, för scenariot existerar inte. Om ett par år, av ålder, javisst. Men inte nu. Jag kan helt enkelt inte.
Och samtidigt så har jag en hund till. En liten, ganska rädd hund, som dyrkar mig, och som först efter ett år började komma ur sitt skal och våga ta för sig av världen. En liten, ganska rädd hund, som jag inte kan skydda nog för att förhindra att han blir påhoppad, helt utan anledning, av den stora hunden.
Det är helt utan anledning ser ni, jag kan inte förutse när det ska hända, alltså kan jag inte hindra det med mer än att jag separerar dem och sätter munkorg på den stora hunden, och det är inget liv för någon av dem. Missförstå mig rätt nu, de kommer på det stora hela bra överens, de leker till och från och sover i samma korg, men ur det blå kan den stora hunden bara hoppa på honom.
Inga sår, inget blod. Bara sår i själen på den lilla hunden som drar sig tillbaka i sitt skal lite till för varje gång det händer.
Vad
ska
jag
göra?
Jag måste prioritera en av mina hundar. Jag måste välja. Och jag KAN inte.
10 kommentarer:
Älskade. Ett fruktansvärt dilemma och jag har inget råd att ge, för jag hade känt precis som du. Usch, lider med dig.
Hur lång tid uppskattar du att gammelhunden har kvar?
Kram Maza
Älskade. Man KAN INTE. Det går inte att välja. Man kan inte välja mellan sina barn. Men ibland måste man ju ändå göra de där fruktansvärda valen, och det är bara du som kan göra det här. Och vi finns här och lyssnar och tröstar och stöttar. Men vi kan inte råda.
Puss, älskar dig.
håller med gabbiz, det är ett omöjligt val.
det är så svårt att veta vad man ska säga, men du får alltid höra av dig om du vill.
stor kram, gums!
Chips och Triss? Been there done that. Men du behöver inte ta bort någon, du kan omplacera Fjonken. Frågan är ju hur du vill spendera DINA kommande år av hundliv. ALLA måste trivas och just nu är ni minst två som inte gör det.
*stöttande kram*
Inget kul beslut alls. :-(
Vet inte om jag heller skulle kunna ta ett sånt beslut.
Det är en fruktansvärd situation du hamnat i, och jag förstår precis dina tankar och känslor.
Rent objektivt (hur man nu kan vara objektiv i en sådan situation, men jag kanske kan, som inte träffat någon utav er?) så bör du ge den lilla hunden en chans till ett bra liv. Ju längre han måste leva med den osäkerheten, som det ändå måste bli, desto större är risken att han får varaktiga men i form av osäkerhet och annat.
Den stora hunden är dessutom till åren kommen, och kanske ändå inte har så lång tid kvar, även om han är fysiskt frisk nu?
Ett försök till rationellt resonemang, men jag förstår att det inte funkar att vara rationell i ditt läge. Det skulle det inte göra för mig heller.
Jag har haft en liknande hund som din stora, men troligen värre, att döma av din beskrivning. Jag jobbade med denna hund i 7,5 år. Då fick hon cancer och vi "fick" avliva henne. Det var fruktansvärt, ingen tvekan om det, men när den värsta sorgen lagt sig var det ändå en lättnad. Det ska vara roligt att ha hund, och det var det faktiskt inte med henne. Med facit i hand skulle jag ha lytt råden jag fick och avlivat henne betydligt tidigare, för hon mådde inte heller bra med alla sina rädslor och sin osäkerhet som utmynnade i aggressivitet.
Jag har också rannsakat mig själv, och anklagat mig själv. Men jag tror faktiskt att hundar också kan födas med bokstavs-sjukdomar. Varför skulle de inte kunna det? Och en hund som i grunden är frisk i hjärnan klarar att man gör misstag utan att det får livslånga konsekvenser.
Det blev långt det här, och troligen blev ingen av oss klokare... Jag hoppas dock att du av egen kraft kan komma fram till ett klokt beslut. Och det GÖR ont, så är det bara...
Kram
Usch vilket hemskt beslut. =(
Kan inte råda dig alls, jag känner inte dina hundar. Men lilla hunden är fortfarande i början av sitt liv och borde inte behöva vara rädd och osäker. Samtidigt så är ju stora hunden "bara" din och har alltid varit.
Bläh. Blir fel hur jag än tänker.
Åhhh vilken rävsax du sitter i. :( Jag avundas dig inte ditt svåra val. Är omplacering ett alternativ?
Med vänliga hälsningar,
Gabbi
Har lite samma problem som du, med två hundar hemma som funkar ihop för det mesta men ibland ryker ihop ordentligt.
Vi har löst det med IKEA's barngrindar.
Sovrummet, hallen & köket tillhör gammelhunden - han sover i sängen med oss, håller oss sällskap när vi lagar mat, äter med oss, och vaktar hallen åt oss.
Vardagsrummet och arbetsrummet tillhör unghunden - han myser med oss i soffan framför tv:n och håller oss sällskap under skrivbordet när vi sitter framför datorn.
Utomhus på promenaderna behöver vi inte hålla dem särade, utomhus fungerar det bra.
Men inomhus har vi numera satsat på ett delat boende. Allt för att slippa ta ett beslut.
Det där går inte att besluta om. När jag tvingade mig själv att låta min tio år gamla genomsjuka lidande hund gå funderade jag nästan på att droga mig själv under själva processen för att inte hoppa upp och vråla avbryt avbryt, linda in honom i något mjukt, släpa hem honom och aldrig släppa. Nu såhär i efterhand vet jag att det inte fanns mer att göra, men jag är tacksam att jag köpte vårt sista år tillsammans med alla sorters obekväma, dyra, krångliga åtgärder såsom hunddagis, ständig uppsyn, veterinären på speed-dial och mer eller mindre resten av livet åsidosatt bara för att slippa ta det där förhatliga beslutet. Det är väl det bästa jag kan komma med, skjut upp det så långt det bara fysiskt går.
Skicka en kommentar