Alltså, den här kärleken. Den här kärleken, skulle jag försöka skriva ett inlägg om, men nu har jag raderat det, för det blev så himla klyschigt.

Den ÄR lite klyschig den här kärleken. Den är rosenrött och sockersött och silverskimrande och fluffigt.

För ni fattar va, att efter att varit tillsammans med ett antal män/pojkar, av vilka ingen varit RÄTT, eller ens Rätt, de har i retroperspektiv knappt varit halvfel, och större delen av dem har varit helt fel, och så går jag och trillar på grannpojken som jag "känt" i hela hans liv, och så visar det sig att han inte bara är rätt, utan till och med närmar sig perfekt?

Och jag kan liksom komma på mig själv med att fånigt ligga vaken om nätterna och titta på honom, och liksom nästan inte FATTA att han blev min, och att jag blev hans med för den delen, och att jag hittat han den där som jag vill gifta mig med, och resa runt världen med, och läsa morgontidningen med, och skaffa barn med, och allt det där ni vet med.

Hur knäppt låter inte det? Jag har hittat den jag vill gifta mig med? Han som passar så perfekt ihop med mig, på alla upptänkliga olika sätt, att "resten av livet" inte på något sätt låter som en inspärrning, utan bara som något som jag ser fram emot.

Att JAG hittat någon som jag inte bara älskar, och som älskar mig tillbaka, någon som jag kan säga de där orden till, flera gånger än det ens är nödvändigt, och veta att de är innerliga och sanna varje gång. Han som tycker om mig så himla mycket att han inte ens kan fatta att jag tycker om honom precis lika mycket, för ingen kan tycka om någon som han tycker om mig?

För någon som var tillfreds med tanken på evigt singelliv och kanske en tripp till Danmark om några år är känslan mer än berusande. Den är rent ut sagt löjlig. Och lite smått ofattbar. Och på RIKTIGT.

Helt otroligt, mitt ute i skogen hittar jag han som på RIKTIGT tycker om mig som jag är, som hanterar mig som jag är, och som efter över ett år tillsammans knappt kan irritera mig, men som istället får mig att tonårigt sakna honom bara efter några timmar.

Det finns tydligen inga sätt att skriva detta på utan att det blir lull-lulligt och klyschigt. Så får det vara då.