Pojkvän är nykär. Älsk. ♥

---

EDIT: JA, i MIG!

Det finns iaf ett ställe på kroppen som mår bra av att gå på kryckor. Det syns inte så bra på bilden, men det här är ett rätt snyggt åtta-pack.

Läste just ett inlägg på Paulines blogg (hemska ord), som fick mig att minnas en grej från när jag bodde i Australien.

Syster och jag var mellan jobb och bodde hemma hos min cowboy-pojkvän M. Vi bodde utanför Coffs Harbour, längs med östkusten, lite semitropiskt klimat sådär med palmer och snuskiga djur. Det var inte särskilt långt till havet, men ännu närmare en liten flod som flöt över ägorna, där vi brukade bada. Stället där vi badade var inte särskilt charmigt, och det var svårt att ta sig upp då det var som en bank som gick nästan inåt, så man fick simma snabbt snabbt mot den, rycka tag i närmaste grästuva och sen häva sig upp. Men det gick att hoppa rakt i, och det var varmt och härligt, om än lite murky waters.

Så där badade vi nästan varje dag, innan vi en dag var på väg någonstans och åkte över en bro, där det stod ett gäng mörka figurer nedanför i vattnet. M förklarade att det var hajar, och även att floden som bron gick över faktiskt var samma som vi badade i hemma. Eftersom en del av skuggfigurerna var nästan tre meter långa var det med tvekan som jag gick i och badade nästa gång, trots att M hävdade att de var för stora (men så BETRYGGANDE) för att kunna komma förbi och dit vi var.

Jag doppade mig bara rätt snabbt och sen klättrade jag upp och satt på banken istället och tittade på medan M låg på rygg. Jag frågade honom hur djupt det var och bad honom visa genom att "ställa sig" i vattnet. Når du botten? frågade jag, och när han nekade frågade jag om det inte kändes läskigt att veta att det faktiskt KUNDE finnas små hajar som kunde bita honom i benen. Nehej då, tyckte han, han hade ju minsann badat här i hela sitt liv och bara sett några få småhajar. Ja, men vadå, det gör väl ont att bli biten av en sån också, menade jag, men han låg kvar på rygg och plaskade.

Helt plötsligt såg han lite fundersam ut, vände sig på mage och tittade på mig. Och sen fick han en sån JÄKLA fart, han simmade som en liten ångbåt och fullkomligt FLÖG upp ur vattnet. Har aldrig sett en människa simma så fort i mitt liv. Blev du rädd? frågade jag, men nej då, "I felt finished".

Tss. Han fick the creeps, I tell you. Vi badade inte där mer sen.

Har mens, förkylningen från helvetet och ont precis över-jävla-allt. Vågar inte äta mer av de iofs roliga tabletter jag fått, är livrädd för att bli beroende. Så nä, stay positive känns långt borta.

Det känns SATANS orättvist också, det var ju inte ens mitt fel liksom. Skriver inte mer innan jag har något positivt och/eller roligt att rapportera om.

Så, där är jag i Åre, åker i godan ro nerför backen med ett gäng, och plötsligt så kolliderar tre personer framför mig. Under den halva sekund jag hade på mig försökte jag sikta på en persons skidor och hoppa över dem, men det gick för fort och jag hann inte. I nästa sekund ligger jag i snön, rullar fram och tillbaka av smärta (den smärtan!), vrålar rakt ut och skrämmer förmodligen livet ur alla inblandade.

Sjukvårdarna var jättesnabbt på plats, men själv minns jag inget av det tills de lastat mig i en skoter och börjar åka. Men de som var med berättade att jag inte slutade skrika på flera minuter (och jag har HÖG smärttröskel), att jag skakade fast de lagt på mig massor av filtar, och att jag bara pratade om "hur ska de bli med mina djur".

Läkaren var försiktigt optimistisk i början, eftersom jag menade att smärtan lagt sig från en tia till en femma, jag kunde röra tårna och han kunde klämma lite varstans på benet utan att jag skrek. Röntgen visade dock att benet var rakt av, och när jag fick höra det så bröt jag ihop helt.

Jag bor mitt ute i skogen, har hund, och det värsta av allt - en häst under igångsättning, som absolut inte får ställas av, och som MÅSTE ridas på ett särskilt sätt just nu för att kunna fungera sen. HELA tävlingssäsongen kommer bli förstörd, jag har bara hästen till låns till maj, och efter det måste jag bestämma mig för om jag ska köpa henne eller inte, och hur ska jag kunna göra det om jag inte kunnat rida?

Just nu är jag gipsad på hela benet, fast bara på baksidan så det ska finnas plats för att svullna. Kryckor går okej att röra sig med, fast uppför trappan är svårt. Jag har helvetiskt ont, fick inget knark, utan blev tillsagd att ta två alvedon var sjätte timme. Jag är fast här i Åre tills på söndag då vi flyger hem, sen får jag ta mig till akuten på måndag, tala om vad som hänt och hoppas på tid för operation omgående. Mina tår fungerar, vilket förenklar saker, för jag kan spänna dem och stöda på dem.

Sen ska jag vara gipsad i minst sex veckor, och läkaren trodde jag skulle kunna rida igen i slutet av augusti. Alltså ryker fälttävlansmålet i år igen. Är dock förvånansvärt positiv (för att vara jag) kanske mest för att jag inser att detta finns det INGET att göra NÅGOT åt, det är verkligen som det är. Sen så kommer jag ju knappast vänta till augusti med att rida om gipset åker av i slutet av mars, no way.

Jag är bara glad att jag för det första är här med de jag är här med - ett gäng med trevliga och omtänksamma människor som gör livet mycket lättare för mig (hjälp med att ta på sig trosor anyone?). Och för det andra att jag faktiskt har pojkvän, mamma och syster till hjälp när jag väl kommer hem, för jag kan inte se att någon skulle klara av det här med kryckor och gips på egen hand, det är fan omöjligt. Hur bär man tex en kopp te från bänken till bordet med kryckor?

Jag ska aldrig mer åka skidor.

Alltså, ska ju till Åre imorgon. På fyra dagar. Och flyga dit. Ergo, behövs kanske inte så mycket packning - läs = vem fan packar massor för fyra dagar? Men jag ska ju åka skidor liksom? I skidjacka, skidbyxor, och ha på mig stora kängor och raggsockor.

Vägrar flyga i skidbyxor och kängor. Alltså måste allt det där packas ner. I bagage anpassat för fyra dagar.

Dilemma.

Jag är helt plötsligt klar med all ekonomi (och rysligt sugen på att åka och rida, det är SOL ute! men det kan jag inte innan ett), så då fick jag lite oväntat sådär tid för att fixa copy-arbete. Sorgligt eftersatt copy-arbete, men bokföringen är viktigast (sånt där larv som skatter och löner liksom).

Och så FUNKAR inte inloggningen (igen)! Jag blir galen. Jag har ju lust, tid och energi NU!

Ja men, säger ni, grattis till en och en halv timmes bloggläsning då?

Jovisst förfan, men den där copyn måste ju skrivas oavsett vilket, och SEN kommer jag inte ha någon lust alls.

Imorgon åker jag för övrigt på fyra dagars bjudresa till Åre. Ibland är det bra med kunder. Första klass på tåget till Stockholm har jag också kostat på mig.. eller, det är ju inte jag som betalar så. Och sen flyger vi upp, tjoho! Jag hatar att flyga, men en timmes restid versus åtta är alltid tjoho.

Damn vad mycket man får gjort såhär tidiga morgnar när ingen annan är vaken (och ringer eller mailar menar jag). Jag är typ klar nu. På allvar.

Jahapp. Bäst att gå och lägga sig igen då.

Om man händelsevis inte kan sova så är det väldigt bra att gå upp och svara på mail som man inte hunnit med dagen innan istället. Det ser så väldigt engagerat ut när kunderna får svar som är daterade före sex på morgonen.