Man pratar med väldigt många olika människor när man har hund. En del frivilligt.. de flesta.. inte så frivilligt. Folk är mycket mer benägna att tilltala en med en jycke i koppel, och de flesta tycks tro att man faktiskt är intresserad av vad de vill säga.
Många kommenterar att de också haft tax. Eller deras farmor/syssling/mosters granne. Mmm.. intressant.
Ännu fler kommenterar valpen. ÄNNU fler pratar MED valpen. ÄNNU fler pratar med/tar på valpen oavsett vad jag säger. Jag brukar skicka fram taxen istället för att argumentera. Han är folkilsk, det brukar få tyst på dem.
I somras mötte jag två killar i 25-årsåldern: "Vilken fin hund du har!"
"Det säger du säkert till alla tjejer" svarade jag. Det tog ett tag innan poletten trillade ner hos dem.
Igår mötte jag en farbror i 60-årsåldern (de är jobbigast, för de lyssnar ALDRIG): "Åhåhå, det är Taxen Max som är ute och går, höhö, Taxen Max och hans.. eh.. hans.. uhm.."
"Lurviga kompis" kompletterade jag hjälpsamt och gick vidare.
100 meter längre fram hör jag hur han vrålar bakom mig, "PUUUDEL!! SÅ HETTE DET, PUUUUUDELLLL!!"
Jag VILLE vända mig om och skrika "Det här är ingen fjantig pudel ditt skrälle!" Men jag lät bli.
Och imorgon ska vi ut. Woho! Och dricka hemmapåhittade drinkar med vaniljvodka och citronjuice och kräm och annan kräm. Mums.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar