Alltså, den här kärleken. Den här kärleken, skulle jag försöka skriva ett inlägg om, men nu har jag raderat det, för det blev så himla klyschigt.

Den ÄR lite klyschig den här kärleken. Den är rosenrött och sockersött och silverskimrande och fluffigt.

För ni fattar va, att efter att varit tillsammans med ett antal män/pojkar, av vilka ingen varit RÄTT, eller ens Rätt, de har i retroperspektiv knappt varit halvfel, och större delen av dem har varit helt fel, och så går jag och trillar på grannpojken som jag "känt" i hela hans liv, och så visar det sig att han inte bara är rätt, utan till och med närmar sig perfekt?

Och jag kan liksom komma på mig själv med att fånigt ligga vaken om nätterna och titta på honom, och liksom nästan inte FATTA att han blev min, och att jag blev hans med för den delen, och att jag hittat han den där som jag vill gifta mig med, och resa runt världen med, och läsa morgontidningen med, och skaffa barn med, och allt det där ni vet med.

Hur knäppt låter inte det? Jag har hittat den jag vill gifta mig med? Han som passar så perfekt ihop med mig, på alla upptänkliga olika sätt, att "resten av livet" inte på något sätt låter som en inspärrning, utan bara som något som jag ser fram emot.

Att JAG hittat någon som jag inte bara älskar, och som älskar mig tillbaka, någon som jag kan säga de där orden till, flera gånger än det ens är nödvändigt, och veta att de är innerliga och sanna varje gång. Han som tycker om mig så himla mycket att han inte ens kan fatta att jag tycker om honom precis lika mycket, för ingen kan tycka om någon som han tycker om mig?

För någon som var tillfreds med tanken på evigt singelliv och kanske en tripp till Danmark om några år är känslan mer än berusande. Den är rent ut sagt löjlig. Och lite smått ofattbar. Och på RIKTIGT.

Helt otroligt, mitt ute i skogen hittar jag han som på RIKTIGT tycker om mig som jag är, som hanterar mig som jag är, och som efter över ett år tillsammans knappt kan irritera mig, men som istället får mig att tonårigt sakna honom bara efter några timmar.

Det finns tydligen inga sätt att skriva detta på utan att det blir lull-lulligt och klyschigt. Så får det vara då.

Trista jobbmail kan förstöra vilken dag som helst. Fast när man - efter tillsägelse - får emotta en ursäkt blir dagen bättre:

"Om jag var otrevlig ber jag om ursäkt söta lilla duva. "

Familjärt så det förslår, men en ursäkt likväl.

Att mötas av ett gäng griniga mail (ja, alla från samma kund), det första man gör när man loggar in på morgonen måste väl ändå räknas till en riktigt risig början på dagen?

Min kylskåpspoesi. Mäkta vackert. Med själ.

Ibland undrar jag om jag är den enda människan i hela världen som kan fylla en diskmaskin på rätt sätt.

Var och handlade härom dagen. Blir inte detta ett oxymoron? Liksom, saker kan inte vara sära och nära samtidigt? Och det är första gången som jag kommer i kontakt med detta "ord", är det något vedertaget, eller bara något som bönderna i Västerås tyckte lät bra?

Bilder är beskurna, men din del är den beskärda? Tycker jag inte är ett dugg logiskt.

Imorgon ft-läger, borta halva veckan, så att jag inte skriver här beror inte på nedanstående inlägg.

Oj. Mycket turbulent här nu. Önskar att jag hade flickorna närmare i såna här lägen. Jag får nöja mig med att skriva det på den andra bloggen, för ut här kommer det inte. Är kanske bara att konstatera att det gamla ordspråket "what doesn't kill you makes you stronger" passar bra in här.

Saknar er flickor.

Man blir liiite orolig när hunden ligger såhär platt utan att röra sig eller andas, det blir man. Då kanske man går fram och petar till henne i ryggen, och då kanske hon flyger upp och blänger på henne för att man väckt henne ur väldigt djup sömn. Men hon var inte död i alla fall.

Någon som gör något kul på midsommar? Mina planer sprack just, och jag orkar inte jaga ersättning.

Det finns bara en sak som är värre än att Mix Megapol har "Tomas Ledin-helg" när man bor ute i bushen och Mix är den enda kanal man får in utom P3 som är befolkat av skåningar och göteborgare (och en och annan outhärdlig värmlänning), och det är när Mix Megapol har "Tomas Ledin-helg" och jag kommer ur bilen och har Sensuella Isabella på hjärnan.

Jag kan inte ens låten. I mitt huvud sjunger jag "satsa på min mage, sätt dig på min hals, nanana, vågornas vals", och DET kan ju bara inte vara rätt.

-----------

Jo, jag hade ju kunnat stänga av, men ett styck 16-åring i bilen hävdade att det blev tråkigt då. Så mycket för mina konversationskills. 16-åringen fick bestämma eftersom hon var snäll och agerade hästskötare, på mitt livs första fälttävlanstävling (som gick super, dressyr klanderfritt, hoppning perfekt, och ett stopp i terrängen, woho!)