Dagens lunch: lite daimtårta, och ost. Enbart ost.

Ost kan vara mänsklighetens finaste ögonblick faktiskt.

Uj vad segt det var att gå upp i morse. Så segt att jag inte hörde klockan ringa, och inte vaknade förrän Nitton slog i dörren på väg IN från att ha tagit ut hästarna (och fodrat, vattnat och mockat, he's a keeper).

Den lilla hunden har för övrigt fortfarande inte varit ute. Ligger i sängen och slår dövörat till.

Snön ligger fortfarande tjock på fälten, temperaturen är bara några grader över noll, och himlen kan knappast beskyllas för att vara hög och klar. Men näktergalen sjöng ändå hjärtat ur sig imorse.

Har sökt info för att se om det faktiskt är möjligt att den är här och sjunger redan nu, eller om detta bara är en särskilt korkad individ, men faktum kvarstår - den är här nu.

Nitton påstod just att han minsann inte var särskilt trött. Sen gick han in i duschen med kläderna på och mobilen i handen.

Wanja Lundby Wedin.. Ack kära du, tack så hjärtligast för att du axlat Gudrun Schymans fallna mantel. Tack för "visdomsorden", för grodorna, för den allmänna idiotin. Vad vore Sveriges liberala ledarsidor utan dig?

Inget, säger jag, inget.

Man kan lita på att käraste Wanja, när det börjar kännas lite tomt och trist sådär, kläcker ur sig något urbota dumt, som får en att dra på de uppgivna smilbanden vid frukost, kanske citerar texten för Nitton, tillsammans med ett "Nu ska du få höra.."

Lite extra krydda helt enkelt.

Nu på morgonen så rapporterar Svd's ledarsida att Wanja skrivit en artikel i Aftonbladet (som det är under min värdighet att länka till), i vilken hon konstaterar att var fjärde LO-medlem inte klarar av en oförutsett utgift på 8000 kronor, utan (och det här är det härliga) att Alliansens Sverige TVINGAR folk att SJÄLVA spara till en EGEN buffert!

The nerve!

Nu: för det första så undrar man ju då varför gränsen sattes vid 8000 kronor. Är det för att var fjärde faktiskt klarar av en oförutsedd utgift på 7500 kronor? Grattis i såna fall, det gör inte jag, men jag är ju bara en sketen egenföretagare. Fast, nu ljög jag, jag KLARAR ju faktiskt av en sån utgift. Vet ni varför? Jag har en buffert. Som jag sparat till SJÄLV. Gudarna ska veta att det inte var så lätt, jag har ju ett 65 procentigt skatteuttag.

För det andra så innebär det att tre av fyra faktiskt KLARAR av en sån utgift. Grattis till dem.

För det tredje, eller jag behöver ju inte ens påpeka det tredje... spara själva till en buffert? Fick hon inte lära sig det redan på hushållsskolan för 30 år sen? För det fick i alla fall jag lära mig på hemkunskapen i skolan redan som 14-åring.

Fast det är klart. LO vill inte att folk ska spara själva. När det går knackigt i hushållsekonomin kan alltid pappa staten sticka till folk lite deg. Gud bevare mig att de skulle kunna klara sig SJÄLVA.

PS. Wanja - varför "W"? Låter det inte lite brackigt?

Lade ett färskt, fint köttben framför den lilla hunden. Lade samtidigt en kantbit av kladdkaka (den blev lite för hård) framför honom, bredvid benet.

Vad tror ni han valde?

Sådan matte, sådan hund - klart han valde chokladen.

Jag glömde minsann att jag fick en superfin ny mobil av Nitton i lördags (rosa..!). DEN kan jag ju ta bilder med istället för min urusla kamera (iofs också rosa). Jag ger er... pälsen:

Jag har precis klippt hunden. Jo, det är fortfarande snö ute. Och ja, det var nödvändigt ändå. Om min kamera hade behagat fungera (istället för att skrika piip, piip, piip!! och stänga av sig när jag precis stoppat i ett par nya färska batterier) hade jag kunnat visa varför, nu får ni tro mig på mitt ord.

Det blev väldigt lite hund kvar i alla fall. Ännu mindre hund när jag duschat honom för att bli av med allt klipp som satt kvar i den kvarlämnade pälsen. Med all den pälsen borta och alldeles blöt så frös han en hel del, så då fick han på sig ett väldigt fint nytt stickat täcke som mor min gjort (bild längst ner, dock innan klippning). Innan täcket for han runt i alla rum och kelade med mattorna, efter täcket stod han blickstilla och LED. Täcken är satans avkomma enligt den lilla hunden.

Han fick ett grisöra, glodde sorgset på det, och sen tillbaka på mig. Det var uppenbart att han LED.

Så då gick jag upp till datorn, varpå han slank efter, ställde sig vid datorn och stirrade uppfordrande på mig för att jag skulle se hur mycket han LED. När det inte hjälpte gick han upp i fåtöljen bredvid datorn, ställde sig på armstödet, stirrade på mig, och LED.

"Vill du komma?" sa jag och höll ut armarna; då brukar han kliva upp på skrivbordet och in i min famn och ligga där medan jag blo.. jobbar.

Jag kan SVÄRA på att jag hörde honom väsa "Tsss!!", innan han surt hoppade ner, demonstrativt gick förbi grisörat och in i min säng, där han knödde omkring på min kudde så den blev genomblöt.

Nu står han i fotänden av sängen och stirrar på mig så att jag känner blickarna bränna i bakhuvudet. Ger bra arbetsro det.

Jo just det, fredagen då. Vi åkte alltså ner tidigt på morgonen med transporten för att hämta en soffa. Kom på vägen ner att jag inte visste var jag skulle göra av transporten medan jag gjorde ett jobb i Globen, ringde kund i Globen för att höra efter om den skulle gå in i garaget där. Fick sms-svar om att till två av infarterna var det två meter max, men till den tredje var det minst fyra meter i takhöjd. Efter att ha förvissat mig om att det inte bara var infarten som hade fyra meter, utan även förbi biljettbommen också (transporten är väl en tre meter hög kanske) så körde vi glatt på, och sedermera ner i garaget.

Infarten är mer än fyra meter, ja. Över biljettbommen är det också tillräckligt högt. Tio meter IN i garaget sitter det dock ett gäng svarta rör i taket, eller snarare en bit nedanför taket, bara sisådär så att transporten blev ungefär en decimeter för hög.

Då hade jag redan kört in. Och hade bilar bakom mig. Kom varken fram eller tillbaka. Biljettinfarten är dessutom marginellt bredare än bilen, samt lätt svängd.

För ett halvår sen hade detta orsakat (i kronologisk ordning): förnekelse, gråt, ilska och övergeende (ord?) av hela ekipaget.

Men serni, nu har jag backat in mig på skiten, och ska dessutom ta e-kort snart, så Nitton fick ringa på kontrollanten och be honom lyfta bommen, och så backade jag snyggt bakåt genom spärrarna, och ut i lasthallen och sen ut på vägen igen.

Leendes. Utan ett enda svärord. Så jävla felfritt gjort.

Och så tackar vi gudarna för att detta inte hände förra måndagen, under århundradets pms.

Julia Skott har skrivit två inlägg om en sak som jag funderat på ett tag nu. Jag väger ca 53 kilo, ge och ta något kilo upp eller ner. Just nu är det upp, alltså väger jag 55 kilo. När det är upp så innebär det att min mage inte är platt, för det är där det "lägger på sig" först. Och när jag då ätit är den långt ifrån platt - tycker JAG.

När vi var uppe i fjällen sist så hyrde jag och en annan tjej skidor, och så ska man ju uppge sin vikt för att de ska kunna lösa ut om man faller. Hon är lika lång som jag, kanske någon centimeter kortare, skitsnygg både till kropp och ansikte, och uppgav sin vikt till 70 kilo. Varpå jag tappade andan. 70 kilo? Hur då? Var då? Hon var ju perfekt i kroppen?

Julia väger 95 kilo, och om ni tittar mer i hennes blogg har hon nyligen lagt ut en bild på sig själv i underkläder. 95 kilo. För mig en siffra som säger att man är sjukt tjock. Det är inte hon i mina ögon. I mina ögon är hon yppig, kurvig, och riktigt riktigt fin.

Man har en sån konstig kroppsuppfattning nu för tiden. Jag ser min mage bukta ut efter maten, jag ser den uppifrån och tycker att det är jobbigt att den inte är platt mer. Jag tittar på den från sidan, och inser att den inte alls står ut så mycket som jag tycker när jag ser den uppifrån, men jag kan ändå inte frigöra mig från tanken att det är för mycket. Och jag väger alltså 55 kilo.

55 kilo är LITE. Lite, oavsett om man jämför med andra, eller med genomsnittet. BMI-mässigt är jag underviktig, jag är ju 170 cm lång. Men jag har bullig mage när jag ätit, som jag omöjligt kan tänka bort.

Ett annat exempel: I somras blev ju Nitton och jag magsjuka, och jag gick ner till 48 kilo. Jag var så sjukt smal att trosorna hängde på mig, och brösten blev till ingenting. Jag vägde mig, och fattade att vågen sa åt mig att jag var groteskt smal, men ÄNDÅ tog inte mina ögon in det. Jag såg att jag var smal, men inte sjukligt smal. Jag såg den platta magen, men kunde inte ta in att det var gräsligt. Sen tog Nitton kort på mig, och när jag såg dem, DÅ först kunde jag ta in hur mager jag var, jag såg ut som om jag kämpade mot ätstörningar.

Jag ska visa en av dem. Trosorna är helt vanliga boxertrosor, i storlek 34:

Ser ni låren? Nyckelbenen? Fatta att jag kunde se mig i spegeln och INTE se hur absurt det såg ut?! Fatta att vi har så jävla märkliga ideal, att jag, som är helt galet säker i mig själv, och uppskattar min kropp så mycket, ÄNDÅ såg bilden ovan i spegeln med retuscherande glasögon.

Jag har bild på hur jag ser ut normalt, jag har bloggat om det här.

Liksom, om min dotter måste växa upp i en värld där hon kommer formas till att tycka att hennes mage står ut trots att hon bara väger 55 kilo så tror jag knappt att jag vill ha barn.

Jo det vill jag. Ändå. Men ändå, ni fattar.