Jag har just slösat bort två timmar av mitt liv genom att gå på teater. En nätt liten påminnelse om varför jag inte står ut med teater:

Folk Pratar Så Jävla Högt Och Onatuuuurligt, Och ArTiKuLeerar Så Gräsligt Att Man Blir Galen.

Andra teaterbesökare skrattar åt dödstrista uttjatade skämt.

Alla pjäser jag någonsin sett spelar på stereotyper och klicheer.

Alla kulturarbetare är vänsteridioter slash feminister i palestinasjalar och stickade mössor, ergo är större delen av alla uppsättningar dito. Jag är INTE vare sig vänster eller feminist, ergo retar jag ofelbart upp mig på något inom fem minuter efter pjäsens början.

Men, om man väljer (läs: blir tvingad av jobbet) att se en pjäs som heter "Kvinnornas hämnd" (eller något liknande), och som handlar om [ungefärligt citat] kvinnornas kamp för mer makt och mot den patriarkala strukturen, fast sjääälvklart på ett HUMORISTISKT sätt [slut ungefärligt citat] så får man lite grann skylla sig själv för att man inte lägligt råkade ramla och bryta benet, eller någon annan ursäkt som gör att man slipper.

När ArTiKulaTiooonen och röstomfånget når såna höjder att enbart hundar kan uppfatta ljuden så vill i alla fall inte jag vara med längre.

Då kan man somna istället. Så det gjorde jag.