Jahapp, då har man lyckats igen.

Eftersom det har regnat såna kopiösa mängder under de senaste två dagarna så tänkte jag åka iväg en bit för lördagspromenaden, till ett ställe där man kan gå på skogsvägar och större stigar, och det borde vara relativt torrt. Och då kunde jag ju ha på mig sneakers istället för klumpiga kängor.

Så jag packade in boysen i bilen och åkte iväg, men idag var vi tvungna att dela skogen med ett gäng motorcrossåkare, och det blev för jobbigt efter ett tag, så vi gick in en bit längre i skogen, på mindre stigar, jag fortfarande i mina sneakers.

Lät hundarna bestämma hur vi skulle gå så länge de höll sig i ungefärligt rätt riktning, vilket ledde att vi kom till småstigar som jag aldrig tidigare gått på, och det blev blötare och blötare, och jag hoppade från rot till rot och började fundera på att vända.. men det här med att vända är inte riktigt min grej förstår ni.

Så kom vi till ett kärr och då var jag tvungen att sätta ner foten (haha) och tala om för hundarna att här kunde vi ju faktiskt inte gå, kolla, där framme är ju värsta bäcken, hur ska vi komma över den hade ni tänkt?

Joo, sa hundarna, vi kan visst gå här, det ligger ju en superbra stock över bäcken som man kan gå på, kolla bara, såhär gör man.

Och vips var de över, och kvar stod jag på andra sidan med kopplet i handen, och hade inte så mycket annat val än att gå över på den där stocken.. den där hala stocken.. den där VÄLDIGT hala stocken.

Och ramlade i såklart. Hela jag. Som tur var så ramlade jag åt höger, eftersom jag hade mobilen i ärmfickan på vänster sida. Sen var jag ju tvungen att ställa mig upp, för där kunde jag ju inte ligga hela dagen, och då blev båda skorna genomblöta.

Så där stod jag. I stort sett genomblöt. Sex kilometer från bilen. I ett kärr. Som luktade kobajs.

Jag borde ha vänt.